Snöstigarna blottar viljan till samarbete

snöstigarSnöstigar är bland det vackraste jag vet. Ja, stigar i allmänhet egentligen. Men snöstigar, framförallt.

Räknade i en stad under vinterns gång är de närmast obegränsade. Och nästan hela befolkningen deltar i att skapa och upprätthålla dem.

Bakom detta gedigna stadsplanerande står emellertid ingen central auktoritet. Ingen avlönas för sitt deltagande. Det är helt frivilligt.
Så vad är drivkraften egentligen?

Snöstigarna synliggör vid första anblick pedagogiskt ett faktum som alltid tenderar att styra människors rörelsemönster. De, vi, vill för det mesta ta den för ögat närmsta vägen.

Så snart en stig är upptrampad, som utgör en snabbare väg än den officiellt planlagda, så kommer den därför att brukas.

Man kan stanna där i betraktelsen. Vid den banala nyttomaximeringen av den personliga tiden. Gör man det missar man emellertid det mest fascinerande med snöstigarnas existens.
För när nysnön lagt sig finns där ingen stig. Blott ett täcke, ofta djupt.

Inte alls sällan väljer någon just då, just där, att pulsa ut och upprätta de allra första spåren. Ibland knädjupa steg. Trots att det vid tillfället med stor sannolikhet för just den individen inte utgör snabbaste väg. Effektiviteten uppstår först när en, två, tre, kanske tio personer följt efter och breddat de enskilda fotstegen till en öppen led. Och varje gång nysnön faller tungt, måste processen upprepas vid varje enskild stig.

Medvetet eller instinktivt väljer alltså någon hela tiden att ta ansvaret för det gemensammas rörelseutrymme, på bekostnad av sitt egen tillfälliga besvär. Eller nå, det finns kanske något mänskligt nöjsamt med pulsandet som också spelar in, men likväl resulterar det i nämnda effekt. Det inleder en tyst samverkan i planering av rummet.

Jag tycker att det är ett vackert uttryck för människors benägenhet till intuitivt samarbete, till ömsesidig hjälp. En realitet som i sin vardaglighet utmanar den i vårt samhälle dominerande idén om konkurrens som den mänskliga naturens kärna, och utvecklingens motor. Än mer tankeväckande för att det som sagt på samma gång också ställer i tvivel föreställningen om att en enskild central punkt för beslut och arbetsdelning behövs för att uppbåda deltagande, undanhålla samarbete från kaos.

Det snöstigarna blottar skulle kanske bejakat också kunna vara en större tillgång än det tillåts vara i staden och samhället, även när snön töar bort?


Ursprungligen publicerad 14/12-2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Vi behöver en ny vision för landsbygden

landsbygdnKan ett växande norrländskt missnöje samlas kring kravet på en garanterad basinkomst?

Tanken dök upp när jag läste den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari i år.

Betänkandet utgörs av ett plotter på 75 separata förslag vilka på olika sätt ska mildra den ojämna geografiska utvecklingen. Det vill säga, den situation som på allvar börjat skrämma slag på de traditionella partiernas politiker i och med Donald Trumps inträde i Vita huset.

Att det överhuvudtaget finns en ambition kan väl i och för sig kännas välgörande för den som vant sig vid samförståndet gällande att resurser (även människor) tvångsmässigt ska centraliseras till allt färre, allt större enheter.

Samtidigt känns detta, om man ser att ambitionen är att staka ut en strategi fram till mitten av detta sekel, tämligen visionslöst och kvardröjandes i dåtidens analyser och strukturer.

Jag tänker, medan jag läser, på den samtids- och framtidsbild som exempelvis sociologen Roland Paulsen tecknat i ”Arbetssamhället”, och som broderats ut av journalisten Paul Mason i till svenska nyligen översatta ”Postkapitalism”.

Bilden av ett samhälle där jobben försvinner i mycket snabbare takt än de ersätts med nya. Där denna, för kapitalismen i så här långvarig mening, nya logik sätter lönearbetets centralitet för resursfördelning ur spel. Där allt större del av arbetskraften lägger sin tid på att försöka övertyga varandra om att vi har behov och begär efter nya varor för att stimulera tillväxten i det stagnerande ekonomiska systemet. Där vi samtidigt, vare sig vi jobbar eller inte, så tydligt befinner oss i en slags samhällelig fabrik där vi alltid (oavlönat) är delaktiga i någon form av värdeskapande process – även när vi exempelvis strösurfar på nätet.

