Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En berättelse om två hus

I folkmun benämns det som ”fjortislandet” – torget som social mötesplats, eller oroshärd, beroende på vem man frågar.

Valborgsnatten 1995 på Rådhustorget ska dock gå till historien som något utöver det vanliga. En kväll i gränslandet mellan fest och kravall. Ständiga slagsmål, gripanden, fritagningsförsök och folkmassor som ropar ”upplopp, upplopp” för att därefter överösa den för kvällen underbemannade polisstyrkan med ölburkar, stenar och slag. Skyltfönster slås i kras, någon kastar en rökgranat och papperskorgar sätts i brand.

Umeå är vid den här tidpunkten, precis som idag, en av de städer i Sverige där befolkningens medelålder är lägst. Men det är också en stad som i kölvattnet av det tidiga 1990-talets ekonomiska kris genomdrivit kraftiga nedskärningar. En inte oansenlig del av dessa har riktats mot Socialtjänstens verksamhet, och i synnerhet mot stadens ungdomsgårdar och annan ungdomsverksamhet.

En av de få mötesplatser i innerstaden som emellertid existerar, om än med knappa resurser, är Galaxen. En ungdomsgård belägen i Folkets hus gamla lokaler vid Järnvägsgatan sedan slutet av 1980-talet efter att diverse ungdomsrörelser skapat påtryckningar om att lokalen skulle ges just detta ändamål.

Galaxen är vid tidpunkten för valborgskravallerna 1995 på god väg att bli något av ett globalt epicentrum för den hardcorekultur som präglas av avståndstagande från drog- & köttkonsumtion. Hit vallfärdar hundratals ungdomar för att lyssna på lokala band som Abhinanda, Final Exit, Bloodpath och Refused, liksom turnerande akter från världens alla hörn.

Det är dock inte bara för Hardcorescenen gården har betydelse. En rad andra subkulturer – i synnerhet metal- och hip-hopscenerna – växer sig parallellt starka just här, och ska komma att sätta sin prägel på staden för en lång tid framöver.

För den som i tanken reser tillbaka i tiden och ställer sig på torget, den där valborgsnatten 1995, framstår det som samtidigt sker på Galaxen som något av en dröm för dåtidens styrande politiker och dess tjänstemannakår.

Verkligheten är en annan. För trots engagerad personal är de ekonomiska resurserna som sagt alltjämt knappa och målgruppen i huvudsak ungdomar i yngre tonåren. För de äldre saknas verkliga alternativ till det närmast institutionaliserade gatusupandet och ansvaret läggs, gång på gång, på de frånvarande föräldrarna.

Valborgsslaget blir emellertid något av en vändpunkt. I maj 1995 fylls lokaltidningarna av artiklar, insändare, ledare och debattinlägg kring ansvaret för eskalerande våld och fylla bland stans unga. I en serie intervjuer i bland annat Västerbottens-Kuriren framträder även de egna berättelserna från de som på helgerna söker sig in till stadskärnan. Längtan bort från en tristessartad tillvaro ute i de sovstadsliknande stadsdelarna, spänningen i att träffa andra än de gamla vanliga klasskamraterna, friheten i att bara dra runt i en ständigt föränderlig miljö.

Men särskilt nämns behovet av platser där ungdomarna själva bestämmer, med inriktning på de målgrupper gårdarna inte fångar upp. De flesta pekar ut det då tomma Rådhuset, just vid torget där ungdomarna samlas, som en potentiell lokal. Men politikerna håller emot. Den lokal som fokus istället läggs på är det gamla Hamnmagasinet nere vid älven. Vid tidpunkten en halvtom magasinsbyggnad som till viss del användes av Tekniska kontoret som lageryta. Här hade hardcore- & poparrangörerna vid några tillfällen hyrt in sig för enskilda spelningar under somrarna då gårdarna var stängda i brist på vettiga lokaler. Med opinionstrycket efter valborgsstöket pressas nu de styrande Socialdemokraternas nya ledning med Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark i spetsen att agera. Lokalerna rustas upp, och in flyttar en självstyrande förening bestående av ungdomar för att sätta igång verksamheten.

Någonstans här börjar dock ett annat problem tydliggöras i den ungdomliga kuststaden. Årtalet har nått fram till 1996 när någon eller några tänder eld på en rad Scanlastbilar utanför slakteriet på Teg. Plötsligt släpps minkar ut från närliggande farmer, korvkiosker slås sönder och restauranger klottras ner med slagord som ”mördare”. Kring stans växande hardcorescen har en ny generation fostrats i kritisk politik med fokus på rättvisefrågor. I centrum står djurens rättigheter

Rörelserna talar om civil olydnad, men där finns även en mer gränslös, kompromisslös militans. Socialtjänsten och polisen drabbas av skrämselhicka.

En speciell veganrotel inrättas för att kartlägga ungdomarna, och en lång rad föräldrar får snart brev med varningar om de sammanhang deras barn tycks befinna sig i närheten av. Galaxens scen framstår nu allt mer som en arena för uppviglande artister med publik som riskerar att ledas in på mindre konventionella politiska stigar.

