Den svenska antisemitismen

berggren

Ungern, november 2012. Det ultranationalistiska partiet Jobbik, med nära sjutton procent av rösterna i senaste parlamentsvalet, föreslår att staten borde upprätta listor över judar som kan utgöra vad man kallar en ”nationell säkerhetsrisk”. Förslaget är inte ett undantag. Snarare bör det ses i sammanhanget av en växande och allt mer normaliserad antisemitism i ett EU-land som tar snabba kliv i riktning mot fascism.
Ungern är tyvärr inte ensamt om detta. Tvärtom finns starka antisemitiska tendenser åter i en rad Europeiska länder, vid sidan om den fascism och högerpopulism som konstituerar sig kring islamofobiska konspirationsteorier.

Sverige är inte fritt från detta faktum. Här sker, parallellt med Sverigedemokraternas tillväxt, en fascistisk mobilisering med antisemitiska drag utan motstycke sedan mellankrigstiden. Hösten 2014 turnerar Svenskarnas Parti i jakt på kommunala mandat i ett tjugotal kommuner samtidigt som det nazistiska Svenska motståndsrörelsen gör sig skyldiga till allt värre våldsdåd.
I kölvattnet av den globala ekonomiska krisen hörs ännu en gång berättelser om judarnas påstådda kontroll över världen, i institutioner och bankväsende.

Det är i detta sammanhang som Arx Förlag valt att återpublicera Umeådocenten Lena Berggrens avhandling om svensk antisemitism under i synnerhet mellankrigstiden under titeln Blodets Renhet – en historisk studie av svensk antisemitism.
Berggrens forskning är utan tvivel ambitiös och empiriskt tung. På ett förtjänstfullt sätt framställs såväl framväxten av antisemitism i Sverige på ett generellt plan, som dess kopplingar till dåtidens fascistiska och nazistiska rörelser.

Läsaren erbjuds ett fönster in i dåtidens samhällsklimat genom analyser av tidningsledare, krönikor, tal, flygblad, medlemsregister och kampanjer. Vi bekantas med bondeaktivisten, senare redaktören, Elof Eriksson och böndernas materiella förutsättningar att lockas av antisemitiska konspirationer. Vi möter 1920- och 30-talets akademiska kretsar i Lund och Uppsala när dessa söker hindra judiska flyktingar få asyl i Sverige, med ekon in i samtidens realpolitiska debatter. Och vi introduceras för berättelsen om socialisterna som allt mer ställde nationen i fokus, och skapade en egen tråd i det komplexa nät som utgjorde dåtidens svenska fascism. Lena Berggren lyckas presentera individerna utan att tappa bort sig i en allt för idealistisk och förenklad historieskrivning där materiella processer fördunklas och görs ogripbara.

Samtidigt tyngs berättelsen av dess akademiska grund. Och i stunder blir läsningen tungrodd, bland medlemslistor och mötesprotokoll. I jämförelse med till exempel Andreas Malms populärvetenskapliga Hatet mot muslimer, som söker historisera islamofobi i ett liknande syfte, är Lena Berggrens Blodets renhet svårare att som läsare ta sig an. Den språkliga putsningen som boken trots allt, enligt förordet, genomgått hade mått bra av en ännu större översyn i detta avseende.

För den som emellertid vill förstå spänningsfältet mellan rasism i en större samhällelig kontext, och dess mer organiserade former, är boken dock en bra utgångspunkt. Förhoppningsvis kan den också erbjuda analytiska metoder för oss som söker begripa en samtid där bruna vindar åter blåser starka – vare sig dessa konstituerar sig kring en konspirativ berättelse om judar, muslimer eller romer.

——————–
Recension av Lena Bergrens ”Blodets renhet”, ursprungligen publicerad 12 september 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Fiendens nya ansikte

jimmy

Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. I alla fall enligt den forskningsdefinition Henrik Arnstad tar avstamp ifrån i sitt kapitel i den nyutgivna antologin Sverigedemokraternas svarta bok.

Benämningen – i kontrast till exempelvis ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, ”socialkonservativ” och så vidare – är inte obetydlig, eftersom den påverkar utgångspunkten för hur vi diskuterar och dissekerar partiet bortom retoriska knep och nyspråk.
Men vad är då fascism? Enligt den definition Arnstad utgår ifrån är det ”en ideologi vars mytiska kärna är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. Fascisterna anser alltså att nationen – som ju egentligen historiskt är ett relativt nytt påfund – har upplevt en storhetstid som gått förlorad.

