Tag: fråntagande

Ojämlikhetens kultur

IMG_2837

Musikfestivalen UxU:s resa och öde hemsöker mig. Precis som det osänkbara fartyget Titanic under sin jungfruresa sjönk till Atlantens botten begärdes festivalen – vars själva grundtanke var att lösa festivaldöden – under måndagen i konkurs.

UxU var förvisso tidigt en förbryllande historia. Ett storslaget koncept som skulle förändra den allmänna uppfattningen om hur festivaler ska arrangeras. Förhoppningar om 20 000 besökare, världens största artister och flytande scener i Umeälven. Allt i felfri korrelation med kulturhuvudstadssatsningens språkbruk, visioner, ledord och målsättningar. En blandning av snygg paketering, hippa värdeord samt tydliga ambitioner att utveckla turismen och sälja upplevelser till i huvudsak den unga, kreativa medelklassen.

Den perfekta spegelbilden av den stora berättelsen i det enskilda projektet, om man så vill.

Idén, i sin enkelhet, var att under kulturhuvudstadsårets sommar, arrangera en musikfestival uppbyggd kring begreppet ”öppen källkod” och konceptet ”crowdfunding”. Genom att sälja biljetter innan banden bokades skulle den för festivaler avgörande risken utebli – festivalen skulle anpassas till en på förhand bekräftad finansiering. Därtill skulle ingen central bokningsorganisation existera. Istället skulle ansvaret fördelas på stadens etablerade aktörer inom musiklivet, och omgärdas av besökarinflytande över urval och utformning.

Festivalen var emellertid inget resultat av det samlade musiklivets ansträngningar. Istället kom initiativet från en reklammakare vars relation till kommunen i allmänhet och kulturhuvudstadsprojektet i synnerhet är svårbegriplig.
Politikerna och tjänstemännen tycks ha mottagit de första skisserna med öppna armar. Kanske inte så konstigt, betänkt att detta skedde i nära anslutning till stora debatter om musiklivets upplevelser av exkludering i kulturhuvudstadsplanerna, med konflikterna kring Verket och Scharinska Villans krogverksamhet som betydande exempel.
Skattemedel delades således ut för att utveckla projektet, av såväl kulturhuvudstadsutskottet som Region Västerbotten och självaste kommunstyrelsens arbetsutskott. Sammanlagt drygt tre miljoner kronor.

Med tiden har UxU-festivalen utvecklats till ett av kulturhuvudstadsprogrammets flaggskepp. Ett projekt som i högre grad än de flesta andra växt fram i intim relation till kulturhuvudstadsstaben och använts på marknadsföringsresor och konferenser för att sälja berättelsen om kulturhuvudstaden Umeå.

Bakom de uppblåsta förväntningarna och de storslaget artikulerade projektplanerna hägrade samtidigt verkligheten. Idéerna skulle visa sig svåra att omsätta till praktik – och steg för steg visar sig språket brista i substans. Den öppna källkoden, som gör anspråk på full insyn i struktur, tillämpades aldrig bortom fernissan. Istället präglades genomförandet av, för den utomstående, svårbegripliga former och tillrättalagda medieuttalanden.

Med tiden visade sig även biljettförsäljningen svika, vilket fick arrangörerna att frångå fundamentet i sin egen idé om att försäljningsvolymen inom givna datum skulle avgöra storlek och längd på festivalen. Man körde istället på, och satte sig därmed i precis den situation som man byggt sitt koncept kring att undvika.

Berättelsen kan kanske tyckas banal läst som historien om en entreprenör som med goda ambitioner tog en intressant risk med kommunens uppbackning, men i slutändan misslyckades. Samtidigt tror jag att ett sådant fokus riskerar utgöra ett fall av ”att inte se skogen för alla träd” – att missa den större bilden.

De som trots allt besökte UxU festivalen i somras tycks nämligen synnerligen nöjda med sin upplevelse. Och de lokala artister samt andra delar av kulturlivet som på olika sätt i slutändan drog in en slant på projektet tycks även de i hög grad belåtna. Samtidigt sjuder, i andra delar av den lokala befolkningen, otvivelaktigt ett missnöje över vad som upplevs som förslösade skattemedel. En begriplig ilska i en tid av budgetunderskott med nedskärningar i allt från gatubelysning till skola och äldrevård som konsekvens. Eller för den delen satt i ett sammanhang där kommunen inte tycks kapabel att ge tak över huvudet åt hemlösa samtidigt som dagarna blir allt kallare.

