Tag: kultur

Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

Ojämlikhetens kultur

IMG_2837

Musikfestivalen UxU:s resa och öde hemsöker mig. Precis som det osänkbara fartyget Titanic under sin jungfruresa sjönk till Atlantens botten begärdes festivalen – vars själva grundtanke var att lösa festivaldöden – under måndagen i konkurs.

UxU var förvisso tidigt en förbryllande historia. Ett storslaget koncept som skulle förändra den allmänna uppfattningen om hur festivaler ska arrangeras. Förhoppningar om 20 000 besökare, världens största artister och flytande scener i Umeälven. Allt i felfri korrelation med kulturhuvudstadssatsningens språkbruk, visioner, ledord och målsättningar. En blandning av snygg paketering, hippa värdeord samt tydliga ambitioner att utveckla turismen och sälja upplevelser till i huvudsak den unga, kreativa medelklassen.

Den perfekta spegelbilden av den stora berättelsen i det enskilda projektet, om man så vill.

Idén, i sin enkelhet, var att under kulturhuvudstadsårets sommar, arrangera en musikfestival uppbyggd kring begreppet ”öppen källkod” och konceptet ”crowdfunding”. Genom att sälja biljetter innan banden bokades skulle den för festivaler avgörande risken utebli – festivalen skulle anpassas till en på förhand bekräftad finansiering. Därtill skulle ingen central bokningsorganisation existera. Istället skulle ansvaret fördelas på stadens etablerade aktörer inom musiklivet, och omgärdas av besökarinflytande över urval och utformning.

Festivalen var emellertid inget resultat av det samlade musiklivets ansträngningar. Istället kom initiativet från en reklammakare vars relation till kommunen i allmänhet och kulturhuvudstadsprojektet i synnerhet är svårbegriplig.
Politikerna och tjänstemännen tycks ha mottagit de första skisserna med öppna armar. Kanske inte så konstigt, betänkt att detta skedde i nära anslutning till stora debatter om musiklivets upplevelser av exkludering i kulturhuvudstadsplanerna, med konflikterna kring Verket och Scharinska Villans krogverksamhet som betydande exempel.
Skattemedel delades således ut för att utveckla projektet, av såväl kulturhuvudstadsutskottet som Region Västerbotten och självaste kommunstyrelsens arbetsutskott. Sammanlagt drygt tre miljoner kronor.

Med tiden har UxU-festivalen utvecklats till ett av kulturhuvudstadsprogrammets flaggskepp. Ett projekt som i högre grad än de flesta andra växt fram i intim relation till kulturhuvudstadsstaben och använts på marknadsföringsresor och konferenser för att sälja berättelsen om kulturhuvudstaden Umeå.

Bakom de uppblåsta förväntningarna och de storslaget artikulerade projektplanerna hägrade samtidigt verkligheten. Idéerna skulle visa sig svåra att omsätta till praktik – och steg för steg visar sig språket brista i substans. Den öppna källkoden, som gör anspråk på full insyn i struktur, tillämpades aldrig bortom fernissan. Istället präglades genomförandet av, för den utomstående, svårbegripliga former och tillrättalagda medieuttalanden.

Med tiden visade sig även biljettförsäljningen svika, vilket fick arrangörerna att frångå fundamentet i sin egen idé om att försäljningsvolymen inom givna datum skulle avgöra storlek och längd på festivalen. Man körde istället på, och satte sig därmed i precis den situation som man byggt sitt koncept kring att undvika.

Berättelsen kan kanske tyckas banal läst som historien om en entreprenör som med goda ambitioner tog en intressant risk med kommunens uppbackning, men i slutändan misslyckades. Samtidigt tror jag att ett sådant fokus riskerar utgöra ett fall av ”att inte se skogen för alla träd” – att missa den större bilden.

De som trots allt besökte UxU festivalen i somras tycks nämligen synnerligen nöjda med sin upplevelse. Och de lokala artister samt andra delar av kulturlivet som på olika sätt i slutändan drog in en slant på projektet tycks även de i hög grad belåtna. Samtidigt sjuder, i andra delar av den lokala befolkningen, otvivelaktigt ett missnöje över vad som upplevs som förslösade skattemedel. En begriplig ilska i en tid av budgetunderskott med nedskärningar i allt från gatubelysning till skola och äldrevård som konsekvens. Eller för den delen satt i ett sammanhang där kommunen inte tycks kapabel att ge tak över huvudet åt hemlösa samtidigt som dagarna blir allt kallare.

