Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.

Rätten att definiera pride

ratten

Sommaren 1969, en serie kravaller i Greenwich Village, New York City. Kulmen på en framväxande proteströrelse mot en kraftigt hbt-fientlig politik i USA. En rörelse som genom flammande konflikt, tillkämpar sig rättigheter. Prideprotesterna, och de lagstadgade rättigheterna, föds som så många gånger förr ur konfrontativ kamp. Men minnet av Stonewallkravallerna tycks i dag bortsuddade ur det kollektiva minnet.

”Vänsterextrema kidnappar Pride” utbrister Svenska dagbladets Tobias Brandel. Kidnappar? Vad innebär detta? Från vem eller vilka kidnappas vad?

Hegemoni innebär, lätt förenklat, att skapa en situation vari ideologi framträder som ”det sunda förnuftet”, som opolitiskt. Konflikter formas mellan ett logiskt inom som aldrig definieras, och ett utom. Det är fallet när vi pratar om extremism i allmänhet, en term som uppenbarligen tvunget förhåller sig till en normalitet, men som just aldrig definieras. Vad är detta normala? Är det statiskt?

Inte sällan hör man att ”Pride har avpolitiserats”, att det skett en gradvis bortträngning av det politiska när Pride i stället för en politisk händelse framträder som ett marknadsjippo. Men Pride har inte avpolitiserats – utan inramats i en liberal idé om frigörelsens grund i varufiering, något i allra högsta grad politiskt. Marknadens kraft för frigörelse är fundamental i denna idévärld, oavsett om det handlar om att lyfta människor ur fattigdom eller om att ge specifika samhällsgrupper erkännande och lika rättigheter. Idén bygger på att en samhällsgrupp kan nå erkännande och rättigheter genom att varufieras, att möjliggöra att den kan användas för ackumulation av kapital. Det ligger utan tvivel något i denna idé, liberalerna har sina bevis i sammanhanget. De misslyckas emellertid att se dess konkreta begränsningar, baksidor och, inte oviktigt; de konflikter som detta föder. Varufieringen av Pride och försöken att använda rörelsen dels för pinkwashing, men även som spjutspets i gentrifieringsprocesser är sådana exempel, ibland med tilltagande homofobi som konsekvens. Vi ser till exempel detta i bostadsområden som ”revitaliseras” med en hbt-fasad och därmed tränger bort fattigare skikt.

Konflikterna, som flammar upp i detta nu, tycks i grund och botten stå mellan å ena sidan den liberala idén om frigörelse via varufiering, och å andra sidan den socialistiska idén om frigörelse genom kamp. Det är alltså inte en kamp mellan ett opolitiskt ”alla är välkomna” och en politisk inramning, utan mellan två likvärdigt politiska sfärer. I båda dessa fall innebär också definitionsrätten en rätt att skapa en fiendebild (dold eller synlig) och därmed indirekt definiera in vissa, och definiera ut andra ur Prides ramar. Att konflikterna rör sig om deltagande från Migrationsverket, försvarsmakten och polismyndigheten är inte speciellt konstigt; dessa är tydliga exempel på grupper vars deltagande per automatik hotar exkludera andra ur Pride: de som saknar papper, människor med trauman från krig, personer som utsatts för polisvåld, och så vidare. Frigörelse genom varufiering kan säkerligen stärka specifika skikt inom hbt-rörelsen, men försvagar och utestänger likväl andra.

Vem som har rätt att definiera Pride är så en öppen fråga. Men idén om att vänstern kidnappar rörelsen framstår som sanslös. Rörelser är per definition alltid i just rörelse, deras uttryck förändras, och vem som besitter rätten att definiera är snarast en fråga om styrke­förhållanden. I dag innehar liberaler hegemoni över Pride i ett större sakernas tillstånd. Därför behöver inte Pride definieras ideologiskt och den nuvarande linjen kan framhävas som ett slags förnuftstillstånd. Samtidigt finns små öar som avviker, med Uppsala Pride och dess antikapitalistiska agenda som tydligt exempel. Båda dessa är Pride, båda äger i sitt sammanhang rätten att definiera, och båda har sin historiska anknytning för att berättiga sin position.

Kanske förändrar konflikterna Pride än en gång? Kanske får vi två, flera, många Pride i framtiden.

————————–
Ursprungligen publicerad 1 augusti 2012 i veckotidningen Arbetaren

Fiendens nya ansikte

jimmy

Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. I alla fall enligt den forskningsdefinition Henrik Arnstad tar avstamp ifrån i sitt kapitel i den nyutgivna antologin Sverigedemokraternas svarta bok.

