Folkinitiativen kan spela en allt större roll i politiken

folkinitiativÅr 1994 inrättades i Sverige något som kom att kallas för det kommunala folkinitiativet.

Lagen innebar i korthet att gräsrotsrörelser med hjälp av namninsamlingar kan väcka vägledande folkomröstningar i olika sakfrågor, som ett komplement till de ordinarie valen. Val skulle hållas om fem procent av den röstberättigade befolkningen i en kommun eller ett landsting skrivit under en namninsamling, varpå det hela kunde godkännas av en majoritet i fullmäktige.

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet.

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken.

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det.

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50 procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras.

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja.

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad.

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Medborgarna genomskådade idén med storregioner

etcdecFörslaget att införa ett Stornorrland har fallit. Därmed blir det ingen sammanslagning av landets fyra nordligaste landsting till en ny större region.

Under trycket från medborgarnas missnöje, vilket har märkts bland annat i kampanjer för folkomröstningar i sakfrågan, kollapsade förra veckan till slut de parlamentariska förhandlingarna.

Att begripa den breda indignationen mot planerna är inte alls speciellt svårt.

Bortom ytan framhärdar nämligen här på djupet, i likhet med många andra samtida protester i vår omvärld, ett avståndstagande från de så kallade nyliberala styrmetoder som under de senaste årtiondena varit förhärskande över politiken.

Av samma skäl som klyftorna i inkomst och rikedom under dessa årtionden har ökat, har även geografin under samma epok slitits isär med för ögat uppenbara vinnare och förlorare.

Idén om att välståndet i ett starkt tillväxtcentrum liksom sipprar ner till omkringliggande platser har med tydlighet visat sig vara en önskedröm. Verkligheten är tvärtom en där tillväxten på vissa platser närs genom ett aktivt, och ofta statligt pådrivet, berövande av tillgångar i andra delar av geografin.

Av detta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet saknat en koherent kritisk, progressiv analys. Istället har man likt övriga riksdagspartier omfamnat – och i den norra landsändan varit huvudsaklig förvaltare – av dessa ojämlikhetsskapande förändringar. De egna folkrörelserna har samtidigt successivt tynat bort för att lämna plats åt teknokrater vars enda ambition är att försöka rationalisera och effektivisera budget i balans med mer av samma medicin som från början skapat underskotten.

Vi ser färska exempel på detta parallellt med regionförhandlingarna i Västernorrlands läns landstings försök att avveckla Sollefteå sjukhus, eller dessförinnan i Västerbotten med försöket att rikta nedskärningar mot Åseles ambulans och Doroteas sjukstuga.

I det här sammanhanget är det inte alls märkligt att medborgarna ser förslaget om en storregion som ännu ett steg i samma riktning. Den känslan har inte minst förstärkts av själva formen för genomförandet, där de pådrivande politikerna visat i princip noll och inget intresse i att förankra reformen bland befolkningen. Tvärtom har man arrogant talat om nödvändigheten att köra över folkopinioner i utvecklingens namn.

Ett etablissemang som bejakar dessa attityder ges dock garanterat snart en bister dom.

I kölvattnet av nyliberalismens kris och den ojämna geografiska utvecklingen växer nämligen nya sociala rörelser fram bland de berövade. Vi ser konturerna av detta i de protester som skett mot sjukhusavvecklingen i Sollefteå, mot försöket att lägga ner sjukstugan i Dorotea, mot en vindkraftpark i Sorsele, mot skolnedskärningar i Luleå, mot centrumomvandlingen i Umeå, och i gruvmotståndet i Kallak. Allt detta handlar i grund och botten om samma sak. Tillväxt som skapas genom att vissa berövas på möjligheten att leva och bo på en viss plats på rimliga villkor och utan rättmätig kompensation.

Kanske än tydligare syns emellertid framväxten av en motmakt i alla pragmatiska försök till självförvaltning bortom privatiseringsdogmer och passiv tilltro till staten. I det trevande försöket till medborgardrift av vårdcentralen i Jörn, i den fascinerande historien om Docksta bordtennisklubbs funktion som skuggkommun, i myllret av gemensamt förvaltade bensinmackar, mataffärer och samlingslokaler som finns spritt över den norrländska kartan.

