Det finns ett mönster som vi måste förstå inför det nya året

ledare_etc_decMissnöjet gror!

Så sammanfattas nog enklast situationen i Umeå, när 2016 lider mot sitt slut.

Orsakerna till detta har under årets gång också framträtt allt tydligare.

Det senaste årtiondets utveckling har byggt på en politisk strategi som successivt har fråntagit medborgarna gemensamma tillgångar. Den har ökat den kommunala och individuella skuldsättningen, ökat exploateringen av den offentliga arbetskraften, centraliserat samt överfört makt från den demokratiska sfären till starka ekonomiska särintressen – i synnerhet fastighetsbranschen. Det är att beskriva som ett slags race mot botten, snarare än skapandet av en stabil framtid.

Konsekvenserna har emellertid märkts gradvis, snarare än som ett enskilt dråpslag. Det drabbade inledningsvis befolkningen asymmetriskt, för att över tid slå allt tätare, allt bredare.

Ett mer kraftfullt missnöje uttrycktes lokalt först av grupper som upplevde hur deras vardagsliv – tillgången till och inflytandet över staden – inskränktes. Det har därefter, med stigande frekvens, också märkts från anställda inom offentlig sektor, från föräldrar med barn i skolorna, ja, från alla möjliga håll.

Vi har sett byaskolor som avvecklas, gentrifiering av centrums offentliga rum, stora samverkansprojekt där det offentliga tar riskerna och det privata tar vinsterna, vidlyftig kultur kring resor och representation bland chefer, ökande hemlöshet, upptrissat arbetstempo, arroganta förhållningssätt till grundläggande demokratiska regelverk som offentlighetsprincipen …

Och det hänger ihop. Det finns ett mönster här.

Det är samma mönster som har tecknats i ett oräkneligt antal andra städer världen över, och som sedan den ekonomiska krisens utbrott 2008 gång efter annan har resulterat i uppror.

Genom de uppenbara likheterna vet vi att denna kris inte kommer att klinga av på något magiskt sätt, som kommunstyrelsen naivt, cyniskt eller ansvarslöst tycks hoppas på. Den försvinner inte genom att man mantramässigt skriver ordet ”tillväxt” eller räknar upp antalet nyregistrerade företag. Inte heller genom att man slumpar bort offentliga tillgångar för kortsiktig vinst. Och den slutar inte att vara reell för oss Umebor bara på grund av det faktum att situationen är likartat dålig i andra kommuner.

Nu krävs i stället radikalt nytänkande, bortom gamla dogmer och partipolitiska identiteter.

Det görs framför allt genom att missnöjet flyttar ut från insändarsidor, kommentarsfält och bekväma sociala sammanhang till myllrande protester på gator, torg och andra fysiska offentliga platser. Så föddes den demokrati som vi håller på att förlora, och det är troligen där som de medborgerliga, livaktiga och demokratiska forumen åter kan etableras, där brett förankrade och framåtsyftande lösningar kan formuleras. Bortom ett status quo av successiv nedmontering och ökad ojämlikhet.


Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå, 30/12-2016

Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016. 

Nytt ljus på samtidens kriser

IMG_2541

Vi lever i en tid av global ekonomisk kris. I alla fall är detta en allmänt vedertagen uppfattning sedan den amerikanska fastighetsmarknadens kollaps i början av 2008. Dess följdeffekter på Island, i Grekland, Spanien och i en rad andra länder har successivt etablerat ett krismedvetande i delar av världen.

Även här i Sverige, som av tidigare finansminister Anders Borg ofta beskrivits som en ”lugn hamn i ett stormigt hav”, är tillväxten kroniskt lägre än uppsatta mål, arbetslösheten hög och deflationen ett faktum.
Parallellt tycks allt fler ha accepterat den vetenskapliga empirin om naturresursernas ändlighet och den ständigt ökade produktionens effekter på miljö och klimat. Vi talar vardagligt om en annalkande klimatkris, som åtföljts av såväl lokala kamper som globaliserade proteströrelser.
Att människor i en tid som denna mer aktivt börjar söka efter kristeorier är knappast förvånande. Sedan krisutbrottet 2008 har såväl smala som breda diskussioner om krisens orsaker – i synnerhet med fokus på frågan om den har ett inneboende eller utomstående ursprung – åter blivit en del av den vardagliga samhällsdebatten.