Denna känslomässiga uppdelning säger något väldigt basalt om kulturhuvudstadsåret. Det finns i sammanhanget en grupp som i utbyte mot sitt deltagande i stadsmarknadsföringen på ett väldigt konkret sätt gynnas av denna politik, även om de saknar makten över den. Därtill finns en grupp som i egenskap av konsumenter är subjekt för samma politik; en bredare kreativ medelklass som erbjuds konsumera kultur för att förverkliga sig själva. Men där finns också en tredje, och betydligt större grupp. Människor som känner av den ökande ojämlikheten i stigande hyror och nedmonterad välfärd. Människor som inte inkluderas i den förtätade kulturstad Umeå söker vara.

Kulturhuvudstadsåret har i stort, precis som UxU som konkret exempel, ett avstånd mellan yta och substans. Ett huvudsakligt fokus på paketering snarare än innehåll som tydliggörs i faktumet att 106 av de totalt 185 miljonerna som budgeterats för Umeå2014 använts till marknadsföring, administration, invigningar och liknande ändamål.
Vad som på ytan marknadsförs som en relativt progressiv berättelse om att ”stärka umeborna”, göra stadsborna medskapande och satsa på kultur är samtidigt på djupet en ojämlikhetsskapande politik. Klassklyftor som växer.
Det är en specifik politik som paradoxalt nog, vare sig vi väljer att prata om det eller ej, riskerar att ställa kultur mot välfärd. Detta av det enkla faktum att den riktar de missgynnades ilska mot kulturskaparna, snarare än mot de som verkligen bär makten över samt tjänar de stora pengarna i situationen.

För oss som räds en sådan utveckling finns vid kulturhuvudstadsårets slut värdefulla erfarenheter gällande hur kultur används i mer övergripande ambitioner att öka och upprätthålla ojämlikhet.

Rätt förvaltade kan de förhoppningsvis omvandlas till kraftfulla verktyg för solidaritet, och frön till nya visioner om en kulturpolitik som förbättrar förutsättningarna såväl för kulturutövarna själva, som för de som idag känner konsekvenserna av välfärdens nedmontering.

Umeå vill mer, men vad?

menvad

Det första som möter en person som anlänt till Umeå City Airport när hen går ut genom huvudentrén är en gigantisk reklamtavla med texten ”UMEÅ. VILL MER”. Vänder personen blicken och tittar på kontrolltornet hänger där en annan skylt med texten ”NU LYFTER VI!” följt av information om att staden 2014 är Kulturhuvudstad i den europeiska unionen. Längst ned syns den hjärtformade skylt med en leende mun i mitten som fungerar som symbol för det årslånga evenemanget. Detta skulle lika gärna kunna utspela sig för den som närmar sig stadsgränsen med bil längs E4, hoppar av ett tåg eller en buss på någon av stadens större stationer. Från stadsplanerares och politikers sida är detta en högst medveten strategi: att som en del av förstaintrycket presentera stadens ”varumärke”.

De senaste decennierna har allt fler städer medvetet satsat på att skaffa sig just ett varumärke. Skälet till detta löper som en röd tråd genom strategiska dokument, översiktsplaner, idéskrifter och planeringsunderlag: städer konkurrerar sinsemellan om resurser, investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. Den som inte aktivt marknadsför sig och försöker ta sin bit av kakan i denna konkurrens riskerar att snabbt hamna i träda. I kölvattnet av detta påstående har en ny kategori växt fram inom marknadsföringen – ”place branding”, ”city branding”, urban branding” – eller på svenska ”stadsmarknadsföring”.

Att städer konkurrerar med varandra har emellertid inte alltid varit självklart. David Harvey är professor i kulturgeografi vid City University of New York och författare till ett flertal böcker och essäer om stadens ekonomiska roll. I en essä, som på svenska återfinns i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi, beskriver han detta i termerna av ett skifte mellan ”storskalighet” och ”entreprenörskap”.

