Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

I entreprenörskapets skugga

teee

Januari 1972, Umeå. Det är en tidig vintermorgon när polis, kronofogden och fastighetsägare beger sig mot miljonprogramshusen på Ålidbacken för att påbörja vräkningarna av de strejkande hyresgästerna.
Väl på plats har ryktet föregått dem – trapphusen är barrikaderade med cyklar, cykelställ och mängder av annat skrot tillsammans med en stor grupp människor som vägrar flytta på sig.

Den här vintern utspelar sig en av de största hyresstrejkerna i modern svensk historia i de studenthyresrätter som det allmännyttiga bolaget SUSB förfogar över i miljonprogramsområdena Ålidhem, Mariehem och Ålidbacken i Umeå. Cirka 3000 studenter har gått ut i strejk efter en aviserad hyreshöjning på 9%. Demonstrationer, blockader och stormöten med uppåt 1500 deltagare avlöser varandra fram till kulmen när vräkningarna påbörjas i januari. Miljonprogrammet, det omfattande bostadsbyggnadsprojekt med ambitionen att bygga en miljon bostäder mellan 1965 och 1973, hade inte ens färdigställts när den första stora boendekonflikten tog vid.

Hyresstrejker och bostadspolitik
Under det förra seklets första årtionden var Sverige ett land präglat av en konfliktlysten arbetarklass. Arbetarrörelsen hade på allvar konstituerats som en reell maktfaktor över hela den industrialiserade världen och i dess spår följde strejkerna, upproren och revolutionsförsöken.
Den tidiga kapitalismen, kännetecknad av en tro på marknadens förträffliga naturlagsstyre genom ”den osynliga handen” (Laizzes-Faire) var den snabba materiella utvecklingen till trots, en brutal verklighet för människorna som i snabb takt tvingades bort från jordbrukslivet till de framväxande städerna och industrin. Såväl den formella som informella klasskamp som växte fram ur fattigdomen, bostadsbristen och livsfaran på arbetet kom att göra Sverige till det mest strejktäta landet i Europa. Just bristen på regleringar; på arbetet gällande t ex arbetstid, lön och säkerhet, och i bostäderna i form av sanitet men framförallt hyresnivåer, gav ständigt upphov till explosiva klasskonflikter.
På bostadsmarknaden saknades vid denna tid helt regelverk för hyressättning vilket resulterade i att fastighetsägarna, godtyckligt, hade möjligheten att chockhöja hyran i syfte att utöka sin avkastning, eller
disciplinera arbetarna.
I början av 1900-talet uppfördes bostäder vanligtvis av arbetsköparna själva i direkt anslutning till fabriksmiljön. Så var också fallet med det bostadsområde i Nynäshamn, hamnstaden söder om Stockholm, upprättat av Telegrafverket, där Sveriges första hyresgästförening bildades 1915. För att bemöta de hårdföra metoderna som fastighetsägare
vanligtvis använde, det vill säga omedelbar vräkning vid konflikter såväl på arbetsplatsen som i bostadsområdet, valde man alltså att bilda en förening. Med hjälp av föreningen kunde man deponera hyrorna på banken och på så sätt gå ut i hyresstrejk med betydligt mindre prekära förutsättningar. Telegrafarbetarna i Nynäshamn vann striden och bostäderna rustades upp. En svensk hyresgäströrelse såg sin begynnelse.