I takt med att dessa rörelser finner varandra, börjar samarbeta och tecknar teori av sina erfarenheter växer en verklig möjlighet till regionalisering fram underifrån. Däri ligger också framtiden, bortom dikotomin i att endera romantisera en svunnen tid eller acceptera en zombieliberalism förtäckt under bleknande röda fanor.

—-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 2/12-2016. 

Nya uppror ger framtidshopp

De senaste åren har nya lokala folkrörelser vuxit fram i de nordligaste länen.

Som i Dorotea. Där öppnade under förra veckan de åtta vårdplatser som några år tidigare hade berövats orten i landstingets besparingspaket. Nedskärningarna väckte invånarnas ilska som kanaliserades i en tre år lång sjukstugeockupation samt en massiv namninsamlingskampanj för att få till den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Till slut kastades också de styrande sossarna ut ur kommunhuset, och ersattes av det lokala partiet Dorotea kommunlista. Nu skrivs vad som tycks vara ett lyckligt slut som visar att motstånd lönar sig.

Men så small det i Ådalen i stället, en bit söder om länsgränsen. Grannlandstinget i Västernorrland satt med liknande obalans i budget, varpå sossarna snart svek sitt löfte om tre akutsjukhus i länet genom att annonsera att akuten i Sollefteå skulle läggas ner. Inte heller här lät medborgarnas indignation vänta på sig. En förening – Sollefteå framtidens sjukhus – bildades, tillsammans med en 12 000 personer stark diskussionsgrupp i sociala medier. Snart hölls, först i Kramfors och senare i Härnösand, två av de största demonstrationerna i Ådalens historia. Samtidigt startade också en plattform för medborgarjournalistik, LVN Leaks, vars granskningar och betraktelser började teckna en bild av ett landsting präglat av vänskapskorruption, oegentligheter och dyra fallskärmar för dess chefer. Hur konflikten slutar är fortfarande ovisst, men klart är att rörelserna även här imponerar.

Just de här två konflikterna handlar självklart om rätten till vård. Men kanske i ännu högre grad handlar de om hur tillväxt skapas på vissa platser genom att andra plundras, och om de bortglömda befolkningarnas känsla av att inte längre höras eller räknas.

Det är den känslan som allt snabbare sprider sig mellan orterna i norr, och blossar upp i nya lokala uppror. Den exemplifieras i motståndet mot en vindkraftpark i Sorsele. I kampanjen ”Hela kommunen ska leva och lära” mot skolnedläggningar i Luleå. I striderna mot utlokaliseringen av statliga jobb från Skatteverket i Lycksele och Vattenfall i Jokkmokk. Och här i Umeå mot ett urholkande av den lokala och regionala demokratin i och med att makt successivt förskjuts till ett fåtal stora fastighetsägare.

Alla dessa folkrörelser bär vissa gemensamma karaktärsdrag. De ställer krav på jämlikhet, rättvisa och resursfördelning som historiskt förknippas med arbetarrörelsen, men de fjärmar sig samtidigt från att använda dess symbolik och verka inom dess traditionella institutioner. De nya rörelserna hävdar vikten av decentralisering och demokratisering, men tycks lika främmande det Centerparti som historiskt har försökt göra anspråk på att driva just dessa krav.

Vad vi ser är rörelser av en tid där förtroendet för 1900-talets stora partiprojekt fullständigt har förbrukats. Rörelser av en
tid där det tycks nödvändigt att börja om från början; att utgå från lokalsamhället, forma nya gemenskaper, experimentera med självförvaltning och testa alla verktyg i verktygslådan i syfte att uppnå de konkret uppsatta målen.

Deras återuppväckande av demokrati, deras förmåga att vinna konkreta segrar och de framväxande exemplen på alternativ förvaltning – bortom stat och marknad – väcker utan tvivel hopp. Låt oss inspireras av dem, och hålla diskussionen levande om hur de lokala exemplen komma samman som en än större och starkare folkrörelse. För en framtid värd att tro på, även bortom innerstäderna.


Publicerad på Ledarsidan i ETC Umeå 2016-09-09

Ådalen reser sig – och fler med dem

Det är en av de första riktiga vårdagarna. Solen gassar på. Och redan någon mil norr om staden märks, på den allt tätare trafiken, att något är på gång. Vi är i Härnösand för att, tillsammans med tusentals andra, hörsamma kallelsen från Ådalen reser sig om att protestera mot Västernorrlands läns landstings föreslagna nedskärningar i sjukvården.

