Katalonien i historiens vägskäl

DKLmevkWsAAQDwG
Utanför hus nummer 180 på gatan Carrer Casp, bara några kvarter från Gaudís kyrka Sagrada Família, har tusentals Barcelonabor plötsligt samlats. Med sina kroppar blockerar de vägen fullständigt. Inne i byggnaden har ledningen för de katalanska vänsterseparatisterna Candidatura d’Unitat Popular stängt in sig. Den spanska militärpolisiära styrkan Guardia Civil, beväpnade och iförda rånarluvor, är nämligen här för att göra en husrannsakan och sannolikt gripanden.

Det är den tjugonde september tjugohundrasjutton.

Om tio dagar är det tänkt att den spanska regionen Katalonien ska gå till val i frågan om självständighet från Spanien. Ungefär två tredjedelar av Katalanerna vill att folkomröstningen ska ske, men i sakfrågan svajar folkviljan just nu fram och tillbaka mellan ja och nej i opinionsmätningarna.

Spaniens regering, ledd av premiärminister Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular, har som nu märks inte tyst tänkt acceptera utvecklingen.

Att förstå den plötsligt spända situationen är emellertid svårt för den som inte har med sig åtminstone grunddragen i Spaniens moderna historia.

I januari 1930 omkullkastades för andra gången militärdiktaturen och monarkin, i syfte att göra Spanien till republik. Det första fria valet därefter vann högern. Men i det andra, som gick av stapeln 1936, lyckades vänsterns olika falanger tillslut ena sig som en populär front och tog därmed hem majoriteten i parlamentet. Situationen i den nya republiken var på många sätt konfliktfylld, och sommaren samma år inledde militärgeneralen Francisco Franco ett försök till militärkupp mot den folkvalda regeringen. Kuppen misslyckades. Istället utbröt ett tre år långt inbördeskrig. Republikanerna fick stöd av Sovjetunionen och frivilliga internationella brigader. Franco av Tyskland, Italien och Portugal.

Katalonien kom under denna tid, parallellt med inbördeskriget, att utvecklas till ett slags socialistiskt, eller snarare anarkistiskt, experimentlaboratorium.

Tre år senare hade en halv miljon människor mist livet och lika många flytt i sviterna av kriget. Franco kunde tillslut deklarera seger över republiken. Militärdiktatur infördes åter.

När Franco tillslut avled knappt fyrtio år senare, i november 1975, var hans egen tanke att monarkin skulle återinföras under styre av Juan Carlos, barnbarn till landets tidigare kung Alfonso den trettonde. Prinsen hade dock i hemlighet förberett andra planer, och inledde istället direkt efter dödsbudet en hastig övergång till en demokratisk konstitutionell monarki. 1978 trädde en ny konstitution i kraft. I februari 1981 försökte en grupp från militärpolisiära Guardia Civil sig på en ny statskupp, men misslyckades. Året därpå vann Socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Español valet. Makten har sedan dess pendlat mellan dem och det konservativa Parido Popular, startat och länge lett av en före detta minister i Francos regering.

Spaniens övergång till demokrati kan retrospektivt tyckas både framgångsrik och problematisk. Där fanns nästan ingen blodspillan, och landet började snabbt röra sig i en ekonomisk och politisk riktning som åtminstone ytligt liknade andra delar av Västeuropa. Samtidigt har bristen på ansvarsutkrävandet från årtionden av diktatoriskt förtryck lämnats som oläkta sår. Landet styrs än idag under en övergångskonstitution förhandlad under totalitära förhållanden, av vissa betraktad snarare som post-fascistisk än uppriktigt demokratisk. Många av diktaturens institutioner står därmed också kvar med orubbad makt. Än finns i landskapen även monumenten över generalens dröm om en ny storhetstid för ett spanskt konungadöme. Som exempelvis i Valle de los Caídos, där Francos själv är begravd.

Just de regionala spänningarna i Spanien är otvivelaktigt också att betrakta som ett sådant oläkt sår från övergången. Här finns frågan om Baskien, en region i norr med eget språk som sökte självständighet precis vid inbördeskrigets inledning, innan man hamnade under generalens kontroll. Där bildades under Francos diktatur som reaktion den våldsamma separatiströrelsen Euskadi ta Askatasuna (ETA). När Francos regim föll ville ETA åter deklarera självständighet, istället för att godkänna den konstitution som istället gav en viss grad av autonomi inom den konstitutionella monarkin Spanien. Detta är huvudorsaken till att ETA fortsatte sin verksamhet, bland annat genom bombdåd, även efter övergången till den nya konstitutionen.