Folkhemmet
Den starka konfliktbenägenheten bland svenska arbetare, såväl på industrierna som i bostadsområdena, var utan tvivel en viktig ingrediens till Socialdemokraternas politiska landvinningar under denna tid, tillsammans med det hägrande revolutionshotet efter ryska revolutionen 1917. Precis som arbetsplatskampen under 1920- och 30-talet kom att kanaliseras av Socialdemokraterna in i ett samförstånd med framväxten av vissa regleringar, kom så att ske på bostadsmarknaden. Den reella klasskampen i bostadsområdena och fastighetsägarnas godtyckliga försök till vinstmaximering utgjorde alltså just den dynamik som Socialdemokraternas politik anspelade på att stabilisera i den
socialistiska reformismens namn. Under 1930-talet började Socialdemokraterna under Per-Albin Hansson på allvar kanalisera sin politik under det folkhemsbegrepp som byggde på stora generella klasskompromisser, till exempel Saltsjöbadsavtalet. På bostadsmarknaden innebar detta i första hand, vid sidan av idén om egenhem (via bland annat HSB) som växt fram inom delar av hyresgäströrelsen, att staten på allvar började lansera socialpolitiska program för ett allmännyttigt bostadsbyggande. Den sista riktigt stora konflikten på bostadsmarknaden under denna epok skedde 1936 i Olskroken i Göteborg där 1800 hyresgäster gick ut i strejk med krav på såväl upprustningar av bostäderna som ett tillintetgörande av begärda hyreshöjningar från fastighetsägarna.

Miljonprogrammet uppförs
Det momentum som uppstod för socialdemokratin i Sverige under 1920- och 30-talet kan emellertid inte förstås utan den ekonomiska kris som vid denna tidpunkt drabbade världen. Den keynesianska kristeorin som gick ut på marknadsreglering för att rädda tillväxten kom att dominera. Samtidigt innebar den storskaliga statliga planeringen tillsammans med den fordistiska omställningen till löpande-bandprincipen tillväxt och ökad effektivitet. Denna utvecklingstendens återfanns såväl i socialdemokratiskt styrda länder som i mer liberalt orienterade, men, den utgjorde utan tvivel ett nationalekonomiskt sammanhang som passar specifikt socialdemokratins ideologisk-reformistiska ambitioner mer än väl.
Historien av en olydig och konfliktbenägen arbetarklass i bostadsområdena, fokuset på att disciplinera och förborgerliga i folkhemstanken, och den nationalekonomiska viljan att omsätta överskottskapital i storskaligt planerad infrastruktur utgjorde tillsammans delar av fundamentet ur vilket idén om det så kallade miljonprogrammet
växte fram under slutet av 1950-talet. Den formella ambitionen var förvisso att lösa dåtidens akuta bostadsbrist av socialreformistiska skäl, men att förenkla bilden till en rent ideologisk dimension är lika felaktigt som att beskriva dåtidens låga arbetslöshet i sådana termer.

Från storskalighet till entreprenörskap
Uppbyggnaden av miljonprogrammet påbörjades alltså 1965, med ambitionen att bygga en miljon bostäder fördelat på flerfamiljshus, radhus och villor, genom kraftiga statliga subventioner utefter tydliga riktlinjer om utförande. Vid denna tidpunkt befann sig fordismen, och det keynesianistiska synsättet på planeringen av ekonomin i sin guldålder. Tillväxten var sedan länge stor, arbetsplatserna växte i storlek och det till synes omättliga behovet av arbetskraft

