Tag: Kulturhuvudstad

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

Grundläggande rättigheter måste ges de mest utblottade

essa_rattighet

Bara tanken på att i skrift vidröra denna situation, att sätta dessa ord på papper, är en känslomässig tyngd jag helst skyr. Oräknerliga dagar har jag det senaste året öppnat datorns ordbehandlingsprogram och känt pulsen öka samtidigt som tårarna tränger på i ögonvrån. I stället för att skriva har jag snabbt stängt ner dokumentet igen. Skiftat mitt mentala fokus. Till något trevligare. Enklare. Mer abstrakt.

Ilskan och sorgen får nämligen hela min kropp och framför allt mina händer att skaka okontrollerat. Det blir till en slags fysisk barriär som hejdar alla försök att uttrycka allt det som inte sägs, men som måste sägas. Det är också skälet till att just mina åsikter sällan representeras i de välfyllda kommentarsfält som följer varje notis om detta ämne. Eller mer tydligt uttryckt; om de här människornas vardag. Att bestrida de tongivande uppfattningarna, hatet och den avhumaniserande flodvågen tycks i stunden nästan alltid vara en övermäktig uppgift.

Men jag vet att många – vänner, bekanta, grannar, släktingar och engagerade – också bär dessa känslor. Att även de, ni, över tid fastnat i tystnadens apati av liknande skäl som mina.

Och jag förstår att även om denna specifika situation är en nyhet för mig, så är den inte det för personerna vi ifråga talar om i dessa sammanhang. Jag förstår, utan att överhuvudtaget vara i närheten av att veta hur det känns för dem, att deras egen tystnad inte bara beror på språkliga och kunskapsmässiga vallar. Att den relaterar även till en över generationer förlöpande vana att bli behandlad just som här sker. Alltid andra klassens invånare. På förhand fråntagna all form av förtroende att framhäva den egna berättelsen. Eftersom det i sig ligger inneboende i fördomsbilden att de ljuger, bedrar, luras.

Det här är emellertid inget försök att representera dem. Inte en ansats att teckna varken deras känslor, åsikter eller historia. Det finns andra som har betydligt mer djupgående kunskap att göra det.

Skälet för mig att trots allt ta fast hand över skakningarna och hålla tillbaka tårarna just denna gång är snarare i syfte att skissa några rader om det lokala sammanhanget, om politikens roll och om retorikens konsekvenser. Om den inramning som präglar vilka frågor vi ställer, vilka motsättningar vi upprättar och vilken verklighetsbild vi tillsammans skapar här.

Jag tänker här på användningen av begreppet ”skyldigheter”. Kommunen sägs nämligen sakna sådana inför de här personerna, enligt dominerande juridiska tolkningar. Och politikerna hänvisar också gärna till detta när de ställs inför faktumet att fattiga människor – däribland många barn – lever i mögliga, fuktskadade husvagnar utan varken el eller vatten på en plats där vintern är både lång och kall.

Men politik handlar knappast i huvudsak om att krasst administrera skyldigheter. Att uttrycka sig så innebär i underton något väldigt graverande; ett underkännande av hela den idémässiga kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Politikens roll är nämligen just att utifrån en ideologisk, etisk eller moralisk kompass bestämma riktningen för vilken typ av samhälle man ämnar skapa. Att, så att säga, göra de subjektiva valen inom handlingsutrymmet gällande exempelvis hur och i vilket syfte tillgångar ska användas och fördelas. Hushålla med resurser, men också söka förändra förutsättningarna. Utan detta ter det sig poänglöst att överhuvudtaget välja representanter eftersom deras uppgift begränsats till att upprätthålla de strukturer som dessförinnan satts på plats.

Den situation lokalpolitikerna själva tecknar brukar beskrivas som ett postpolitiskt tillstånd. Ett läge där politikens fasad – ritualer, strukturer och liknande – är intakt, samtidigt som den tömts på sitt innehåll, sin funktion.

Bland andra har till exempel statsvetaren Chantal Mouffe på ett ambitiöst vis teoretiserat kring denna samtidstendens i boken ”Om det politiska”.

