Låt Umeborna behålla grönområdena i staden

umeborgronomradenStaden – marken, byggnaderna, rummen – är i vår tid ett centralt slagfält i skapandet och fördelningen av välstånd.

Det är bara att titta på listan över Sveriges rikaste individer. Eller för den delen: kolla vilka Umebor som återfinns där. Då märker man att en ansenlig del återfinns i bygg-, fastighets- och banksektorn. Och de blir snabbt rikare.

På andra sidan myntet finns vi som inte är miljardärer och som lägger en allt större del av våra inkomster på boendeutgifter, samtidigt som vi kan stoltsera med världens högsta privata skuldsättning.

Det märks också genom att en tilltagande del av de konflikter i samhället som blir riktigt explosiva, såväl lokalt som globalt, rör frågor om ”rätten till staden”; bortträngning av brukare från bostäder och lokaler, omdaningar av offentliga rum, uppförandet av ny bebyggelse.

Under de senaste årtiondena har de som gagnas, i takt med att fastigheter har börjat stå ut som en särskilt säker och lönsam investering, också bedrivit omfattande och framgångsrik opinionsbildning för att så ska fortsätta att vara fallet.

Så har till exempel idén om att svenska städer ska utvecklas genom så kallad ”förtätning” kommit att bli en alltmer dominerande uppfattning. Förtätning säljs ofta in med vagt underbyggda argument om hållbarhet och trygghet, men det handlar snarare om att koncentrera byggandet till platser där den ekonomiska avkastningen blir maximal för exploatören.

Inte sällan är dessa platser de ”gröna kilar” som tidigare undanhållits exploatering i syfte att säkra stadsbornas närhet till naturen.

Umeå följde under 2011 efter detta mode i och med att förtätning gjordes till en central pusselbit i den nya översiktsplan som fullmäktige antog – i princip i totalt samförstånd och utan någon vidare politisk och positionerad debatt.

Jag undrar ibland, om man skulle göra en opinionsmätning, hur många Umebor som instämmer i detta politiska samförstånd om att staden ska växa genom förtätning inom en femkilometersradie från centrum? Det vill säga genom ett successivt utraderande av nära nog alla skogsytor mellan nuvarande bostadsområden. Genom ett lika successivt rivningsraseri av centralt belägna äldre fastigheter i vilka det är billigt att bo eller ha verksamhet. Genom att vi tvingas lägga ännu större delar av vår inkomst på hyror eller banklån. Genom att vissa delar av kommunen lämnas i stagnation. Vem representerar i dag de som är kritiska?

För egen del har just existensen av dessa gröna kilar och billiga, centralt belägna kåkar varit avgörande för min trivsel i vår provinsiella utpost. Jag tror, för att tala samtidens språk, till och med att de utgör några av Umeås starkaste konkurrensfördelar gentemot många andra städer.

Jag anser därför också att den nuvarande översiktsplanen skyndsamt bör kasseras innan dess konsekvenser till fullo hinner bli verklighet. Vi bör därefter begära en betydligt mer initierad demokratisk process av kommunen och de styrande partierna vid framtagandet av en ny plan. Men, än mer kräver lärdomen av det som nu pågår att vi folkbildar och formulerar våra egna intressen och uppfattningar, för att kunna ta strid mot de ekonomiska aktörer som har blivit oerhört framgångsrika i att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse genom att klä in det i vackra värdeord.

Ett mellanrum med besjälad historia

stadenmellan

Hamrinsberget var under det förra seklets första decennier ett socialt och kulturellt nav i Umeå. Kring den 40 meter höga bergsknallen med god utsikt över älvslandskapet och staden låg såväl jordbruksfastigheter som villor och ett bryggeri.

Med tidens gång kom även en rad utåtriktade verksamheter att växa fram här.
I en vacker trävilla med tillhörande dansbana, belägen i en skogsglänta på bergssluttningen mot sjukhuset till, bedrevs tidigt kafé- och teaterverksamhet.
Vid 1910-talets slut sålde den dåvarande ägaren konditor Melander vidare gården – som gick under namnet ”Villa Utsikten” – till en Vänsterpartist från Gunnarn som sedermera hyrde ut den till partikamraten John Forslund.
Under Forslunds tillsyn skulle Villa Utsikten utvecklas till ett slags föreningshus för stans arbetarrörelse. Och med tiden; i synnerhet för dess radikala, revolutionära och syndikalistiska delar.
Villan brann till slut ner i slutet av 1920-talet, men de många turerna kring dess existens finns tack vare syndikalisten Gotthard Öberg väl bevarade, i dag i Folkrörelsearkivet i Västerbottens samlingar.
Hamrinsberget skulle emellertid fortsatt utvecklas till en levande plats i staden. Här byggde Umeå skidbacksförening en anläggning med hoppbacke inför SM på skidor 1931 – senare kompletterad med läktare som rymde så många som 500 åskådare.