med närmast en tillintetgjord arbetslöshet började skapa behov av arbetskraftsinvandring, självklart med delmotivet att skapa splittring i de allt starkare arbetsplatskollektiven.
Miljonprogrammets planering kom så att präglas av dess fordistiska tidsålder såväl i den monotona och massivt likriktade arkitekturen, som i föreställningen om att de som skulle bebo områdena var bilägande heteronormativa familjer med fasta arbeten och allt mer likartade levnadsmönster. Kanske kan man beskriva miljonprogrammet som både en produkt av sin tidsanda och som en faktor som i hög grad syftade till att förstärka densamma.
I början av 1970-talet började problemen återigen torna upp sig i den internationella ekonomin. Inflationen var hög, uppåt 10%, i de flesta industrialiserade länder. De starka, och allt mer konfliktlystna arbetarna omöjliggjorde
i allt högre grad den dåvarande klassammansättningens funktion (det vill säga det sätt som arbetarklassen vid denna
tidpunkt var strukturerad i förhållande till produktionen) – såväl genom strejker i industrierna som genom medborgarrättsrörelsens krav på lika rättigheter för till exempel svarta i USA. De många revolterna i den
kapitalistiska världens mer perifera länder och krigsmotståndet i väst försvårade allt mer den ackumulationsprocess som legat till grund för den långvariga fordistisk-keynesianistiska tidseran. Det var alltså inom logiken för detta kampuppsving, och den allmänna ekonomiska situationen, som motstånd inom staden i allmänhet och i bostadsområdena i synnerhet åter blev allt vanligare även i Sverige – och som föranledde att 3000 hyresgäster i det knappt färdigställda bostadsområdet Ålidhem i Umeå gick ut i hyresstrejk vintern 1971-1972. Den ekonomiska krisen, som på allvar slog mot den internationella ekonomin 1973-1975, blev också slutet på den fordistisk-keynesianistiska
tidseran i de då industrialiserade länderna. För att splittra den vid tidpunkten allt starkare arbetarklassen och
garantera en fortsatt stabil kapitalackumulation märktes en renässans för de klassiska liberala (Laizzes-Faire) perspektiven inom nationalekonomin. Outsourcing av industrier, sönderslagen arbetsrätt, inflationsmål och avreglerade valutor markerade det politiska skiftet mellan 1970- och 80-tal.
Det kommande årtiondet följde stora delar av världen efter, och vid östblockets fall kan en postfordistisk-nyliberal tidsera på allvar sägas börja spela en hegemonisk roll också på ett internationellt plan. De storskaliga statliga infrastrukturssatsningarna var till stor del nu borta i en ekonomi där statens roll kom att präglas av försök att underlätta för ”entreprenörer” att få hjulet i ekonomin att snurra. För staden som övergripande objekt, men också som social relation, innebar detta en omfattande förändring. Städerna förväntades nu i allt högre grad agera som företag i konkurrens med andra företag på en marknad om att vara den mest lukrativa platsen för investerare att få avkastning
på kapital.
Det bör här påpekas att städerna i sig inte är aktörer som kan agera; när “staden agerar” är det snarare en dynamik mellan aktörer som byråkrater, politiker, byggherrar, fastighetsbolag och så vidare som tillsammans utgör stadens agerande. Offentliga resurser privatiserades och förlades på entreprenad, och spektakulära projekt (exempelvis evenemangsarenor och försök att få arrangera Olympiska spelen och liknande) började genomdrivas i syfte att synliggöra staden som en expansiv och risktagande aktör och på så sätt attrahera finanskapitalet.
För miljonprogrammets områden var detta skifte avgörande. Miljonprogrammet planerades, som sagt, för en fordistisk tid med låg arbetslöshet, bilburna kärnfamiljer och en industriell arbetarklass. De invånare som efter nyliberalismens implementerande kom att bebo dessa områden på 1990- och 2000-talet var emellertid en kraftigt differentierad arbetarklass av blandad etnicitet under omfattande prekaritet – det vill säga utan eller endast med sporadisk tillgång till avlönat arbete.

Renoveringar och ombildningar
Under de 40 år som idag har passerat sedan miljonprogrammet färdigställdes har dess områden, tvärt emot ambitionerna, seglat upp som en slags olydnadens rum. Detta faktum föranleder så även en generell tendens där den sociala kontrollen i allt högre grad byts ut mot en repressiv, polisiär kontroll. De “sociala problemen” (olydnaden)
används sedan som en förevändning där bostadsområdets struktur tvunget måste förändras, för att bekämpa problemen. En förändring som precis nu som då tycks gå hand i hand med vad som också är gynnsamt ur en mer krasst ekonomisk synvinkel – att fortsätta ackumulera kapital.
Hårddraget kan vi se två tendenser för hur nyliberalismens implementerande i staden omformar dessa områden i kapitalackumulationens tjänst. De är, paradoxalt, närmast varandras motsatser – men i båda fallen är kontentan att resurser flyttas från hyresgästerna till kapitalägare. Staten, eller dess lokala motsvarighet i kommunen, spelar
ofta en nyckelroll i att underlätta dessa processer.

