Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Drömmen om ett hus

När städer omvandlas skapas sprickor i tid och rum. Gamla kåkar töms i väntan på rivning. Andra för att någon fastighetsägare vill spekulera på marknaden, invänta intilliggande byggnationer för att kunna trissa upp priserna. Överallt står ödetomter som skuggor över det som en gång varit.

Kvarteren vid Vasaplan där dagens Stadsbibliotek, Folkets hus och parkeringshuset Nanna ligger, var vid 1980-talets inledning just en sådan plats. Här och var stod pampiga trähus, ofta med tillhörande trädgård utplacerade kring det nu hitflyttade busstorget. Från politiskt håll sågs husen som slumkåkar, en historisk rest från Fattigsverige. De skulle lämna plats för moderna byggnader i betong och tegel. De bakomliggande idéerna hade utan tvivel en i alla fall delvis progressiv ansats: icke-kommersiella mötesplatser som stadsbiblioteket skulle husera på stadens mest attraktiva tomter. Så skulle arbetarklassen både bildas och få tillträde till historiskt borgerliga sfärer som Operahus.

I den snabba stadsomvandlingens sprickor föds samtidigt andra begär. De ständiga rivningarna ställer frågor om vem man bygger staden för, och vem som ständigt hamnar mellan stolarna. De utdömda husen blir symboler för något som här går förlorat; må det vara drömmen om en mer mångfaldigad plats, eller rädslan inför att en småskalighet och ett igenkännande tillintetgörs utan minsta eftertänksamhet om de minnen som gömmer sig bakom fasaderna.

Ett sådant säreget begär som ger sig uttryck just vid denna tidpunkt är drömmen om ett allaktivitetshus. Ett ställe där ungdomarna själva bestämmer. Ett ”plejs för såna som oss”, för att parafrasera Ebba Gröns ironiska Were only in it for the drugs” från 1979. En lång rad punkband släppte kring skiftet mellan 70- och 80-tal liknande låtar om homogena sovstäder med likriktade nöjesutbud där tristessen bara kunde brytas genom att supa och punda på gatorna.

Det är september 1982 när en samling punkare och andra alternativa ungdomar smyger in i en ödelagd vaktmästarbostad precis där parkeringshuset Nanna idag står.

Dom har tröttnat på kommunens ungdomsgårdar. En ny pedagogik med fokus på att skapa ”goda samhällsmedborgare” och lägga stark skuld på narkotikan för diverse samhällsproblem har gjort sig populär. Punkarna står i skottgluggen. Husockupanterna i trävillan vill alltså ha ett eget ställe, men deras drömmar har inte uppstått ur tomma intet.

Under de föregående åren har de samlats kring kulturföreningen Revolt och genomfört den ena efter den andra av spektakulära aktioner. Bland annat hade man spelat upp en gatuteater av ”Kejsarens nya kläder” när kungen var på besök där den – självfallet nakna – ”kejsaren” sedermera greps för förargelseväckande beteende.

Ockupanterna är ett 50-tal till antalet. Dom städar upp huset, ger det punkig estetik, arrangerar spelningar, käkar tillsammans och sover i skift. Till och från är över hundra personer i den gamla villan för att lyssna på musik och hänga. På nätterna cirkulerar raggarna skrikandes runt huset. Det händer till och med att de stannar upp för att banka på fönster och dörrar för att skrämma vettet ur de unga punkarna, vissa bara i 12-13 års ålder.

I VK syns positiva rubriker: ”Allaktivitetshuset sjuder av liv!”. En ockupant berättar för tidningen att han aldrig varit så lycklig. Ockupanterna gör även egen media i form av en hustidning med namnet ”ockupant”. Där beskriver man orsakerna till ockupationen, idéerna om ett allaktivitetshus och förtäljer vad som händer i huset.