På bergets nedre platå, mot nuvarande Holmsundsvägen, uppförde IFK Umeå en populär dansbana – Solliden – med tillhörande kringbyggnader för kafé- och klubbverksamhet.
Såväl skidanläggningens som dansbanans slutgiltiga öde låg nog mest i umebornas över tid förändrade behov och begär. De försvann, efter att under några år förfallit, på 1950- och 1960-talet. Nya, större och bättre hoppbackar hade byggts på andra platser i länet och ungdomen sökt sig vidare till nyare musikformer, framförda i andra sorts lokaler.
IFK Umeå, som senare köpt även skidanläggningen, sålde i början av 1970-talet marken till Umeå kommun för att kunna uppföra hyreshus med klubblokal på annat håll.

De följande decennierna föll Hamrinsberget i skymundan. Platån där dansbanan en gång låg blev ett utomhuslager, omgärdat av bommar och stängsel. Och med nya bilvägsdragningar och växande parkeringsplatser kring sjukhus- och universitetsområdet minskade successivt bergets omfång av skog.
Utsikten från de höga punkterna kom allt mer att gömmas bakom växande träd.

Men som med alla mellanrum i städer skulle även denna plats erbjuda nya unga generationer en möjlighet. Under 1990- och 00-talet blir Hamrinsberget åter en populär festplats, trots avsaknaden av all slags formell infrastruktur. Platsens relativt centrala läge, kombinerat med dess slutenhet inför den omkringliggande bebyggelsen, utgör perfektion för såväl regelrätta ungdomsfester som gräsrotskulturens musikarrangemang.

Minnesbilderna hägrar. Att ställa cykeln i högen av andra cyklar, i parkeringens hörn precis vid skogskanten. Ljudet av dov musik inifrån skogen. De glada minerna när vi följer stigen upp mot bergets topp. Den magnifika utsikten över staden, och samtidigt synen av alla människor som kommit samman.

Tillfällena då hundratals umebor samlats där på stenhällen för att umgås och lyssna på artister från världens alla hörn är i dag närmast oräkneliga. Som kulturell mötesplats under sommarmånaderna är denna lika självklar i sin existens som Verket, Sagateatern eller Scharinska Villan. För mina sociala kretsar; en del av stadens själ.

Som med all oplanerad och oexploaterad mark hägrar emellertid nya planer även för berget som så många gånger fångat umebornas hjärtan. Här finns möjlighet att bygga och, för den som har makten att ta plats i anspråk, chansen att tjäna en rejäl slant. Diskussionerna om Hamrinsbergets framtid har förvisso pågått i över ett decennium, men började konkretiseras först i slutet av 2013 när en ny fördjupad översiktsplan för universitetsområdet antogs av fullmäktige. På agendan står, som på så många andra platser i staden; förtätning, gärna i form av vad man själva benämner som en ”märkesbyggnad”. En planering närmast skräddarsydd utefter behoven hos de fastighetsägare som länge velat bygga på berget.

Det hela är knappast oproblematiskt. Enligt planerna ska ytterligare 15 000 människor i framtiden bo i centrum- och universitetsområdet. Till stor del i hus byggda på vad som i dag är grönområden. För sig kan förtätningarna te sig vara små ingrepp, men för den som tittar på den större bilden innebär de en avsevärd minskning av människors tillgång till natur i sin direkta närhet.

Att Hamrinsberget i dag används av specifika grupper för särskilda ändamål tas heller ingen hänsyn till. Det som inte syns i byråkratin erkänns ingen existens och erbjuds således heller inga alternativ vid eventuell bortträngning. Ett mönster som gång på gång upprepar sig, men som de styrande tycks sakna förmåga att ta lärdom av.
Bristen på breda demokratiska processer i stadsplaneringen tenderar så att göra alla enskilda strider till en fråga om utveckling kontra bevarande. En falsk motsättning vars syfte är att undanröja diskussioner om faktumet att olika former av utveckling gynnar olika intressen.

I Hamrinsbergets fall är det inte orimligt att tänka sig en utveckling vars fokus vore att erbjuda en verkligt tillgänglig grön lunga i en allt tätare befolkad stad. En slags planerad stadsskog med aktivitetsytor som knyter an till såväl platsens historiska som dess nuvarande funktioner.

När detaljplanen för områdets framtida användning presenteras senare i år kommer sådana alternativ aldrig med tydlighet utretts. Därmed följer, med stor sannolikhet, ännu en våg av missnöje med en stadsplanering utan bred förankring hos befolkningen. I förlängningen; en allt djupare förtroendekris från de som upplever sig bortträngda i den pågående stadsomvandlingen, gentemot de som säger sig ska representera alla stadens invånare.