Förslumning
Om vi ska teckna en generaliserad bild av den ena tendensen är troligen förslumning, eller ghettofiering som det också kallas, de mest adekvata begreppen. Det börjar allt som oftast med att allmännyttan hackas upp och säljs ut till privata fastighetsbolag. Den ekonomiska kalkylen för dessa bolag är sedan att vinstmaximera genom återhållsamt
underhåll. Det vill säga; de köper fastigheter och låter dem i mångt och mycket förfalla för att minska utgifterna i förhållande till intäkterna. Det är ett mönster vi känner igen från privatiseringar av skola, vård och annan välfärd det senaste decenniet. Dessa så kallade ”slumvärdar” kan inte ses som en konsekvens av girighet, eller ondska som de allt som oftast kommit att betänkas när medierna gör nedslag i områden fyllda med kackerlackor, lösa golvmattor och fuktskadade badrum. Tvärtom följer affärsidén tydligt den logik som kommit att prägla kapitalackumulationen under den nyliberala eran. Vinstmaximeringsförsök genom förslumning har emellertid nästan mer som regel än undantag följts av explosiva konflikter. Just denna typ av konflikter har inte sällan tagit sig våldsamma, direkta uttryck i form av bilbränder, stenkastning och ibland bränder i bland annat skolbyggnader. Det tycks finnas starka beröringspunkter mellan dessa metoder och de fabrikssabotage som under perioder präglat stora industrier, vid sidan av den mer formella, fackföreningsorganiserade arbetsplatskampen. I en postfordistisk tid präglad av prekaritet där “hela
samhället blivit en fabrik” blir bostadsområdet den symbol för exploateringen som maskinerna framträdde som, i en fordistisk tidsålder. Inte sällan har dessa konflikter i bostadsområdena dessutom föranlett att resurser skjuts till; till exempel genom bättre öppettider på ungdomsgårdar, hårdare krav mot de förslummande värdarna och liknande.

Lyxrenoveringar och chockhöjningar
Den andra generella tendensen som utkristalliseras i miljonprogrammets områden i vår samtid är, som sagt, närmast en antites till ovanstående berättelse: gentrifieringen. Gentrifieringsbegreppet innehar förvisso en stor bredd, och i många fall används det för att beskriva en tendens där aktörerna som tillskansar sig resurser är ett myller av individuella bostadsspekulanter i sökandet efter det genuina. I detta exempel bör vi emellertid, för enkelhetens skull, koncentrera oss på en gentrifiering som präglas av en medveten strategi från större aktörer på bostadsmarknaden med krassa avkastningskrav. Det finns härifrån två relativt vanliga vägar; å ena sidan (ofta kommunalt konsulterade) ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, å andra sidan ”lyxrenoveringar” av hyresrätter med chockhöjningar av hyran som resultat. I båda fallen smalnas tillgången till bostäder av för stora grupper, och i värsta fall leder det till att de med knappa resurser tvingas flytta. Det kanske mest utmärkande exemplet på en sådan process som beskrivs i det första fallet finns i Stockholm, genom den av Stockholm stad sanktionerade kampanjen ”Bilda bostad”. Här går alltså en kommunorganisation aktivt in med konsulter i syfte att ombilda allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter i specifika områden. Projektet har inte heller varit friktionsfritt, tvärtom har boende längs till exempel Linje 17 lanserat motprojektet ”Rätt att bo” med syfte att försvara det allmännyttiga hyresbeståndet.
Om vi går vidare och tittar på det andra fallet, det vill säga en gentrifiering genom upptrissade hyror i samband med renoveringar, så hittar vi en kanske ännu mer övergripande konfliktsituation mellan de boende i dessa områden och fastighetsägarnas agerande inom ramarna för en nyliberal ekonomi.
Sent under hösten 2011 släppte Hyresgästföreningen en omfattande studie skriven av Sara Westin, Bostads- & urbanforskare vid Uppsala Universitet med titeln ”..Men var ska ni då ta vägen? – Ombyggnation ur hyresgästernas perspektiv”. Rapporten har granskat en rad renoveringsprojektav denna typ inom miljonprogrammets områden i Husby, Stockholm samt i Uppsala. Slutsatserna är alarmerande; i flera av fallen har stora standardhöjningar genomförts varpå fastighetsägarna begärt chockhöjningar av hyrorna på upp till 60 %. Även i dessa fall har projekten skapat omfattande konflikter med de boende, till exempel i Husby, där renoveringarna i sig utgör en av många konfliktpunkter i det pågående ”Järvalyftet”, vilket även föranledde en husockupation av samlingslokalen Husby träff vintern 2011.
Fortfarande ska 300 000 lägenheter inom miljonprogrammets bestånd renoveras, med uppenbara risker för liknande scenarier över hela landet. Jakten på avkastning, såväl hos privata som offentliga fastighetsbolag (enligt samtidens konkurrensregler) skapar alltså här en omfattande situation av upptrissade hyresnivåer, samtidigt som de boende i hög grad sett sina inkomster stagnera, eller till och med sjunka de senaste åren.