I Katalonien har situationen varit lugnare, även om den regionala identiteten – med dess kopplingar till en måhända inte helt rimlig självuppfattning om att ha varit en region speciellt kuvad av diktaturen – är ständigt närvarande genom språket, flaggan och ritualerna. Även här är det lätt att hitta personer som vägrar prata spanska; ockupationsspråket. Precis som i fallet med Baskien finns i konstitutionen från 1978 en stadga om regional autonomi. I Kataloniens fall omförhandlades emellertid denna 2006 i syfte att radikalt utvidga självstyret. Den nya stadgan antogs med bred majoritet i såväl det katalanska som det spanska parlamentet.

Orsakerna att Spaniens regionala spänningar ändå hållits förhållandevis i schack är mångfacitterade. Återkommande förhandlingar om graderna av regional autonomi är en alltså en sådan faktor, avancerad statlig repression mot separatister otvivelaktigt en annan. Det huvudsakliga skälet ligger dock i det enkla faktum att landet som helhet haft en relativt stabil och god ekonomisk utveckling sedan övergången 1978.

Fram till 2008, det vill säga. I kölvattnet av den amerikanska subprimekrisens globala spridning i finanssystemen sprack också den spanska bostadsbubblan. Landet kastades in i djup ekonomisk kris. Sedan dess har hundratusentals människor vräkts från sina hem. Många har blivit arbetslösa. Och i offentlig sektor har genomförts drakoniska nedskärningar enligt direktiv från den så kallade Trojkan: Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och den Europeiska kommissionen.

2011 briserade i reaktion mot detta folkliga protester under slagordet Democracia real ya; ”verklig demokrati nu”. Torg ockuperades över hela landet. Besvikelsen och indignationen riktades framförallt mot avsaknaden av alternativ, då både socialdemokraterna i PSOE och deras huvudmotståndare i konservativa Partido Popular stod bakom nedskärningspolitiken.

När Spanien gick till val senare samma år rasade valdeltagandet, och i synnerhet PSOE:s stöd. Vänsterrevolten på gatan ledde därmed paradoxalt nog till att de konservativa istället tog makten, trots att partiet samtidigt tyngdes av återkommande korruptionsskandaler av en magnitud som kraftigt påverkat många spanjorers tillit till statsapparaten. Bland Partido Populars åtgärder vid makten märktes nu, vid sidan av fortsatta åtstramningar, speciellt införandet av den så kallade munkavlelagen. Ett lagpaket som på olika sätt stärkte repressionen mot sociala protester inklusive till exempel satir riktad mot makthavare. Inte oviktigt i sammanhanget är också att Partido Popular i allt högre grad började föra en slags proaktiv populistisk enighetsagenda i krisens kölvatten. Partiet, kan man säga, målade ut sig som garanten för nationens sammanhållning.

Fyra år senare hade det politiska läget drastiskt förändrats. 2015 höll Spanien i tur och ordning val till lokala- regionala- samt nationella parlament.

På den lokala nivån skedde ett slags skifte. I en lång rad städer, inklusive landets tre största, tog något man kallade medborgarplattformar plötsligt makten. Listorna bestod av engagerade i olika sociala rörelser som bekämpade konsekvenserna av krisen. Deras mission var att demokratisera städerna. I Kataloniens huvudstad, Barcelona, blev Ada Colau borgmästare för plattformen Barcelona en Comús räkning.

I det nationella valet dök några månader senare både PSOE och Partido Popular. Istället skördade två helt nyskapade partier väljare; vänsterpopulistiska Podemos och liberala Ciudadanos, 21 respektive 14 procent av rösterna. Tvåpartisystemet som i praktiken varit rådande sedan 1978 var plötsligt tillintetgjort, varpå ett fullständigt dödläge uppstod. Först efter ett nyval året därpå, med snarlika resultat, beslutade de två gamla partierna för att sluta allians och släppa fram det största partiet, Partido Popular, till presidentposten igen. Ett utfall som mer eller mindre möjliggjordes av en intern kupp i det socialdemokratiska PSOE.

På den regionala nivån hände samtidigt också något. Även här dök på många håll stödet för de traditionella partierna, men som vinnare i just Katalonien stod en enad allians av olika partier vars huvudsakliga krav var självständighet. Att självständighetsfrågan fått luft under vingarna i Katalonien är i relation till krisen ganska enkelt att förstå. En starkt bidragande orsak var samtidigt att Spaniens författningsdomstol 2010 ställt sig över 2006 års regionala självständighetsreform efter att Partido Popular överklagat den, vilket drastiskt inskränkte den regionala autonomin. Detta faktum drev därmed över många katalaner som tidigare varit för ett starkt självstyre inom Spanien till självständighetslägret.