Att den kritisk-teoretiska samhällstidskriften Fronesis i sitt nummer 46-47 valt just temat ”kris”, är på så vis såväl passande som välbehövligt. Ambitionen för temat är att sammankoppla diskussionen om dessa, samtidens två stora kriser, och samtidigt ge utrymme till en rad radikala och kritiska perspektiv som inte nödvändigtvis befinner sig i konsensus sinsemellan, utan tvärtom ger känsla av polemik som väcker tankar och lust efter mer kunskap.

Bland numrets rika innehåll är det emellertid otvivelaktigt historikern Rasmus Fleischers essä Värdekritisk teori – att tänka kapitalets sammanbrott som starkast etsar sig fast i mitt huvud. Fleischer har de senaste åren ägnat en hel del tid åt att introducera en grupp teoretiker, främst företrädda av Robert Kurz och sammanlänkade under epitetet ”värdekritiker”, för en svensk publik.
Lite skissartat kan värdekritiken sammanfattas som en teori om att kapitalet, till skillnad från i dess tidigare periodiska kriser, sedan början av 1980-talet befinner sig i en slags slutkris. Denna hållning tar sin utgångspunkt i de inneboende och processande motsättningar som Karl Marx förutsåg skulle leda till att det kapitalistiska produktionssättet tillslut kollapsade, för att ersättas av något annat.
För Fleischer, och de värdekritiker han framhåller, är det emellertid en specifik motsättning som tyder på att just denna kris bör förstås som just en slutkris.

Under kapitalismen är det, enligt Marx klassiska kapitalteori, endast (den mänskliga) arbetskraften som kan skapa det värde vars ständiga expansion ligger till grunden för kapitalismens fortsatta existens. Motsättningen här, eller kanske snarare paradoxen, är att konkurrensen driver enskilda kapitalister till att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, och sedan mikroteknologins insteg i en sådan takt att ekonomin i stort inte hinner skapa nya produktiva arbeten som ersätter de som effektiviseras bort. På så sätt håller kapitalet på att effektivisera bort den kärna som är själva grunden för dess långsiktiga överlevnad och expansion. Att nya områden av aktivitet ständigt inordnas på marknaden kan, enligt Fleischer, inte i sig överskrida denna kris, utan endast för en stund skjuta problemet på framtiden. Den relativa stabilitet vi eventuellt idag upplever beror därpå inte på ekonomisk expansion i sig, utan på det falska hoppet om framtida ekonomisk expansion.

Värdekritikerna har mött kraftig kritik för denna deterministiska hållning. De har kallats domedagsprofeter, och jämförts med religiösa dogmatiker. Fleischer är högst medveten om detta faktum, och försöker i Fronesis bemöta det med ett förtydligande om att kapitalismens inneboende tendens till kollaps inte förutsätter att vi passivt behöver invänta detta faktum, eller att det överhuvudtaget vore speciellt smart att göra det. Tvärtom, skriver han, behövs rörelser som kan skapa förutsättningarna för ett alternativ till det barbari som riskeras att uppträda när kapitalismen faller samman.

Just här tydliggör sig emellertid en brist hos såväl Fleischer, som i Fronesis krisnummer i allmänhet. Denna brist går kanske enklast att sammanfatta som ett allt för svåröverkomligt avstånd mellan akademisk teori och dess användbarhet för de som försöker organisera olika typer av rörelser.

Ett avstånd som Johan Örestig faktiskt själv pekar ut som kännetecknande för efterkrigstidens marxism i inledningskapitlet ”och krisen väller fram ur djupet”.