Och tendensen att handlingsutrymmet minskar, i takt med stagnerad tillväxt och en stat i undandragande, finns utan tvivel där. Det ställer krav på oss som vill leva i ett demokratiskt samhälle att ta strid för omfattande strukturella reformer förmögna att återföra handlingsutrymmet och makten till befolkningen i så hög grad som möjligt.
Samtidigt finns det något skenheligt i politikernas retorik, när man mer specifikt studerar just handlingsutrymmet i det lokala sammanhanget.

Det finns nämligen massor av saker som de styrande i Umeå gör, trots att de saknar skyldigheter till det. Till exempel ges bidrag på sammanlagt 30 miljoner kronor varje år till företag av kommunstyrelsen. Ett sådant är gitarrmuseet, som under tre år fått sammanlagt 8,6 miljoner skattekronor till sitt aktiebolag. I vissa av dessa fall balanserar dessutom politikerna på en juridisk knivspets, eftersom man inte får gynna enskilda näringsverksamheter på grund av konkurrenslagstiftning.

Umeås politiker har heller ingen skyldighet att investera mångmiljardbelopp i spekulativa prestigebyggen uppförda i samverkan med privata partners, vilka i sin tur tar ut skatteinvesteringarna i vinst ur projekten. Inte heller måste man arrangera kulturhuvudstadsår med dess utgifter i att betala utländska journalister för att producera positiva bilder, eller att göra VIP-galor för dignitärer. Ändå gör man detta. Man ser investeringarna som ”möjligheter”, vilka i längden sägs gynna hela staden och dess befolkning.

Hur ska vi förklara den här samtidsbilden? I mina ögon framträder en situation där det politiska handlingsutrymmet minskar, men där styrande politiker samtidigt använder de möjligheter man har att navigera med till att föra något som bara kan beskrivas som en aggressiv klasspolitik.

En politik där en allt större del av svängrummet används för att sko redan starka ekonomiska intressen – inte sällan genom regelrätta bidrag – samtidigt som fattigdom i allt högre grad bemöts med antingen handfallenheten eller polisiär repression. Behandlingen av utsatta EU-medborgare som migrerat från just fattigdom och strukturell diskriminering är inte ett undantag, utan snarare ett ytterlighetsexempel på en mycket bredare politisk tendens. Mittpunkten av densamma är den gradvisa nedmonteringen av den breda välfärdsstaten; försäljningen av kommunal bebyggelse liksom nedskärningar i vården, i skolan och i omsorgen.

Avsaknaden av någon som helst diskussion med denna utgångspunkt är vad som föder sorgen och ilskan inom mig. Hur viljan att maskera klasspolitiken med dess skattesubventionerade företagande i stället tenderar att göra de fattiga skyldiga för sin egen utsatthet. Hur denna osynliggjorda konfliktlinje liksom underblåser upprättandet av en alternativ konfliktlinje mellan de som har tillgång till en stagnerande välfärd och de som är så utblottade att de saknar rätt även till de mest grundläggande rättigheterna.

Det, snarare än något slags filantropiskt anspråk, är också det huvudsakliga skälet till att jag ser det som nödvändigt att agera solidariskt i syfte att stärka exempelvis de migrerade EU-medborgarnas rättigheter. För som yttersta konsekvens i en bredare problematik, bär frågan också svaren på hur vi både på kort- och lång sikt åter kan börja röra oss i riktning mot en stärkt demokrati och en ökande jämlikhet, snarare än längs en stig ledandes åt motsatt håll.

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.

Kritiskt myller mot stadsomvandling

kritiskt

Den tunga, blöta snön fullkomligt vräker ner över Rådhustorget i Umeå denna lördag. Mitt på torget har några hundra personer samlats med barnvagnar, banderoller och skyltar. ”Rör inte mina barns bonusfamilj”.

I bakgrunden skymtar det värmande ljuset från en nybyggd shoppinggalleria med glasfasad. ”Utopia”, står det på skylten ovanför ingången. Kontrasten just där och då blottar med stark symbolik vad många upplever skett i Umeå det senaste decenniet i allmänhet, och sedan staden utnämndes till Europas kulturhuvudstad 2014 i synnerhet.

En massiv stadsomvandling, i princip utan tidigare motsvarighet i just den här staden. Ett överförande av resurser, platser och makt från det gemensamma och offentliga till det privata – och framför allt till stadens dominerande fastighetsägare.

