Tag: ekonomisk kris

Det finns ett mönster som vi måste förstå inför det nya året

ledare_etc_decMissnöjet gror!

Så sammanfattas nog enklast situationen i Umeå, när 2016 lider mot sitt slut.

Orsakerna till detta har under årets gång också framträtt allt tydligare.

Det senaste årtiondets utveckling har byggt på en politisk strategi som successivt har fråntagit medborgarna gemensamma tillgångar. Den har ökat den kommunala och individuella skuldsättningen, ökat exploateringen av den offentliga arbetskraften, centraliserat samt överfört makt från den demokratiska sfären till starka ekonomiska särintressen – i synnerhet fastighetsbranschen. Det är att beskriva som ett slags race mot botten, snarare än skapandet av en stabil framtid.

Konsekvenserna har emellertid märkts gradvis, snarare än som ett enskilt dråpslag. Det drabbade inledningsvis befolkningen asymmetriskt, för att över tid slå allt tätare, allt bredare.

Ett mer kraftfullt missnöje uttrycktes lokalt först av grupper som upplevde hur deras vardagsliv – tillgången till och inflytandet över staden – inskränktes. Det har därefter, med stigande frekvens, också märkts från anställda inom offentlig sektor, från föräldrar med barn i skolorna, ja, från alla möjliga håll.

Vi har sett byaskolor som avvecklas, gentrifiering av centrums offentliga rum, stora samverkansprojekt där det offentliga tar riskerna och det privata tar vinsterna, vidlyftig kultur kring resor och representation bland chefer, ökande hemlöshet, upptrissat arbetstempo, arroganta förhållningssätt till grundläggande demokratiska regelverk som offentlighetsprincipen …

Och det hänger ihop. Det finns ett mönster här.

Det är samma mönster som har tecknats i ett oräkneligt antal andra städer världen över, och som sedan den ekonomiska krisens utbrott 2008 gång efter annan har resulterat i uppror.

Genom de uppenbara likheterna vet vi att denna kris inte kommer att klinga av på något magiskt sätt, som kommunstyrelsen naivt, cyniskt eller ansvarslöst tycks hoppas på. Den försvinner inte genom att man mantramässigt skriver ordet ”tillväxt” eller räknar upp antalet nyregistrerade företag. Inte heller genom att man slumpar bort offentliga tillgångar för kortsiktig vinst. Och den slutar inte att vara reell för oss Umebor bara på grund av det faktum att situationen är likartat dålig i andra kommuner.

Nu krävs i stället radikalt nytänkande, bortom gamla dogmer och partipolitiska identiteter.

Det görs framför allt genom att missnöjet flyttar ut från insändarsidor, kommentarsfält och bekväma sociala sammanhang till myllrande protester på gator, torg och andra fysiska offentliga platser. Så föddes den demokrati som vi håller på att förlora, och det är troligen där som de medborgerliga, livaktiga och demokratiska forumen åter kan etableras, där brett förankrade och framåtsyftande lösningar kan formuleras. Bortom ett status quo av successiv nedmontering och ökad ojämlikhet.


Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå, 30/12-2016

Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016. 

Ådalen reser sig – och fler med dem

Det är en av de första riktiga vårdagarna. Solen gassar på. Och redan någon mil norr om staden märks, på den allt tätare trafiken, att något är på gång. Vi är i Härnösand för att, tillsammans med tusentals andra, hörsamma kallelsen från Ådalen reser sig om att protestera mot Västernorrlands läns landstings föreslagna nedskärningar i sjukvården.

Ilskan här i krokarna – i synnerhet i Sollefteå vars sjukhus hotas med avveckling – har tilltagit successivt det senaste året. Till vardags märks det bland annat i den tolv tusen personer starka Facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus, där debatten går het vecka ut och vecka in, i princip under dygnets alla timmar.

Desto fler blev nog emellertid varse om vad som här kokade först i oktober 2015, när mellan tio och femton tusen personer samlades i Kramfors för att tvinga det på orten församlade Socialdemokratiska förtroenderådet till omtag i det pågående budgetarbetet.