Ilskan här i krokarna – i synnerhet i Sollefteå vars sjukhus hotas med avveckling – har tilltagit successivt det senaste året. Till vardags märks det bland annat i den tolv tusen personer starka Facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus, där debatten går het vecka ut och vecka in, i princip under dygnets alla timmar.

Desto fler blev nog emellertid varse om vad som här kokade först i oktober 2015, när mellan tio och femton tusen personer samlades i Kramfors för att tvinga det på orten församlade Socialdemokratiska förtroenderådet till omtag i det pågående budgetarbetet.

Så blev också fallet, med avsatta politiker och tjänstemän som följd. Men lugnet lade sig inte, som de kvarvarande styrande politikerna nog hoppats på. Istället tog gräsrotsorganiseringen fart. Ideella krafter började dyka i underlagen, och landstingets allmänna göromål, vars mindre smickrande innehåll bland annat presenterats genom sajten LVN Leaks. Det handlar om fallskärmar, hutlösa konsultavtal, upphandlingar med tendenser till nepotism och rena felaktigheter. Inte minst är det graverande att socialdemokrater och LO-anknutna på högre ort varit högst delaktiga i att sko sig på situationen.

Samtidigt har också alternativen (rörande exempelvis driftsform och organisation) till ännu en vända nedskärningar i länets periferier börjat undersökas av rörelserna. Bland annat i studerandet av modellen tiohundra, som implementerats i Norrtälje efter liknande hot.

Det är ett idogt, nyfiket och pragmatiskt sökande bortom trötta slagord, snabba populistiska illusioner till lösningar och förstelnade ideologier. En tydlig, men förmodligen omedveten, passning till liknande rörelseexperiment i andra delar av ett Europa drabbat av kronisk ekonomisk kris och stagnation.

Gräsrotsmobiliseringen i Ådalen är måhända i ett svenskt sammanhang just nu unik till sin storlek och styrka, men knappast ensam i sin form och metod. Den föregås i relativ närtid av ett liknande uppror i Dorotea på andra sidan länsgränsen, som genom en mångårig ockupation av den hotade sjukstugan och en framtvingad folkomröstning lyckades mota Västerbottens läns landsting i grind. Likväl sker den parallellt med ett växande lokalt motstånd fokuserade kring avveckling av skolor och privatiseringar av stadsrum och bostäder i exempelvis tillväxtorterna Umeå och Luleå. På båda platserna mobiliseras just nu folkomröstningskampanjer mot föreslagna skolnedläggningar.

Här syns fragment utan uttryckt koppling, som likväl i sitt slitande folkrörelsearbete tar steg i gemensam riktning. Att vandra frågandes, som den mexikanska zapatiströrelsen så vackert uttryckte det när det regionala upproret där bröt ut vid 1990-talets mitt.

I den gassande solen, i folkhavet i Härnösand, skyltade Doroteaupprorets gräsrötter med sin närvaro. Här fanns också en del av oss som kämpat de senaste åren i Umeå för att sätta frågor om alla medborgares rätt till staden främst på agendan. Och här i gemenskapen på torget tändes med fokus på allas rätt till lika vård, mitt i all ilska, utan tvivel också hopp.

Torsdag den 28 april, fyra dagar efter demonstrationen i Härnösand, samlades landstinget till möte. Såväl förslaget att flytta rehabmedicin från Härnösand till Sundsvall, som förslaget om att stänga Sollefteås akutmottagning, återremitterades under trycket från medborgarna. Än en gång, en tydlig delseger, men utan tvivel långt ifrån ett slut.

Ådalen reser sig. Och fler med dem.

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.

Ådalens tystade rop

adalen

Kramfors, tionde oktober tjugohundrafemton. Hela samhället är ute i höstkylan. Bilköerna ringlar tätt flera mil från grannkommunen Sollefteå till. Affärer har stängt ner i solidaritet.
Ut från idrottsplatsen och upp längs med Kungsgatan vandrar mellan tio och femton tusen personer. De skriker; ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”.

Stanna upp och ta in det. Mellan tio och femton tusen personer. I Kramfors centralort bor det sex tusen. Arton i hela kommunen.

”Ådalen reser sig”, som protesten titulerades.

Sannerligen.