Katalonien har som inte sällan nämns förhållandevis Spanien i övrigt ett något högre BNP. Detta faktum påpekas ofta ha odlat en känsla att man just här tvingas betala onödigt mycket för krisen. Viktigare är nog dock att man i lägre grad anser sig ha valt den rådande lösningen, i och med den regionala lutningen i andra riktningar än de nationellt dominerande. Kataloniens nuvarande president Carles Puigdemont har faktiskt tydligt deklarerat att slagord som ”Spanien rånar oss” borde bannlysas. Schismen går inte att reducera till detta. Vägen framåt för politiska alternativ, både till höger och vänster om ”den enda vägens politik”, inom nationalstaten Spanien med dess nuvarande konstitution har enligt många katalaner i princip prövats till sin spets. Till de två tredjedelars majoritet som krävs i det spanska parlamentet för att ändra konstitutionen, exempelvis i rörelse mot en pluralistisk federativ stat som Podemos eftersträvar, tycks vägen efter domstolsutfallet 2010 oändlig. En utbrytning, som möjliggör den regionalt dominerande politiska viljan att verka i nuet, tycks pragmatiskt vara mer realistiskt för många. Specifikt för den katalanska självständighetsvänstern hägrar drömmen om en kraftigt progressiv socialistisk experimentstat, som motvikt till ett EU i reaktionär rörelse.

I juni 2017 fortskred så separatisterna utifrån mandatet i det regionala parlamentet, genom att sätta planerna i verket för en folkomröstning om katalansk självständighet från Spanien. Detta ledde i början av september fram till beslutet att val skulle hållas den 1 oktober samma år. En bred majoritet av katalanerna stödjer som tidigare nämnt enligt opinionsmätningarna detta, ovidkommande om de tänker rösta ja eller nej. Frågan i sak framstår, hittills, samtidigt som något av ett dött lopp. Omröstningen innebär dock en skarp deklaration. Genom en regionalt antagen lag tydliggörs att regionen, om det blir ja den 1 oktober, inom en tidsfrist kommer att deklarera sig som Republiken Katalonien och därmed avkräva alla statsanställda att svära trohet till den nya staten.

DKMbnf5X0AAQFcKOm någon tidigare misstagit signalpolitiken blev det nu definitivt tydligt att nationellt styrande Partido Popular inte tänkte acceptera utvecklingen. En utsträckt hand från katalanerna om möjligheten att skjuta på omröstningen eller förhandla gällande dess form slogs än en gång resolut åt sidan med samma tydliga uttalande som så framlagts så många gånger tidigare: En folkomröstning om självständighet är olaglig enligt konstitutionen. Spanien är ett odelbart territorium.

Därifrån har konflikten eskalerat de senaste veckorna. Regeringen har förbjudit medier att berätta om folkröstningen, eller publicera reklam för den. Man har förbjudit Posten att dela ut valsedlar och annat valmaterial. Man har avkrävt alla Kataloniens borgmästare att göra sitt för att hindra att valet genomförs i deras kommuner, varav majoriteten vägrat lyda. Man har gett polisen order att söka reda på allt som kan användas för att genomföra valet, och beslagta det.

När tryckerier i Barcelona utsattes för husrannsakan i syfte att beslagta valmaterial började läget bli spänt på allvar. Samtidigt firade Katalonien nationaldag den 11 september. En miljon människor uppges ha deltagit i den traditionella självständighetsmarschen, vid sidan av en lång rad andra händelser arrangerade av olika partier och rörelser.

Den 19 september kallades de första i raden av cirka 700 katalanska borgmästare inför domare för sin vägran att följa regeringens order.

Så går solen upp den tjugonde september tjugohundrasjutton. Tio dagar innan den utlysta valdagen. Snart börjar ryktena florera. Militärpolisen i Guardia Civil har kallats in av regeringen för att genomföra en massiv insats i syfte att stoppa valet. Under morgonen sker räder på tjugo regionala departement i jakt på valsedlar, röstlådor och instruktionsböcker. Fjorton tjänstemän grips. 1,5 miljoner affischer och pamflatter, liksom 10 miljoner valsedlar beslagtas. På gatorna börjar medborgare strömma till. Demonstrationer formas spontant, samtidigt som separatistpartier liksom Barcelonas borgmästare Ada Colau – som inte har tagit ställning i sakfrågan – går ut och uppmanar till protester i demokratins försvar. Då kommer informationen om att Guardia Civil förbereder att även storma vänsterseparatistpartiet CUP:s högkvarter på Career Casp, där ledningen sitter samlad i krismöte. Folkmassorna strömmar till och stänger igen gatan med sina kroppar.

DKLrOyZW4AEMlaS

Även i andra delar av Spanien, exempelvis i huvudstaden Madrid, går under kvällen demonstranter ut och kräver regeringens avgång, i solidaritet med de som utsätts för repressionen i Katalonien. Regeringen deklarerar direkt dessa olagliga.

För den som följt förloppet i svensk media de senaste veckorna har händelseutvecklingen nog framstått svårbegriplig. Ofta befriad från sitt komplexa sammanhang. Inte sällan tendentiöst nedlåtande gentemot separatisterna. Bestulen på sitt allvar. Att följa rapporteringen gentemot exempelvis utvecklingen under Erdogan i Turkiet efter kuppförsöket 2016 eller för den delen mot det som sker under Maduro i Venezuela närmast parallellt, är ett pedagogiskt exempel i vad som kan kallas dubbla måttstockar och politiskt vinklad nyhetsrapportering. För utan att förminska skillnaderna, finns i dessa processer en del uppenbara likheter i det inledningsskede vi här bevittnat. Det som i ett land beskrivs som närmast rättfärdigat beskrivs i ett annat som en ”auktoritär inriktning” och i ett tredje som en övergång till diktatur utan klara hänvisningar till varför eller på vilka grunder journalistiken gör distinktionen.

Sent på kvällen den tjugonde september tjugohundrasjutton ger Guardia Civil upp för stunden och retirerar från de samlade folkmassorna på Career Casp. Dagen lider mot sitt slut. Spanien och Katalonien har sett början på en otroligt svår och riskabel situation. Närmast hissnande att uppleva i Europa i vår tid. Den saknar inte känslan av att vara historiens vingslag. Nu väntar en växande folklig resning, tänkt att bemötas militärt.


Den här texten är inte tidigare publicerad annorstädes. Något uppdaterad 22 september, 22.30.

Folkinitiativen kan spela en allt större roll i politiken

folkinitiativÅr 1994 inrättades i Sverige något som kom att kallas för det kommunala folkinitiativet.

Lagen innebar i korthet att gräsrotsrörelser med hjälp av namninsamlingar kan väcka vägledande folkomröstningar i olika sakfrågor, som ett komplement till de ordinarie valen. Val skulle hållas om fem procent av den röstberättigade befolkningen i en kommun eller ett landsting skrivit under en namninsamling, varpå det hela kunde godkännas av en majoritet i fullmäktige.

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet.

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken.

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det.

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50 procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras.

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja.

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad.

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.

Rebellstaden Neapel mot en jämlik framtid

napoliNeapel. Våren 2015.

Fastigheter som lämnats öde, ska från och med denna tidpunkt övergå till dem som tar hand om kåken ifråga, ifall brukandet kan anses komma allmänheten till godo.

Tillägget i kommunlagen tecknar konturerna av en utveckling som på senare år vänt allt fler nyfikna blickar mot Italiens tredje största stad.

Här pågår i dag, precis som parallellt i Barcelona, ett friktionsfyllt lokalt experiment vars enda samlande strävan kan beskrivas i termer av gemensamt ansvarstagande tätt sammanbundet med idéer om ett återupplivat folkstyre. En form av municipalism, som Italienarna kallar det.

Det hela sker emellertid, så klart, inte från ingenstans.

Italien är ett land vars ekonomi, trots att den utgör en av Europas största, enklast kan beskrivas som befinnande sig i kronisk kris. Årtionden av åtstramningspolitik och privatiseringar – på senare år riktade mot så elementära resurser som vattenförsörjningen – har inte föranlett någon betydande tillväxt. Runt dörren hägrar i stället ständigt mer av samma medicin, i skuggan av en enorm statsskuld och ett bankväsende på gränsen till kollaps.

Därtill, eller kanske därmed, är förtroendet för staten; politiken, närmast lika kroniskt naggat, med erfarenheter av klientelism och korruption.