Så blev också fallet, med avsatta politiker och tjänstemän som följd. Men lugnet lade sig inte, som de kvarvarande styrande politikerna nog hoppats på. Istället tog gräsrotsorganiseringen fart. Ideella krafter började dyka i underlagen, och landstingets allmänna göromål, vars mindre smickrande innehåll bland annat presenterats genom sajten LVN Leaks. Det handlar om fallskärmar, hutlösa konsultavtal, upphandlingar med tendenser till nepotism och rena felaktigheter. Inte minst är det graverande att socialdemokrater och LO-anknutna på högre ort varit högst delaktiga i att sko sig på situationen.

Samtidigt har också alternativen (rörande exempelvis driftsform och organisation) till ännu en vända nedskärningar i länets periferier börjat undersökas av rörelserna. Bland annat i studerandet av modellen tiohundra, som implementerats i Norrtälje efter liknande hot.

Det är ett idogt, nyfiket och pragmatiskt sökande bortom trötta slagord, snabba populistiska illusioner till lösningar och förstelnade ideologier. En tydlig, men förmodligen omedveten, passning till liknande rörelseexperiment i andra delar av ett Europa drabbat av kronisk ekonomisk kris och stagnation.

Gräsrotsmobiliseringen i Ådalen är måhända i ett svenskt sammanhang just nu unik till sin storlek och styrka, men knappast ensam i sin form och metod. Den föregås i relativ närtid av ett liknande uppror i Dorotea på andra sidan länsgränsen, som genom en mångårig ockupation av den hotade sjukstugan och en framtvingad folkomröstning lyckades mota Västerbottens läns landsting i grind. Likväl sker den parallellt med ett växande lokalt motstånd fokuserade kring avveckling av skolor och privatiseringar av stadsrum och bostäder i exempelvis tillväxtorterna Umeå och Luleå. På båda platserna mobiliseras just nu folkomröstningskampanjer mot föreslagna skolnedläggningar.

Här syns fragment utan uttryckt koppling, som likväl i sitt slitande folkrörelsearbete tar steg i gemensam riktning. Att vandra frågandes, som den mexikanska zapatiströrelsen så vackert uttryckte det när det regionala upproret där bröt ut vid 1990-talets mitt.

I den gassande solen, i folkhavet i Härnösand, skyltade Doroteaupprorets gräsrötter med sin närvaro. Här fanns också en del av oss som kämpat de senaste åren i Umeå för att sätta frågor om alla medborgares rätt till staden främst på agendan. Och här i gemenskapen på torget tändes med fokus på allas rätt till lika vård, mitt i all ilska, utan tvivel också hopp.

Torsdag den 28 april, fyra dagar efter demonstrationen i Härnösand, samlades landstinget till möte. Såväl förslaget att flytta rehabmedicin från Härnösand till Sundsvall, som förslaget om att stänga Sollefteås akutmottagning, återremitterades under trycket från medborgarna. Än en gång, en tydlig delseger, men utan tvivel långt ifrån ett slut.

Ådalen reser sig. Och fler med dem.

Nytt ljus på samtidens kriser

IMG_2541

Vi lever i en tid av global ekonomisk kris. I alla fall är detta en allmänt vedertagen uppfattning sedan den amerikanska fastighetsmarknadens kollaps i början av 2008. Dess följdeffekter på Island, i Grekland, Spanien och i en rad andra länder har successivt etablerat ett krismedvetande i delar av världen.

Även här i Sverige, som av tidigare finansminister Anders Borg ofta beskrivits som en ”lugn hamn i ett stormigt hav”, är tillväxten kroniskt lägre än uppsatta mål, arbetslösheten hög och deflationen ett faktum.
Parallellt tycks allt fler ha accepterat den vetenskapliga empirin om naturresursernas ändlighet och den ständigt ökade produktionens effekter på miljö och klimat. Vi talar vardagligt om en annalkande klimatkris, som åtföljts av såväl lokala kamper som globaliserade proteströrelser.
Att människor i en tid som denna mer aktivt börjar söka efter kristeorier är knappast förvånande. Sedan krisutbrottet 2008 har såväl smala som breda diskussioner om krisens orsaker – i synnerhet med fokus på frågan om den har ett inneboende eller utomstående ursprung – åter blivit en del av den vardagliga samhällsdebatten.