Och jag tänker på klimatet. På de häftigt stigande temperaturerna på Arktis, som påminner oss än en gång om hur akut en radikal klimatomställning är.

Plottrandet duger i sammanhanget inte.

Så tänker jag på att vi vill att fler ska bedriva närliggande, småskaliga jordbruk.

Jag tänker på hur civilsamhället i allt högre grad redan upprätthåller service, framförallt på landsbygden, genom frivilligt samarbete.

Jag tänker på alla de kåkar som står öde och förfaller runt i bygderna, samtidigt som det byggs så febrilt på andra håll och hur mycket pengar som ett fåtal tjänas på denna ständiga omflyttning av människor.

Så tänker jag på den där basinkomsten som jag intuitivt tvivlar lika mycket inför som så många andra.

Hur den skulle kunna finansieras genom att beskatta ägande, nu när beskattning av arbete framstår som allt orimligare som fördelningspolitiskt verktyg i kölvattnet av automatiseringen.

Hur de där, låt oss säga femton tusen kronorna i månaden, skulle ge möjlighet att börja ställa om resursförvaltning till den allmänningsform som redan breder ut sig.

Hur det skulle kunna möjliggöra grundförutsättningen för folk att våga driva det där jordbruket som gör att maten blir närproducerad.

Hur det skulle kunna utgöra avstampet från ett stagnerande produktionssätt av isolerande konkurrens, till ett präglat av verklig demokrati och gemensamt ansvarstagande.

Kanske skulle experimentet kunna börja i några norrliggande landskap, där sprickorna i det gamla blivit så smärtsamt uppenbara? Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men inte kommer lokalbefolkningen till del vare sig via arbetstillfällen eller skatt? Kanske kan alla de missnöjda – över avfolkning, exploatering av naturresurser utan kompensation, inhägnader av det gemensamma och undandragande av service – finna ett samförstånd kring en sådan lösning?

Det vore åtminstone en vision, istället för plotter som dröjer sig kvar i dåtidens villkor.

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Rebellstäderna ger Europas medborgare makt

Efter den ekonomiska krisens utbrott 2008 vacklar den nyliberala epoken successivt mot sitt slut. I turbulensen formar nu politiska reaktionärer och kappvändare från dagens etablissemang en ny elit, i syfte att tillskansa sig makt och säkra kapitalismens fortskridande. Samtidigt växer också öar av progressiva alternativ, så kallade rebellstäder, fram över Europa. I helgen träffades många av dem i spanska Pamplona – en stad ungefär lika stor som Umeå – för konferensen MAK2, i syfte att koordinera sina initiativ.

Municipalister, eller kommunalister, har de börjat kalla sig. I grunden är de engagerade i en mångfald av nedskärningsprotester, sociala rörelser och projekt som över tid har förts samman av insikten att deras insatser var för sig inte är tillräckliga för att rubba de makthavare och strukturer de har hamnat i strid med.

Tillsammans bildar de i dag en växande och livaktig rörelse i syfte att föra rätten till, och makten över, staden från banker, fastighetsägare och en politisk klass direkt till medborgarna.

Municipalisternas fokus är i första hand lokalt. Det tar sitt avstamp i ett nyfiket, pragmatiskt experimenterande med former för demokratiskt beslutsfattande och resursfördelning. Bortom tidigare epokers och ideologiers dogmatiska tilltro till endera staten eller marknaden, men också i stark kontrast till samtidens högljudda skrik efter starka ledare och enkla svar.

Om vi under den så kallade fordismen efter andra världskriget (ca 1945–1973) primärt såg styrning genom en stark och expanderande stat, och under nyliberalismen (ca 1974–2008) aktiverandet av strukturer för offentlig-privat samverkan i syfte att göra alla samhällets sfärer öppna för marknaden, märks här framväxten av något som snarare går att beskriva som ett försök till styrning genom gemensam-offentlig samverkan. Ett användande av traditionella institutioner, i syfte att möjliggöra för deltagarstyrda, demokratiska sammanslutningar att producera och förvalta resurser.