Just denna lördag är nedskärningarna inom den öppna förskolan i fokus. Umeå befinner sig parallellt med byggboomen i ekonomisk kris. En svårsmält dubbelhet för många umebor som ser skattepengar finansiera prestigebyggen samtidigt som hundlatriner och gatubelysning försvinner. Samtidigt som öppettider i just den öppna förskolan minskas. Samtidigt som kommunen utreder en massiv utförsäljning av allmännyttans bestånd för att kunna finansiera bostadsbyggande.

Det som händer här är på inget sätt unikt. Snarare är det en historia som följer den, på ett globalt plan, dominerande uppfattningen om att städer tävlar sinsemellan om resurser, turister och inflyttare och därför måste återskapa sig själva i en kostym hämtad från företagsvärlden. Ge staden ett varumärke, skapa planeringsprocesser som gör att investerare ser stora möjligheter att tjäna en hacka, byggandet av ”landmärken” som ska ”sätta staden på kartan”. I Umeå har utnämningen till kulturhuvudstad fungerat som en utmärkt språngbräda för att snabba upp dessa processer och hitta en strategi att formera utvecklingen kring. De kallar det för ”kulturdriven tillväxt”.

Vad som utmärker Umeå i sammanhanget är snarare någonting annat: motståndet, rörelserna, kritiken. Sedan kommunen ansökte om kulturhuvudstadstiteln har husockupationerna, insändarstormarna, demonstrationerna, mötena och protesterna avlöst varandra – allt kraftigare för varje år som passerat. Det vore enkelt att söka förklaringar till detta i Umeås relativt unga befolkning (medelåldern är 38 år), stadens vänstertradition de senaste decennierna, den stora andelen studenter. Och det ligger säkert någonting i en sådan beskrivning.

Samtidigt tycks det mer komplicerat än så. Vad som hägrar är en berättelse om hur organisering i sig föder mer organisering. Hur år av envist folkbildande från olika grupper, i studiecirklar och på lokala kultursidor skapat ett växande kritiskt myller med en gemensam förståelse för hur stadsomvandlingen ska betraktas. Rörelserna här har byggt en infrastruktur av såväl fysiska mötesplatser som nätverk som allt mer fungerar som en bas för en kultur av motstånd. Ett laboratorium för verkligt demokratiska processer, i stark kontrast till de demokratiproblem som allt oftare gör sig synligt i den kommunala planeringen.

Från delar av det politiska etablissemanget görs samtidigt försök att etablera bilden av kritikerna som en liten, privilegierad ”kulturelit” som till syvende og sist bevakar sitt eget partikulära särintresse i konflikt med stadens stora kapitalägare.

Det är en, utan tvivel, problematisk bild. Inte för att delar av stadsmotståndet inte skulle bestå av människor som går att ringa in som tillhörande en ”kulturell medelklass” med relativt stor tillgång till vissa forum för offentligt tyckande. Utan snarare för att man här (av politiska skäl) väljer att osynliggöra hur mångfacetterade och myllrande dessa rörelser i praktiken är. Hur de från konflikt till konflikt involverar nya grupper, bygger nya broar mellan umebor som inte tidigare relaterat till varandra.

Verkligheten är mer komplicerad. Erfarna aktivister, ideella kulturengagerade, avlönade kulturarbetare, radikala studenter och hyresgäster, småbarnsföräldrar, låntagare på biblioteken, ungdomar som hänger på stan – alla möts i olika sammanhang och skapar i protesterna flytande gemenskaper som ständigt växer och krymper, sprids och drar sig undan.

I månadsskiftet mellan januari och februari invigdes till slut Umeå som kulturhuvudstad. Politikerna hade förmodligen hoppats att det skulle bli en slutpunkt på de debatter som föregått året. Just nu talar emellertid allting för att konflikterna om stadens framtid bara har börjat.

———————–
Ursprungligen publicerad 12 februari 2014 i veckotidningen Fria Tidningen

Umeå året innan

umeaaret

Höghusbyggen, lyftkranar, inhägnade områden. Uppgrävda gator och fasader täckta i plast. Stora delar av Umeås innerstad består denna vinter av byggarbetsplatser. Att undgå att detta är en plats i förvandling är svårt för den som vandrar längs med gator och över torg. Här pågår just nu en stadsomvandling av en omfattning som inte synts sedan träkåkarna jämnades med marken när Domus och Epa kom till stan på 1960-talet.
När klockorna ringer in det nya året på nyårsnatten markerar det en slutpunkt för den ekonomiska mobilisering som sker inför att Umeå träder in i rollen som EU:s kulturhuvudstad. 2014 utgör emellertid också en startpunkt för en uttalad politisk vision om att göra kulturen till motor för den ekonomiska tillväxten, för en lång tid framöver.