Bostadsområdena som konfliktzon
Miljonprogrammet uppfördes alltså enligt fordistiska principer i en ekonomi präglad av keynesianistiska synsätt, tidsmässigt precis innan den kris som kan sägas markera slutet på den specifika eran i kapitalismens historia. De processer som kan sägas känneteckna en postfordistisk, nyliberal tid från och med 1980-talet är förvisso inget
som syns specifikt bara i just dessa områden – det är snarare dess tydliga gemensamma karaktär, dess geografiska och storskaliga omfattning som gör att hyresgäster på vitt skilda platser, just i denna typ av områden, kan se så precisa processer ske relativt samfällt i tid. Detta kan å ena sidan innebära att förutsättningarna drastiskt försämras eftersom till exempel renoveringar sker överallt samtidigt, men det är just däri vi kan utkristallisera möjligheter – möjligheter till konflikter av lokal karaktär, som snabbt kan avknoppas och sprida sig som en löpeld mellan olika områden eftersom fundamentet för konflikten närvarar för så många människor i så många olika områden, ja till och med olika städer. I en tid då arbetsmarknaden prekariseras i snabb takt och arbetsplatserna krymper i storlek finns alltså fortfarande en stor, gemensam konfliktgrund i bostadsområdena – i kamp om samhällets resurser.
Konflikterna som följer å ena sidan de gentrifierande processerna (ombildningar och standardhöjande renoveringar) och å andra sidan förslumningen utgör precis en sådan generaliserad konfliktgrund med beröringspunkter från Ystad i söder till Kiruna i norr.

