Urban allemansrätt för hållbarhet och gemenskap

urbanEn kommunägd ödekåk som öppnats upp av några medborgare för att fungera som kulturhus, stängs åter ner för att malas genom trånga byråkratiska regelverk med oklar utsikt. Samtidigt vräks fattiga, på flykt från en hopplös tillvaro, från de bosättningar de upprättat på offentlig mark. I ett annat av stadens hörn avgiftsbeläggs plötsligt en parkeringsplats som i årtionden varit självklar träffpunkt för stadens motorentusiaster. Och frågor om vem som får skriva på väggen för att berätta hur de mår aktualiseras åter, när stadens enda lagliga graffittivägg hotas försvinna.

Ögonblicksbilderna i Umeås dagspress från det senaste årets vardag tecknar tillsammans konturer som tycks kräva av oss att vissa djupare, besvärligare frågor på allvar bereds plats i den gemensamma diskussionen. Frågor om vem som egentligen äger rätten till staden. Vem som har möjlighet att ta den i bruk för sina behov och begär. Och inte minst; hur de ständigt återkommande kollisionerna mellan å ena sidan den i vårt kapitalistiska samhälle heliga äganderätten, å andra sidan övriga frirättigheter, bäst hanteras.

I samtida sociala rörelser har ett sådant samtal till och från sökt samlas kring idén om en ”urban allemansrätt”. En till synes tankeväckande utgångspunkt, som emellertid för att avhandlas kräver att vi börjar med att klargöra vad vi menar med begreppet ”allemansrätt”.

Allemansrätten är historiskt att betrakta som en sedvänja bestående i folklig olydnad. Ett praktiserande av idén att ett brukande av naturen är allas vår rätt, helt ovidkommande huruvida själva marken rent juridiskt ägts av stat eller enskild individ. Denna sedvänja kom först på 1940-talet att formuleras som en del i den socialdemokratiska fritidsutredning som hängde samman med att man lagstadgade om en andra semestervecka. En utan tvivel central pusselbit i folkhemsbygget och dess kollektiviserande och jämlikhetsskapande avsikter. 1994 skrevs rätten tillslut också in i grundlagen med frasen ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt Allemansrätten”.

Än idag är likväl rättens gränser otydliga, och i huvudsak definierade av sedvänja; en slags successiv dragkamp mellan människor som bejakar denna rättighet, och markägare som söker hävda sina intressen. Den enda uttryckliga definitionen som nedskrivits i lag återfinns i miljöbalken och lyder: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”.

För den som betraktar dagens stadsmiljöer bör inga tvivel råda att liknande sedvänjor också här utvecklats med tidens gång. Även här förhandlas äganderättens begränsningar ständigt mot medborgarnas mångfaldigade behov.

Det sker i klottret och klistermärkena på lyktstolparna, i de upptrampade stigarna över gräsmattan och i affischerna på elskåpen. Det pågår periodvis genom större kollektiva ansatser som besittningarna av tomma hus, i ödetomter som av boende byggs om till kvartersträdgårdar, av hobbyutövare som i sin närvaro omformar en plats för sina specifika ändamål, och i fattigas användning av oanvänd mark som plats för temporära hem.

Den väsentliga skillnaden tycks inte ligga i tillgången eller bristen på sedvänja, utan i makthavarnas vilja att bejaka respektive undertrycka densamma. I städerna härskar ägandets rätt obönhörligt över alla övriga behov, begär och mänskliga rättigheter.

När en följer den politiska debatten kring dessa företeelser är det svårt att knuffa undan tanken att här finns en (om än liten) pusselbit i förklaringen kring Socialdemokratins långvariga stagnation. I oförmågan att uppdatera politikens progressiva innehåll utefter nya omständigheter, såsom effekterna av en långt gående urbanisering. Istället; ett bejakande av en historiskt borgerlig kärnposition.