Under kapitalismens så kallade guldålder, mellan andra världskrigets slut och 1970-talets mitt, var städernas utveckling till stor del under omsorg av en centraliserad stat. Denna stats roll ansågs vara att genom skatteintag strategiskt fördela resurser och infrastruktur mellan platser för att i huvudsak säkra reproduktionen av nationens arbetskraft, även om till exempel säkerhetspolitiska skäl också bör nämnas. På denna grund placerades lasarett, skolor, högskolor, regementen, bostadsprojekt och statliga industrier strategiskt ut över landet. För en stad som Umeå är detta tydligt med sjukhus, universitet och statlig bilindustri som under decennier största lokala arbetsgivare. Guldålderns politiska ekonomi var emellertid varken friktionsfri eller allmängynnande. I bakgrunden av den centraliserade stadspolitiken pågick en hårdför avbefolkning av vad som ansågs vara improduktiva platser, i synnerhet norrländsk glesbygd. Ur detta faktum växte mot 60-talets slut en hårdför folkrörelse fram under slagord som ”vi flytt int’” parallellt med eskalerande konflikter i växande industrier med monoton arbetsdelning och en alltjämt likriktad vardag.
Konflikterna kulminerade på ett globalt plan i mitten av 70-talet i en omfattande ekonomisk kris vars överskridande alltså markerar det ekonomisk-politiska skifte som David Harvey pekar ut. Fackföreningarna slogs tillbaka, kapitalflödena globaliserades och en tilltagande automatisering av industrierna öppnade upp för försök att göra stora delar av livet och samhället värdeskapande bortom fabrikens grindar.
Den värld som började växa fram har av filosoferna Antonio Negri och Michael Hardt beskrivits i termer av ett ”imperium”. De gamla principerna där enskilda nationer genom en dominerande ställning kunnat tillskansa sig resurser genom imperialistisk krigsföring har satts ur spel. I stället har ett nätverk växt fram av nationer, städer, regioner, multinationella företag och mäktiga icke-statliga organisationer med olika roller
i upprätthållandet av ett globalt värde­skapande. Allting ”kommodifieras”, eller med andra ord, förvandlas till varor. Statens alltmer decentraliserade roll blir nu snarare att understödja kapitalflödenas rörlighet. Vanligtvis sker detta genom olika typer av ”offentlig-privat samverkan” där stat och kommun går samman med kapitalister för att utveckla enskilda projekt eller större strategiska förändringar.
I Umeå har den utvecklingen varit tilltagande i synnerhet under 2000-talet. Med denna horisont sökte Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014 för att ”sätta staden på kartan”. Det generella uttrycket har blivit en omfattande stadsomvandling med nya kommersialiserade kulturhus, shoppinggallerior och omdaningar av de offentliga miljöerna.

Det kan i denna tidsålder sägas vara sant, som politikerna och planerarna säger; att städer (men även regioner och nationer) precis som företag konkurrerar om resurser. Staden håller på att kommodifieras och i egenskap av att vara en vara uppstår intresset att marknadsföra denna vara. Här uppstår emellertid ett problem: för de som i dag lever i denna specifika stad är staden inte en vara utan något radikalt annat – en kombination av gemenskap, minnen, konflikter och relationella platser.

Planerarna och politikerna är väl medvetna om denna dubbelhet vilket i Umeås fall illustreras på den webbplats där Umeå Kommun söker förklara och förankra varumärket ”UMEÅ. VILL MER.”. Å ena sidan ”måste vi alltid anstränga oss lite mer för att kunna hävda oss” och ”tillsammans jobba hårt för stadens bästa”. Å andra sidan framhålls att ”det är du, jag och alla andra som bygger varumärket Umeå” varför det också är viktigt att se ”varje kritisk ståndpunkt som en öppning för förbättring”. Det är när dessa beskrivningar ska praktiseras som det tycks bli desto svårare. Hur skapar man ett intryck av ett konsekvent och enhetligt varumärke som får alla att dra åt samma håll, samtidigt som man är tillåtande gentemot konflikter?

En fingervisning går att hitta i Umeå kommuns behandling av dem som genom åren på olika sätt parodiserat, förvanskat och gjort satir över varumärket – i synnerhet det så kallade ”hjärtat” som används som symbol för kulturhuvudstadsåret. I november 2012 lanserades bloggen Umebiblioteket.se, som samlar kritisk information kring den biblioteksflytt som sker inom ramarna för Umeås kulturhuvudstadsår och medföljande stadsomvandling, en parodi på denna logotyp där den vänts upp och ner så att den leende munnen i stället var missnöjd. Det dröjde inte många dagar innan Elisabeth Lind, kommunikationschef för Kulturhuvudstaden, skrev en kommentar på bloggen för att förklara att varumärket användes på ett ”otillåtet sätt”, att det utgjorde ett varumärkesintrång. Kontentan var att logotypen genast skulle sluta användas, eftersom det skadar Umeå, som ju logotypen är en stiliserad representation för.

Detta är intressant, eftersom Umeå Kommun i andra sammanhang med enfas vill framhålla att umeborna är varumärket, och att deras agerande är vad som fyller det med innehåll.
Sättet att möta dem som gör satir på varumärket har de senaste åren varit ett upprepat inslag i relationen mellan kommun och kritiker mot kulturhuvudstad, varumärke och stadsomvandling.

