Mitt Umeå, mellan hopp och förtvivlan

mellanhopp

Låt mig berätta om mitt kvarter. Om några av mina grannar som bor här.

För ett och ett halvt år sedan började folk som flytt från fattigdom i en annan del av Europa att bosätta sig vid en bensinmack ett stenkast från tegelhusen där vi bor. Unga föräldrar, små barn, gamla. Människor som i brist på annat sov i bilar, tält, oisolerade husvagnar. Tiggde på gatorna för levebröd.

Mina grannar är i allmänhet inte speciellt rika. Enligt statistiken är de faktiskt, som geografiskt kollektiv, bland de fattigaste i denna stad. Den ekonomiska segregationen mellan våra hushåll, och villakvarteren vi ser bakom bullerplanket på andra sidan motorvägen, är avgrundsdjup. Överstiglig för få.

Man skulle därmed kunna tänka sig att många här har skäl att känna sig trängda av en ökad konkurrens om jobben. Att de skulle skrämmas av tanken på att fler ska dela på resurserna som inhämtats via beskattning för att finansiera välfärden. Mina grannar skulle kunna skrika ”skicka hem dem!”, om människorna borta vid macken. Men det jag upplevt är företrädesvis den raka motsatsen.

I mitt kvarter bor folk som – oberoende av varandra – istället gjort allt för att hjälpa sina nya grannar. Som bjudit in till sina redan trånga hem, för att ge värme åt de som frusit. Som ägnat sin sällan överflödiga fritid åt att försöka förmedla grundläggande språkkunskaper. Som gjort allt de förmått för att deras nya bekantskaper ska få in en fot på arbetsmarknaden. En möjlighet till ett mer stadigt och självständigt uppehälle.
Framförallt har några av mina grannar stridit för barnen. För att de ska få skratta, leka, leva och lära. Och för att de ska släppas in i skolornas klassrum. Få en möjlighet att drömma om en annan bättre framtid.

Jag vill berätta att det fyller även mig med hopp. Att se att jag har grannar som möter medmänniskors utsatthet med sådan självklar handlingskraft. Det bildar en slags tillförsikt att någon förhoppningsvis försöker fånga även mig, om jag en dag faller ner i mörkret.

Den här hösten har några av mina grannar börjat prata om att laga öppna, gemensamma middagar i vårt kvarter. Vi har, mitt i all armod, börjat se möjligheterna hos varandra.

Får jag vidga tanken för en stund? Föreställ er ett samhälle med en struktur som förmår tillvarata sådant engagemang, sådan solidaritet, så att den tillåts växa fritt och brett utifrån dess medverkandes egna premisser. Som kunde förstå dessa självständiga gemenskapers potential som minsta byggstenar i en möjlig alternativ välfärdsform som vårdar frivilligt praktiskt deltagande.

Tyvärr verkar de som styr och förvaltar den här staden sällan tänka i sådana banor. Tvärtom upplever jag att de ser mina grannars handlingskraft, kreativitet och medkännande som något att bekämpa. Ett problem. Grus i maskineriet.
Ändlösa timmar och skattekronor har från stadshuset, parallellt med detta engagemang, nämligen ägnats åt att söka juridiska tolkningar som befriar kommunen från delaktighet och ansvar. Samtidigt som ett empatilöst klimat nitiskt upprätthållits med utfallet att, istället för att ge effektivt understöd åt det som görs, sakta bryta ner de engagerade. Desillusionera. Tvinga att energi omdisponeras från praktisk hjälp till ändlös opinionsbildning och byråkrati.

Umeå vill… vad?

Låt mig tvärt återgå till att berätta lite mer om mitt bostadsområde, i vidare bemärkelse. Om gemenskapandet som här utvecklas. Som exempelvis för två år sedan, då nattvandringar spontant organiserades via sociala medier, efter att en okänd man återkommande försökt antasta tjejer på kvällarna. Eller som förra våren, när boende utan tillstånd rustade upp en eftersatt ödetomt vid centrum till en liten folkpark med scen, grillplats och odlingslådor.
Jag vill berätta om alla de som här kontinuerligt fixar tillfällen att träffas för att byta kläder, leksaker, böcker. Om de som använder nya kommunikationsverktyg för att gratis dela resurser med sina grannar. Och om de som hjälper människor som är förföljda att få ett andrum, en fristad, ett gömställe.

För mig finns i den här formen av aktivitet en oerhörd men idag undertryckt och outvecklad potential. Frön till lösningar på samtidens stora ödesfrågor om hållbarhet, resursfördelning, öppenhet och det som kallas integration. Eller som den brittiske författaren Paul Mason uttrycker det i sin nya bok ”Postcapitalism”; ett blivande produktionssätt som sakta växer fram i det gamlas undervegetation.