Så, hur kan vi tänka oss en urban allemansrätt i hopp om att förflytta diskussionen till det mer specifika? Ja, tänk vilken smärre revolution det vore om det i grundlagen en dag stod att ”alla invånare ska ha rätten till staden enligt den urbana allemansrätten”!

Men på vägen dit finns rimligtvis mindre steg att ta, som var för sig öppnar upp möjligheten till ett friare, drägligare och mer dynamiskt stadsliv. Ett sådant exempel, som i olika omfattning prövats i flera Europeiska länder såsom Storbritannien, Nederländerna och Spanien under de senaste årtionden, är amnestier för husockupationer kopplat till stärkt besittningsrätt. I klarspråk har det handlat om att legalisera ockupationer av fastigheter under specifika omständigheter. Exempelvis hus som stått öde längre än en viss tidsperiod och där ägaren inte inlämnat några dokument om framtida användning (kontrakt med en potentiell hyresgäst, bygglovsansökan osv).

Förtjänsten med en sådan ordning är inte bara att den ger stadsinvånarna – från hemlösa i nöd till kollektiv som söker etablera sociala mötesplatser – en möjlighet att åtminstone temporärt själva tillgodose sina behov, utan även att den potentiellt påskyndar byråkratiska processer samt håller tillbaka ren fastighetsspekulation som hämmar utveckling.

För en kommun, som saknar lagstiftande funktion, finns i väntan på en övergripande nationell reform gott om navigationsutrymme i att själva tolerera ett sådant nyttjande av kommunala fastigheter som periodvis skett i till exempel norska och danska städer. Tanken att detsamma skulle kunna gälla mark i form av till exempel ödetomter (kring vilka konflikter mellan användare är försumbara i nuet) tycks i sammanhanget knappast heller orimlig i syfte att till exempel låta ”rätten till tak över huvudet” trumfa en rent principiell äganderätt. Precis som Naturvårdsverket definierar ”inte störa, inte förstöra” som en god principiell hållning till Allemansrätten, skulle en liknande princip kunna vara vägledande för hur invånarna här ska förhålla sig.

Vi bör överväga att en sådan ”flexibilitet på medborgarnas villkor” i stadens planering och varande, är att föredra istället för en logik som söker institutionalisera, byråkratisera och assimilera all mänsklig aktivitet. Det här gäller inte minst i en tid av globalisering, där folk tenderar att bli allt mer rörliga, och behov förändras snabbt och nyckfullt. Åtminstone förefaller det givet att på allvar diskutera, för oss som önskar att framtidens städer ska präglas av hållbarhet och gemenskap, snarare än av kontroll, rädsla och ökande ojämlikhet.

Mitt Umeå, mellan hopp och förtvivlan

mellanhopp

Låt mig berätta om mitt kvarter. Om några av mina grannar som bor här.

För ett och ett halvt år sedan började folk som flytt från fattigdom i en annan del av Europa att bosätta sig vid en bensinmack ett stenkast från tegelhusen där vi bor. Unga föräldrar, små barn, gamla. Människor som i brist på annat sov i bilar, tält, oisolerade husvagnar. Tiggde på gatorna för levebröd.

Mina grannar är i allmänhet inte speciellt rika. Enligt statistiken är de faktiskt, som geografiskt kollektiv, bland de fattigaste i denna stad. Den ekonomiska segregationen mellan våra hushåll, och villakvarteren vi ser bakom bullerplanket på andra sidan motorvägen, är avgrundsdjup. Överstiglig för få.

Man skulle därmed kunna tänka sig att många här har skäl att känna sig trängda av en ökad konkurrens om jobben. Att de skulle skrämmas av tanken på att fler ska dela på resurserna som inhämtats via beskattning för att finansiera välfärden. Mina grannar skulle kunna skrika ”skicka hem dem!”, om människorna borta vid macken. Men det jag upplevt är företrädesvis den raka motsatsen.