Någon timme senare, direkt efter att den stora demonstrationen avrundats på torget, går några hundra individer vidare mot Hotell Kramm. Länets styrande Socialdemokrater är för dagen samlade där i syfte att diskutera det lagda nedskärningspaketet som framför allt slår mot sjukvården i länets periferier. Folkhopen ska lämna över ett protestbrev, men bestämmer sig i stundens hetta för att försöka tränga in i foajén under ljudet av slagord. Jag tänker att ”nu blir det kaos”, innan en nervös hotellanställd lyckas övertala de protesterande att det nog ändå är bäst om merparten stannar kvar på parkeringen utanför.

Hela upplevelsen är förstummande. Den påminner om bilderna och berättelserna från Sydeuropa och Nordafrika sedan den globala ekonomiska krisens utbrott 2008. ”Folkligt” på ett sätt som liksom överskrider de politiska och ideologiska kategorier vi under 1900-talet vant oss vid.

Men lika förstummande som timmarna i Kramfors är emellertid hemkomsten till den efterföljande riksmediala bevakningen. Eller; tystnaden, ska man kanske snarare säga. För i de flesta större dagstidningar genererar detta massiva indignerade rop inte mer än en undangömd notis på nyhetsplats. Inga förstasidor, inga analyser från politiska kommentatorer, inga ledare som söker passa in med den egna agendan.

Det finns två förklaringar till det. Båda i sig förstärkande skäl för folk på dessa platser att göra uppror mot den samtida ordningen.

Å ena sidan märks med tydlighet här mediernas alldeles egna centralisering av resurser under de senaste årtiondena. För hur ska man annars förklara aningslösheten och bristen på förberedd nyhetsbevakande närvaro inför det som här var på väg att ske?

Veckor av mobilisering. Grupper på sociala medier med över tio tusen medlemmar. Ett ständigt stigande tonläge. Spridda uppmaningar till civil olydnad, vild strejk, blockader. Inte heller är lördagens händelse ett unikum i samtiden. Tvärtom placerar den sig tryggt i en kronologi av växande missnöje i det geografiska närområdet kring just denna typ av frågor.

Den föregås av snarlika kraftiga lokala mobiliseringar i med norrlandsmått närliggande Dorotea och Åsele på andra sidan länsgränsen.

Den mediala tystnaden säger emellertid å andra sidan också något om politiken, och dess nuvarande partietablissemang som åtminstone delvis äger svensk dagspress. Hur kan dess ledarsidors likgiltighet inför tusentals protesterande väljare förstås? Varför vill ingen på högre ort göra anspråk på att representera denna kraft?

Svaret är lika enkelt som det för nämnda parter är graverande: De är alla såväl skyldiga som ovilliga att förändra förutsättningarna. För oavsett regering, oavsett landstingsmajoritet har en politik av ojämn geografisk utveckling sedan 1970-talets ekonomiska kris hållits intakt. Den utgör, i realpolitiken, ett starkt samförstånd i synen på hur övergripande ekonomisk tillväxt ska säkras.

En offrad, icke-representerad minoritet, om man ska uttrycka det hela i klarspråk. Vilket också är skälet till att snart nog varenda norrländsk kommun och landsting innehar ett lokalt eller regionalt missnöjesparti, bildat efter en konflikt som denna.

Det hela framstår, år för år, vara ett allt farligare spel för de traditionella partierna. Missnöje likt detta tenderar nämligen för eller senare brisera okontrollerat. Sprida sig som en eld. Knyta an till missnöje skapat på andra grunder, men där fienden ändå förefaller vara gemensam. I många europeiska länder har det på senare år blivit Socialdemokratins undergång. Krisens förlorare har konstituerat nya alternativ; för en återskapad demokrati, för värdighet, för jämlikhet. För en framtid värd att tro på, också för människor bortom samhällets mest privilegierade skikt.

Ådalen reser sig igen

Femtontusen (15 000!) personer samlades lördagen den 10 oktober i Kramfors för att protestera mot förslaget på att slakta sjukvården i delar av Västernorrland i allmänhet och Sollefteå sjukhus i synnerhet.

Det hela känns igen. Ett landsting i ekonomisk kris. Föreslagna nedskärningar på hundratals miljoner. Orter som berövas på den mest grundläggande av sjukvård som akutmottagning och BB.