Om man tar en promenad runt centrumet i mitt bostadsområde är diskrepansen i samtiden egentligen ganska tydlig. Här finns hundratals kvadratmeter av lokaler som år ut och år in står öde som ett monument över avståndet mellan vision och utfall gällande de fria marknadernas duglighet. Ytor som, med de närboendes engagemang kunde fyllas med liv och gemenskap, vore inte äganderätten heligare än alla andra rättigheter.

Hundra år av modern historia ligger bakom oss. Där den reella socialismen visade sig vara en alienerande och i många av sina utfall, djupt skrämmande, verklighet. Där den reella nyliberalismen som senare följde snabbt blev ett allas krig mot alla, ett race mot avgrunden, utveckling genom förstörelse.

Men låt mig berätta om mitt Umeå. Om varför jag stundvis älskar att leva här.
Låt mig exemplifiera genom att teckna några rader om en samling sjuksköterskor, studenter, läkare, som – mitt i en av nedskärningar ständigt växande arbetsbörda – utanför arbetstid började göra frivilliga insatser för människor som av olika skäl inte ges tillgång till den konventionella sjukvården.

Jag vill, utifrån vad jag fått höra, hävda att snarare än att erbjuda något som traditionellt benämnts som välgörenhet, så försöker de trevande skapa mer ömsesidiga relationer – vänskaper. Och de finner stunder av glädje i att använda sin kunskap bortom institutionernas ekonomiskt nyttomaximerade arbetsdelning.

En stilla reflektion. Tänk om kommun och landsting förmådde flytta makt och resurser till att understödja strukturer som denna, istället för till de som mäter utfall i vinst. Om egennytta, inhägnad och slutenhet ersattes med gemensamhet och öppenhet byggd underifrån.

Jag önskar att dogmerna som inte infriat sina löften förkastades, och ersattes av nyfikenhet inför nya möjliga stigar framåt.

För väljer vi istället att vägledas av rädslan, väntar inget ljus.

Så låt mig, avslutningsvis, skriva några ord om mitt Västerbotten. Landet bortom den provinsiella huvudstadens urbanitet.

Här ligger bakom oss årtionden av statligt pådriven avfolkning, ofta lögnaktigt hävdad vara en slags naturdriven utveckling. Och här finns därmed gott av hårt naggade platser, som ytligt inger en känsla av hopplöshet och apati. Det sägs inte sällan, att de som bor här är lata. Att de önskar åka snålskjuts, på andras slit.

Jag lever med en annan föreställning. För jag ser även här hur människor samarbetar, i syfte att skapa och fördela resurser, bortom den konventionella ekonomin. Jag ser gemenskaper driva bensinmackar, mataffärer, vårdcentraler och samlingslokaler. Jag ser hur de i handling välkomnar människor på flykt.

Jag ser hur glappet som staten lämnade, och som marknaden aldrig intresserade sig för, istället efter förmåga fylls av frivillig kollektivitet.

Och jag tänker igen; Om vi erkände denna kraft som mer än en bisats. Om vi la vår energi på att diskutera vad som behövs för att detta ska stärkas och växa. Om strukturerna blåste vind i dess rygg, istället för att aggressivt bryta ner, tvinga bort.

Men, frågar rimligen vän av ordning… Någon måste ju betala? Hur får vi, i de frivilliga gemenskapernas tidevarv, brödfödan på bordet?

Jag vill akta mig för de enkla, tvärsäkra svaren. Men jag tror att vi misstar oss, om vi förstår vår tid som ett tillstånd av brist, snarare än en fråga om hur vi fördelar de rikedomar som vi tillsammans skapar på ett produktivt och jämlikhetsskapande sätt. En fråga om hur vi tar oss bortom de av människor skapade strukturer som idag blivit till irrationella bojor för vidare utveckling.Och jag tror att vi för att framhålla konkreta exempel, precis som Finland, ska ge allvarsam eftertänksamhet åt idén om en socialiserad lön, en garanterad basinkomst.

Mitt Umeå, mitt Västerbotten, är på senare år allt tvärare kast mellan hopp och förtvivlan. Inte en enhetlig tendens, utan flera mot varandra stridande poler, om vilken framtid vi går till mötes. I tilltagande grad tycks också utvecklingen stärka en konflikt mellan medborgare och härskare, snarare än mellan institutionaliserade politiska läger. Så som också skett i många andra städer, regioner, länder sedan den ekonomiska krisens utbrott tjugohundraåtta.