Ett annat exempel gjorde sig tydligt hösten 2013 när två framstående Umeåjournalister, Sara Meidell som är redaktör på Västerbottens Kurirens kultursidor samt Beppe Starbrink som är programledare på Svt, satiriskt skämtade om Umeås stadsomvandling i en konversation på Facebook. Snart kom ett mejl från Umeå kommuns kommunikatör Claes Björnberg till de båda. Björnberg förklarade att de som offentliga personer bör ”välja sina ord med omsorg” för att inte bidra till att skruva upp tonläget i den kritiska debatt som under hösten briserat kring kommunens sätt att driva omvandlingen av staden. Några år tidigare hade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, S, agerat på ett liknande sätt efter att en anställd på Västerbottens museum skrivit en debattartikel kring det framstående lokala fastighetsbolaget Balticgruppens roll i stadsomvandlingen. Holmlund skickade ett SMS till den anställdes chef och förklarade att museet knappast kunde förvänta sig någon sponsring från fastighetsbolaget om de anställda agerar på detta vis.

Det kan kanske tyckas som att dessa exempel är undantag snarare än regel – uttryck för enskilda politikers och tjänstemäns taktlöshet – snarare än en allmän politisk utveckling. Hur hänger detta samman med stadsmarknadsföringen?
Nyckeln i Umeås fall är det kulturhus som just nu byggs nere vid kajen i centrum, under namnet ”Kulturväven”, som kommit till i kölvattnet av satsningen att bli kulturhuvudstad. Väven byggs och kommer att drivas som just ett ”offentlig-privat samverkansprojekt” mellan Umeå Kommun och fastighetsbolaget Balticgruppen. Bygget har beskrivits som ett ”prestigeprojekt” vilket passar väl in på den beskrivning i Umeås fördjupade översiktsplan för de centrala stadsdelarna, antagen 2011, där man trycker på behovet av just sådana projekt för att visa på stadens ambition att växa samt vara ”Norrlands naturliga huvudstad”. Genom att uppföra byggnaden kan Umeå Kommun därtill flytta en rad verksamheter från andra i dag attraktiva tomter vilket leder till att dessa frigörs för exploatering. Så sätts en generell omvandling av staden i rullning, som möjliggör nya kapitalflöden och signalerar Umeå som en framstående plats för investeringar.

Stadsmarknadsföringens konkreta innebörd är alltså stadsomvandlingen, samtidigt som stadsomvandlingen just marknadsför staden. De är sammanlänkade beståndsdelar av samma strategiska förhållningssätt till stadskonkurrensen och stadens kommodifiering.
Demokratin urholkas genom detta förhållningssätt på en rad olika sätt. Genom de offentlig-privata samverkansprojektens karaktär, där kommunen allt som oftast äger 50 procent eller mindre sätts offentlighetsprincipen ur spel. Detta försvårar möjligheten för såväl medborgare som medier att kritiskt granska planeringsprocesserna. När stadens varumärke börjar ses som en central förutsättning för ekonomisk utveckling tycks kritik därtill uppfattas som smuts på fasaden, någonting som i möjlig mån måste putsas bort för att inte en missgynnsam bild ska spridas till potentiella investerare, inflyttare och turister. Dessutom innebär stadsomvandlingen ett mer faktiskt överförande av fastigheter och tomter från det offentliga till det privata. Konsekvensen av detta blir att medborgarna får en allt mindre beståndsdel av stadsrummet som de äger ett någorlunda inflytande att forma efter sina behov och önskemål.

Det är därför knappast märkligt att de stadspolitiska konflikter som varit allt mer frekventa i Umeå de senaste åren allt oftare kommit att handla just om känslan av bristande demokratiska processer. Mycket tyder just nu på att den tendensen snarare kommer att tillta än minska under det kommande året.

———————————
Ursprungligen publicerad 24 januari 2014 i veckotidningen Arbetaren

Vem tjänar på staden som kreativt varumärke?

florida

”Ett spöke går runt i Europa sedan den amerikanske ekonomen Richard Florida förutspådde att framtiden tillhör de städer där den kreativa klassen känner sig hemmastadd.”

Så inleds det drygt tusen ord långa manifestet ”Inte i vårt namn” (Not in our name, NION) som den Hamburgbaserade sammanslutningen med samma namn publicerade i början av november 2009.