I mitt kvarter bor folk som – oberoende av varandra – istället gjort allt för att hjälpa sina nya grannar. Som bjudit in till sina redan trånga hem, för att ge värme åt de som frusit. Som ägnat sin sällan överflödiga fritid åt att försöka förmedla grundläggande språkkunskaper. Som gjort allt de förmått för att deras nya bekantskaper ska få in en fot på arbetsmarknaden. En möjlighet till ett mer stadigt och självständigt uppehälle.
Framförallt har några av mina grannar stridit för barnen. För att de ska få skratta, leka, leva och lära. Och för att de ska släppas in i skolornas klassrum. Få en möjlighet att drömma om en annan bättre framtid.

Jag vill berätta att det fyller även mig med hopp. Att se att jag har grannar som möter medmänniskors utsatthet med sådan självklar handlingskraft. Det bildar en slags tillförsikt att någon förhoppningsvis försöker fånga även mig, om jag en dag faller ner i mörkret.

Den här hösten har några av mina grannar börjat prata om att laga öppna, gemensamma middagar i vårt kvarter. Vi har, mitt i all armod, börjat se möjligheterna hos varandra.

Får jag vidga tanken för en stund? Föreställ er ett samhälle med en struktur som förmår tillvarata sådant engagemang, sådan solidaritet, så att den tillåts växa fritt och brett utifrån dess medverkandes egna premisser. Som kunde förstå dessa självständiga gemenskapers potential som minsta byggstenar i en möjlig alternativ välfärdsform som vårdar frivilligt praktiskt deltagande.

Tyvärr verkar de som styr och förvaltar den här staden sällan tänka i sådana banor. Tvärtom upplever jag att de ser mina grannars handlingskraft, kreativitet och medkännande som något att bekämpa. Ett problem. Grus i maskineriet.
Ändlösa timmar och skattekronor har från stadshuset, parallellt med detta engagemang, nämligen ägnats åt att söka juridiska tolkningar som befriar kommunen från delaktighet och ansvar. Samtidigt som ett empatilöst klimat nitiskt upprätthållits med utfallet att, istället för att ge effektivt understöd åt det som görs, sakta bryta ner de engagerade. Desillusionera. Tvinga att energi omdisponeras från praktisk hjälp till ändlös opinionsbildning och byråkrati.

Umeå vill… vad?

Låt mig tvärt återgå till att berätta lite mer om mitt bostadsområde, i vidare bemärkelse. Om gemenskapandet som här utvecklas. Som exempelvis för två år sedan, då nattvandringar spontant organiserades via sociala medier, efter att en okänd man återkommande försökt antasta tjejer på kvällarna. Eller som förra våren, när boende utan tillstånd rustade upp en eftersatt ödetomt vid centrum till en liten folkpark med scen, grillplats och odlingslådor.
Jag vill berätta om alla de som här kontinuerligt fixar tillfällen att träffas för att byta kläder, leksaker, böcker. Om de som använder nya kommunikationsverktyg för att gratis dela resurser med sina grannar. Och om de som hjälper människor som är förföljda att få ett andrum, en fristad, ett gömställe.

För mig finns i den här formen av aktivitet en oerhörd men idag undertryckt och outvecklad potential. Frön till lösningar på samtidens stora ödesfrågor om hållbarhet, resursfördelning, öppenhet och det som kallas integration. Eller som den brittiske författaren Paul Mason uttrycker det i sin nya bok ”Postcapitalism”; ett blivande produktionssätt som sakta växer fram i det gamlas undervegetation.

Om man tar en promenad runt centrumet i mitt bostadsområde är diskrepansen i samtiden egentligen ganska tydlig. Här finns hundratals kvadratmeter av lokaler som år ut och år in står öde som ett monument över avståndet mellan vision och utfall gällande de fria marknadernas duglighet. Ytor som, med de närboendes engagemang kunde fyllas med liv och gemenskap, vore inte äganderätten heligare än alla andra rättigheter.