Den värdekritiska teorin erbjuder få, för att säga inga, tydliga vägar från teoretisk kunskap till rörelsepraktik. Den undviker på så sätt att svara på svåra men avgörande frågeställningar om vilka effekter en kollektiviserad upplevelse av kollapstillstånd ger upphov till, och hur det kan översättas till progressiv organisering. Till syvende og sist riskerar värdekritiken att stå med en profetia där varje uppgång beskrivs som temporär, i väntan på en självuppfyllande kollaps. Och någonstans just där, bär ändå kritiken om domedagsprofetior viss kraft.

Förhoppningsvis ger Fronesis krisnummer, inklusive såväl som exklusive dess mest kontroversiella teser, trots detta välbehövliga perspektiv åt samtidens diskussioner om kriser. Det behövs utan tvivel i ett samhälle präglat av kris, men samtidigt med så tydlig avsaknad av självklara lösningar.

Demokrati mot demokrati

demokratimot

Vi ser en finansiell tsunami komma emot oss. I resten av världen har torgockupationer, stormöten och strejker följt i krisens spår. Är vi redo att agera?

Den nordafrikanska vårens omfattande torgockupationer med krav på demokrati kom att övergå till den sydeuropeiska sommaren. Återtagandet av Tahrirtorget i Kairo skedde samfällt med torgockupationerna av Plaça de Catalunya i Barcelona och Syntagmatorget i Aten. Samtidigt som resolutioner antogs med direktdemokratiska metoder på torgen hölls stormöten på fabriker och i bostadsområden i Madrid. De indignerades rörelse (los indignados) är en mångfaldigad rörelse som i finanskrisens kölvatten samlas bakom kravet på ”verklig demokrati”. I England genomfördes i juni en storstrejk bland främst offentliganställda med över 700 000 deltagare, en strejk som generaliserades genom samarbeten med den pånyttfödda studentrörelsen, som det senaste året genomfört omfattande protester mot nedskärningarna och avgiftsbeläggningen i utbildningssystemet.

Krisen eller kriserna?
De imperiella maktinstitutionernas kris är en kris i dubbel bemärkelse. Å ena sidan är den en finansiell kris med centrum i lånemarknaden. Å andra sidan en politisk kris, som förvisso är ett direkt resultat av den finansiella krisen. Situationen har skapats genom IMF:s chockdoktriner och ländernas bankbailouts som allt för tydligt synliggjort bristen på demokratiskt inflytande över samhällets centrum – ekonomin. Allt fler ekonomer talar klarspråk om situationen: En ny omfattande finansiell kris står runt hörnet, och den kommer att få dominoeffekter. De pengar som idag forslas in i till exempel Grekland med krav på omfattande nedskärningar och privatiseringar stoppar inte krisen, de är i bästa fall ett sätt att vinna tid, ett försök att skjuta upp kraschen för att hinna göra så mycket ”damage control” som möjligt. Samma sak gäller på många vis USA vars politiker just nu kämpar för att lyckas genomföra enhöjning av budgettaket för att undvika en stor nationell ekonomisk kris. Problemet för USA är, likt lånen till Grekland, att detta endast skjuter fram krisen snarare än löser den. Det är troligt att Sverige drabbas hårdare denna gång när USA och de europeiska länder, viktiga för vår exportmarknad, krisar.Dessutom tycks många idag sia om en svensk bolånekris på uppseglande, tidningen The Economist bedömer att det råder en övervärdering med 40% på den svenska fastighetsmarknaden. Ställda inför denna finansiella situation är det en akut fråga även för svenska progressiva rörelser att diskutera strategier och taktiker för motstånd, för att vara beredda om eller när en större kris slår mot svensk ekonomi. Vad kan vi lära oss av tidigare erfarenheter och vad kan vara användbart i de erfarenheter som nu görs i Grekland, Spanien, England och andra krisdrabbade länder?