Umeå är nu en stad med en myllrande ungdomskultur av många slag, utsedd till P3 Popstad 1997, men med hotande tendenser som hägrar för stadens makthavare.

Vad som här följer är en allt annat än enkel berättelse att skriva. En historia som till stor del utspelar sig utanför mediernas radar, men vars innehåll hålls i liv i otaliga umebors minnen och anteckningar. Den framträder även fragmentariskt i Socialtjänstens protokoll (som då hade ansvar för stadens ungdomsgårdar) och i de lokala mediearkiven. Året är 1998 när det börjar tisslas om att kommunen vill lägga ner Galaxens verksamhet och föra över dess resurser till Hamnmagasinet. Något som i sak kan framstå som besynnerligt sett till Galaxens välfyllda konserter, replokaler och växande folkkök. Officiellt handlar det åter om nedskärningar inom socialtjänsten. Personalen på Galaxen får emellertid reda på planerna, och börjar genom möten och skriverier i media försöka parera nerläggningshotet. I maj 1999 är istället budet att Galaxen ska rustas upp för fortsatt verksamhet, och personalen tar fram ett underlag inför semestern. Pengar finns, enligt socialtjänstens representanter.

Det är därför en smärre chock när man den 11 augusti istället meddelar att Galaxen trots allt ska läggas ner. Personalen och resurserna ska dock finnas kvar, men flyttas nu till Hamnmagasinets lokaler. De ungdomar som använder Galaxen för att arrangera spelningar, repa och hålla folkkök är allt annat än nöjda. De upplever det hela som en direkt politisk utmanövrering och ägnar den följande hösten och in på det nya året åt att fixa en lång rad gratisarrangemang i lokalerna, ofta proppfulla med hundratals besökare. Samma helg som Galaxen ska stänga för gott bestämmer de sig för att utlysa en spelning vars plan är att övergå till husockupation. Kommunen föregår dem, och när dagen kommer har låsen till lokalerna bytts ut. Den ungdomsgård som blivit känd långt bortom Umeå, och till och med Sverige, är för evigt ett minne blott.

Med tiden kommer Umeå Kommun även att befästa sitt grepp om det tidigare självstyrda ungdomshuset Hamnmagasinet.

De ungdomar som drivit igång verksamheten delar nu lokalerna med ungdomsgårdsverksamheten. Vid ett styrelsemöte lyckas lojala Socialdemokrater få bort den person som länge varit central i verksamheten, och ersätta honom med en partikamrat. Med tiden kommer även direktiv till personalen att begreppet ”Galaxen” inte längre får användas inom den kommunala verksamheten. Långt borta är de visioner om en lokal av och för de äldre ungdomarna som några år tidigare öppnade dörrarna till det gamla magasinet vid kajen.

I staden med den unga befolkningen slutar här ännu ett kapitel om de till synes outtömliga begären efter dynamiska och meningsfulla platser med stadig grund i brukarnas drömmar och visioner. Kvar hägrar för många berättelserna som ett slags öppet sår i förtroendet inför makthavarna, samtidigt som myten sätter prägel på nya generationers agerande i striderna om platser och rum.


Ursprungligen publicerad 19/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

Baksidan som var någon annans framsida

Gentrifiering är inte en synonym till stadsutveckling i allmänhet. Inte heller är dess motsats varken status quo eller förfall.
Begreppet gentrifiering kommer från engelskans ”gentry”, ungefär ”fint folk”. Det är ett ord som beskriver en specifik typ av stadsutveckling vars inneboende effekt är att människor trängs bort från sina hem, lokaler och platser de använder.
Det finns starka skäl att lägga det här ordet på minnet.

Det framstår nämligen i vår tid vara grundläggande för att vi ska kunna begreppsliggöra de förändringar som pågår i våra städer, men framförallt, för att vi ska förstå vad alternativen skulle kunna vara.
Stadsutveckling i form av gentrifiering sker ofta förklädd i ett språk som får oss att uppleva den som ett allmänintresse, trots att dess stora vinnare egentligen är specifika aktörer såsom byggbolag, fastighetsägare och konsultbyråer.
Man använder ord som trygghet, attraktivitet, tillgänglighet och hållbarhet, och implicerar ofta samtidigt att platsen i dess tidigare form skulle sakna just dessa kvalitéer.

När dagens gentrifierande stadsutveckling genomdrivs blir det därför viktigt att hela tiden ställa en serie frågor: För vem var denna plats otillgänglig, och för vem sägs den nu tillgängliggöras? Ur vems synvinkel var bostadskvarteret ohållbart, och för vem blir det efter renoveringen hållbart? Kände sig någon verkligen otrygg här innan, vem gjorde i sådana fall det, och vem riskerar att bli otrygg med den förändring som nu sker?