Idag har den degenererat och hamnat i ett slags sjukdomstillstånd, varpå fascismens uppgift är att ena folket och återupprätta kontinuiteten till de fornstora dagarna. Skillnaden i tid och rum mellan olika typer av fascismer ligger i huvudsak därför i vilka som inkluderas i synen på folket samt på vad, eller snarare vilka, som pekas ut som orsaken till nationens förfall.

I bokens inledande kapitel visar EXPO:s Mikael Ekman hur Sverigedemokraternas rötter återfinns i 1930-talets fascism, och mer specifikt i dess nationalsocialitiska, antisemitiska variant. Partiet, som formellt bildades ur diverse rasistiska och fascistiska grupper i slutet av 1980-talet, har emellertid inte stått opåverkade av efterkrigstidens debatter inom denna ideologiska fåra. Precis som de flesta av Europas fascistiska partier växte man fram efter 1970-talets finanskris, och de nyliberala omdaningar som blev dess följd.

Mest intressant blir därför Lovisa Broströms kapitel ”Kris, klass och Sverigedemokraternas ökade stöd” som i sin materialistiska analys av dagens fascism och dess potentiella väljare knyter an till Arnstads tydliga definition.
Broström sätter fokus på de förändringar av produktionen som skett sedan just 70-talskrisen. Sverigedemokraternas väljare är i synnerhet unga män samt äldre kring pensionsgränsen, bosatta i mindre städer och på landsbygden. Grupper som tidigare framställts som samhällets stöttepelare, men som i och med automatisering och utlokalisering av industrier istället börjat beskrivas som en belastning, ja till och med i termer som ”korkade”, ”obildade” och ”inskränkta”.

Det är emellertid just här, där antologin verkligen skulle kunna erbjuda en samlad berättelse, som något saknas. Läsaren erbjuds en förståelse av den samtida fascismens väljarkår och bas, men dess fiendebild lämnas delvis definitionsmässigt osammanhängande och därför också obegriplig.
Sverigedemokraternas fiendebild präglas inte av hat mot judar eller traditionell arbetarrörelse likt dess sekelgamla förlagor. I stället måste den, precis som rörelsens egna subjekt, förstås som sprungen ur de materiella omständigheter som skapade 1970-talets kris och den produktionsordning vi upplevt därefter. Det är här vi hittar ”kulturmarxisten”, den Sverigedemokratiska nätpöbelns samlande favoritbegrepp.
Det sena 1960-talet och tidiga 1970-talets omfattande uppror riktade sig mot fabrikens löpande band, och hela det samhälle som organiserades efter dess principer. Det var ett uppror mot kvinnans underordnade roll i fabrikssamhällets minsta produktionsenhet; kärnfamiljen.
Det var ett uppror mot monotona arbetsplatser med hög dödlighet och tunga förslitningsskador. Det var ett uppror mot rasistisk segregation i delar av den första världen, och mot kvarlevande koloniala maktordningar i den tredje.

Upproren kortslöt denna ordning, och tvingade under hotet om revolutioner fram en kapitalism som å ena sidan sökte säkra fortsatt ekonomisk expantion, men å andra sidan svara i den mån det var möjligt mot de behov och begär som upproren gav uttryck för.
Följden blev en epok som å ena sidan ökat klyftorna mellan rika och fattiga, men å andra sidan klätt detta faktum i en språkdräkt av ord som mångfald, jämlikhet, ekologisk och social hållbarhet. Genom varufieringen av identiteter, språk och kulturer har nya former av klassresor möjliggjorts för den som bäst kunnat exploatera sin egen genuinitet inom nya teknik- och kommunikationsintensiva branscher. Alla älskar underdogen, som genom entreprenörskap slagit sig fram, och blivit sin egen lyckas smed.

Dagens Sverigedemokrater och andra europeiska fascister skapar, precis som sina föregångare, en konspirativ världsbild kring kostymen som denna produktionsordning iklär sig, men misslyckas att förstå de underliggande materiella förutsättningarna – vilket inte minst är tydligt i frågan om migration och de framträdande rasistiska slagsidor som detta ger de fascistiska partierna.

Sverigedemokraternas svarta bok är trots allt utan tvivel en av de mer tankeväckande av böcker på detta tema som utkommit de senaste åren. Samtidigt lämnar även den ett tydligt begär efter en diskussion som tar avstamp än mer från begreppet ”fascism” i försöken att förstå Sveriges snabbast växande parti.

———————
Recension av ”Sverigedemokraternas svarta bok” (Red: Madelene Axelsson & Kristian Borg) ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK) den 29 augusti 2014.