Postdemokrati
Att vänstern kritiserar demokratins legitimitet är på intet vis något nytt. Tvärtom har kritik mot den ideologiskt liberala demokratisynen varit centralt för många progressiva rörelser. Trots det har det demokratiska projektet haft en stark legitimitet och inte sällan har den liberala inramningen av demokratibegreppet med lätthet kunnat utmåla varje motstånd som ett vurmande för diktaturer och envälde. Demokratiprojektet har å ena sidan sin givna legitimitet i de sociala reformer som arbetarrörelsen tidigt kämpade till sig. De som växte upp under de årtionden som följde andra världskriget såg hur en ”god” stat formades efter påtryckningar från en organiserad arbetarklass. För många 70-talister däremot är staten snarare liktydig med antitesen; marknadsanspassningar, nedskärningar och privatiseringar – i en tid då vårdcentraler försvinner, lärartätheten minskar och där förstahandskontrakten i metropolerna blir allt mer svårtillgängliga. Här har en faktisk generationsklyfta uppstått i synen på demokratiprojektet och dess maktinstitutioner. Att förstå denna klyfta möjliggör en förståelse för reaktionerna på de, ofta unga, sociala rörelserna under globaliseringsrörelsens tid och de försök till demokratikritik som framträdde efter till exempel toppmötet i Göteborg 2001 men även vid andra tillfällen av repression.

Det som tycks hända nu i många krisdrabbade länder är att den klyftan utraderats, vilket åter skapar ett rum för allianser mellan studenter, arbetare och pensionärer. Sparpaketen slår brett och har vid sidan av attacker på utbildningssystemet ofta inneburit försök till att höja pensionsåldern, privatisera pensionssystemen samt pressa tillbaka löneutvecklingen i industrin och framförallt i offentlig sektor. Yrkesgrupper som vant sig med stabila anställningsformer och relativt god löneutveckling får allt osäkrare anställningsvillkor. Man kanske kan uttrycka det som att skillnaden mellan demokratikritiken inom ramen för globaliseringsrörelsen och dagens krisprotester är att problemen nu tydligt slår mot hela arbetarklassen snarare än mot perifera grupper som exempelvis genom repression vid ett avlägset toppmöte eller vid en för de flesta isolerad gränspassage.

Dessa förändringar är viktiga för att förstå uppkomsten av de indignerades rörelser i krisdrabbade länder. Det finns samtidigt en annan tendens som även den är viktig att nämna för att förstå hur rummet för en reell demokratikritik plötsligt tycks stå öppet. Centralt i förståelsen för legitimiteten för det demokratiska projektet är denna demokratiform länge sattes i en polemisk relation till Sovjetunionen och de realsocialistiska projekten. Demokratins legitimitet stärktes i möjligheten att peka ut en extern fiende och dennes avsaknad av vissa ”friheter” som man kunde garantera i de egna nationerna. När de realsocialistiska projekten föll samman försvann såväl ett yttre hot i negativ, som i positiv bemärkelse. Utan fiende i en värld som allt mer började utvecklas i en imperiell riktning kunde samhället bara legitimeras igenom sina egna handlingar, snarare än i en ”utsidas” misslyckanden.

I en ”enad” värld i behov av en fiendebild kunde fienden alltså, rent objektivt,bara existera internt, på insidan av denna enade värld. Så inträffade 11 september 2001 och det direkt följande ”kriget mot terrorismen”, samma år som globaliseringsrörelsen utsattes för kraftig repression i framförallt Genua och Göteborg. Krigsförklaringen innebar alltså definierandet av en ny fiendebild men eftersom fienden denna gång var intern innebar den på många plan inskränkningar i samma demokratiska konstitutioner som under den tidigare perioden varit bärande för att legitimera makten gentemot de realsocialistiska projekten. Man kan benämna skiftet som ett skifte från konstitutionell demokrati till postdemokrati, ett stadium där demokratin blir facistoid och snävas av i sitt eget ramverk. Postdemokratin vilar alltså på två ben, å ena sidan ”den fria marknaden”, det vill säga: avsaknaden av politisk demokratisk styrning av markna- den och å andra sidan ”undantagstillståndet”, det vill säga: inskränkningarna i och relativiserandet av de liberala friheterna som yttrandefrihet, mötesfrihet, pressfrihet och rörelsefrihet. Det senare tillämpas i säkerhetens namn genom tillämpandet av politisk lagstiftning som till exempel de så kallade terroristlagarna.