Den tidigare så framstående tyska industristaden hade under 00-talet påbörjat ett omfattande stadsrevitaliseringsprojekt i ett försök att pånyttfödas i avindustrialiseringens tidsålder. Stadsplanerarnas profet heter Richard Florida, och deras bibel: ”Den kreativa klassens framväxt”.
Florida är en amerikansk ekonom vars teorier närmast blivit hegemoniska i dessa kretsar, i en tid då städer väntas konkurrera med varandra om ett flyktigt globalt kapital i jakt efter snabba investeringar. Hans tes är att en grupp som han valt att benämna ”den kreativa klassen” – musiker, konstnärer, designers, HBTQ-personer (!) och så vidare – är de man ska locka för att skapa en levande stad med stark tillväxt.

För att göra detta ska städer skaffa ett kreativt varumärke, ett ”citybrand”, som på olika sätt ska inkapsla stadens innovativa sidor för att sedan säljas till potentiella inflyttare, turister och investerare. Florida pekar därtill ut ett antal metoder för att planera staden så att dessa kreativa individer ska trivas – metoder som planerarna på de flesta håll i praktiken tycks desto mindre intresserade av att följa.
Hamburgs strategi liknar på många sätt den Umeå anammat sedan utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Där avlöser de kulturella jippona varandra på löpande band, från ölfestivaler via färjearrangemang och alternativa konstspektakel till karnevaler.
Från stadens PR-kontor massproduceras broschyrer som samlar denna skimrande bild och försöker sälja in den över hela Tyskland och Centraleuropa.

Den bild av Hamburg som framträder i ”inte i vårt namn” är emellertid en helt annan än den som presenteras i stadsmarknadsföringen. Där berättas en historia om en allmännytta som ständigt säljs ut, om eskalerande bostadspriser – om fattiga, invandrare och pensionärer som trängs allt längre ut i stadens periferier.

”Vi tror att er växande stad egentligen är samma gamla segregerade stad som på 1800-talet: Promenadstråk för de rika, kaserner åt pöbeln”, skriver dem.

Manifestet var ett avståndstagande. Ett uppror från Hamburgs kulturutövare mot det sätt deras verksamheter användes i gentrifieringen, omvandlingen av deras egna bostadsområden. En beskrivning av en kulturpolitik där kulturutövarna i allt högre grad lojalt väntades agera i stadsrevitaliseringens tjänst, trots att de själva på sikt var förlorare när hyrorna sköt i höjden och deras ockuperade hus vräktes för att bli H&M-butiker och trendiga restauranger.

Till och med kulturnämnden har gjorts till gisslan för planerarnas och politikernas eskalerande vilja att göra allt till events och uppföra spektakulära prestigeprojekt. Under månaderna efter att manifestet publicerades skrev tusentals musiker, konstnärer, författare och andra ”kreativa” Hamburgsbor under det med sina namn.

Att läsa den fyra år gamla texten, så här tre månader innan invigningen av Umeås kulturhuvudstadsår, är på många sätt hisnande. Berättelsen har både generella och precisa likheter med den utveckling som skett även här i Umeå efter att staden bestämde sig för att, i Richard Floridas anda, sluta upp kring idén om den ”kulturdrivna tillväxten”.

Den stadsomvandling som kulturhuvudstadsåret drev igång efter utnämningen 2008 har, utan tvivel såväl trängt undan mindre kapitalstarka aktörer – som Verket och snart troligen även Sagateatern – från Umeås stadskärna. Den har i delar av kulturlivet skapat en ängslighet inför att anta en allt för kritisk och politisk hållning i rädslan att bidrag ska villkoras eller dras in. Anställda inom kulturella institutioner har vid engagemang mot stadsomvandlingen till och med tillrättavisats av kommunalrådet Lennart Holmlund.

Berättelsens lokala bäring ställs på sin spets under de kommande åren i allmänhet, och under 2014 i synnerhet. Vem tjänar egentligen på den här typen av stadsmarknadsföring, och i vems tjänst sker den?

Kulturutövarna i Hamburg har sin bild klar, för som de skriver i slutstycket av det i dag välspridda manifestet:
”En stad är inget varumärke. En stad är inte ett bolag. En stad är en gemenskap. Vi lyfter en samhällsfråga som i dagens städer också handlar om en kamp om territorium. Det handlar om att ta över och försvara platser som gör livet värt att leva i denna stad, som inte tillhör målgruppen för den växande staden. Vi hävdar vår rätt till staden – tillsammans med alla invånare i Hamburg vägrar att bara vara en faktor i den regionala marknadsföringen. Inte i vårt namn.”

——————–
Ursprungligen publicerad 26 november 2013 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)