Enögt om segregation

blandadeformer”Segregationen ökar när Umeå växer” gick det att läsa på nyhetsplats i tisdagens Västerbottens-Kuriren (16/1). Artikeln i fråga utgår från ny intressant forskning som i sin svenska beståndsdel genom Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings handelshögskola, mätt skillnader i inkomstklyftor mellan olika svenska kommuner. Där framkommer alltså att Umeå är bland de kommuner som idag har störst inkomstklyftor, och i och med detta också en tilltagande segregation.

I samband med reportaget tillfrågas så också lokala politiker hur segregation ska motverkas. Och som så ofta tidigare framhävs svaret vara ”blandade upplåtelseformer”, det vill säga: att bostadsområden ska innehålla såväl hyresrätter som bostadsrätter som till exempel radhus och villor.
Problemet är att metoden inte tycks fungera speciellt bra i verkligheten.

Att den är populär, så till den grad att det kring den råder närmast politiskt samförstånd i svenska kommuner, beror dock till stor del på att den faktiskt har fungerat.

Det som emellertid idag förbises är att de bostadsområden med blandade upplåtelseformer från rekordåren man studerar byggdes mot bakgrund av flera kraftfulla faktorer som sedan dess steg för steg politiskt har avvecklats, eller försvunnit av andra skäl. Omfattande statliga subventioner, långa tidsfrister på avbetalning av lån, en allmännytta som inte behövde verka på marknadsmässiga villkor och låga energipriser är några exempel på sådana faktorer.

Dessa gjorde nämligen att nyproducerade bostadsområden ofta var attraktiva för höginkomsttagare, men samtidigt prismässigt tillgängliga för de med låga inkomster.

Detsamma är alltså inte fallet idag. När metoden studerats (se t.ex. Rebecca von Sydows uppsats ”Social blandning och blandade upplåtelseformer”, 2013) visar sig föga förvånande att de som bosätter sig i 2000-talets nyproducerade bostadsområden, ovidkommande upplåtelseformerna, övervägande är personer med högre inkomster, och med etniskt svensk bakgrund. Det räcker med att titta på priserna såväl på nyproducerade bostadsrätter som på hyresrätter för att förstå varför.

Än mer intressant blir det när det kommer till idén om att bryta segregation i befintliga områden vilka domineras av billiga hyresrätter, genom att komplettera dessa med kilar av nyproducerade bostadsrätter, radhus och liknande.

Gentrifiering kallas det som ofta blir utfallet av denna slags förtätning. För när människor med högre inkomster flyttar in i nyproduktionen nästgårds låginkomsttagarna i det äldre beståndet och börjar sätta prägel på området med sina köpvanor och beteenden, öppnar detta spekulativt en investeringsmöjlighet för fastighets- och markägare att också förädla den äldre bebyggelsen. Detta leder tillslut till att låginkomsttagarna trängs bort av ombildningar, stigande hyror och övriga stigande utgifter i takt med att områdets attraktivitet ökar.

Ett ensidigt och enögt fokus på att blanda upplåtelseformer kan alltså, med dagens förutsättningar, paradoxalt nog i sig öka segregationen snarare än fungera som ett effektivt verktyg för att bekämpa densamma.


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren den 18/1-2018. 

Alliansens lösning är en del av problemet

etc2Att Umeå står på randen till ekonomisk kris har under den gångna veckan blivit allt tydligare.

Med ekonomernas delårsrapport som officiellt presenterades för kommunfullmäktige den första november framkommer att skatteprognoserna och intäkterna från staten väntas minska ordentligt. Och med kommunens icke-existerande handlingsutrymme, till följd av växande låneskulder för stadsomvandlingen, driver nu debatten mot tre utvägar som tänks kunna göra kvitt med underskottet: nedskärningar i verksamheterna, utförsäljningar av offentliga tillgångar eller skattehöjning.

Allianspartierna, som alla varit fullt ut delaktiga i de beslut som skapat denna situation, argumenterar nu allt kraftfullare för att just ökade utförsäljningar av fastigheter som lösning. Å ena sidan i Bostadens bestånd av hyresbostäder, å andra sidan i resterande fastighetsbestånd.

Detta förslag är problematiskt, eftersom just denna lösning varit en högst bidragande orsak till att man hamnat i dagens situation.

I slutet av 1990-talet fattade politikerna nämligen ett principiellt beslut om att kommunen inte skulle äga fastigheter i vilka man inte hade så kallad kärnverksamhet. Ett ganska typiskt uttryck för den nyliberala våg med framväxten av så kallad ”New public management” (NPM) som under årtiondet svepte över världen.

