Kultursatsning – men på vad?

kulturpengar”Kulturhuvudstad – Vars fan går alla miljonerna?”. Året var 2008, och banderollen med citatet hängde på Tullkammarens fasad. Den kallställda tegelbyggnaden hade ockuperats under en helg i protest mot Umeås kulturpolitik i allmänhet, och ambitionen att bli kulturhuvudstad i synnerhet.

En del av kulturens gräsrötter, de ideella utövarna, föreningslivet – kärt barn har många namn – såg tidigt risker när deras verksamheter plötsligt lyftes i fronten för den marknadsföring som skulle vinna Umeå titeln. Speciellt oroade man sig för kommunens byråkratiskt assimilerande förhållningssätt till kultur, med dess uttryck i att resurser i huvudsak tillägnades ett fåtal stora, väletablerade institutioner i centrumfyrkanten över vilka politikerna själva äger kontroll.

Kulturgräsrötter i andra delar av Europa och världen, exempelvis i den då nära blivande kulturhuvudstaden Åbo, tecknade samtidigt nedslående lärdomar av utfallet när deras kommuner sökt använda kulturen för att boosta tillväxten och driva igång stadsutveckling.

Umeås politiker och tjänstemän garderade sig. Här skulle det bli annorlunda. Här skulle det handla om medskapande och transparens. Det existerande föreningslivet skulle bli vinnaren.

Vi har nu nått hösten tjugohundrasexton.

En tidpunkt på djupet präglad av polariserade synsätt gällande kulturlivets förutsättningar.

Från delar av gräsrotskulturen hörs en ekande besvikelse och förtvivlan. Den tar sig allt oftare uttryck i mer eller mindre terapeutiska samtal som söker skäl att överhuvudtaget stanna i Umeå. En egentligen ganska logisk följd av omständigheterna. Den hastiga utvecklingens ”kreativa” förstörelse har på några få år stängt ner och flyttat en lång rad mötesplatser, kring vilka specifika kulturella gemenskaper hållit samman.

För de Umeåbor som byggde sina sammanhang kring dessa platser tycks processen nu ha skapat en stark känsla av rotlöshet tätt åtföljd av en upplevd politisk dövhet inför deras behov och begär.

Paradoxalt nog hörs samtidigt, från makthavare och närstående sociala kretsar, en helt annan berättelse. Den tar å sin sida avstamp i att Umeå numer, enligt myndigheten för kulturanalys, är den svenska stad som 2015 satsade flest kronor per invånare just på kultur.

2685 kr per kommuninvånare, närmare bestämt. En höjning av anslagen med hela 29,4 procent mellan 2013–2015 vilket gör att Umeå kommun 2015 lade 324 miljoner, eller 5,2 procent av sin totala budget, på det man benämner som ”kultur”. Denna till SCB redovisade summa är märkligt nog en bra bit högre än vad man budgeterade det året, liksom för nuvarande år, men det lämnar vi därhän för nu.

För att närmare förstå vad som rör sig bakom dessa siffror krävs vilket som att man lägger mödan på att bryta ner utgifterna i detalj. Gör man det framträder nämligen ett tydligt faktum: I princip hela ökningen post-kulturhuvudstadsåret – cirka 25 procent av de idag budgeterade kostnaderna för kultur i Umeå – är rena lokalkostnader endast för prestigebygget Väven.

Den tillkomna hyran är faktiskt en mer än dubbelt så stor utgift som det samlade kommunala stödet till kulturföreningslivet, inklusive festivaler och folkbildningsförbund. Föreningskulturen har, samtidigt som vissa av dess aktörer mött rumslig bortträngning i stadsomvandlingens spår, med några få undantag inte sett någon betydande reguljär tillväxt av stöd sedan Umeå satte kulturen i centrum för sitt varumärke. Vilket för övrigt också är fallet för biblioteksverksamheten. Och musikskolan.
Umeås tronplats som den kommun som satsar mest på kultur står alltså i hög grad och balanserar just på den inräknade, och tillkomna, hyreskostnaden för Väven.

Det finns i mina ögon en akut nödvändighet att lyfta fram detta.
För hösten 2016 sitter Umeå kommun också med en låneskuld på cirka två miljarder kronor, uppbyggd för att bekosta bland annat Väven. Vikande skatteprognoser möter nu ett icke-existerande ekonomiskt handlingsutrymme som de närmsta åren kommer innebära tunga nedskärningar. Det talas redan om att Umeå måste justera ner sina kostnader framförallt inom de områden där man har högre utgifter än jämförbara kommuner. Med ovanstående siffror torde kulturen riskera ses som ett av dessa områden. Om och när kulturföreningar, biblioteksverksamhet och musikskola nu tvingas argumentera för sina medel så sker det i ett tillstånd där delar av befolkningen riskerar att bära bilden av dessa verksamheter som förhållandevis gynnade.
Därför bör vi nogsamt konstatera att så inte är fallet. Umeås snabbt stigande ”kulturutgifter” dessa år beror i huvudsak på hyreskostnader, som delvis blir vinst för en privat fastighetsägare.

Och när historien skrivs om denna stads kulturhuvudstadssatsning ser husockupanterna i Tullkammaren, tyvärr, ut att ha haft rätt magkänsla inför vad som komma skulle.

——-
Ursprungligen publicerad 27 oktober 2016 i Västerbottens-Kuriren. 

Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016.