När de nordafrikanska diktaturerna föll tidigt i våras stod de europeiska ledarna handlingsförlamade. Imperiets konstitu- erande fas i allmänhet och finanskrisen i synnerhet lämnar de tidigare legitima maktrelationerna helt öppna och sårbara. Försöken att träda in i en postdemokratisk fas gör det möjligt att kritisera liberalerna genom det som fortfarande ses som demokratins premisser. I den imperiella ordningen hade makthavarna alla pragmatiska relationer till Ben Ali och Hosni Mubarak. Dessa spelade viktiga roller i ”kriget mot terrorismen” och i samarbetet inom EU:s gränskontrollsorgan Frontex. Den entusiasm för folklig frigörelse från diktatur som syntes i samband med Sov- jetunionens fall hade bytts mot ett enat ”vi måste värna stabiliteten” (Hillary Clinton, Carl Bildt) i bästa fall. I värsta fall av rena vänskapsbaserade försvarstal för diktatu- rerna (Berlusconi) . När man via FN och NATO krävde intervention mot Ghadaffi i Libyen några månader senare var förtroendet på många sätt redan förbrukat.

För de krisdrabbade länderna i södra Eu- ropa blev detta i mångt och mycket som folksagan ”Kejsaren utan kläder”. Helt plötsligt stod Imperiet blottat, naket, inför en multitud som förvisso inte skrattade, men likväl ilsknade över nakenheten. Den finansiella krisen och den demokratiska legitimitetens kris är alltså det som gör polemiken mellan en rörelse för verklig demokrati – de indignerade – och en makt i övergång till postdemokrati möjlig. Många liberaler försöker fruktlöst klamra sig fast i en position som inte längre går att legitimera.

För en verklig demokrati
Inspirerade av upproren i Nordafrika ockuperade de indignerade torgen med tältläger. ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker” sammanfattade i en enda mening utgångspunkten för den mångfald av sociala rörelser som uppstod i Spanien och snabbt spred sig till Grekland. Den traditionella arbetarrörelsen har för det mesta lyst med sin frånvaro i de indignerades rörelse och aktsamheten har varit stor gentemot konventionella partiorganisationers deltagande och i vissa fall, försök att inkorporera rörelsen inom sig och sin ideologi. Samtidigt görs aktiva försök att förankra rörelsen i den konkreta vardagen via till exempel stormöten i bo- stadsområden och på arbetsplatser. Basen för de indignerade, framförallt i Spanien, finns utan tvivel bland å ena sidan studen- terna och å andra sidan de prekära och arbetslösa, men även med visst stöd bland vårdarbetare i offentlig sektor. Skiljelinjen mellan dessa grupper är relativt flytan- de. I Spanien, precis som i Tunisien och Egypten, lämnar många de akademiska utbildningarna rakt in i arbetslösheten alternativt in i prekära arbetsförhållanden. Akademisk utbildning som en garant för att få säkra jobb, högre lön, bättre villkor och möjlighet till en individuell klassresa, som under fordismens guldålder, tycks allt mer försvinna. En symbol för detta har via studentprotesterna i Italien och England blivit de så kallade bokblocken vid stora protester, som sedan dykt upp i såväl Spa- nien som i Holland och Grekland. Kun- skap fungerar såväl som en symbolisk som en faktisk sköld i motståndet.