Under senare år har man med dessa ansatser kommit att forma så kallade medborgarplattformar- och kandidaturer som har vunnit den kommunala makten i en lång rad spanska städer, som Barcelona, Madrid och Valencia, liksom i italienska Neapel och på andra håll i Europa.

Dessa plattformar och kandidaturer framträder i skarp kontrast till konventionella partier vars medlemsbas har tynat bort, liksom gentemot missnöjeslistor byggda kring någon lokal starke man. De utgör för dess engagerade blott ett bland flera verktyg, med vilkas hjälp man kan uppnå de konkreta mål som rörelsens beståndsdelar har tagit sig an.

Lönerna för kandidaterna är exempelvis ett medelsnitt av inkomsten i staden, deras möjlighet att inneha mandat är starkt tidsbegränsade, engagerade har kraftfulla möjligheter att utkräva ansvar och direkt återkalla mandat, och det finns en ständigt aktiv återkoppling till de stormötesstrukturer i bostadsområdena som utgör rörelsens bas. Därtill används webbplattformar och appar på ett verkligt kreativt sätt för att lägga förslag, genomföra direkta omröstningar och mobilisera till diskussioner.

Det är, i ärlighetens namn, svårt att inte ryckas med i lekfullheten och optimismen som syns i dessa initiativ och dess skarpa kontrast till de gäspningar och suckar som dagens kommunpolitik lätt framkallar.

För oss Umebor framstår det angeläget att öppna upp för diskussion om också vår stad, med dess frihetliga, progressiva anda och folkrörelsetradition, nu skulle kunna sålla sig till denna skara rebellstäder – samtidigt som vi ställer dagens och gårdagens makthavare till svars för den nuvarande situationen och de senaste årtiondenas misslyckanden.

Vi kan börja med att googla ”Barcelona en Comú”, och ta det där ifrån. För en framtid värd att tro på!

Allmänningen tar plats bortom offentligt och privat

Privat eller offentligt.
Kring denna ägandets dikotomi kretsar i princip hela vår moderna politiska föreställningsvärld. Antingen ägs något av den enskilde (privat), eller så ägs det av staten (offentligt).

Att vara höger eller vänster är – om vi kokar ner det till dess kärna – att hävda den ena eller den andra av dessa ägandeformer är bäst lämpad för att upprätthålla produktivitet och fördela de rikedomar som samhället skapar.

Samtidigt ger erfarenheten av 1900-talet en tydlig bild av bristerna i alternativen. Den realiserade socialismen blev – trots minskad social ojämlikhet – i sina bästa fall samhällen med kraftig alienation och utebliven individualitet, och i dess värsta exempel; hårdföra diktaturer. I både dess demokratiska och dess diktatoriska form, något som bäst kan karaktäriseras som ”statskapitalism”.

Med socialismens borttynande, efter 1970-talets ekonomiska kris i allmänhet och efter Sovjetunionens fall i synnerhet, uppnådde det andra – eller som man nu sa: ”enda” – alternativet en hegemonisk ställning.

Marknaden skulle styra sig själv utan statlig intervention. Dess ”osynliga hand”, menade profeterna, var fullt kapabel att upprätthålla produktivitet och åstadkomma en successiv fördelning av det skapade välståndet.

Den illusionen punkterades emellertid i sin tur, med besked, i och med ankomsten av den globala ekonomiska krisen 2008.

Idag kan få ifrågasätta att resultatet av dess verkställande i praktiken inneburit exalerande utsugning av naturresurser, kronisk arbetslöshet och inte minst: en i alla avseenden ökad ojämlikhet. Likt den socialistiska samhällsorganiseringen koncentrerade ägandet till en monopolistisk stat, har ägandet (och välståndet) under marknadens osynliga hand koncentrerats till ett fåtal enskilda företag, vilka idag besitter en monstruös samhällelig makt, starkare än den hos många enskilda nationalstater.

Om socialismens kris artikulerade sig i uppror för större individuell frihet och begäret efter ett mer mångfacetterat och flexibelt samhälle, så har nyliberalismens kris artikulerat sig i uppror för fördelning av de skapta rikedomarna och inflytandet över samhällets organisering genom nya radikala former för demokrati.