Benämningen – i kontrast till exempelvis ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, ”socialkonservativ” och så vidare – är inte obetydlig, eftersom den påverkar utgångspunkten för hur vi diskuterar och dissekerar partiet bortom retoriska knep och nyspråk.
Men vad är då fascism? Enligt den definition Arnstad utgår ifrån är det ”en ideologi vars mytiska kärna är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. Fascisterna anser alltså att nationen – som ju egentligen historiskt är ett relativt nytt påfund – har upplevt en storhetstid som gått förlorad.

Idag har den degenererat och hamnat i ett slags sjukdomstillstånd, varpå fascismens uppgift är att ena folket och återupprätta kontinuiteten till de fornstora dagarna. Skillnaden i tid och rum mellan olika typer av fascismer ligger i huvudsak därför i vilka som inkluderas i synen på folket samt på vad, eller snarare vilka, som pekas ut som orsaken till nationens förfall.

I bokens inledande kapitel visar EXPO:s Mikael Ekman hur Sverigedemokraternas rötter återfinns i 1930-talets fascism, och mer specifikt i dess nationalsocialitiska, antisemitiska variant. Partiet, som formellt bildades ur diverse rasistiska och fascistiska grupper i slutet av 1980-talet, har emellertid inte stått opåverkade av efterkrigstidens debatter inom denna ideologiska fåra. Precis som de flesta av Europas fascistiska partier växte man fram efter 1970-talets finanskris, och de nyliberala omdaningar som blev dess följd.

Mest intressant blir därför Lovisa Broströms kapitel ”Kris, klass och Sverigedemokraternas ökade stöd” som i sin materialistiska analys av dagens fascism och dess potentiella väljare knyter an till Arnstads tydliga definition.
Broström sätter fokus på de förändringar av produktionen som skett sedan just 70-talskrisen. Sverigedemokraternas väljare är i synnerhet unga män samt äldre kring pensionsgränsen, bosatta i mindre städer och på landsbygden. Grupper som tidigare framställts som samhällets stöttepelare, men som i och med automatisering och utlokalisering av industrier istället börjat beskrivas som en belastning, ja till och med i termer som ”korkade”, ”obildade” och ”inskränkta”.

Det är emellertid just här, där antologin verkligen skulle kunna erbjuda en samlad berättelse, som något saknas. Läsaren erbjuds en förståelse av den samtida fascismens väljarkår och bas, men dess fiendebild lämnas delvis definitionsmässigt osammanhängande och därför också obegriplig.
Sverigedemokraternas fiendebild präglas inte av hat mot judar eller traditionell arbetarrörelse likt dess sekelgamla förlagor. I stället måste den, precis som rörelsens egna subjekt, förstås som sprungen ur de materiella omständigheter som skapade 1970-talets kris och den produktionsordning vi upplevt därefter. Det är här vi hittar ”kulturmarxisten”, den Sverigedemokratiska nätpöbelns samlande favoritbegrepp.
Det sena 1960-talet och tidiga 1970-talets omfattande uppror riktade sig mot fabrikens löpande band, och hela det samhälle som organiserades efter dess principer. Det var ett uppror mot kvinnans underordnade roll i fabrikssamhällets minsta produktionsenhet; kärnfamiljen.
Det var ett uppror mot monotona arbetsplatser med hög dödlighet och tunga förslitningsskador. Det var ett uppror mot rasistisk segregation i delar av den första världen, och mot kvarlevande koloniala maktordningar i den tredje.

Upproren kortslöt denna ordning, och tvingade under hotet om revolutioner fram en kapitalism som å ena sidan sökte säkra fortsatt ekonomisk expantion, men å andra sidan svara i den mån det var möjligt mot de behov och begär som upproren gav uttryck för.
Följden blev en epok som å ena sidan ökat klyftorna mellan rika och fattiga, men å andra sidan klätt detta faktum i en språkdräkt av ord som mångfald, jämlikhet, ekologisk och social hållbarhet. Genom varufieringen av identiteter, språk och kulturer har nya former av klassresor möjliggjorts för den som bäst kunnat exploatera sin egen genuinitet inom nya teknik- och kommunikationsintensiva branscher. Alla älskar underdogen, som genom entreprenörskap slagit sig fram, och blivit sin egen lyckas smed.

Dagens Sverigedemokrater och andra europeiska fascister skapar, precis som sina föregångare, en konspirativ världsbild kring kostymen som denna produktionsordning iklär sig, men misslyckas att förstå de underliggande materiella förutsättningarna – vilket inte minst är tydligt i frågan om migration och de framträdande rasistiska slagsidor som detta ger de fascistiska partierna.

Sverigedemokraternas svarta bok är trots allt utan tvivel en av de mer tankeväckande av böcker på detta tema som utkommit de senaste åren. Samtidigt lämnar även den ett tydligt begär efter en diskussion som tar avstamp än mer från begreppet ”fascism” i försöken att förstå Sveriges snabbast växande parti.

———————
Recension av ”Sverigedemokraternas svarta bok” (Red: Madelene Axelsson & Kristian Borg) ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK) den 29 augusti 2014.