”Kulturen växer. Staden växer. Du och jag växer. Med framtidstro och ett gemensamt engagemang har Umeå vuxit till något nytt och unikt som ger eko i hela världen.”

Det är en målande bild som lämnas när organisationen bakom kulturhuvudstadsåret ska beskriva vad satsningen på en ”kulturdriven tillväxt” ska innebära för Umeå de kommande decennierna. En friktionsfri bild av ett projekt som inte bara gynnar utan likväl gör alla delaktiga. Så har också kommunikationen från politiker och tjänstemän konsekvent låtit under de fem år som passerat sedan Umeås utnämning. Det råder, snällt beskrivit, en viss hallelujastämning.

Det finns emellertid en helt annan bild av Umeås väg mot kulturhuvudstadsåret och in i framtiden med kulturen som ekonomisk motor. En nästan oavbruten kronologi av konflikter och missnöje från medborgare och kulturutövare när kulturella mötesplatser trängts undan, konstverk censurerats, verksamheter utsatts för hård politisk styrning och beslut tagits bakom lykta dörrar.

Det är mitten av april 2008. Himlen är grå och marken täckt av slaskig smältsnö vid stadskärnans kajområde, som vid tidpunkten främst kännetecknas av tomma byggnader, genomfartstrafik och en gigantisk parkeringsplats.
Ett trettiotal personer har just denna dag tagit sig in i en av byggnaderna, den 12 000 kvadratmeter stora Tullkammaren, och förklarat den ockuperad i protest mot lokal- och europeisk kulturpolitik. På fasaden syns en stor banderoll: ”Umeå 2014 – Vars fan går alla pengarna?”.
Några månader tidigare har stadens politiker deklarerat sin vilja att kämpa om titeln som EU:s kulturhuvudstad 2014 mot en rad andra städer. Genom dialoger med kulturutövarna ska en officiell ansökan skrivas.
Ockupanterna är skeptiska. Med jämna mellanrum har motkulturella grupper sedan 1970-talet kämpat för att få tillgång till lokaler med en ständig kall hand som svar. Den stad som av just dessa kulturutövare ofta upplevts som arrogant inför deras behov ska nu deklarera sig som en kulturens högborg.

Vid allhelgonahelgen lämnar Umeå in sin officiella ansökan till kulturrådet. Under titeln ”Nyfikenhet och passion – medskapandets konst” förklaras att Umeås strategi som kulturhuvudstad ska präglas av Open Source, öppen källkod. Språkbruket och tankesättet är hämtat från den digitala allmänningsrörelse som pekar på utvecklingsmässiga fördelar med transparenta projekt. Så ska kulturlivet öppnas upp, sammanlänkas och få nya spännande spridningseffekter. Själva programåret 2014 byggs upp kring de åtta samiska årstiderna, genom vilket man söker sätta en säregen och regional prägel på kulturhuvudstadsprojektet som väntas skapa en hållbar utveckling för hela den nordliga regionen.
Efter att den tillsatta expertjuryn valt Umeå och Lund till finalister och båda dessa fördjupat sina ansökningar kommer under hösten 2009 beslutet: Umeå rekommenderas bli EU:s kulturhuvudstad 2014 och lokaltidningarna fylls med bilder på politiker och tjänstemän i eufori. Att mäta umebornas intresse i allmänhet, och kulturut­övarnas i synnerhet är svårt. Men kritikerna är många.

Emma Swanström är bland annat aktiv i det autonoma kulturhuset Verket, som lyfts fram i Umeås fördjupade ansökan och som vi senare ska återkomma till. Hennes intryck har hela tiden varit och är än i dag fyllt av ambivalens.
– Samma pepp och hopp om kulturen och ett erkännande av de kulturyttringar som bär Umeå har hela tiden blandats med skepsis inför en trolig gentrifiering, skrytbyggen och fulpolitik.