Beslutet har i praktiken föranlett att kommunen stegvis krängt bort kåkar där man haft externa hyresgäster, eller där det uppstått glapp i de egna verksamheternas lokalbehov. Med hänvisning till detta har kommunen exempelvis sålt byggnaderna där Konstnärligt campus senare byggdes och Tullkammaren i ”Staden mellan broarna” för till synes små summor. Det var också orsaken till att Scharinska Villan lyftes upp för försäljning redan 2012 och att Lokstallarna såldes 2015. Denna typ av försäljningar vill Umeåalliansen alltså nu att Umeå ska genomdriva i än högre takt.

För den som blickar över tid har det dock blivit tydligt att denna metod får två slags negativa konsekvenser.

Precis som med NPM i andra offentliga sektorer är det påtagligt att det – eftersom man saknar egen buffert – även här uppstår logistiska problem, plötsliga kostnader och beroendeställning av privata aktörer så fort man ställs inför oväntade förändringar eller omständigheter. Här står stängningen av Fridhemsgymnasiet och den följande situationen för Komvux och SFI som ett aktuellt exempel.

Än värre är dock den andra konsekvensen. För i takt med att kommunen säljer sitt bestånd för kortsiktiga vinster tenderar ju privata, framsynta fastighetsspekulanter att köpa detsamma. På så sätt skapas en successiv förskjutning av makt över stadsrummet och dess framtida utveckling, från det demokratiskt reglerade offentliga till enskilda rika privatpersoner.

Vad vi sett de senaste åren är att den makt dessa fastighetsägare tillskansat sig via avyttringarna sedan använts för att tvinga stadsutvecklingen i en riktning som för dem själva innebär ansenliga och långsiktiga vinster, samtidigt som den för kommunen innebär stort risktagande och stigande skuldsättning.

Det här är i praktiken ett slags sofistikerat klasskrig i geografin. Klyftor som vidgas, resurser och inflytande som flyttas från flertal till fåtal. En egentligen tydlig och klassisk intressekonflikt, om än för väljarna dold av de folkvalda genom floskler och byråkratiskt språkbruk.

Erfarenheten borde emellertid visa oss att den här metoden inte löser några kriser, utan snarare tenderar att skjuta de på framtida generationer, med än mer graverande sociala, ekonomiska och demokratiska konsekvenser. Därför bör Umeå inte, ännu en gång, välja denna väg. Därför är Umeåalliansens förslag inte heller en lösning, utan en del av problemet.

Grundläggande rättigheter måste ges de mest utblottade

essa_rattighet

Bara tanken på att i skrift vidröra denna situation, att sätta dessa ord på papper, är en känslomässig tyngd jag helst skyr. Oräknerliga dagar har jag det senaste året öppnat datorns ordbehandlingsprogram och känt pulsen öka samtidigt som tårarna tränger på i ögonvrån. I stället för att skriva har jag snabbt stängt ner dokumentet igen. Skiftat mitt mentala fokus. Till något trevligare. Enklare. Mer abstrakt.

Ilskan och sorgen får nämligen hela min kropp och framför allt mina händer att skaka okontrollerat. Det blir till en slags fysisk barriär som hejdar alla försök att uttrycka allt det som inte sägs, men som måste sägas. Det är också skälet till att just mina åsikter sällan representeras i de välfyllda kommentarsfält som följer varje notis om detta ämne. Eller mer tydligt uttryckt; om de här människornas vardag. Att bestrida de tongivande uppfattningarna, hatet och den avhumaniserande flodvågen tycks i stunden nästan alltid vara en övermäktig uppgift.

Men jag vet att många – vänner, bekanta, grannar, släktingar och engagerade – också bär dessa känslor. Att även de, ni, över tid fastnat i tystnadens apati av liknande skäl som mina.

Och jag förstår att även om denna specifika situation är en nyhet för mig, så är den inte det för personerna vi ifråga talar om i dessa sammanhang. Jag förstår, utan att överhuvudtaget vara i närheten av att veta hur det känns för dem, att deras egen tystnad inte bara beror på språkliga och kunskapsmässiga vallar. Att den relaterar även till en över generationer förlöpande vana att bli behandlad just som här sker. Alltid andra klassens invånare. På förhand fråntagna all form av förtroende att framhäva den egna berättelsen. Eftersom det i sig ligger inneboende i fördomsbilden att de ljuger, bedrar, luras.

