Folkinitiativen kan spela en allt större roll i politiken

folkinitiativÅr 1994 inrättades i Sverige något som kom att kallas för det kommunala folkinitiativet.

Lagen innebar i korthet att gräsrotsrörelser med hjälp av namninsamlingar kan väcka vägledande folkomröstningar i olika sakfrågor, som ett komplement till de ordinarie valen. Val skulle hållas om fem procent av den röstberättigade befolkningen i en kommun eller ett landsting skrivit under en namninsamling, varpå det hela kunde godkännas av en majoritet i fullmäktige.

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet.

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken.

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det.

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50 procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras.

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja.

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad.

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.

Medborgarna genomskådade idén med storregioner

etcdecFörslaget att införa ett Stornorrland har fallit. Därmed blir det ingen sammanslagning av landets fyra nordligaste landsting till en ny större region.

Under trycket från medborgarnas missnöje, vilket har märkts bland annat i kampanjer för folkomröstningar i sakfrågan, kollapsade förra veckan till slut de parlamentariska förhandlingarna.

Att begripa den breda indignationen mot planerna är inte alls speciellt svårt.

Bortom ytan framhärdar nämligen här på djupet, i likhet med många andra samtida protester i vår omvärld, ett avståndstagande från de så kallade nyliberala styrmetoder som under de senaste årtiondena varit förhärskande över politiken.

Av samma skäl som klyftorna i inkomst och rikedom under dessa årtionden har ökat, har även geografin under samma epok slitits isär med för ögat uppenbara vinnare och förlorare.

Idén om att välståndet i ett starkt tillväxtcentrum liksom sipprar ner till omkringliggande platser har med tydlighet visat sig vara en önskedröm. Verkligheten är tvärtom en där tillväxten på vissa platser närs genom ett aktivt, och ofta statligt pådrivet, berövande av tillgångar i andra delar av geografin.

Av detta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet saknat en koherent kritisk, progressiv analys. Istället har man likt övriga riksdagspartier omfamnat – och i den norra landsändan varit huvudsaklig förvaltare – av dessa ojämlikhetsskapande förändringar. De egna folkrörelserna har samtidigt successivt tynat bort för att lämna plats åt teknokrater vars enda ambition är att försöka rationalisera och effektivisera budget i balans med mer av samma medicin som från början skapat underskotten.

Vi ser färska exempel på detta parallellt med regionförhandlingarna i Västernorrlands läns landstings försök att avveckla Sollefteå sjukhus, eller dessförinnan i Västerbotten med försöket att rikta nedskärningar mot Åseles ambulans och Doroteas sjukstuga.

I det här sammanhanget är det inte alls märkligt att medborgarna ser förslaget om en storregion som ännu ett steg i samma riktning. Den känslan har inte minst förstärkts av själva formen för genomförandet, där de pådrivande politikerna visat i princip noll och inget intresse i att förankra reformen bland befolkningen. Tvärtom har man arrogant talat om nödvändigheten att köra över folkopinioner i utvecklingens namn.

Ett etablissemang som bejakar dessa attityder ges dock garanterat snart en bister dom.

I kölvattnet av nyliberalismens kris och den ojämna geografiska utvecklingen växer nämligen nya sociala rörelser fram bland de berövade. Vi ser konturerna av detta i de protester som skett mot sjukhusavvecklingen i Sollefteå, mot försöket att lägga ner sjukstugan i Dorotea, mot en vindkraftpark i Sorsele, mot skolnedskärningar i Luleå, mot centrumomvandlingen i Umeå, och i gruvmotståndet i Kallak. Allt detta handlar i grund och botten om samma sak. Tillväxt som skapas genom att vissa berövas på möjligheten att leva och bo på en viss plats på rimliga villkor och utan rättmätig kompensation.

Kanske än tydligare syns emellertid framväxten av en motmakt i alla pragmatiska försök till självförvaltning bortom privatiseringsdogmer och passiv tilltro till staten. I det trevande försöket till medborgardrift av vårdcentralen i Jörn, i den fascinerande historien om Docksta bordtennisklubbs funktion som skuggkommun, i myllret av gemensamt förvaltade bensinmackar, mataffärer och samlingslokaler som finns spritt över den norrländska kartan.