Efter tre månader lämnar ockupanterna den gamla trävillan. Det börjar bli vinter och många av de engagerade är uttröttade

Kommunen har gått med på att förhandla med hopp om en icke-polisiär lösning. Man vill få riva kåken och bygga sitt planerade parkeringshus i dess ställe.

En av de som deltog i husockupationen har beskrivit de efterföljande förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett sätt att å ena sidan visa förståelse för behoven och begären i Umeås alternativa kulturliv, å den andra ett försök att inordna detsamma i tråkig byråkrati som på sikt fungerar hämmande. Tillslut fick allhusockupanterna tillgång till en gammal kontorslokal som idag är inlemmad i universitetets konstnärliga campus, Öst på stan. Lokalen var svåranvänd för alla de idéer om replokaler, spellokaler, ateljéer, mötesrum och syverkstäder som en gång förenad ockupanterna i drömmen om ett hus. Den kom att användas några år, i huvudsak för konserter, innan luften pyst ur rörelsen vid 80-talets slut.

Ett sätt att sammanfatta allhusockupationen är att man vann en lokal men förlorade drömmarna på vägen. En inte helt ovanlig berättelse när visioner grusas ner i ett maskineri av pappersarbete och tidsförödande bidragssökande. En utmaning för de planerare som verkligen har ambitionen att tillvarata den själ en stad antyder, kan tyckas. Att försöka undertrycka dessa drömmar och begär är dessutom vanskligt. De kan snart åter blossa upp med ny styrka, ska historien visa.


Ursprungligen publicerad den 17/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

Kulturhus byggda med dubbla måttstockar

mattstackar

I bitande kyla och yrande snö pulsade vi längs Östra kyrkogatan in på Haga. Inte på jakt efter en föräldrafri fest som så många andra nyårsaftnar i början av 00-talet, utan sökandes efter en gul gammal träkåk.
Ryktet på stan gjorde gällande att det gamla kvinnohuset, vars verksamhet nyligen flyttat till andra lokaler, hade ockuperats. Och i korsningen med Västra Idrottsallén möttes vi av en banderollklädd fasad som bekräftade att det stämde.

Den kommande veckan återvände vi varenda dag, huttrandes i det kallställda huset men med ett ständigt leende på läpparna. Trots avsaknaden av el, värme, vatten och andra basala funktioner fanns här något högst levande – drömmen om ”ett plejs för såna som oss”. En plats av ungdomarna, för ungdomarna. En total motsats till de kommunala ungdomsgårdarna och de förhärskande skötsamhetsideal som där rådde. I alla fall var det så vi upplevde det, när vi helg efter helg blev stoppade i dörren av svårmodig personal.
Men drömmen om ett eget hus skulle bli kortvarig. En kall natt när alla hade gått hem för att sova bommade kommun och polis igen kåken, som kort därpå revs för att lämna plats åt nybyggda lägenheter.
Den dialog som inletts mellan husockupanterna och politikerna rann ut i sanden. Och helgerna återgick till supande på hemgjort vin, planlöst vandrandes längs med stadens gator.

Varje generation umebor har sin egen version av denna duell med stadens styrande politiker. Från kulturföreningen Stackens kritik mot Folkets hus-planerna och drömmen om satsningar på stadsdelarna under 1970-talet, via 80-talets allhusockupanter, vidare till 90-talets konflikter kring Galaxen och Hamnmagasinet och in på 00-talets olika husockupationer och drömmar om självstyrda mötesplats. En röd tråd av motstånd följd av besvikelsen inför stadens rigida planering.
Jag tänker att orsaken till kontinuiteten i kritiken går att finna i begreppet förfrämligande; känslan av att vara ett objekt inför strukturerna. Att sakna möjligheten att tydligt påverka de egna livsbetingelserna. För när stora kolosser byggs – må de heta ”Folkets hus” eller ”Kulturväven” – finns alltid risken att bredden innebär en kompromiss där ingen riktigt känner sig hemma. De riskerar att bli urvattnade, identitetslösa och långt från visioner om medskapande och demokrati. Plötsligt tycks vi befinna oss på en plats som vi inte känner igen som vår egen. En plats som saknar tydliga band till våra sociala gemenskaper – stadens själ.