Det här är emellertid inget försök att representera dem. Inte en ansats att teckna varken deras känslor, åsikter eller historia. Det finns andra som har betydligt mer djupgående kunskap att göra det.

Skälet för mig att trots allt ta fast hand över skakningarna och hålla tillbaka tårarna just denna gång är snarare i syfte att skissa några rader om det lokala sammanhanget, om politikens roll och om retorikens konsekvenser. Om den inramning som präglar vilka frågor vi ställer, vilka motsättningar vi upprättar och vilken verklighetsbild vi tillsammans skapar här.

Jag tänker här på användningen av begreppet ”skyldigheter”. Kommunen sägs nämligen sakna sådana inför de här personerna, enligt dominerande juridiska tolkningar. Och politikerna hänvisar också gärna till detta när de ställs inför faktumet att fattiga människor – däribland många barn – lever i mögliga, fuktskadade husvagnar utan varken el eller vatten på en plats där vintern är både lång och kall.

Men politik handlar knappast i huvudsak om att krasst administrera skyldigheter. Att uttrycka sig så innebär i underton något väldigt graverande; ett underkännande av hela den idémässiga kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Politikens roll är nämligen just att utifrån en ideologisk, etisk eller moralisk kompass bestämma riktningen för vilken typ av samhälle man ämnar skapa. Att, så att säga, göra de subjektiva valen inom handlingsutrymmet gällande exempelvis hur och i vilket syfte tillgångar ska användas och fördelas. Hushålla med resurser, men också söka förändra förutsättningarna. Utan detta ter det sig poänglöst att överhuvudtaget välja representanter eftersom deras uppgift begränsats till att upprätthålla de strukturer som dessförinnan satts på plats.

Den situation lokalpolitikerna själva tecknar brukar beskrivas som ett postpolitiskt tillstånd. Ett läge där politikens fasad – ritualer, strukturer och liknande – är intakt, samtidigt som den tömts på sitt innehåll, sin funktion.

Bland andra har till exempel statsvetaren Chantal Mouffe på ett ambitiöst vis teoretiserat kring denna samtidstendens i boken ”Om det politiska”.

Och tendensen att handlingsutrymmet minskar, i takt med stagnerad tillväxt och en stat i undandragande, finns utan tvivel där. Det ställer krav på oss som vill leva i ett demokratiskt samhälle att ta strid för omfattande strukturella reformer förmögna att återföra handlingsutrymmet och makten till befolkningen i så hög grad som möjligt.
Samtidigt finns det något skenheligt i politikernas retorik, när man mer specifikt studerar just handlingsutrymmet i det lokala sammanhanget.

Det finns nämligen massor av saker som de styrande i Umeå gör, trots att de saknar skyldigheter till det. Till exempel ges bidrag på sammanlagt 30 miljoner kronor varje år till företag av kommunstyrelsen. Ett sådant är gitarrmuseet, som under tre år fått sammanlagt 8,6 miljoner skattekronor till sitt aktiebolag. I vissa av dessa fall balanserar dessutom politikerna på en juridisk knivspets, eftersom man inte får gynna enskilda näringsverksamheter på grund av konkurrenslagstiftning.

Umeås politiker har heller ingen skyldighet att investera mångmiljardbelopp i spekulativa prestigebyggen uppförda i samverkan med privata partners, vilka i sin tur tar ut skatteinvesteringarna i vinst ur projekten. Inte heller måste man arrangera kulturhuvudstadsår med dess utgifter i att betala utländska journalister för att producera positiva bilder, eller att göra VIP-galor för dignitärer. Ändå gör man detta. Man ser investeringarna som ”möjligheter”, vilka i längden sägs gynna hela staden och dess befolkning.

Hur ska vi förklara den här samtidsbilden? I mina ögon framträder en situation där det politiska handlingsutrymmet minskar, men där styrande politiker samtidigt använder de möjligheter man har att navigera med till att föra något som bara kan beskrivas som en aggressiv klasspolitik.

En politik där en allt större del av svängrummet används för att sko redan starka ekonomiska intressen – inte sällan genom regelrätta bidrag – samtidigt som fattigdom i allt högre grad bemöts med antingen handfallenheten eller polisiär repression. Behandlingen av utsatta EU-medborgare som migrerat från just fattigdom och strukturell diskriminering är inte ett undantag, utan snarare ett ytterlighetsexempel på en mycket bredare politisk tendens. Mittpunkten av densamma är den gradvisa nedmonteringen av den breda välfärdsstaten; försäljningen av kommunal bebyggelse liksom nedskärningar i vården, i skolan och i omsorgen.