Kampen om resurserna
Konflikter i staden i allmänhet, och i bostadsområdet i synnerhet, är precis som kamperna på arbetsplatsen, nämligen kamper om resurser. Detta är ingenting specifikt för vår egen samtid, snarare är det något väldigt grundläggande; när de anställda på en arbetsplats kämpar för bättre arbetsvillkor eller högre arbetslön, när de boende i ett bostadsområde kämpar för lägre hyra eller bättre levnadsstandard till samma kostnad, är det konflikter mellan arbetare och kapital om det värde som skapas och cirkuleras i ekonomin. Vad som emellertid förändras, mellan olika kapitalistiska epoker som de beskrivna ovan, är hur den kapitalistiska ackumulationen av kapital struktureras, och såväl var konflikterna i sin tur uppstår, som var den mest gynnsamma grunden för arbetarklassens organisering går att finna.
När man tittar specifikt på staden, eller bostadsområdet, kan bilden lätt ge ett romantiserande skimmer över en svunnen fordistisk tid med en god stat som satte andra värden än ekonomiska i första rummet. Så ser även den vänstersocialdemokratiska historieskrivningen ut, som vi inte sällan okritiskt matas med i svenska historieskildringar. Vi bör nog snarare se hur den fordistiska bostadsplaneringen styrdes av ett synsätt med stark fokus på reproduktionen av arbetskraften, det vill säga; planeringens roll i ekonomin var primärt att säkerställa en frisk, beskedlig och kontinuerligt reproducerad arbetsstyrka för de växande massarbetsplatserna. Konflikterna i staden under fordismen tog sig därmed också i alla fall delvis andra uttryck, inte sällan med en feministisk udd riktad mot den heteronormativa,segregerade stadsplaneringen.
Staden är idag av extra intresse, just eftersom de rumsliga konflikterna tycks bära den slags inneboende potential som industrin bar under föregående epok. I rummet finns nämligen just den typen av storskaliga konfliktpunkter som berör många människor samfällt, och som dessutom är sårbara för interventioner. Det krävdes till exempel bara några tusen personer för att stänga ner en av USA:s största hamnar i Oakland i ett av Occupyrörelsens hittills mest lysande
ögonblick. Den anpassning till just-in-timelogistik**, som präglar vår samtid, gör att sådana interventioner i distributionskedjan i praktiken kan stoppa hela produktionen, hela ackumulationen under en given tidpunkt långt bortom den plats där själva konflikten tar sig sitt fysiska uttryck.
Miljonprogrammet planerades med ambitionen att förborgerliga och stävja arbetarklassen och på så sätt försöka hitta en säker grund för fortsatt kapitalackumulation. Men i kölvattnet av det ekonomiska epokskifte som skedde i mitten av 1970-talet tycks dessa områden, i en svensk kontext, snarare utgöra en fundamental grund för konflikter som på
allvar kan hota just ackumulationen, och i förlängningen kapitalismen som sådan. Det är en situation som på många sätt liknar den som gav upphov till massarbetsplatserna, som några årtionden senare på allvar blev ett hot mot den kapitalistiska ordningen. Mitt i all den brutalitet som tycks prägla den nyliberala staden bjuder den, som sig bör, också en möjlighet.

Det andra stadshuset

detandra

I utkanten av Umeås konstnärliga campus ligger en kontorsbyggnad med namnet ”X”. I sin estetiska formgivning samspelar den genom fasad i lärkträ och interiör industri­känsla med resterande campus, men dess verksamheter saknar formell koppling till universitetets undervisning. Campus X går kanske närmast att beskriva som något av ett andra stadshus. En dubbelmaktens rumsliga hemvist.

Här huserar den familjeägda fastighetskoncernen Baltic­gruppen, som de senaste decennierna blivit en allt kraftigare maktfaktor i denna västerbottniska kuststad. Vid sin sida, eller rättare sagt; på våningarna ovan och under, har strategiskt vik­tiga aktörer såsom arkitektfirmor och konsultföretag samlats.

Historien om Balticgruppens väg till den lokala fastighets­marknadens starkaste position är emellertid svårbegriplig utan personen i dess centrum – företagets grundare, och tillsammans med sina söner än i dag majoritetsägare, Krister Olsson. Under företagets 30-­åriga imperiebygge går berättelserna om fastig­hetsaffärerna och Olssons personliga välgörenhet hand i hand.

Balticgruppens väg in på Umeås fastighetsmarknad tar sin början när företagarsonen Krister Olsson under 1980­-talet inves­terar i förvärvandet av å ena sidan ett träsliperi under avveckling, och å andra sidan ett offentligägt mentalsjukhusområde, Ume­dalens sjukhus, som stängts ner 1986 i samband med reformer inom psykiatrin. Såväl träsliperiet som sjukhusområdet är relativt sett billiga investeringar, men med hög risk sett till deras tidigare användning och rykte. Framgångsreceptet ska visa sig vara långt­ gående och kreativt planerade funktionsomvandlingar.