Hundra år av modern historia ligger bakom oss. Där den reella socialismen visade sig vara en alienerande och i många av sina utfall, djupt skrämmande, verklighet. Där den reella nyliberalismen som senare följde snabbt blev ett allas krig mot alla, ett race mot avgrunden, utveckling genom förstörelse.

Men låt mig berätta om mitt Umeå. Om varför jag stundvis älskar att leva här.
Låt mig exemplifiera genom att teckna några rader om en samling sjuksköterskor, studenter, läkare, som – mitt i en av nedskärningar ständigt växande arbetsbörda – utanför arbetstid började göra frivilliga insatser för människor som av olika skäl inte ges tillgång till den konventionella sjukvården.

Jag vill, utifrån vad jag fått höra, hävda att snarare än att erbjuda något som traditionellt benämnts som välgörenhet, så försöker de trevande skapa mer ömsesidiga relationer – vänskaper. Och de finner stunder av glädje i att använda sin kunskap bortom institutionernas ekonomiskt nyttomaximerade arbetsdelning.

En stilla reflektion. Tänk om kommun och landsting förmådde flytta makt och resurser till att understödja strukturer som denna, istället för till de som mäter utfall i vinst. Om egennytta, inhägnad och slutenhet ersattes med gemensamhet och öppenhet byggd underifrån.

Jag önskar att dogmerna som inte infriat sina löften förkastades, och ersattes av nyfikenhet inför nya möjliga stigar framåt.

För väljer vi istället att vägledas av rädslan, väntar inget ljus.

Så låt mig, avslutningsvis, skriva några ord om mitt Västerbotten. Landet bortom den provinsiella huvudstadens urbanitet.

Här ligger bakom oss årtionden av statligt pådriven avfolkning, ofta lögnaktigt hävdad vara en slags naturdriven utveckling. Och här finns därmed gott av hårt naggade platser, som ytligt inger en känsla av hopplöshet och apati. Det sägs inte sällan, att de som bor här är lata. Att de önskar åka snålskjuts, på andras slit.

Jag lever med en annan föreställning. För jag ser även här hur människor samarbetar, i syfte att skapa och fördela resurser, bortom den konventionella ekonomin. Jag ser gemenskaper driva bensinmackar, mataffärer, vårdcentraler och samlingslokaler. Jag ser hur de i handling välkomnar människor på flykt.

Jag ser hur glappet som staten lämnade, och som marknaden aldrig intresserade sig för, istället efter förmåga fylls av frivillig kollektivitet.

Och jag tänker igen; Om vi erkände denna kraft som mer än en bisats. Om vi la vår energi på att diskutera vad som behövs för att detta ska stärkas och växa. Om strukturerna blåste vind i dess rygg, istället för att aggressivt bryta ner, tvinga bort.

Men, frågar rimligen vän av ordning… Någon måste ju betala? Hur får vi, i de frivilliga gemenskapernas tidevarv, brödfödan på bordet?

Jag vill akta mig för de enkla, tvärsäkra svaren. Men jag tror att vi misstar oss, om vi förstår vår tid som ett tillstånd av brist, snarare än en fråga om hur vi fördelar de rikedomar som vi tillsammans skapar på ett produktivt och jämlikhetsskapande sätt. En fråga om hur vi tar oss bortom de av människor skapade strukturer som idag blivit till irrationella bojor för vidare utveckling.Och jag tror att vi för att framhålla konkreta exempel, precis som Finland, ska ge allvarsam eftertänksamhet åt idén om en socialiserad lön, en garanterad basinkomst.

Mitt Umeå, mitt Västerbotten, är på senare år allt tvärare kast mellan hopp och förtvivlan. Inte en enhetlig tendens, utan flera mot varandra stridande poler, om vilken framtid vi går till mötes. I tilltagande grad tycks också utvecklingen stärka en konflikt mellan medborgare och härskare, snarare än mellan institutionaliserade politiska läger. Så som också skett i många andra städer, regioner, länder sedan den ekonomiska krisens utbrott tjugohundraåtta.