Denna känslomässiga uppdelning säger något väldigt basalt om kulturhuvudstadsåret. Det finns i sammanhanget en grupp som i utbyte mot sitt deltagande i stadsmarknadsföringen på ett väldigt konkret sätt gynnas av denna politik, även om de saknar makten över den. Därtill finns en grupp som i egenskap av konsumenter är subjekt för samma politik; en bredare kreativ medelklass som erbjuds konsumera kultur för att förverkliga sig själva. Men där finns också en tredje, och betydligt större grupp. Människor som känner av den ökande ojämlikheten i stigande hyror och nedmonterad välfärd. Människor som inte inkluderas i den förtätade kulturstad Umeå söker vara.

Kulturhuvudstadsåret har i stort, precis som UxU som konkret exempel, ett avstånd mellan yta och substans. Ett huvudsakligt fokus på paketering snarare än innehåll som tydliggörs i faktumet att 106 av de totalt 185 miljonerna som budgeterats för Umeå2014 använts till marknadsföring, administration, invigningar och liknande ändamål.
Vad som på ytan marknadsförs som en relativt progressiv berättelse om att ”stärka umeborna”, göra stadsborna medskapande och satsa på kultur är samtidigt på djupet en ojämlikhetsskapande politik. Klassklyftor som växer.
Det är en specifik politik som paradoxalt nog, vare sig vi väljer att prata om det eller ej, riskerar att ställa kultur mot välfärd. Detta av det enkla faktum att den riktar de missgynnades ilska mot kulturskaparna, snarare än mot de som verkligen bär makten över samt tjänar de stora pengarna i situationen.

För oss som räds en sådan utveckling finns vid kulturhuvudstadsårets slut värdefulla erfarenheter gällande hur kultur används i mer övergripande ambitioner att öka och upprätthålla ojämlikhet.

Rätt förvaltade kan de förhoppningsvis omvandlas till kraftfulla verktyg för solidaritet, och frön till nya visioner om en kulturpolitik som förbättrar förutsättningarna såväl för kulturutövarna själva, som för de som idag känner konsekvenserna av välfärdens nedmontering.

Kulturår – för att locka investerare

kulturar

Jag sitter med en vän på kafé och som vanligt glider samtalet efter en stund in på det ofrånkomliga: byggarbetsplatserna, ryktena som viskas, de stora frågorna om kulturens varande och vår egen plats i en stad som upplevs glida oss ur händerna. Det här är för mig Umeå tjugohundrafjorton – kulturhuvudstadsår, men framförallt, brytpunkt.

Vi är uppvuxna här, förvisso med några års mellanrum och på olika sidor av stan men ändock med samma upplevelse. På många vis är det vad som bara går att beskriva som en svensk småstadsuppväxt. Tonåren. Hänga planlöst på torgets ”apberg”, eller utanför hamburgerhaket Frasses och tjuvröka. Hamna i bråk med de som anammat en annan livsstil utan att från någon sida riktigt förstå vad upprinnelsen varit. Bli utkastad från kvarterets ungdomsgård på fredagskvällen för att planlöst dra runt och supa i trapphus och andra icke-platser. Ibland bara söka efter något att paja, utan egentlig mening. Grina i baksätet i socialtjänstens bil. Men framförallt; drömma om ett ställe för såna som oss.

När detta utspelar sig för min egen del har Umeå kommun drygt ett år tidigare stängt ner Sveriges troligen mest välbesökta fritidsgård. Satt den slutgiltiga käppen i hjulet för en växande ungdomsrörelse vars framträdande gemenskap byggdes på avståndstagande från droger. De officiella skälen var förvisso krassa sparkrav, men djungeltrumman här i stan har alltid berättat en annan historia. En historia om politiker och tjänstemäns rädsla för en växande rörelse vars radikalaste deltagare tände eld på Scanbilar, förstörde korvkiosker och släppte ut tusentals minkar. En oförmåga att förstå som skapar handlingar som ska ta tid att reparera.