Det politiska samförståndet bakom satsningen på kulturhuvudstadsprojektet är omfattande. Samtidigt ser det lokala näringslivet möjligheter öppnas upp. Så väl samarbetsorganisationen för cent­rumhandeln, Umeå C, som Svensk Handel, uttrycker en vilja att få igång en revitalisering av kajområdet. En önskan är att få bort Umeås stadsbibliotek från dess centrala och ur handelns perspektiv otroligt attraktiva lokaler. Redan 2007 skriver Umeå C i Västerbottens Kuriren: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten”.

Frågan om det centrala kajområdet är en verklig politisk långbänk. Idén att bättre utnyttja platsen lanserades redan 1985 i Umeås kommunfullmäktige under namnet ”Staden mellan broarna” men sedan dess har inte mycket skett.
Inte heller i 2010 års valrörelse blir frågan, inklusive tankarna kring en flytt av stadsbiblioteket en valfråga. I en utfrågning i Västerbottens Folkblad rörande idén om en biblio­teksflytt ställer sig flera partier – däribland Socialdemokraterna – utan åsikt, samtidigt som till exempel Vänsterpartiet uttryckligen är emot.

Det är just Vänsterpartiet som denna höst också står som valets stora vinnare när man bryter Socialdemokratins maktdominans och görs till samarbetspartner i kommunstyrelsen. Kring de stora frågorna om Kulturhuvudstadsåret, liksom exploateringen av kajområdet är det fortsatt tyst månaderna efter valet. Det var därför med stor förvåning många umebor möttes av nyheten den 22 december 2010 att Umeås Närings- & Planeringsutskott tagit beslutet att bygga ett ”Kulturmötenas hus” vid kajen tillsammans med Balticgruppen, vilket ska innehålla ett ”nytt stadsbibliotek”. Kulturväven, som huset med tiden kommer att döpas till, är tänkt att bli ett storbygge som anhopar en rad kulturella verksamheter under samma sak och binder dem samman för att ge upphov till nya intressanta projekt. 15 000 kvad­ratmeter ska hyras av kommunen under 25 år. Resterande delar, bland annat ett 6 000 kvadratmeter stort hotell och ytor för kommers ska drivas av Balticgruppen. För att Vänsterpartiet ska delta i uppgörelsen, och på så vis gå i motsatt riktning mot vallöftet om stadsbiblioteket, beslutas också att ett kvinnohistoriskt museum ska ingå i det nya huset.

David Spelbacken är en av dem som ska komma att organisera motstånd mot planerna i ”Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket”.
– Det var helt tyst om frågan till beslutet togs. I stället för att ha en öppen diskussion som umeborna kunde ta del av och komma med egna inlägg och på så sätt vara “medskapande” så valde politikerna att diskutera i det dolda och sen presentera ett färdigt faktum.
I början av januari 2011 skriver en lång rad kulturutövare, inklusive anställda på stadsbiblioteket, en debattartikel i Västerbottens Kuriren med skarp kritik mot flyttplanerna. Man menar att processen varit bakvänd. Bibliotekets egna behov står inte i centrum. Tvärtom används verksamheten för att fylla ett skal som byggs med helt andra mål i åtanke. För biblioteksverksamheten pekar man på ett kraftigt försämrat läge i och med flytten bort från kollektivtrafikens knytpunkt Vasaplan. Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden och Marie-Louise Rönnmark, kommunalråd med ansvar för kulturhuvudstadsprojektet – båda Socialdemokrater – svarar drygt en vecka senare att ”här finns ett stort och växande intresse där det nuvarande biblioteket behöver få tillgång till mycket större och bättre lokaler” som motivering för flyttplanerna. Ett starkt fokus från politiskt håll ligger emellertid på behovet av ”ett nytt ansikte mot älven”, ett ”prestigeprojekt” som sätter Umeå på kartan.
David Spelbacken minns reaktionen på den inledande debatten som enorm.

– När vi lyfte upp biblioteksfrågan via debattartikeln och även insändare till lokaltidningen var det som att en flodvåg öppnades. Tidningarna fylldes med insändare kring flytten av stadsbiblioteket och då tog tidningar långt ifrån in alla inlägg. Den överväldigande majoriteten ville ha kvar biblioteket där då låg. De som var för en flytt var ofta politiker. Jag tror den folkstormen tog dem med överraskning och inte var något de hade förväntat sig.