Grundläggande rättigheter måste ges de mest utblottade

essa_rattighet

Bara tanken på att i skrift vidröra denna situation, att sätta dessa ord på papper, är en känslomässig tyngd jag helst skyr. Oräknerliga dagar har jag det senaste året öppnat datorns ordbehandlingsprogram och känt pulsen öka samtidigt som tårarna tränger på i ögonvrån. I stället för att skriva har jag snabbt stängt ner dokumentet igen. Skiftat mitt mentala fokus. Till något trevligare. Enklare. Mer abstrakt.

Ilskan och sorgen får nämligen hela min kropp och framför allt mina händer att skaka okontrollerat. Det blir till en slags fysisk barriär som hejdar alla försök att uttrycka allt det som inte sägs, men som måste sägas. Det är också skälet till att just mina åsikter sällan representeras i de välfyllda kommentarsfält som följer varje notis om detta ämne. Eller mer tydligt uttryckt; om de här människornas vardag. Att bestrida de tongivande uppfattningarna, hatet och den avhumaniserande flodvågen tycks i stunden nästan alltid vara en övermäktig uppgift.

Men jag vet att många – vänner, bekanta, grannar, släktingar och engagerade – också bär dessa känslor. Att även de, ni, över tid fastnat i tystnadens apati av liknande skäl som mina.

Och jag förstår att även om denna specifika situation är en nyhet för mig, så är den inte det för personerna vi ifråga talar om i dessa sammanhang. Jag förstår, utan att överhuvudtaget vara i närheten av att veta hur det känns för dem, att deras egen tystnad inte bara beror på språkliga och kunskapsmässiga vallar. Att den relaterar även till en över generationer förlöpande vana att bli behandlad just som här sker. Alltid andra klassens invånare. På förhand fråntagna all form av förtroende att framhäva den egna berättelsen. Eftersom det i sig ligger inneboende i fördomsbilden att de ljuger, bedrar, luras.

Det här är emellertid inget försök att representera dem. Inte en ansats att teckna varken deras känslor, åsikter eller historia. Det finns andra som har betydligt mer djupgående kunskap att göra det.

Skälet för mig att trots allt ta fast hand över skakningarna och hålla tillbaka tårarna just denna gång är snarare i syfte att skissa några rader om det lokala sammanhanget, om politikens roll och om retorikens konsekvenser. Om den inramning som präglar vilka frågor vi ställer, vilka motsättningar vi upprättar och vilken verklighetsbild vi tillsammans skapar här.

Jag tänker här på användningen av begreppet ”skyldigheter”. Kommunen sägs nämligen sakna sådana inför de här personerna, enligt dominerande juridiska tolkningar. Och politikerna hänvisar också gärna till detta när de ställs inför faktumet att fattiga människor – däribland många barn – lever i mögliga, fuktskadade husvagnar utan varken el eller vatten på en plats där vintern är både lång och kall.

Men politik handlar knappast i huvudsak om att krasst administrera skyldigheter. Att uttrycka sig så innebär i underton något väldigt graverande; ett underkännande av hela den idémässiga kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Politikens roll är nämligen just att utifrån en ideologisk, etisk eller moralisk kompass bestämma riktningen för vilken typ av samhälle man ämnar skapa. Att, så att säga, göra de subjektiva valen inom handlingsutrymmet gällande exempelvis hur och i vilket syfte tillgångar ska användas och fördelas. Hushålla med resurser, men också söka förändra förutsättningarna. Utan detta ter det sig poänglöst att överhuvudtaget välja representanter eftersom deras uppgift begränsats till att upprätthålla de strukturer som dessförinnan satts på plats.

Den situation lokalpolitikerna själva tecknar brukar beskrivas som ett postpolitiskt tillstånd. Ett läge där politikens fasad – ritualer, strukturer och liknande – är intakt, samtidigt som den tömts på sitt innehåll, sin funktion.

Bland andra har till exempel statsvetaren Chantal Mouffe på ett ambitiöst vis teoretiserat kring denna samtidstendens i boken ”Om det politiska”.

Och tendensen att handlingsutrymmet minskar, i takt med stagnerad tillväxt och en stat i undandragande, finns utan tvivel där. Det ställer krav på oss som vill leva i ett demokratiskt samhälle att ta strid för omfattande strukturella reformer förmögna att återföra handlingsutrymmet och makten till befolkningen i så hög grad som möjligt.
Samtidigt finns det något skenheligt i politikernas retorik, när man mer specifikt studerar just handlingsutrymmet i det lokala sammanhanget.

Det finns nämligen massor av saker som de styrande i Umeå gör, trots att de saknar skyldigheter till det. Till exempel ges bidrag på sammanlagt 30 miljoner kronor varje år till företag av kommunstyrelsen. Ett sådant är gitarrmuseet, som under tre år fått sammanlagt 8,6 miljoner skattekronor till sitt aktiebolag. I vissa av dessa fall balanserar dessutom politikerna på en juridisk knivspets, eftersom man inte får gynna enskilda näringsverksamheter på grund av konkurrenslagstiftning.

Umeås politiker har heller ingen skyldighet att investera mångmiljardbelopp i spekulativa prestigebyggen uppförda i samverkan med privata partners, vilka i sin tur tar ut skatteinvesteringarna i vinst ur projekten. Inte heller måste man arrangera kulturhuvudstadsår med dess utgifter i att betala utländska journalister för att producera positiva bilder, eller att göra VIP-galor för dignitärer. Ändå gör man detta. Man ser investeringarna som ”möjligheter”, vilka i längden sägs gynna hela staden och dess befolkning.

Hur ska vi förklara den här samtidsbilden? I mina ögon framträder en situation där det politiska handlingsutrymmet minskar, men där styrande politiker samtidigt använder de möjligheter man har att navigera med till att föra något som bara kan beskrivas som en aggressiv klasspolitik.

En politik där en allt större del av svängrummet används för att sko redan starka ekonomiska intressen – inte sällan genom regelrätta bidrag – samtidigt som fattigdom i allt högre grad bemöts med antingen handfallenheten eller polisiär repression. Behandlingen av utsatta EU-medborgare som migrerat från just fattigdom och strukturell diskriminering är inte ett undantag, utan snarare ett ytterlighetsexempel på en mycket bredare politisk tendens. Mittpunkten av densamma är den gradvisa nedmonteringen av den breda välfärdsstaten; försäljningen av kommunal bebyggelse liksom nedskärningar i vården, i skolan och i omsorgen.

Avsaknaden av någon som helst diskussion med denna utgångspunkt är vad som föder sorgen och ilskan inom mig. Hur viljan att maskera klasspolitiken med dess skattesubventionerade företagande i stället tenderar att göra de fattiga skyldiga för sin egen utsatthet. Hur denna osynliggjorda konfliktlinje liksom underblåser upprättandet av en alternativ konfliktlinje mellan de som har tillgång till en stagnerande välfärd och de som är så utblottade att de saknar rätt även till de mest grundläggande rättigheterna.

Det, snarare än något slags filantropiskt anspråk, är också det huvudsakliga skälet till att jag ser det som nödvändigt att agera solidariskt i syfte att stärka exempelvis de migrerade EU-medborgarnas rättigheter. För som yttersta konsekvens i en bredare problematik, bär frågan också svaren på hur vi både på kort- och lång sikt åter kan börja röra oss i riktning mot en stärkt demokrati och en ökande jämlikhet, snarare än längs en stig ledandes åt motsatt håll.