Avsaknaden av någon som helst diskussion med denna utgångspunkt är vad som föder sorgen och ilskan inom mig. Hur viljan att maskera klasspolitiken med dess skattesubventionerade företagande i stället tenderar att göra de fattiga skyldiga för sin egen utsatthet. Hur denna osynliggjorda konfliktlinje liksom underblåser upprättandet av en alternativ konfliktlinje mellan de som har tillgång till en stagnerande välfärd och de som är så utblottade att de saknar rätt även till de mest grundläggande rättigheterna.

Det, snarare än något slags filantropiskt anspråk, är också det huvudsakliga skälet till att jag ser det som nödvändigt att agera solidariskt i syfte att stärka exempelvis de migrerade EU-medborgarnas rättigheter. För som yttersta konsekvens i en bredare problematik, bär frågan också svaren på hur vi både på kort- och lång sikt åter kan börja röra oss i riktning mot en stärkt demokrati och en ökande jämlikhet, snarare än längs en stig ledandes åt motsatt håll.

Nya Rådhustorget döljer konflikter och klyftor

radhus

Det är lätt att börja klia sig i huvudet och upprepa frasen ”men vad i…”, när man läser det nyligen presenterade gestaltningsprogrammet för Rådhustorgets stundande ombyggnation.
Förvisso är karaktären på förslaget helt enligt förväntningarna, sett i relation till andra omdaningar av stadskärnans offentliga rum under de senaste åren.

Ledordet är även denna gång ”attraktivitet”. I klarspråk en estetik där konsumentstark medelklass i mitten av livet står som uppenbar målgrupp.

Borta är raggarrundor, fjortisgäng som käkar pommesmenyer, godis- och krimskramsförsäljare liksom kebabvagnar.

In kommer i stället äppellundar, orangerier (vad nu det är?) och rena ytor som säkerställer såväl fria passager mellan hotell och shoppinggallerior som utrymme för, i synnerhet, kommersiella arrangemang.

Och trots flosklerna om att detta nya torg syftar till att möjliggöra ”häng” och ”mingel”, så är det näst intill omöjligt att komma ifrån det faktum att denna specifika design i själva sitt formanspråk välkomnar vissa, samtidigt som den stänger ut och tränger undan andra. Här återskapas, osynliggörs och förstärks – snarare än att genom synliggörande motverka – stadens klassklyftor. Allt till en kostnad för skattebetalarna på 65 miljoner kronor.

Vart de som inte längre önskas på stadens centrala torg nu ska tänkas ta vägen tycks tyvärr varken ordentligt utrett eller klarlagt. Kanske bryr sig varken planerare eller politiker så mycket?

Verkligt magstark blir problematiken emellertid i själva gestaltningsprogrammets behandling av de konflikter som i närtid utspelat sig kring denna plats. Dessa är nämligen också, med stor möda, i sig helt bortstädade.

Begreppet ”Apberg” nämns exempelvis hela noll gånger i det 31 sidor långa dokumentet. Detta trots att tekniska nämnden i mars 2014 bordlade frågan om Apbergets framtid till att behandlas inom ramarna för just denna gestaltningsprocess.

Inte ens i den 3 000 tecken långa redogörelsen över platsens historia berörs den för delar av befolkningen betydelsefulla scenen med stentrappa, som 2013 revs under omdiskuterade former i samband med uppbyggnaden av shoppinggallerian Utopia.

Det hela är knappast förtroendeingivande med tanke på att konflikterna till största del handlat just om undanhållande av väsentlig information samt bristen på demokratisk förankring i omdaningsprocesserna av offentligt ägda rum.

Och missnöjet lär, inte heller denna gång, vänta på sig.

Klasserna som Zaremba inte ser

I DN söndag (2011-04-10) publiceras Maciej Zarembas ”’Man måste låta rätt gå före galet’. En skolas kamp mot överheten”, ännu en del i skribentens följetong om haveriet i svensk skola. Artikeln just denna söndag handlar om Minervaskolan i Umeå. Det kunde varit en artikel om mycket av det som är problematiskt med de senaste decenniernas skolpolitik. Om medveten segregation, om elevresurspengar som på tvivelaktiga sätt förs över till privat vinst, om slöjförbud som än mer spär på känslor om en skola för ”oss” och en skola för ”dem”. Men Zarembas artikel är någonting helt annat.