Allmänningen tar plats bortom offentligt och privat

Privat eller offentligt.
Kring denna ägandets dikotomi kretsar i princip hela vår moderna politiska föreställningsvärld. Antingen ägs något av den enskilde (privat), eller så ägs det av staten (offentligt).

Att vara höger eller vänster är – om vi kokar ner det till dess kärna – att hävda den ena eller den andra av dessa ägandeformer är bäst lämpad för att upprätthålla produktivitet och fördela de rikedomar som samhället skapar.

Samtidigt ger erfarenheten av 1900-talet en tydlig bild av bristerna i alternativen. Den realiserade socialismen blev – trots minskad social ojämlikhet – i sina bästa fall samhällen med kraftig alienation och utebliven individualitet, och i dess värsta exempel; hårdföra diktaturer. I både dess demokratiska och dess diktatoriska form, något som bäst kan karaktäriseras som ”statskapitalism”.

Med socialismens borttynande, efter 1970-talets ekonomiska kris i allmänhet och efter Sovjetunionens fall i synnerhet, uppnådde det andra – eller som man nu sa: ”enda” – alternativet en hegemonisk ställning.

Marknaden skulle styra sig själv utan statlig intervention. Dess ”osynliga hand”, menade profeterna, var fullt kapabel att upprätthålla produktivitet och åstadkomma en successiv fördelning av det skapade välståndet.

Den illusionen punkterades emellertid i sin tur, med besked, i och med ankomsten av den globala ekonomiska krisen 2008.

Idag kan få ifrågasätta att resultatet av dess verkställande i praktiken inneburit exalerande utsugning av naturresurser, kronisk arbetslöshet och inte minst: en i alla avseenden ökad ojämlikhet. Likt den socialistiska samhällsorganiseringen koncentrerade ägandet till en monopolistisk stat, har ägandet (och välståndet) under marknadens osynliga hand koncentrerats till ett fåtal enskilda företag, vilka idag besitter en monstruös samhällelig makt, starkare än den hos många enskilda nationalstater.

Om socialismens kris artikulerade sig i uppror för större individuell frihet och begäret efter ett mer mångfacetterat och flexibelt samhälle, så har nyliberalismens kris artikulerat sig i uppror för fördelning av de skapta rikedomarna och inflytandet över samhällets organisering genom nya radikala former för demokrati.

Innan någon invänder bör vi här, som en parantes, fastslå att alla epoker – i realiteten – vid sidan om dess hårdragna exempel, dominerats av kombinationer och ansvarsdelning mellan offentligt och privat. De som idag säger sig stå ”i mitten”, eller till och med ”bortom” den så kallade vänster-höger-skalan, förespråkar i regel någon slags idé om en harmoniserad kombination eller till och med sammansmältning av offentligt och privat. Fokus för deras problemformuleringar ligger antingen i en kritik mot ytterligheterna (som i fallet med ”tredje vägens socialdemokrati”) eller i problemsökning bortom själva ägandeformerna (som i fallet med alla typer av berättelser som sätter kultur, värderingar, upplevda avartsfenomen och så vidare i centrum).
Här finns förstås även, också i vår tid, fundamentalistiska socialister liksom nyliberaler vars ståndpunkt baseras på att endera alternativ aldrig realiserats fullt ut, vilket gör det omöjligt att avfärda dess potential.

Gemensamt för alla dessa perspektiv – ortodoxt socialistiska, nyliberala, tredje-vägen-socialdemokratiska, nyfascistiska, ”alternativ ekonomi”-skolor och så vidare – är att de uppehåller sig inom de snäva ramarna av dikotomin mellan offentligt och privat som enda former för att organisera ägande, produktion och cirkulation.

Låt oss föreslå en radikalt annorlunda tanke, som de senaste decennierna ökat i omlopp. Att dikotomin mellan offentligt och privat är falsk, och att den utelämnar ett tänkbart och faktiskt existerande tredje alternativ: det gemensamma.

Kortfattat kan det gemensamma beskrivas som kollektivt ägande, bortom staten. Ett ägande där deltagande är fritt och frivilligt, där processen är öppen, och där resultatet är tillgängligt för alla.
I bestämd form har det gemensamma på svenska kommit att benämnas som allmänningar, efter benämningen på den allmänt tillgängliga jordbruksmark som småbönder brukade i feodala tider.