Neapel är inget undantag, utan står närmare att beskriva som ett yttersta exempel på denna utveckling.
Kanske minns ni nyhetsbilderna på sopbergen som åren kring skiftet mellan 2000- och 2010-tal vällde över gatorna i en stad som annars vore förtrollande vacker? Ni kommer kanske även ihåg kommentarerna om sophanteringsproblemens orsak i relationer mellan styrande och maffian?Där och då hände också något annat.

Medborgare började allt kraftfullare organisera sig för att försvara sin närmiljö. De blockerade vägar och platser för att hindra kortsiktiga lösningar som riskerade att kontaminera mark. De demonstrerade. Kravaller utbröt.
Tidsmässigt skedde detta några år efter att den i Italien starka rörelsen för en globalisering underifrån, med dess toppmötesprotester och antikrigsdemonstrationer, börjat ebba ut.

Men där den tidens rörelse i övriga landet sakta tynat bort, knöt densamma i Neapel i stället an till de växande konflikterna kring lokala frågor om makten över stadsrummet.

På så sätt uppstod en kontinuitet i organisatoriska erfarenheter, som annorstädes gick till spillo och därmed tvingas återuppfinnas i situationer där sociala mobiliserar tenderar att äga rum.

Under de följande åren har i Neapel vid sidan av miljörörelser och välorganiserade kvartersgrupper även märkts framväxten av livaktig organisering bland studenter, migranter och arbetslösa. Tydligt är också att rörelser här tagit sig uttryck i en lång rad husockupationer, vars syfte varit och är att ersätta desperation och maktlöshet med deltagande i kulturellt, socialt och demokratiskt experimenterande.

Så hände också något annat, våren 2011. Neapel gick till val, och vinnande stod – efter uppbackning av en brokig skara småpartier och medborgarlistor – en från de traditionellt stora partierna oberoende kandidat: Luigi De Magistris.
De Magistris är i grunden åklagare, med en lång bakgrund av försök att motarbeta korruption, inte sällan riktat mot höga politiker och statstjänstemän. 2009 valdes han in i EU-parlamentet för ett antikorruptionspartis räkning, som kandidaten med näst flest röster i Italien.

Nu hade han alltså kammat hem borgmästartiteln i Neapel, med 65 procent av rösterna.

De Magistris hade utan tvivel vunnit valet genom att utgöra löftet om en antites till det rådande. Av detta enkla skäl har han, och de rörelser hos vilka han mobiliserat sitt stöd, ofta utmålats som populister. Men precis som vad gäller medborgarplattformen Barcelona en Comú, som sedan 2015 styrt den katalanska metropolen, skaver beteckningen betänkligt.
Det säger kanske egentligen mest något om hur vana vi blivit vid att se nyliberal ortodoxi som den enda möjliga politiken.
Vad vi i Barcelonas medborgarplattform, liksom med Neapels borgmästare ser, är snarare en nyfiken pragmatism baserad i en djup förståelse gällande lokala omständigheter – både utmaningar och tillgångar.

Så har också Neapel lyckats banta ner sin kommunala skuldsättning och vitaliserat det kulturella och sociala stadslivet genom en vågad legalisering av husockupationer, samtidigt som så många andra städer belånar sig för att i samverkan med fastighetsägare bygga, av lokalinvånarna oönskade kulturmonument, parallellt med att man utövar hård repression mot gräsrotsinitiativ i stadsrummet.

Samspelet mellan de progressiva sociala rörelserna och De Magistris kabinett är förstås långt ifrån friktionsfritt. Högvis med kritik har formulerats, inte minst mot faktumet att beslutsfattandet i praktiken inte decentraliserats, vilket gör att dagens informella samverkan väger en hel del på god vilja.

Samtidigt tycks kritiken inte leda till desillusion, utan tvärtom stärka incitamentet bland medborgare att fortsatt utveckla sin organisering och i den experimentera fram de strukturer för ett mer direkt demokratiskt inflytande som man önskar se.
Detta märktes inför valet 2016, när De Magistris valdes om för en andra mandatperiod på fem år. Exempelvis reflekterar gräsrotsinitiativet Massa Critica i texten ”Laboratorium Neapel” (på svenska i Tidningen Brand 2/2016) kring hur den process som påbörjats ska fördjupas de kommande åren.