Att motståndet som detta förfrämligande ger upphov till artikuleras i form av husockupationer är därmed inte heller speciellt konstigt. I dessa sprickor uppstår, om än temporärt, platser som i princip är helt formbara efter deltagarnas behov och begär. Det enorma avstånd mellan tanke och handling som vanligtvis kännetecknar stadsrummet minimeras plötsligt. ”Ska vi bygga en scen?” frågar någon, ”ja vi drar och köper bräder imorgon” svarar en annan, och framför ögonen på deltagarna växer resultatet av deras gemensamma idé fram.

Just därför är processen att legalisera en husockupation också oerhört problematisk. Den beskrivs till exempel av 1983 års allhusockupanter som ”en våt filt av byråkrati” som direkt omöjliggör de drömmar som samlat gruppen från första början. I praktiken innebär byråkratiseringen just en ökning av avståndet mellan tanke och handling, ett tilltagande av förfrämligande hos deltagarna inför platsen.
Detta tycks vara verkligheten även för de kulturutövare som sedan början av augusti huserat i de gamla lokstallarna på Haga, ett stenkast från det gamla kvinnohuset som ockuperades den där nyårsnatten i början av 00-talet.

Kulturutövarna i lokstallarna skapade lokalhistoria i oktober när de skrev på ett kontrakt med kommunala INAB som säger att lokalen får hyras för en krona per år. Vid första anblick kan det låta som en drömdeal, men snart knackade verkligheten på stallarnas stora, gröna portar. Från byggnadsnämnden kom beskedet att all kulturverksamhet måste upphöra, och att lokalerna ska återställas till lokstallsverksamhet. Om inte så gjordes, riskerade den nystartade föreningen ett vite på uppåt 300 000 kronor.

För att verksamheten nu ska kunna fortsätta måste hyresgästerna söka bygglov, även om politikerna låter meddela via media att det är osannolikt att det beviljas. Nämndens ordförande, socialdemokraten Åsa Ögren, säger till VK att temporära bygglov går att söka, men att dessa främst är till för glassförsäljning på sommaren och liknande. Som om inga hyreshus stått på Tvistevägen det senaste decenniet, som om inga barackförskolor tornat upp på Ålidhems ödetomter. Och förresten, hur gör Umeå sport- och motion, som man får anta sysslar med allt annat än järnvägsverksamhet inom samma detaljplansområde?

Frågor infinner sig om vem som har möjlighet att tänja på byråkratins gränser, och vem som förväntas följa dess förordningar till punkt och pricka. Hur kommer det sig att det andra kulturhus som snart ska invigas kunde byggas på bekostnad av kåkar med bevarandevärde, samtidigt som ideella kulturutövare får spendera vakna nätter med att försöka följa regler och förordningar som vore de naturlagar? Även i fallet med de nya bosättningarna som EU-migranter satt upp vid OKQ8 på Carlslid tycks byråkratin stå stark som vore den naturlag.

Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att pengarna avgör. Att byråkrati, snarare än att vara ett sätt att reglera rättigheter, skyldigheter och struktur, allt för ofta används som ett maktinstrument mot maktlösa grupper. Det är en situation av dubbla måttstockar som råder.
Det hela får mig att tänka på fransmannen Henri Lefebvres slagord om ”Rätten till staden”. Vad krävs för att människor på allvar ska ges möjligheten att forma vardagens rum efter gemensamma behov och begär? I fallet med de gamla lokstallarna tycks det mig som att drömmen vore ett tillstånd där byråkraterna sköter byråkratin, och kulturutövarna ges möjlighet att ägna sig åt just kulturen, i dess bredaste bemärkelse. Ett tillstånd där byråkratin är tänjbar även för de som bygger staden underifrån.

———————
Ursprungligen publicerad 10 november 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)