Detta är Sverige, 2010-talet, bortom de fasader som i storstäderna byggts upp med belånad fastighetsspekulation.

I början av 2012 ockuperades Doroteas sjukstuga i Västerbotten i motstånd mot ett liknande nedskärningspaket. En hel ort slöt upp bakom upprorets ockupation och folkomröstningsinitiativ, för att till slut efter valet 2014 vinna tillbaka de vårdplatser man fråntagits.

Men så small det som synes igen, på andra sidan länsgränsen.

Även denna gång under ett socialdemokratiskt landstingsstyre. Men nu i stark konflikt med sina egna gräsrötter – de lokala S-föreningarna uppbackade av ett enat civilsamhälle. Partiet klyvs geografiskt. Mellan de centrala beslutsfattarna i Sundsvall och länets periferier.

”Ådalen reser sig” var titeln för demonstrationen i Kramfors. Det är också med den känslan av historiens vingslag som Ångermanland gick man ur huse under dagen. Ett demonstrationståg långt bortom horisonten, sjungandes ”Vi vill ha sjukhuset kvar!”.

Precis som i Dorotea spiller även här ilskan över i en vilja till aktion och olydnad. En vetskap om att pengar, snarare än ord, tenderar att styra konfliktens utfall. Det märks inte minst när några hundra personer efter den stora demonstrationens slut vandrade vidare till Hotell Kramm där socialdemokraterna höll länsmöte i hopp om att kunna tränga sig in genom dörrarna.

Kramfors lördagen den 10 oktober 2015 är känslan av en början, snarare än ett slut. Om en gnista som tändes i Dorotea har nu växt till en flammande eld.

För det handlar i allra högsta grad om Sollefteå sjukhus, men det handlar också om en politik från högsta ort i en medveten ojämn geografisk utveckling. Av att dölja samhällets kris genom att placera den i periferier där medierna sedan länge stängt ner sina kontor och avslutat sin bevakning. Vissas säkrade vinster är en annans försvunna akutmottagning.

Det är en konflikt vi måste ta gemensamt. En eld som måste synliggöras och spridas. Överallt, inte bara bland de för stunden hårdast berörda.

I Kramfors fanns denna dag ilska och indignation. Men i en sådan folkmassa tänds också hopp. Där finns en kraft, en gemenskap. Och det är helt oundvikligt att inte fråga sig vad den kan åstadkomma om den tillåts frodas. Så föds alternativ, möjligheter och hopp om en annan bättre framtid.

———-
Tidigare publicerad av Tidningen Brand på deras rörelseportal ”Gnistor”.

Så kan vi lära av Doroteaupproret

dorotea

Grattis Dorotea!

Nej, det här är inte – för er som minns 00-talets reklamkampanjer – ett meddelande om att invånarna i denna Västerbottniska kommun snart får förmånen att konsumera i en ny herrklädesbutik. I Dorotea ska sjukstugan öppna igen. Ortsborna ska få tillbaka de vårdplatser som landstinget för några år sedan beslutade att slopa som en del av det gigantiska nedskärningspaketet ”Projekt balans”.

Att vinna den segern har varit allt annat än enkelt. Mellan beskedet om nedskärningarna och dagens till synes goda slut ligger år av luttrat och envist motstånd. I över tre år ockuperade ortsborna sjukstugan för att hålla frågan vid liv och utveckla en kraftfull gemenskap. Genom att samla in över 20 000 namn krävde man genomförandet av den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Och till slut avsattes även kommunens styrande socialdemokrater, för att ersättas av den lokala valplattformen Dorotea kommunlista.

Att vårdplatserna nu återställs beror på att det för landstinget kom att kosta betydligt mer än det smakade, såväl i krassa ekonomiska termer som i politiskt stöd.

Låt oss stanna upp för att verkligen uppfatta betydelsen av den här erfarenheten.

För samtidigt som vi firar den vinst som sprungit ur Doroteabornas uppror, står svensk sjukvård i en allt djupare kris. Dag ut och dag in läser vi i tidningarna om vårdanställda som kollektivt säger upp sig i protest mot en ökande arbetsbörda. Månad efter månad rapporteras om sjukstugor, vårdcentraler och sjukhus som hotas av ytterligare nedskärningar.

I Västerbotten konstaterade landstingsledningen, bara två dagar innan nyheten om Dorotea, att man åter sitter med ett underskott på cirka 200 miljoner kronor. Nya åtstramningar hägrar.