Att den kritisk-teoretiska samhällstidskriften Fronesis i sitt nummer 46-47 valt just temat ”kris”, är på så vis såväl passande som välbehövligt. Ambitionen för temat är att sammankoppla diskussionen om dessa, samtidens två stora kriser, och samtidigt ge utrymme till en rad radikala och kritiska perspektiv som inte nödvändigtvis befinner sig i konsensus sinsemellan, utan tvärtom ger känsla av polemik som väcker tankar och lust efter mer kunskap.

Bland numrets rika innehåll är det emellertid otvivelaktigt historikern Rasmus Fleischers essä Värdekritisk teori – att tänka kapitalets sammanbrott som starkast etsar sig fast i mitt huvud. Fleischer har de senaste åren ägnat en hel del tid åt att introducera en grupp teoretiker, främst företrädda av Robert Kurz och sammanlänkade under epitetet ”värdekritiker”, för en svensk publik.
Lite skissartat kan värdekritiken sammanfattas som en teori om att kapitalet, till skillnad från i dess tidigare periodiska kriser, sedan början av 1980-talet befinner sig i en slags slutkris. Denna hållning tar sin utgångspunkt i de inneboende och processande motsättningar som Karl Marx förutsåg skulle leda till att det kapitalistiska produktionssättet tillslut kollapsade, för att ersättas av något annat.
För Fleischer, och de värdekritiker han framhåller, är det emellertid en specifik motsättning som tyder på att just denna kris bör förstås som just en slutkris.

Under kapitalismen är det, enligt Marx klassiska kapitalteori, endast (den mänskliga) arbetskraften som kan skapa det värde vars ständiga expansion ligger till grunden för kapitalismens fortsatta existens. Motsättningen här, eller kanske snarare paradoxen, är att konkurrensen driver enskilda kapitalister till att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, och sedan mikroteknologins insteg i en sådan takt att ekonomin i stort inte hinner skapa nya produktiva arbeten som ersätter de som effektiviseras bort. På så sätt håller kapitalet på att effektivisera bort den kärna som är själva grunden för dess långsiktiga överlevnad och expansion. Att nya områden av aktivitet ständigt inordnas på marknaden kan, enligt Fleischer, inte i sig överskrida denna kris, utan endast för en stund skjuta problemet på framtiden. Den relativa stabilitet vi eventuellt idag upplever beror därpå inte på ekonomisk expansion i sig, utan på det falska hoppet om framtida ekonomisk expansion.

Värdekritikerna har mött kraftig kritik för denna deterministiska hållning. De har kallats domedagsprofeter, och jämförts med religiösa dogmatiker. Fleischer är högst medveten om detta faktum, och försöker i Fronesis bemöta det med ett förtydligande om att kapitalismens inneboende tendens till kollaps inte förutsätter att vi passivt behöver invänta detta faktum, eller att det överhuvudtaget vore speciellt smart att göra det. Tvärtom, skriver han, behövs rörelser som kan skapa förutsättningarna för ett alternativ till det barbari som riskeras att uppträda när kapitalismen faller samman.

Just här tydliggör sig emellertid en brist hos såväl Fleischer, som i Fronesis krisnummer i allmänhet. Denna brist går kanske enklast att sammanfatta som ett allt för svåröverkomligt avstånd mellan akademisk teori och dess användbarhet för de som försöker organisera olika typer av rörelser.

Ett avstånd som Johan Örestig faktiskt själv pekar ut som kännetecknande för efterkrigstidens marxism i inledningskapitlet ”och krisen väller fram ur djupet”.

Den värdekritiska teorin erbjuder få, för att säga inga, tydliga vägar från teoretisk kunskap till rörelsepraktik. Den undviker på så sätt att svara på svåra men avgörande frågeställningar om vilka effekter en kollektiviserad upplevelse av kollapstillstånd ger upphov till, och hur det kan översättas till progressiv organisering. Till syvende og sist riskerar värdekritiken att stå med en profetia där varje uppgång beskrivs som temporär, i väntan på en självuppfyllande kollaps. Och någonstans just där, bär ändå kritiken om domedagsprofetior viss kraft.

Förhoppningsvis ger Fronesis krisnummer, inklusive såväl som exklusive dess mest kontroversiella teser, trots detta välbehövliga perspektiv åt samtidens diskussioner om kriser. Det behövs utan tvivel i ett samhälle präglat av kris, men samtidigt med så tydlig avsaknad av självklara lösningar.