Att som tonåring komma in i det som var kvar av den här kulturella miljön var att tidigt lära sig läxan om kommunen som en fiende, som ett hinder för en levande gräsrotskultur. Kampen för självstyrda och ändamålsenliga lokaler gick aldrig i stå, och det tog inte lång tid förrän jag själv fick erfara vad det innebar att försöka diskutera frågan med lokala företrädare. Hopplöshet.

Någon gång mitt i vintern 2004 ockuperades en gammal träkåk i stan. Vi gick dit den där första kvällen och stod med runt hundra andra umebor och lyssnade på nåt band och frös som fan. Jag gick tillbaka varenda dag, försökte hjälpa till med det ena och det andra, fram till att polisen bommade igen det. Kravet var ett aktivitetshus som brukarna själva bestämde över, men politikerna lyssnade inte den gången heller.

Det var några år efter dessa kalla veckor som jag läste i tidningen att Umeå ansökt om titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Vi hade just hyrt ett gammalt tyglager på en av centrums bakgator och startat ett litet musikhus med replokaler, kafé och en scen. Vi hade gjort det själva, efter alla år av samtal och krav som ledde ingenstans. Samtidigt pratade politiker sig varma i tidningar och pressmeddelanden om varför just Umeå förtjänade att vinna den här, tydligen prestigefyllda titeln. Här hade man minsann i decennier satsat hårt på kulturen. Här fanns både starka institutioner som opera och museer men också; spännande och dynamisk gräsrotskultur.

Jag försöker leta mig tillbaka i tanken till diskussionerna vi hade där och då, när allt detta presenterades. Å ena sidan en ilska över att tillskrivas ett värde när någon kommit på att det passar sig, å andra sidan en hoppfullhet om att äntligen erkännas, om att på riktigt tillskrivas en given plats i stadsrummet.

Nu är vi här. Sju år har passerat. Kvar är bara ilskan.

Visst, massa kulturföreningar fick sin del av skattkistan för att under ett år skapa något lite utöver det vanliga, ta sin plats i programmet. Samtidigt är upplevelsen av vad ett kulturhuvudstadsår inneburit för Umeå något radikalt annorlunda. En utgångspunkt för ett ekonomiskt-politiskt skifte, en massiv omvandling av stadens rum och platser.

Det lilla musikhus vi startade 2007 har vräkts från sitt rivningskontrakt eftersom en skyskrapa ska byggas ovanpå och huserar nu en bra bit utanför centrum. Hela området, som då var en bakgata, håller i skuggan av det semi-kommersiella kulturhuset med integrerat hotell som byggs på granntomten, att rustas upp. En välbesökt och för många föreningar existensavgörande teater får se sina verksamheter tvångsflyttas, varpå lokalen snart ska rivas för att lämna plats åt ett annat höghusbygge.

En liknande historia kan berättas om stadsbiblioteket. De verkliga vinnarna i denna historia är fastighetsägarna vars inflytande växt drastiskt de senaste åren. Glädjeskrattet som kom ur erkännandet fastnade liksom i halsen. Kvar blev en stad där kultur i första hand ses som ett medel för att locka inflyttare, turister och investerare i hopp om fortsatt snurr i tillväxtens ekorrhjul. En stad där de kritiska protesterna blir allt starkare mot bristande demokratiska processer och ett ständigt undandragande av för många människor, viktiga platser.

Från Umeå kommuns olika kommunikationskanaler kommer en strid ström reklam för spelningar, teaterföreställningar, dansuppträdanden och andra kulturella evenemang. Allt oftare känner jag att jag bara vill skita i att gå, till och med från de sammanhang jag vigt mitt liv åt. Det känns, när jag närvarar, som att jag deltar i ett marknadsföringsspel där jag alltid till syvende og sist står som förlorare. Där min närvaro slutar med att jag står vid ännu ett byggstängsel och ser något jag älskar rivas – för att lämna plats åt ännu ett hotell för kulturhuvudstadens besökare.

———————
Ursprungligen publicerad 30 januari 2014 i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda.