Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

Folkinitiativen kan spela en allt större roll i politiken

folkinitiativÅr 1994 inrättades i Sverige något som kom att kallas för det kommunala folkinitiativet.

Lagen innebar i korthet att gräsrotsrörelser med hjälp av namninsamlingar kan väcka vägledande folkomröstningar i olika sakfrågor, som ett komplement till de ordinarie valen. Val skulle hållas om fem procent av den röstberättigade befolkningen i en kommun eller ett landsting skrivit under en namninsamling, varpå det hela kunde godkännas av en majoritet i fullmäktige.

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet.

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken.

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det.

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50 procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras.

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja.

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad.

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.