Innan någon invänder bör vi här, som en parantes, fastslå att alla epoker – i realiteten – vid sidan om dess hårdragna exempel, dominerats av kombinationer och ansvarsdelning mellan offentligt och privat. De som idag säger sig stå ”i mitten”, eller till och med ”bortom” den så kallade vänster-höger-skalan, förespråkar i regel någon slags idé om en harmoniserad kombination eller till och med sammansmältning av offentligt och privat. Fokus för deras problemformuleringar ligger antingen i en kritik mot ytterligheterna (som i fallet med ”tredje vägens socialdemokrati”) eller i problemsökning bortom själva ägandeformerna (som i fallet med alla typer av berättelser som sätter kultur, värderingar, upplevda avartsfenomen och så vidare i centrum).
Här finns förstås även, också i vår tid, fundamentalistiska socialister liksom nyliberaler vars ståndpunkt baseras på att endera alternativ aldrig realiserats fullt ut, vilket gör det omöjligt att avfärda dess potential.

Gemensamt för alla dessa perspektiv – ortodoxt socialistiska, nyliberala, tredje-vägen-socialdemokratiska, nyfascistiska, ”alternativ ekonomi”-skolor och så vidare – är att de uppehåller sig inom de snäva ramarna av dikotomin mellan offentligt och privat som enda former för att organisera ägande, produktion och cirkulation.

Låt oss föreslå en radikalt annorlunda tanke, som de senaste decennierna ökat i omlopp. Att dikotomin mellan offentligt och privat är falsk, och att den utelämnar ett tänkbart och faktiskt existerande tredje alternativ: det gemensamma.

Kortfattat kan det gemensamma beskrivas som kollektivt ägande, bortom staten. Ett ägande där deltagande är fritt och frivilligt, där processen är öppen, och där resultatet är tillgängligt för alla.
I bestämd form har det gemensamma på svenska kommit att benämnas som allmänningar, efter benämningen på den allmänt tillgängliga jordbruksmark som småbönder brukade i feodala tider.

Allmänningarna benämns, i den konventionella ekonomin, allt som oftast som så kallade ”externaliteter”. Det vill säga; som något kapitalägarna inte själva skapar, men som fyller funktioner för deras förmåga att producera varor och tjänster.
Externaliteter är i denna tankevärld fukten som behandlar en yta. Bina som pollinerar blommorna. Språket vi använder för att kommunicera. Stigarna som gör skogen orienterbar. De över generationer socialt kultiverade växtarterna. Den allmänna kunskapsspridningen. Eller koden i en fri programvara.

De är i vissa fall ”naturliga”, och i andra fall skapade av mänsklig hand.

I kölvattnet av 1990- och det tidiga 2000-talets så kallade antiglobaliseringsrörelse kom så en akademisk och aktivistisk diskussion att växa fram med fokus på att tala om dessa externaliteter, inte som ett perifert fenomen, utan just som en specifik form av kollektivt ägande, med stark betydelse för den nya ekonomi som växt fram efter 1970-talets ekonomiska kris.

Tre separata fenomen kom att spela stor betydelse för denna teoretiska utveckling.

Först och främst; den situation som börjat växa fram i relation till jordbruket i fattiga, rurala regioner såväl i Latinamerika som i Asien.
Små, självförsörjande jordbruk inordnades här i rask takt i en storskalig och aggressiv industrialisering genom medel som bara går att beskriva som lågintensiv krigsföring. Men inte bara den gemensamma jordbruksmarken privatiserades. Även fröerna började, i rask takt, att patenteras och modifieras. Genom ny sofistikerad patentlagstiftning kunde de multinationella företagen tvinga jordbrukarna att sluta använda de fröstammar de gemensamt kultiverat i generationer, för att istället skuldsätta sig för att köpa patenterade ettåriga fröer. Situationen gav upphov till framväxten av en rad nya bonderörelser som på många håll kom att utgöra social bas för populistiska partiers parlamentariska framgångar.