De deltog vid tidpunkten i att arrangera öppna folkförsamlingar på olika håll i staden, men deklarerar att dessa endast ”utgör ett första steg för att, dagen efter valet, sätta nya mål på kommunal nivå: etiska koder för val av kandidaturer, öppenhet, nya folkliga institutioner, medborgarförsamlingar inspirerade av direkt demokrati som skapar ett nytt sätt att ta beslut i staden”.
Tydligt är åtminstone, i dagsläget, att rebellstaden Neapel – precis som Barcelona – utgör ett levande försök att möta det nya normaltillståndet av global instabilitet med demokratisering och former för kollektivt resursförvaltande bortom förstatligande, snarare än rörelse i riktning mot mer auktoritära och slutna styren.

För oss som önskar en mer jämlik framtid är det otvivelaktigt välgörande att följa, och inspireras av, trots de kontextuella skillnader som uppenbart existerar.

Rebellstäderna ger Europas medborgare makt

Efter den ekonomiska krisens utbrott 2008 vacklar den nyliberala epoken successivt mot sitt slut. I turbulensen formar nu politiska reaktionärer och kappvändare från dagens etablissemang en ny elit, i syfte att tillskansa sig makt och säkra kapitalismens fortskridande. Samtidigt växer också öar av progressiva alternativ, så kallade rebellstäder, fram över Europa. I helgen träffades många av dem i spanska Pamplona – en stad ungefär lika stor som Umeå – för konferensen MAK2, i syfte att koordinera sina initiativ.

Municipalister, eller kommunalister, har de börjat kalla sig. I grunden är de engagerade i en mångfald av nedskärningsprotester, sociala rörelser och projekt som över tid har förts samman av insikten att deras insatser var för sig inte är tillräckliga för att rubba de makthavare och strukturer de har hamnat i strid med.

Tillsammans bildar de i dag en växande och livaktig rörelse i syfte att föra rätten till, och makten över, staden från banker, fastighetsägare och en politisk klass direkt till medborgarna.

Municipalisternas fokus är i första hand lokalt. Det tar sitt avstamp i ett nyfiket, pragmatiskt experimenterande med former för demokratiskt beslutsfattande och resursfördelning. Bortom tidigare epokers och ideologiers dogmatiska tilltro till endera staten eller marknaden, men också i stark kontrast till samtidens högljudda skrik efter starka ledare och enkla svar.

Om vi under den så kallade fordismen efter andra världskriget (ca 1945–1973) primärt såg styrning genom en stark och expanderande stat, och under nyliberalismen (ca 1974–2008) aktiverandet av strukturer för offentlig-privat samverkan i syfte att göra alla samhällets sfärer öppna för marknaden, märks här framväxten av något som snarare går att beskriva som ett försök till styrning genom gemensam-offentlig samverkan. Ett användande av traditionella institutioner, i syfte att möjliggöra för deltagarstyrda, demokratiska sammanslutningar att producera och förvalta resurser.

Under senare år har man med dessa ansatser kommit att forma så kallade medborgarplattformar- och kandidaturer som har vunnit den kommunala makten i en lång rad spanska städer, som Barcelona, Madrid och Valencia, liksom i italienska Neapel och på andra håll i Europa.

Dessa plattformar och kandidaturer framträder i skarp kontrast till konventionella partier vars medlemsbas har tynat bort, liksom gentemot missnöjeslistor byggda kring någon lokal starke man. De utgör för dess engagerade blott ett bland flera verktyg, med vilkas hjälp man kan uppnå de konkreta mål som rörelsens beståndsdelar har tagit sig an.

Lönerna för kandidaterna är exempelvis ett medelsnitt av inkomsten i staden, deras möjlighet att inneha mandat är starkt tidsbegränsade, engagerade har kraftfulla möjligheter att utkräva ansvar och direkt återkalla mandat, och det finns en ständigt aktiv återkoppling till de stormötesstrukturer i bostadsområdena som utgör rörelsens bas. Därtill används webbplattformar och appar på ett verkligt kreativt sätt för att lägga förslag, genomföra direkta omröstningar och mobilisera till diskussioner.

Det är, i ärlighetens namn, svårt att inte ryckas med i lekfullheten och optimismen som syns i dessa initiativ och dess skarpa kontrast till de gäspningar och suckar som dagens kommunpolitik lätt framkallar.

För oss Umebor framstår det angeläget att öppna upp för diskussion om också vår stad, med dess frihetliga, progressiva anda och folkrörelsetradition, nu skulle kunna sålla sig till denna skara rebellstäder – samtidigt som vi ställer dagens och gårdagens makthavare till svars för den nuvarande situationen och de senaste årtiondenas misslyckanden.

Vi kan börja med att googla ”Barcelona en Comú”, och ta det där ifrån. För en framtid värd att tro på!