Den hetrogena multituda karaktären på protesten och avsaknaden av anknytning till fordistiska organisationsformer som partier och fackförbund är en viktig pusselbit för att förstå hur de indignerade kunde växa så snabbt och kraftigt. Rörelsen blir svårare att utdefiniera i traditionella fack (”de är kommunister och vill ha diktatur”, ”de är ett parti som röstfiskar” och så vidare) och tillåts delvis skapa sina egna ramverk och symboler. Metoderna följer intressant nog i mångt och mycket en syn- dikalistisk tradition (till exempel genom det aktiva utövandet av direktdemokrati, avsaknaden av representation) men dess symbolik saknar de banden. De indignerade har alltså sin styrka i uppfattningen av att vara ”något nytt”, den revolutionära kritiken av postdemokratin och ekonomin samt idérikedomen i att testa till synes nya metoder som ännu inte blivit till skådespel. Just skådespelet blir i slutändan ett problem för många rörelser. Metoderna blir förutsägbara, som en teater med bestämda aktörer och manus. Demonstrationer i allmänhet är utan tvivel ett givet exempel här (vi samlas, det finns några banderoller och flaggor, ett flygblad med de vanliga talkörerna, vi går från punkt A till B, någon håller ett tal och säger det alla som är med redan vet och sen går vi hem – ofta är det höjdpunkten i vår förmåga att göra motstånd i en viss fråga). Men även kravallen vid större protester fastnade tillslut i sin egen skådespelslogik vilket oskadliggjorde den som politisk taktik, som ett hot mot makten. Rörelser som exploderar tillsynes spontant, likt de indignerade, lyckas ofta just när det kommer till brytningen med detta skådespel; de är oväntade, deras metoder är oförutsägbara, deras symboler innehar möjligheten att definieras mångfaldigat eftersom de ännu inte fått en tydlig inramning. Just denna flexibilitet är ett otroligt vapen i händerna på en stridbar arbetarklass om den lyckas omforma sig och återkomma med nya uttryck och taktiker varje gång den definierats och riskerar att bli just ett skådespel, snarare än ett hot. För att åter vara konkret: De indignerades styrka tycks ligga i kombinationen mellan nyskapande taktiker, en bas i tydliga materiella förhållanden (den är en klassrörelse, snarare än en ”politisk” rörelse) samt förmågan att lyfta samhällsproblemen i en ny kostym, det vill säga i form av en generell kritik mot den postdemokratiska utvecklingen.

De svenska indignerade
Sedan protesterna mot Irakkriget 2003 har större multituda sociala rörelser lyst med sin frånvaro i Sverige. Stora lands- omfattande protester, som kring Ship to Gazas bordning och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har förvisso skett, men lika snabbt upplösts och försvunnit. I delar av den svenska autonoma rörelsen finns utan tvivel en skeptisk inställning till de ofta aktivistiska sociala rörelserna som följde med diskussionerna efter Göteborg 2001 för tio år sedan. Den aktivismkritik som man tog intryck av (som Andrew X:s ”Ge upp aktivismen”) betonade visserligen vikten av stora sociala protester men framhävde behovet av att förankra dessa i en vardaglig kontext, snarare än i en aktivistisk identitetsrörelse. Dock verkar det som försöken till en ”vändning mot vardagen” lett till stagnation i diskussionerna kring möjligheterna att forma nya kraftfulla sociala rörelser. Det bör dock för de flesta vara uppenbart att sociala rörelser behövs för att sammanlänka de mikrokamper som förs i vardagen, i en större kontext, där kamperna antar en tydligt revolutionär karaktär.

När en större social rörelse nu växer fram i Nordafrika och delar av Europa märks ett romantiserande av den, istället för en diskussion om hur vi kan underlätta en liknande kampcykel att uppstå här. Ofta tycks vi endera tro att det endast behövs ett initiativ, där vi till exempel skapar en Facebookgrupp med plats och tid utan bakomliggande vardaglig organisering, eller så avfärdar vi möjligheten genom hävdandet av skillnad i nationell kontext, vi tänker att krisen inte har slagit lika hårt mot Sverige,spanjorerna har större vana att strejka och att i Grekland är det alltid kravaller och så vidare.