Zarembas utgångspunkt är havererad pedagogik. Å ena sidan en akademisk värld som flummat ur, å andra sidan en kommunal skola som svansar efter ner i avgrunden. I just denna del av artikelserien är det Teg Centralskola som står som det svarta fåret. Hjälten är skolentreprenören, grundaren av Minervaskolan, tillika den gamle Tegläraren som fick sparken – Hans Jansson.

Bilden som sedan målas upp är ett motsatsförhållande mellan på ena planhalvan, den kommunala skolan som flummat ur totalt med förödande resultat, och på den andra planhalvan, privatskolan som vågar gå mot strömmen, som med ordning och reda, mössförbud, kvarsittning och katederundervisning går mot strömmen, med lysande resultat. Som bevisföring förtäljs att Minerva minsann har kommunens bästa resultat, låg sjukfrånvaro och är topprankad som arbetsplats. På Teg Central råder samtidigt kaos och skolan leder enligt Zaremba ”mobbningsligan”.

Bakom denna historia gömmer sig emellertid en helt annan bild. En bild som för många Umebor ligger till grund för den kritiska inställning som även i Zarembas artikel präglat Minervaskolans existens. Denna, alternativa till Zarembas, berättelse beskriver också många av problemen vi idag ser i svensk skola.

Vi kan för enkelhetens skull även här börja berättelsen på Teg Centralskola. En ganska vanlig, kommunal skola, söder om älven i Umeå. En skola med elevupptag från främst tre bostadsområden: Östteg, ett geografiskt segregerat mellanskiktsområde enbart bestående av villor. Teg Centrum, en ”innerstadsdel” på älvens södra sida med blandning av hyresrätter, bostadsrätter och stora strandnära villor – flera av Umeås absolut dyraste. Böleäng, en villa- & radhusstadsdel intill Volvo Lastvagnars fabrik, stans näst största arbetsplats, till stor del bebodd av just Volvoarbetare. Teg Central är (eller var, snarare) alltså precis som de flesta skolor i Umeå. En skola med ett brett, klassöverskridande upptagningsområde där arbetarbarn och överklassbarn möttes i samma kommunala skola.

2001 startar Minervaskolan och det som Zaremba skriver följer: ”Två tusen elever, de flesta från Tegsskolans upptagningsområde, står i kö till Minervaskolan”. Det Zaremba inte berättar här är dock vilka, ur ovanstående upptagningsområden som utgör majoriteten av de som nu flyttar till den nya privatskolan i centrum. Han skriver inte heller vilka trender som startar i liknande skolområden i Umeå. Det finns förstås undantag men den generella tendensen som här tar fart är att barnen i stans villaområden, som tidigare integrerats med arbetarbarnen från t ex Miljonprogrammen, nu samlas i en egen privatskola. Kvar lämnas kommunala skolor ute i stadsdelarna med en ökad segregation som följd. Men det gäller inte bara till stor del klass- & etnicitet.

Zaremba berättar i sin artikel om hur Minervaskolan trots förhållandevis lägre kostnad per elev ändå kan uppnå bästa resultat. Bakom detta gömmer sig ännu ett faktum som blir en allt vanligare skiljelinje mellan kommunala och privata skolor. Minervaskolan saknar delvis (budgeterar inte, helt enkelt) anslag till elever med olika typer av problem, funktionella och psykiska handikapp t ex. Även här har skolan fått utstå stor kritik för den utsortering av elever med perfekta förutsättningar som det till stor del handlar om. Samtidigt går ägaren med vinst. En vinst som möjliggörs av det faktum att samma personer äger fastigheten som skolan.

Det finns mycket mer att kritisera i Zarembas skönmålning av pedagogik som skiljelinje mellan bra och dåliga skolor. Hur Teg central kan leda ”mobbningsligan” är t ex outgrundligt när inget sådant underlag finns. Hur Zaremba kan beskriva exemplet från undervisningen i sin artikel som ”katederundervisning” då det i själva verket är något helt annat är en annan märklighet. Zaremba skrev om den privata skolan, underdogen, med nu förmögna ägare i skolbranschen för att visa hur svensk skola skulle kunna fungera. I bakgrunden hägrar dock just i detta exempel, många av de problem som kommuner idag tampas med som konsekvens av friskolereformen. En allt starkare tendens till medveten segregation från bättre bemedlade, skattepengar som går till privata vinster och en kommunal skola som lämnas kvar med de som saknar sociala, ekonomiska och kulturella resurser att fly. Trots allt detta stämmer inte ens Zarembas beskrivning av Minerva som stadens bästa skola i resultat, den platsen erhålls nämligen av – en kommunal skola.