Allmänningarna benämns, i den konventionella ekonomin, allt som oftast som så kallade ”externaliteter”. Det vill säga; som något kapitalägarna inte själva skapar, men som fyller funktioner för deras förmåga att producera varor och tjänster.
Externaliteter är i denna tankevärld fukten som behandlar en yta. Bina som pollinerar blommorna. Språket vi använder för att kommunicera. Stigarna som gör skogen orienterbar. De över generationer socialt kultiverade växtarterna. Den allmänna kunskapsspridningen. Eller koden i en fri programvara.

De är i vissa fall ”naturliga”, och i andra fall skapade av mänsklig hand.

I kölvattnet av 1990- och det tidiga 2000-talets så kallade antiglobaliseringsrörelse kom så en akademisk och aktivistisk diskussion att växa fram med fokus på att tala om dessa externaliteter, inte som ett perifert fenomen, utan just som en specifik form av kollektivt ägande, med stark betydelse för den nya ekonomi som växt fram efter 1970-talets ekonomiska kris.

Tre separata fenomen kom att spela stor betydelse för denna teoretiska utveckling.

Först och främst; den situation som börjat växa fram i relation till jordbruket i fattiga, rurala regioner såväl i Latinamerika som i Asien.
Små, självförsörjande jordbruk inordnades här i rask takt i en storskalig och aggressiv industrialisering genom medel som bara går att beskriva som lågintensiv krigsföring. Men inte bara den gemensamma jordbruksmarken privatiserades. Även fröerna började, i rask takt, att patenteras och modifieras. Genom ny sofistikerad patentlagstiftning kunde de multinationella företagen tvinga jordbrukarna att sluta använda de fröstammar de gemensamt kultiverat i generationer, för att istället skuldsätta sig för att köpa patenterade ettåriga fröer. Situationen gav upphov till framväxten av en rad nya bonderörelser som på många håll kom att utgöra social bas för populistiska partiers parlamentariska framgångar.

Parallellt tog utvecklingen av ny informations- och kommunikationsteknologi fart; med internet som starkast lysande stjärna. Nätet blev snabbt en skådeplats för konflikter mellan entusiaster som använde de nya teknologiska möjligheterna för gemensamma ändamål, och kapitalägare som sökte inhägna och patentera informationen och kunskapen för att kunna tjäna pengar på den. Den rörelse som här växte fram har kommit att benämnas som Peer-2-peerrörelsen, i relation till den öppna nätverksstruktur man utvecklade. Kända P2P-projekt, eller ”digitala allmänningar”, är uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux.

Det tredje fenomenet berör framväxten av den post-industriella staden, eller ”metropolen”, som många väljer att benämna den. Metropolen är en geografisk miljö präglad av socialt, självständigt, kognitivt arbete. En plats där idéer, kreativitet och kunskap skapar sina egna flöden och ger upphov till en rad immateriella värden oberoende av kapitalägarnas konkreta insatser.
Men även i fallet med dessa ”urbana allmänningar” söker kapitalet hitta nya strukturer för att tjäna pengar på de värden de skapar.
Ett exempel på detta är hur fastighetsmarknaden säljer ett område med dess stämning eller nisch, som ska tilltala en köpstarkare grupp att flytta till området, med följd att bostadspriserna höjs och de som inte har råd att stanna trängs undan. Även i detta fall har situationen samtidigt givit upphov till kraftfulla rörelser som kämpar för ”rätten till staden”.

Den abstrakta bild som här träder fram är den av å ena sidan en växande mångfald – sociala, kulturella och naturliga – allmänningar, och å andra sidan ett ekonomiskt system som hägnar in, förstör och hindrar dessas aktivitet och fortlevnad genom att – likt en parasit – försöka suga ut dess materiella och immateriella värden.

Hur kan vi, med hjälp av de diskussioner som finns i omlopp inom dessa framväxande allmänningsrörelser, tänka oss kortsiktiga förbättringar, och på lång sikt; en lösning på den ekonomisk-politiska situation som här tecknas?
En lösning som bejakar det gemensamma ägandet, och bryter sig bortom den falska dikotomin mellan offentligt och privat.

Vi upplever att utgångspunkten är så banal som att vi måste börja tala om allmänningarna, eller rättare sagt, lära oss ett språk som förmår oss beskriva det gemensamma ägande vi redan uppehåller oss med att skapa och förvalta. Vi måste, så att säga, skapa en självmedvetenhet om allas vår roll i den sociala produktionen. Längs den stigen kan vi sedan tillsammans utveckla nya modeller för resurs- och inkomstfördelning och strukturer som underblåser framväxten av radikala former för demokratisk självförvaltning. Och på många håll i världen, så är rörelserna redan på god väg.

——
Skriven tillsammans med David Johansson, publicerad i Tidningen Syre 26 juni 2015.