Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Innan stenöknen – en oas

dungen

UMEÅ. Marken är fortfarande relativt snötäckt denna dag i slutet av mars, när två ungar kommer ut från fritidsgården vid Ålidhems centrum. De blir bestörta när de ser att arbeta­re börjat såga ner träden i den skogsdunge som ligger just där – mitt i det nybyggda miljon­programsområdet. ”Sluta såga ner våra klätterträd” skriker de samtidigt som arbetarna överö­ses med snöbollar. En av arbe­tarna kan inte behålla lugnet utan ger sig på en 13-­årig pojke.

Dagen efter har ryktet spridit sig. Skogsdungen ska bort för att lämna plats åt en högstadie­skola. Ett par hundra barn och ungdomar har samlats på plat­sen när arbetarna återvänder för att fortsätta avverkningen. Av de redan nerhuggna träden har de byggt barrikader, fast beslutade att ockupera platsen. Samtidigt går telefonerna var­ma mellan lägenheterna i kvar­teren. Många har velat att sko­lan skulle byggas i ytterkanten av området så att dungen kunde bevaras, men dittills har främst ett antal idrotts-­, kvarters-­ och fritidsföreningar yttrat sig. Denna kväll, den 24 mars 1977, går 400 Ålidhemsbor i ett de­ monstrationståg sjungandes: ”Nu får det vara nog, vi vill ha kvar våran skog”.

Under dagarna som följer tar de­batten fart. Lokaltidningarna fylls till bredden med artiklar och insändare. Allt fler Ålid­hemsbor tycks ansluta sig till motståndet och dess idé om en alternativ skolplacering, samti­digt som dungenockupationen alltjämt fortsätter.

Den 30 mars går telefonked­jorna mellan husen än en gång. Ryktet har spridit sig att ett hundratal poliser börjat förbereda en rensning av dungen för att arbetet ska kunna fortsätta. De boende föregår dem. Tidigt på morgonen har hundratals personer samlats på platsen, polisen tvingas avstyra. Kom­munens politiker och tjänste­män börjar bli allt mer frustre­rade. I ett försök att, som man uttrycker det – ”stoppa buslivet i stadsdelen”, stänger man cent­rum under kvällar och helger. Stämningen piskas upp ytterli­gare.

Ännu ett demonstrationståg vandrar mellan husen i stadsdelen. Tidningarna är fortsatt proppade med insändare från boende. Den femte april skri­ver signaturen ”lycklig ocku­pant”:
”Lycka. Det är vad jag kän­ner i dag. Här på Ålidhem har börjat sprida sig en anda av ge­menskap och samhörighet som aldrig känts förut. Man har bör­jat heja på folk. Man stannar till och pratar en stund med dem som tidigare var helt okända ansikten. […] Livet på Ålidhem har blivit rikare”.

En vecka senare anfaller polisen ockupanterna i dungen med fullt slagsmål som följd. Ett tret­tiotal personer grips och kra­vallstaket sätts upp runt områ­det.

Dagen efter följer den dittills största polisinsatsen i Norr­lands historia. Nästan 300 po­liser har kallats in från hela Norrlandskusten. ”Ju fler po­liser, desto mindre våld”, för­klarar ledningen för Väs­terbottens Folkblad.

De timmar som föl­jer ska gå till histo­rien som ”kravaller­na på Ålidhem”. Ett femtiotal grips, varav flera minderåriga. En polis får tänderna utslag­na i tumultet. Den flera veckor långa ockupationen av dungen, och kampen för boendeinflytan­de över stadsdelens utveckling har nått vägs ände. Avverkning­en kan återupptas.

Samma kväll går 5 000 perso­ner i ett demonstrationståg un­der slagord som ”Skogsprakt – inte polismakt”. Polisen och politikerna skjuter ansvaret för den våldsamma utveckling­en emellan sig. Det pratas om inresta yrkesdemonstranter som orsakat händelseutveck­lingen.

Dagens Nyheter ska en tid senare försöka reda ut vad det egent­ligen var som hän­de de där veckorna på Ålidhem. En opinions­undersökning visar att cir­ka 80 procent av invånarna var emot att dungen revs och före­ drog en alternativ placering av skolan. Bland de gripna under kravallerna visade sig 27 av 33 vara skrivna på Ålidhem, fem i övriga Umeå och en i Göteborg. Av de som satt i den så kal­lade ”ockupationskommittén” som bildats på uppdrag av de boende vid ett stormöte med 1 500 deltagare just efter kra­vallerna hade majoriteten helt vanliga yrken. De var pappersbruksarbetare, förskollärare, vårdbiträde, sjuksköterska, ko­ pist, psykolog och så vidare.

När man i dag strosar mellan tegelstensbyggnaderna på det lummiga och skogsomringade Ålidhem, är det kanske svårt att förstå varför en hel stads­del reste sig mot avverkningen av en skogsdunge. Bilden av det nybyggda miljonprogrammets kala arkitektur med asfaltera­de innergårdar har tynat. Lika­ så de sociala problemen, som i alla fall delvis flyttats till andra stadsdelar. Ålidhems innergår­dar har blivit gröna lungor. Ofta framtvingade av de självständi­ga kvartersråd som växte fram i vart och vartannat kvarter ef­ter dungenockupationen. Till skolan, som till slut byggdes på platsen, sökte sig engagerade pedagoger just på grund av den debatt konflikten skapat. Det satsades resurser. När bostadsområdet Ersboda byggdes försökte i alla fall poli­tikerna förebygga en liknande utveckling genom att initiera boende långt tidigare i planer­ingsprocessen.

I dag står emellertid högsta­dieskolan med tegelväggar och blå träpaneler med brunvita moln, på Ålidhem, till stora delar tom. Verksamheten har se­dan några år flyttats till en ny­byggd F­9-skola på föredetta Kolbäcksskolans tomt vid Socionomparken. Ja, på ungefär den plats där Ålidhemsborna ville ha skolan när striden rasade under tidigvåren 1977.

——————
Ursprungligen publicerad som del 2 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren lördag 5 april 2014