I Umeå kan vi låta omvandlingen av det område som kallas ”staden mellan broarna” fungera som ett pedagogiskt exempel. Platsen präglades innan den nyligen genomförda omdaningen av ett pulserande stadsliv som på ett ganska tydligt vis bar korrelation till stadens lokalisering i Övre Norrland. Här låg till exempel en park kallad ”Trädgård i Norr”, temporärt uppförd till bomässan 1987, men senare permanentad eftersom befolkningen tyckte om den så mycket. Den här parken var på sommarhalvåret fylld av människor men användes med viss tonvikt av ungdomar och socialt utslagna eftersom dess lummiga gestaltning bröt insynen från omkringliggande platser.

Bredvid parken låg längs älvskajen en stor parkering. Den tjänade minst sagt sitt ändamål som stadskärnans ankomstpunkt för stora grupper invånare i en kommun med stora geografiska avstånd för vissa. Än mer intressant användes emellertid parkeringen med kontinuitet över årtionden som social mötesplats för olika motoranknutna subkulturer; MC-sällskap, bilburen ungdom, veteranbilsträffar.

I området fanns också ett kluster av andra slags kulturverksamheter. Här låg redan då restaurangbåtar. Här låg, och ligger än så länge, Hamnmagasinet – ett ungdomshus som startades som ett ideellt initiativ men numer drivs som ungdomsgård i kommunal regi. Här låg det föreningsdrivna musikhuset Verket. Och här fanns tidigare en rad andra kulturverksamheter inkvarterade i det gamla tullmagasinet.

Om man tittar på beskrivningarna kring platsens omdaning träder dock en helt annan bild fram. I dessa beskrivs Umeå vid tidpunkten vara ”vänt bort från älven” och därmed benämndes denna plats som en baksida. Häri retuscheras konsekvent också alla de specifika sociala- och kulturella funktioner platsen hade bort. Den kallas istället allmänt för en ”trafikplats”.
Den nya gestaltningen av området gjordes i tät samverkan med ett dominerande fastighetsbolag. Denna privata aktör hade också i allra högsta grad en stark röst rörande utformningen av miljöerna.*

Staden skulle nu ”vändas mot älven”. Området skulle göras ”attraktivt” och ”tryggt”.

Man kan personligen såklart föredra den nya funktionen, och uppleva att den ur ens egen synvinkel bidrar med de nämnda kvalitéerna.

Det ändrar dock inte det faktum att dessa ord här tjänat specifika intressen, representerar en viss blick, och riktat sig till en viss målgrupp. För likväl som platsen nu blivit en tillgänglig framsida för några, så har den utan dialog eller synliggörande fråntagits andra. Det är bland annat förklaringen till att vi idag vid Järnvägsstationen, på andra sidan centrum, ser mycket av den aktivitet som tidigare ägde rum på denna plats.

Men mer konkret. Vad är gentrifiering? Den skotske kulturgeografen Neil Smith menar att det handlar om något som han kallar för räntegap.

Ett räntegap kan sägas beskriva skillnaden mellan det värde en fastighetsägare kan få ut av en bit marks nuvarande användning, kontra det högsta värde hen skulle få ut om marken användes på dess potentiellt mest lönsamma vis.
Detta påverkar också offentliga rum, eftersom dess utformning tenderar att bidra till de omkringliggande fastigheternas marknadsvärde.

Återigen. Genom att förklä den här specifika formen av stadsutveckling som ett allmänintresse osynliggörs faktumet att den politik som idag förverkligas i hög grad syftar till att gynna kapitalägarnas intresse vilket är att tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt mark- och fastighetsägande. Här osynliggörs också att detta intresse ofta står i konflikt med andra delar av befolkningens behov, begär och tillgång till specifika rum.

Gentrifiering är inte en ”naturlig” utveckling. Gentrifiering är inte heller det enda sättet att utveckla städer. Gentrifiering är en utveckling som tjänar vissa särintressen.

Det är stadsutveckling som enligt omfattande erfarenhet och forskning skapar rumslig bortträngning.
Lyft blicken. Vem hängde i den där parken vid älven tidigare? Var tog de vägen? Eller ungdomarna på parkeringen som bygger gemenskap kring motorintresse. Var är de idag? Hyresgästerna vars bostäder revs och ersattes med lyxigare takradhus? Bor de kvar?

Hur ser en stadsutveckling ut som aktivt tillvaratar deras intressen?
Vilka verktyg behövs i den kommunala planeringen för att de, och alla andra stadsbor, ska ha ett faktiskt demokratiskt inflytande över förändringen?

Låt oss konstatera en sak.

Gentrifieringens motsats är inte avveckling eller status quo. Dess motsats är demokratisk stadsplanering med tydliggjorda ansatser att omfördela resurser från de rika, till de fattiga.

Litteratur i ämnet:
Catharina Thörn & Helena Holgersson –Gentrifiering (Studentlitteratur förlag, 2014)
Neil Smith –The New Urban Frontier (Routledge, 1996)
Olika författare – Rätt att bo kvar: en handbok i organisering mot hyreshöjningar och gentrifiering (Koloni förlag, 2016)

————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 8/10-2016.