Parallellt tog utvecklingen av ny informations- och kommunikationsteknologi fart; med internet som starkast lysande stjärna. Nätet blev snabbt en skådeplats för konflikter mellan entusiaster som använde de nya teknologiska möjligheterna för gemensamma ändamål, och kapitalägare som sökte inhägna och patentera informationen och kunskapen för att kunna tjäna pengar på den. Den rörelse som här växte fram har kommit att benämnas som Peer-2-peerrörelsen, i relation till den öppna nätverksstruktur man utvecklade. Kända P2P-projekt, eller ”digitala allmänningar”, är uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux.

Det tredje fenomenet berör framväxten av den post-industriella staden, eller ”metropolen”, som många väljer att benämna den. Metropolen är en geografisk miljö präglad av socialt, självständigt, kognitivt arbete. En plats där idéer, kreativitet och kunskap skapar sina egna flöden och ger upphov till en rad immateriella värden oberoende av kapitalägarnas konkreta insatser.
Men även i fallet med dessa ”urbana allmänningar” söker kapitalet hitta nya strukturer för att tjäna pengar på de värden de skapar.
Ett exempel på detta är hur fastighetsmarknaden säljer ett område med dess stämning eller nisch, som ska tilltala en köpstarkare grupp att flytta till området, med följd att bostadspriserna höjs och de som inte har råd att stanna trängs undan. Även i detta fall har situationen samtidigt givit upphov till kraftfulla rörelser som kämpar för ”rätten till staden”.

Den abstrakta bild som här träder fram är den av å ena sidan en växande mångfald – sociala, kulturella och naturliga – allmänningar, och å andra sidan ett ekonomiskt system som hägnar in, förstör och hindrar dessas aktivitet och fortlevnad genom att – likt en parasit – försöka suga ut dess materiella och immateriella värden.

Hur kan vi, med hjälp av de diskussioner som finns i omlopp inom dessa framväxande allmänningsrörelser, tänka oss kortsiktiga förbättringar, och på lång sikt; en lösning på den ekonomisk-politiska situation som här tecknas?
En lösning som bejakar det gemensamma ägandet, och bryter sig bortom den falska dikotomin mellan offentligt och privat.

Vi upplever att utgångspunkten är så banal som att vi måste börja tala om allmänningarna, eller rättare sagt, lära oss ett språk som förmår oss beskriva det gemensamma ägande vi redan uppehåller oss med att skapa och förvalta. Vi måste, så att säga, skapa en självmedvetenhet om allas vår roll i den sociala produktionen. Längs den stigen kan vi sedan tillsammans utveckla nya modeller för resurs- och inkomstfördelning och strukturer som underblåser framväxten av radikala former för demokratisk självförvaltning. Och på många håll i världen, så är rörelserna redan på god väg.

——
Skriven tillsammans med David Johansson, publicerad i Tidningen Syre 26 juni 2015. 

Rörelser i riktning mot ett gemensamt ägande

rorelser

Människor har en benägenhet att dela upp helheter i dikotomier – tydliga motsatspar som tvingar in allting i den ena eller den andra kategorin, och samtidigt utesluter ytterligare alternativ.

Dikotomierna hjälper oss att begreppsliggöra och åtskilja, och är ibland ganska funktionella. Men en dikotomi kan också vara falsk.

Ett exempel på en falsk dikotomi är den vanligt förekommande uppdelningen mellan offentligt och privat. Alltså; idén om att något måste ägas av endera staten, eller av den enskilde individen.

Om endast dessa två kategorier ges; var placerar vi då till exempel språket som vi talar och skriver? Ägs språket av staten? Kan någon enskild individ hävda äganderätten till det och utkräva avgifter av den som vill använda det? Eller luften vi andas, vattnet i våra sjöar, älvar och hav? Vem äger detta?
Oförmågan att hantera offentligt eller privat som en falsk dikotomi leder paradoxalt ofta till en annan falsk dikotomi: ägande eller icke-ägande.
Luften ägs inte av varken stat eller enskild individ, alltså äger ingen luften.
Och det stämmer ju inte. För vi har ju rätt att andas den, att använda den närmast som vi önskar. Precis som språket, och vattnet. Och en oändlig massa andra saker.

Så vad ska vi kalla detta ägande, som varken är offentligt eller privat?
I det latinska språket benämns det som ”communis”, på svenska närmast översatt till ”gemensam”, eller ibland ”allmän”. Tyvärr tycks vi, i vårt språk, slarvat bort distinktionerna mellan detta begrepp och ”det offentliga”, med det senares tydliga koppling till staten som samhällelig institution. Det latinska begreppssammanhang, som även överförts i exempelvis engelskan och italienskan, fördunklas oss.