Sjukvården utgör utan tvekan ett av de verkligt stora konfliktfälten i vår samtid, tillsammans med frågor om mark och bebyggelse. Och vill man förstå hur ojämlikhet och avdemokratisering konkret skapas så är det en god idé att fästa blicken just här, liksom på länkarna fälten emellan – som i fallet med uppförandet av projektet ”Nya karolinska” i Stockholm.

Bakom nyhetsflasharna om vårdkris, bostadsbrist och fastighetsbubblor syns nämligen en helt annan bild.

Googla vilka företagare som finns med på listorna över de rikaste personerna i det här landet. Kolla vilka branscher de tjänar sina pengar i. Ta en titt på såväl politikers som tjänstemäns karriärvägar, efter att de lämnat sina uppdrag inom det offentliga. I stora delar av EU skulle de mönster, som här upprepas helt naket, tveklöst klassificeras som korruptionsbrott.

För varje försvunnen vårdplats, varje utbränd sjuksköterska, varje bostadslös ungdom och varje bortträngd småhandlare; en ökad vinst i någon kvartalsrapport och en före detta politiker eller tjänsteman med en ny, bättre betald tjänst på andra sidan förhandlingsbordet.

Så vad lär upprorsmakarna i Dorotea oss, nu när vi tillsammans firar deras seger?

För det första att kollektiv fortfarande kan utöva makt genom att göra tänkta ”effektiviseringar” ineffektiva – så länge beslut handlar om ekonomiska kalkyler snarare än värderingarna hos de som styr.

För det andra visar Dorotea hur detta kan göras – genom ett pragmatiskt experimenterande med såväl civil olydnad i legalitetens gränsland som uttnyttjandet av möjligheter i lagstiftningen och försök att rucka den parlamentariska sammansättningen med ett tydligt, avgränsat syfte.

Sist men inte minst har Dorotea-upproret visat egenvärdet av de gemenskaper som formats i kampen. För i dessa skapas andra sociala relationer av samarbete och solidaritet. Frön ur vilka nya, mer jämlika sätt att organisera samhällen kan växa.

Låt oss lära av det. Kopiera det till andra platser. Till större skalor, ovanför den lokala. Så växer nya folkrörelser fram. Så tar medborgarna makt. Precis så skapar vi tillsammans en bättre framtid.

Doroteaupproret bär frön till ett jämlikt samhälle

doroteaTre år och tre månader.
I tusen etthundranittiosex dagar turades Doroteaborna om att hålla hus i sjukstugans ockuperade entréhall, efter att de i början av 2012 fått nog av landstingets successiva fråntagande av resurser i inlandet.
Gnistan denna gång var ännu en vända nedskärningar, riktade mot bland annat akutvårdsplatser i Dorotea och ambulanstillgången i grannkommunen Åsele.

Men den bakomliggande slitningen; något mycket större än så. Att ”det känns som att de vill tömma inlandet”, som en av ockupanterna uttryckte det för Västerbottens Folkblad under ockupationens andra dag.

Och konflikten bör nog ses vara såväl en sakfrågestrid och samtidigt, en pusselbit i en mycket längre och snårigare kamp för rätten att överhuvudtaget kunna bo kvar på orter som inte anses leva upp till de ekonomiska strukturernas krav på relativ lönsamhet.

Att inte fascineras av Doroteabornas till synes orubbliga motstånd är svårt. Förmågan att dag efter dag hålla lågan vid liv.

Kontinuiteten, men däri också vetskapen om att ekonomiska effektiviseringar slutar vara rationella om de tvingas kosta mer än vad de smakar. Sjukstugeockupanter är nämligen en svårkontrollerbar utgift. Än mer så om de samlar in över 20 000 namn för att tvinga igenom Sveriges första folkomröstning i en sakfråga i ett helt landsting.
Genom sådan terrorbalans kan status quo för stunden upprätthållas. Kanske kan här till och med vissa förbättringar kortsiktigt vinnas – även inom en struktur som egentligen talar till upprorsmakarnas nackdel. Ambulansen i Åsele blev ju faktiskt kvar i slutändan, efter kostsamma och parodiska försök med så kallad akutbil. Och Dorotea tycks för tillfället ha fortsatt akutvård på orten, så till vida Dorotea kommunlista fullföljer de vallöften som gav dem stora delar av Socialdemokraternas väljare i samband med valet i höstas.