I väntan på krisen
De flesta ekonomerna, även bland ortodoxa nyliberaler, förutspår nu en ny stor finanskris inom ett fåtal år. 2014 sätts ofta som ett ”domedagsår” då effekterna av den uppskjutna krisen slår fullt ut. Att det dröjer så länge förutsätter dock såväl politisk enighet i de parlamentariska institutionerna som avsaknaden av motstånd i form av till exempel strejker och andra angrepp på ekonomin.

Många tunga ekonomier står och svajar. Vissa av dem, som Italien, Spanien, Grekland, Irland och USA darrar öppet medan i andra, framförallt Kina och Ryssland, visar sig symptomen mindre öppet. Tiden är inne för strategiska diskussioner och att vi förbereder oss inför denna stundande kris som även kommer att slå hårt mot svensk ekonomi. Regeringen med Anders Borg i spetsen rustar öppet inför detta kommande scenario genom bland annat diskussioner om sänkt budgettak för statsfinanserna och Svenskt Näringsliv bereder marken för strategiska avgiftsbeläggningar.

Kanske kan vi redan nu börja identifiera liknande tendenser här som lagt grunden för de indignerades rörelse i Spanien och Grekland? Försöken till viss arbetslöshetsorganisering finns redan i FAS3-grupperna, och framförallt SAC har de tio senaste åren varit ett laboratorium för organisering av prekära och migranter. Vi kan se tecken som diskussionerna som förs om sänkta reallöner i offentlig sektor och avgiftsbeläggningar av utbildningsväsendet. Vi borde kanske fråga oss hur vi kan börja bygga upp nätverk just inom dessa grupper så att i alla fall ett embryo existerar. Stockholmsstudenterna och Socialistiska sköterskor är exempel på försök till detta, som ändock inte tycks fått tillräckligt med luft under vingarna ännu.

Troligen kan ”de indignerade” som rörelse fylla en värdefull roll även i en svensk kontext. Vår möjlighet till torgockupationer är visserligen markant mindre av klimatskäl men de är inte omöjliga. Vi har även erfarenheterna från ockupantrörelsen 2008-2010 av att utveckla något nytt. Mötesplatser är ofta centrala för rörelser och förmågan att transformera dessa torg till något annat levande forum, genom till exempel temporära allmänningar, kan bli ett kraftfullt vapen. Kanske finns även ett embryo till demokratikritiken i blockaderna mot flyktingförvaren, debatterna kring upphovsrättslita frågor på Internet och andra spridda rörelser som använt liberala friheter och mänskliga rättigheter som utgångspunkt till motstånd mot Imperiet. Vi bör även studera pensionärernas roll och diskussionerna om såväl beskattningsklyftan som följt skattesänkningarna som diskussionerna om höjd pensionsålder. Det är inte omöjligt att förmågan att organisera denna grupp blir viktig i slaget mellan konstituerandet av den imperiella postdemokratin och våra försök att kon- stituera en verklig demokratisk kraft. En intressant fråga i sammanhanget rör även hur vänsterpräglade organisationer och nätverk kan fungera som bakomliggande kraft i uppbyggnaden av en kampcykel men sedan genomgå transformation till att bli en klassbaserad rörelse, snarare än politisk – likt de indignerade i andra länder. I Grekland märks väl vänsterns svårigheter att förhålla sig till vad man uppfattar som en ”apolitisk” rörelse och det är troligt att man även här skulle ha svårigheter i att överskrida sina egna organisatoriska, så- väl som ideologiska betingelser. Skulle tor- gockupationerna och demokratikritiken kunna bli ett embryo till en ny kampcykel även i Sverige? Kan även vi formera oss som ”indignerade”?

—–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 3/2011 
Hela numret går att läsa som PDF här