Till mentalsjukhuset, i Umeås västra utkanter, anlitar Baltic­gruppen galleristen Stefan Andersson för att bygga upp en företagsfinansierad skulpturpark kring de gamla institutions­ byggnaderna. Investeringen har ofta beskrivits som filantropisk, men har en tydlig effekt i att förändra områdets rykte och fylla platsen med ny innebörd. Metoden är i dag välkänd och vanligt förespråkad för städer vid omvandlingar av bebyggelse som förlorat sitt tidigare bruksvärde. I Balticgruppens fall ska den också löna sig.

Kring mentalsjukhusets rödrosa stenbyggnader (arkitekt Carl Westman, 1934) uppförs såväl hyreskvarter som bostads­ rätter och villamattor med kataloghus de följande åren. I de gamla sjukhusbyggnaderna börjar kommunen, vid sidan av olika privata aktörer, hyra in sig för verksamheter som skolor, äldre­boenden och nya vårdinrättningar. Genom att ta riskuppdraget att vägleda och finansiera områdets förädling har Balticgrup­pen skapat sig en fördelaktig position, med långsiktigt säkrade inkomster från kommunkassan.

Med 1990-talets övergång i 00-tal har Krister Olsson sålt av stora delar av sitt industriella aktieinnehav och i stället valt att inrikta sig allt mer på fastighetsmarknaden. Fokus har även flyttat från stadens postindustriella utkanter för att nu inriktas på dess centrum och universitetsområde.

Umeås centrumfyrkant, som den kallas på grund av inrut­ningen mellan tre bilvägar och en älv, står vid tidpunkten i något av en träda efter massiva ombyggnader under 1960- ­70-­ och -80-­talen. En ny fördjupad översiktsplan ska arbetas fram och antas av kommunfullmäktige, men ligger fortfarande flera år framåt i tiden. Sedan slutet av 1980-­talet har även en diskussion förts om att vända staden mot älven under devisen ”staden mellan broarna”, men de konkreta framstegen är få.

Precis som i fallet med mentalsjukhuset och det gamla träsliperiet ser Balticgruppen möjligheter i stilleståndet. Su­ccessivt köper man under 00­talet upp strategiska byggnader i och utanför centrum. På en karta utgör de tydliga kluster vid potentiella punkter för framtida stadsutveckling. I praktiken rör det sig bland annat om ett gammalt hotell och en tullbyggnad vid älven just mellan broarna i centrum, ett shoppingkvarter med ingångar från gå­ och bussgata, och ännu en sliperibyggnad strax öster om innerstaden. För de förvärvade objekten finns sällan en utåt kommunicerad plan. I stället ställs många av byggnaderna tomma i väntan på framtiden.

Parallellt med fastighetshandeln ägnar Krister Olsson stora summor åt sina filantropiska insatser med tydligt lokalt fokus. Han sponsrar idrottslag och kultur. Han fixar sommarjobb åt arbetslösa ungdomar när kommunen inte klarar av ekonomin. Och vid ett tillfälle skänks 100 miljoner till Umeå universitet. Likaså i dessa fall ska riskfyllda fastighetsinköp och aktiv välgörenhet visa sig utgöra ett framgångsrecept. Genom ett samarbete med Umeå universitet ges Balticgruppen uppdrag att utveckla ett konstnärligt campus – inklusive arkitekt­, konst­, och designhögskola samt stadens bildmuseum – i anslutning till det förvärvade sliperiet strax utanför centrum.

Även på andra håll börjar det röra på sig. 2008 vinner Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Ambitionen är, i alla fall delvis, att re­branda staden som en exotisk kulturmetropol. Så följer också en kraftigt påskyndad process att omforma stadens offentliga miljöer, öka andelen hotellrum och skapa nya märkesbyggnader för den väntade turistanstormningen.

