Nya Rådhustorget döljer konflikter och klyftor

radhus

Det är lätt att börja klia sig i huvudet och upprepa frasen ”men vad i…”, när man läser det nyligen presenterade gestaltningsprogrammet för Rådhustorgets stundande ombyggnation.
Förvisso är karaktären på förslaget helt enligt förväntningarna, sett i relation till andra omdaningar av stadskärnans offentliga rum under de senaste åren.

Ledordet är även denna gång ”attraktivitet”. I klarspråk en estetik där konsumentstark medelklass i mitten av livet står som uppenbar målgrupp.

Borta är raggarrundor, fjortisgäng som käkar pommesmenyer, godis- och krimskramsförsäljare liksom kebabvagnar.

In kommer i stället äppellundar, orangerier (vad nu det är?) och rena ytor som säkerställer såväl fria passager mellan hotell och shoppinggallerior som utrymme för, i synnerhet, kommersiella arrangemang.

Och trots flosklerna om att detta nya torg syftar till att möjliggöra ”häng” och ”mingel”, så är det näst intill omöjligt att komma ifrån det faktum att denna specifika design i själva sitt formanspråk välkomnar vissa, samtidigt som den stänger ut och tränger undan andra. Här återskapas, osynliggörs och förstärks – snarare än att genom synliggörande motverka – stadens klassklyftor. Allt till en kostnad för skattebetalarna på 65 miljoner kronor.

Vart de som inte längre önskas på stadens centrala torg nu ska tänkas ta vägen tycks tyvärr varken ordentligt utrett eller klarlagt. Kanske bryr sig varken planerare eller politiker så mycket?

Verkligt magstark blir problematiken emellertid i själva gestaltningsprogrammets behandling av de konflikter som i närtid utspelat sig kring denna plats. Dessa är nämligen också, med stor möda, i sig helt bortstädade.

Begreppet ”Apberg” nämns exempelvis hela noll gånger i det 31 sidor långa dokumentet. Detta trots att tekniska nämnden i mars 2014 bordlade frågan om Apbergets framtid till att behandlas inom ramarna för just denna gestaltningsprocess.

Inte ens i den 3 000 tecken långa redogörelsen över platsens historia berörs den för delar av befolkningen betydelsefulla scenen med stentrappa, som 2013 revs under omdiskuterade former i samband med uppbyggnaden av shoppinggallerian Utopia.

Det hela är knappast förtroendeingivande med tanke på att konflikterna till största del handlat just om undanhållande av väsentlig information samt bristen på demokratisk förankring i omdaningsprocesserna av offentligt ägda rum.

Och missnöjet lär, inte heller denna gång, vänta på sig.

Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.