I takt med att dessa rörelser finner varandra, börjar samarbeta och tecknar teori av sina erfarenheter växer en verklig möjlighet till regionalisering fram underifrån. Däri ligger också framtiden, bortom dikotomin i att endera romantisera en svunnen tid eller acceptera en zombieliberalism förtäckt under bleknande röda fanor.

—-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 2/12-2016. 

Nya uppror ger framtidshopp

De senaste åren har nya lokala folkrörelser vuxit fram i de nordligaste länen.

Som i Dorotea. Där öppnade under förra veckan de åtta vårdplatser som några år tidigare hade berövats orten i landstingets besparingspaket. Nedskärningarna väckte invånarnas ilska som kanaliserades i en tre år lång sjukstugeockupation samt en massiv namninsamlingskampanj för att få till den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Till slut kastades också de styrande sossarna ut ur kommunhuset, och ersattes av det lokala partiet Dorotea kommunlista. Nu skrivs vad som tycks vara ett lyckligt slut som visar att motstånd lönar sig.

Men så small det i Ådalen i stället, en bit söder om länsgränsen. Grannlandstinget i Västernorrland satt med liknande obalans i budget, varpå sossarna snart svek sitt löfte om tre akutsjukhus i länet genom att annonsera att akuten i Sollefteå skulle läggas ner. Inte heller här lät medborgarnas indignation vänta på sig. En förening – Sollefteå framtidens sjukhus – bildades, tillsammans med en 12 000 personer stark diskussionsgrupp i sociala medier. Snart hölls, först i Kramfors och senare i Härnösand, två av de största demonstrationerna i Ådalens historia. Samtidigt startade också en plattform för medborgarjournalistik, LVN Leaks, vars granskningar och betraktelser började teckna en bild av ett landsting präglat av vänskapskorruption, oegentligheter och dyra fallskärmar för dess chefer. Hur konflikten slutar är fortfarande ovisst, men klart är att rörelserna även här imponerar.

Just de här två konflikterna handlar självklart om rätten till vård. Men kanske i ännu högre grad handlar de om hur tillväxt skapas på vissa platser genom att andra plundras, och om de bortglömda befolkningarnas känsla av att inte längre höras eller räknas.

Det är den känslan som allt snabbare sprider sig mellan orterna i norr, och blossar upp i nya lokala uppror. Den exemplifieras i motståndet mot en vindkraftpark i Sorsele. I kampanjen ”Hela kommunen ska leva och lära” mot skolnedläggningar i Luleå. I striderna mot utlokaliseringen av statliga jobb från Skatteverket i Lycksele och Vattenfall i Jokkmokk. Och här i Umeå mot ett urholkande av den lokala och regionala demokratin i och med att makt successivt förskjuts till ett fåtal stora fastighetsägare.

Alla dessa folkrörelser bär vissa gemensamma karaktärsdrag. De ställer krav på jämlikhet, rättvisa och resursfördelning som historiskt förknippas med arbetarrörelsen, men de fjärmar sig samtidigt från att använda dess symbolik och verka inom dess traditionella institutioner. De nya rörelserna hävdar vikten av decentralisering och demokratisering, men tycks lika främmande det Centerparti som historiskt har försökt göra anspråk på att driva just dessa krav.

Vad vi ser är rörelser av en tid där förtroendet för 1900-talets stora partiprojekt fullständigt har förbrukats. Rörelser av en
tid där det tycks nödvändigt att börja om från början; att utgå från lokalsamhället, forma nya gemenskaper, experimentera med självförvaltning och testa alla verktyg i verktygslådan i syfte att uppnå de konkret uppsatta målen.

Deras återuppväckande av demokrati, deras förmåga att vinna konkreta segrar och de framväxande exemplen på alternativ förvaltning – bortom stat och marknad – väcker utan tvivel hopp. Låt oss inspireras av dem, och hålla diskussionen levande om hur de lokala exemplen komma samman som en än större och starkare folkrörelse. För en framtid värd att tro på, även bortom innerstäderna.


Publicerad på Ledarsidan i ETC Umeå 2016-09-09