På engelska heter gemensam (communis); ”common”, i relation till det offentliga; ”public”.
Det vi på svenska kallar för allmänningar, alltså just gemensamt, icke-statligt ägande, heter på engelska ”commons”. Och sen har vi ”communication” från latinets begrepp för ”att dela”, ”common people”, som vi kallar för vanligt folk, ”common sense”, som vi benämner sunt förnuft, och såklart ”community”, ett samlande begrepp för vad vi ömsom kallar samhälle, bostadsområde, gemenskap och samfund.

Jag tror att det finns en poäng för oss att gemensamt återbörda begreppet ”gemensam”, och dess böjning ”allmänning” (något som är gemensamt), som en mer specifik och självklar beståndsdel i vårt vardagliga språkbruk.
De senaste decennierna har hela vår politiska föreställningsvärld präglats av den falska dikotomin mellan offentligt och privat. Mot ett överstatligt DDR-Sverige ställdes den enda vägens politik – privatiseringarna – till slut anammad av alla konventionella politiska krafter från höger till vänster.
Och när vi nu står i med resultatet i ökade klyftor och kringskuren demokrati tycks det enda alternativet vara att söka upprätthålla status quo eller längta tillbaka till det där samhället som en gång (med rätta) ifrågasatts för sina brister och baksidor.

Det gemensamma ägandet, som varken offentligt eller privat, är inte blott en utopisk skiss. Det är något som redan praktiseras i allt från väg- till bya- till idrottsföreningar. Det är modellen för en rad av vår tids mest framgångsrika virtuella projekt såsom uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux – det senare används i majoriteten av våra så kallade smarta telefoner. Det är strukturen enligt vilken vi hanterar tillgången till flera av våra viktigaste naturresurser. Det är hur vi överhuvudtaget förmår att kommunicera med varandra; eftersom språket tillhör oss alla och förvaltas gemensamt.

Problemet är inte att det gemensamma ägandet inte fungerar – vilket exempelvis nobelpristagaren Elinor Ostrom i sin Allmänningen som samhällsinstitution från 1990 med besked visat – utan att den samtida kapitalismen i kölvattnet av industriell automatisering undergräver dess potential, genom att försöka suga ut avgifter ur dess (från kapitalet självständiga) skapande.

Det gemensamma – allt från biologiskt material till naturresurser, urbana gemenskaper och kod – inhägnas konstant av olika typer av patenter och påtvingade avgifter av kapitalägare som söker tjäna pengar på dess existens.
Ett exempel är hur fröstammar, som frambringats genom generationer av gemensam kultivering i jordbruk, patenteras av resursstarka företag som därefter kan tvinga bönderna att betala avgifter till dem för att få fortsätta odla med stammarna.

Detta beteende premieras i hög grad av den – i global och lokal bemärkelse – förda politiken, i jakt på en tillväxt som inte längre tycks syfta till att tillgodose något annat behov än att skapa fortsatt ekonomisk tillväxt.
Men så finns även mottendenser. Sociala rörelser som kämpar för att hindra ytterligare privatiseringar, men som istället för att romantisera ”det offentliga”, söker öppna upp politiska och juridiska processer för att möjliggöra det gemensamma ägandets framväxt.

I Italien ledde ett försök att privatisera landets vattenresurser till en folkomröstningskampanj, där nej-sidan vann med förkrossande majoritet. Kompletterad av rörelser som i krisens spår ockuperat tomma bostadshus och nedlagda kulturinstitutioner har de därefter sökt sätta press på staten att börja överföra makt till gemensamma strukturer.
Bologna, och en rad andra italienska städer, har nu ingått i ett internationellt samarbete kallat ”Städer som allmänningar” med ambitionen att utveckla strukturer där medborgarkoalitioner ges konkret inflytande över utvecklingen av till exempel en stadsdel.

En strimma framtidshopp, i ett Europa där allt fler tycks vantrivas med vår samtid, men endast lyckas söka lösningar i dåtiden. Låt oss istället tala om det gemensamma – om allmänningarna.