För Balticgruppen är läget utmärkt. Med stöd i de nya ambi­ tionerna skapar man ett konkret förslag på ett nytt kulturhus vid älvstranden där man under 00­talet köpt mark och byggna­ der. Umeå kommun som i sin kulturhuvudstadsansökan skrivit att man ska bygga något av just denna karaktär hakar på, och fram växer ett omfattande offentlig­privat samverkansprojekt under namnet ”Kulturväven”. Byggnaden ritas av den ansedda arkitektbyrån Snøhetta för att efterlikna Umeås signum, björken, i sitt vågformade samspel av svarta fönster och vit fasad.

Med kommunens beslut att ingå i projektet klargörs även att dess bärande innehåll ska bli ett flyttat stadsbibliotek, bort från dess vid tidpunkten centrala läge i anslutning till Umeås parad­ gata Rådhusesplanaden, och dess busstorg Vasaplan. Detta har länge varit viljan hos näringslivsföreträdare som Svensk handel och Umeå C, som redan 2004 föreslagit en biblioteksflytt för att möjliggöra esplanadens fulla potential som handelsstråk.

På så vis får Väven inte bara ett konkret innehåll – projek­tet blir en slags nyckel som omdanar förutsättningarna för en rad andra projekt med geografisk närhet till den dåvarande biblioteksbyggnaden.

Ett av dessa rör kvarteret Forsete, som Balticgruppen köpt upp under 00­-talet. Här påbörjas nu på allvar planerna på Sveriges, ut­ anför storstäderna, största shoppingcentrum – ”Utopia” – komplett med höghushotell och ett exklusivt bostadsområde på hustaken.

Även Väven i sig ska visa sig vara en väl avvägd affär för Krister Olsson. Vid sidan om husets hotelldel, som förvaltas
av Balticgruppen själva, ska kommunen hyra nästan 16 000 av de totalt 24 000 kvadratmetrarna. Kontraktet ligger fast på 25 års tid och kräver att lokalerna används för kulturella ändamål, samtidigt som ägarna har rätt till god avkastning. Genom stadsbibliotekets närvaro garanteras dessutom en nästan given besökarström, vid sidan av Kvinnohistoriskt museum, caféer, restauranger, utställningslokaler och en black box.

Balticgruppens väg till företagets i dag unika position på Umeås fastighetsmarknad går kanske bäst att sammanfatta i en sällsynt god förmåga att förvärva riskobjekt med, på kort sikt, hög risk men samtidigt stor långsiktig potential. Steg för steg har man tagit över i synnerhet offentliga byggnader i tider då byråkratin malt sakta, för att efter noggrann planering och genomtänkta gentrifieringsprocesser fått trygga hyresgäster
i form av just offentlig verksamhet.

Just därför är nog också umebornas inställning till Baltic­gruppen uppdelad i så tydliga läger; å ena sidan hyllningskör, å andra sidan nidbild av den onde kapitalisten. Positionen bolaget intagit är, vare sig man ställer sig positiv eller kritisk, utan tvivel den av en väl etablerad maktfaktor kapabel att till och från styra kommunens agerande.

De enorma mängder offentliga resurser som årligen pum­ pas in i Balticgruppen via gemensamma projekt och hyreskon­ trakt har vid tidpunkter, som i samband med biblioteksflytten, väckt omfattande protester. Men många hyllar också Krister Olsson för insatser mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och för hans ständiga risktagande i tillväxtens tjänst.

Säkert är emellertid att umeborna kan vänta sig att stadens utveckling även de följande decennierna kommer att styras
lika mycket från den X­märkta byggnaden vid älvens strand som från Stadshuset. I det växande Umeå planera nya förtätningsplaner kring Universitetsom­rådet, och var man än kollar, är Balticgruppen med på tåget.