Svårare tycks emellertid de större hägrande frågorna vara.

För över tid är bilden av ett Västerbottniskt inland i avfolkning och avveckling trots vågor av lokal organisering närmast entydig. Vid kusten finns städer med stora ambitioner om befolkningstillväxt, till vilka makt och resurser alltjämt fortsätter att koncentreras.

Men, och det här är viktigt.

Det är knappast gemene Umebo som tjänar på den utveckling som Doroteaborna gått i strid mot. Stadens samförståndspräglade politik för att locka nya invånare, turister och investeringar har i hög grad byggt på spekulativa framgångskalkyler, där lånefinansierade prestigebyggnader och marknadsföringsjippon förväntats säkerställa välfärdens finansiering. Och som i så många andra liknande exempel tycks utfallet för stunden snarare innebära stora underskott, som nu paradoxalt ska täckas upp genom tunga nedskärningar i allt från skola och äldrevård till kultur och fritid.

Än värre är att inflyttningen av nya invånare inte mötts med motsvarande ökning i tillgången av för målgruppen adekvata bostäder, vilket över tid trissat upp såväl hyror som privatbelåning. En situation som nu tänks kunna lösas genom privatiseringar av allmännyttiga bestånd, med den uppenbara risken att de fattigaste umeborna därefter trängs ut i nya periferier för att lämna plats åt mer betalningsstarka invånare. Precis den stigen har för övrigt andra expansiva kuststäder, som Luleå och Skellefteå, den senaste tiden vandrat in på.

Den stora vinnaren på vår samtida urbanisering är snarare ett fåtal framsynta kapitalägare, i synnerhet kring fastighetsmarknaden. Där hål syns i såväl kommunens som landstingets budget, märks nämligen i dessas årsredovisningar parallellt snabbt stigande vinster.

Att tänka sig en utväg ur en samhällsstruktur av denna omfattning kan förstås lätt te sig som en överväldigande, närmast omöjlig uppgift. Och härmed finns ju i vår tid också allt oftare de förenklade svaren. Populistiska berättelser som säger att det är endera invandraren, den privilegierade stadsbon eller den bidragstagande lantisen som är problemet. Bara hen assimileras, tar ansvar för sina fördelar eller sätts i arbete så kommer åter samhället att stiga mot ljuset.

En mer eftertänksam men samtidigt optimistisk berättelse, som cirkulerat i mitt huvud parallellt med Doroteakonfliktens utveckling, har arbetats fram av den italienske författaren Antonio Negri.

I en teoretisk men fängslande essä med titeln ”Motmakt” från 2001, diskuterar han att fröna till nya, mer jämlika former för samhällsorganisering, i sig faktiskt redan skapas i det vardagliga motståndet och dess mer organiserade form; upproret.

Här finns experimenten med demokratiskt beslutsfattande vid stormötena. Försöken att skapa hållbarhet genom samarbete, snarare än inbördes konkurrens, vilka i Dorotea kännetecknats av berättelser om handlare som bidragit med mat, och sjukvårdspersonal som varje morgon kokat kaffe åt ockupanterna. Små gemensamma erfarenheter om alternativa vägar att tillgodose sina egna och samhällets behov.

Utmaningen, menar Negri, är därför inte bara att fortsätta skapa och sammankoppla öar av motstånd mot de gamla strukturer som misslyckas att möta människors behov. Man måste även ta fröna till alternativ som där skapas på allvar. Genom en sådan utgångspunkt kan vi på ett konkret sätt föreslå förändringar som ger alternativen möjlighet att växa sig starka, för att på sikt kunna nå skalan av ett nytt slags samhälle.

Negri har, i linje med detta, på sistone föreslagit att skattetrycket gradvis bör flyttas från arbete till finansiella transaktioner, fastighetsägande och utvinning av naturresurser. Så kan medel frigöras för att finansiera exempelvis en garanterad basinkomst, vilket i sin tur tänks ge människor tid att bygga nya strukturer för skapande och fördelning av rikedom genom frivilligt samarbete. En kanske inte helt oattraktiv idé, i ett Västerbotten där få i dag tycks tjäna på den riktning samhällsutvecklingen rör sig mot?

—————–
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 23/7-2015