Det är i detta skede som Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket bildas för att på allvar mobilisera opinion i frågan. För David fanns många skäl direkt kopplade till biblioteket som gjorde att folk valde att engagera sig, men det finns även ett större perspektiv.
– Jag och flera med mig var också mot flytten då vi ser den som ett steg i en större omvandlingsprocess av Umeå som handlar om att locka pengar till staden i form av företagsinvesteringar och turism. Detta på bekostnad av Umeåbornas egna direkta behov och intressen. Staden ska alltså marknadsanpassas och då får andra intressen underordna sig detta.
Under våren som följer försöker man på en rad sätt få politikerna att ändra sig inför att beslutet ska verkställas av kulturnämnden i maj. Bland annat anordnas en demonstration med omkring 200 deltagare och 1 000 namnunderskrifter lämnas över till ansvariga politiker. Protesterna tycks emellertid vara förgäves. Trots att Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet till slut röstar nej till en flytt av biblioteket får beslutet majoritet med åtta röster mot tre. Dagen efter släpper Västerbottens Kuriren en opinionsundersökning som visar att en överväldigande majoritet är emot en flytt.

När beslutet fattas går luften ur protesterna. För att få klart det nya bygget till kulturhuvudstadsåret sätts samtidigt alla processer på högfart och de innehållsmässiga aspekterna börjar nu på allvar utredas. Det ska visa sig att detta är ett arbete som inte ska ske problemfritt.
De förhoppningar och konflikter som följer med bygget av kulturväven är emellertid inte det enda som sker under denna tid i den blivande kulturhuvudstaden. I Umeås ansökan framgår att satsningar på nybyggnationer och infrastruktur med ett värde på sju miljarder väntas genomföras mot 2014. Det handlar om en omfattande upprustning av gator och parker, byggnation av flera nya hotell, gallerior, ett nytt badhus, två nya tågstationer i anslutning till Botniabanan liksom färdigställandet av en ny ringled för biltrafiken.
Några månader efter folkstormen mot biblioteksflytten kommer direktiv att stadens korvvagnar ska standardiseras i samband med upprustningen av Gågatan. Det kan tyckas banalt, men för korvförsäljaren Helmer Holm är det en arbetsmiljöfråga när han tvingas överlämna sin slutna trävagn i utbyte mot en öppen färdigdesignad kommunal vagn. Helmers konflikt med kommunen blir för många symbolisk. En stad som gör anspråk på sin kulturella touch är samtidigt oförmögen att vara pluralistisk. ”De måste passa in i den nya stadsbilden”, förklarar dåvarande ordföranden i tekniska nämnden beslutet för Västerbottens folkblad. Genom manifestationer, en bok och en utställning har konstnären Johannes Samuelsson försökt dokumentera och upplysa kring konflikten. I ett inslag i Svt:s Västerbottensnytt menar han att frågan är intressant eftersom den illustrerar hur kommunen försöker städa upp stadskärnan och det offentliga rummet med kulturen som täckmantel.
Helmer vinner till slut striden för egen del, och får dispens från de nya riktlinjerna.

Den riktigt stora stormen i Umeås kulturliv det här året har dock skett några månader tidigare. I april 2012 kommer beskedet att Scharinska Villan är hotad. I det rosafärgade, kulturminnesmärkta huset i innerstadens utkant huserar sedan 2006 en omtyckt rockklubb, ett andra hem för många musiker. Huset ägs av Umeå Kommun, förvaltas av Umeå studentkår och hyrs i sin tur ut till Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund som bedriver verksamheten. Hotet står på dubbel grund, å ena sidan ett kommunalt beslut om att sälja alla byggnader som inte huserar kommunal ”kärnverksamhet”, å andra sidan en byggnadsteknisk diskussion om att verksamheten skadar byggnadens kulturella värden. För att rädda verksamheten startar en rad lokala musiker kampanjen ”Bevara Scharinska”. Bland annat ställs en skylt med samma ord utanför huset och en Facebookgrupp med 5 000 medlemmar deklarerar: ”Vi ställer inte upp på 2014 utan Scharinska Villan”.

I media uttalar framstående musiker samma krav. Men inte bara Scharinska hotas av det kommunala direktivet. Även Kulturmejeriet, en byggnad som huserar en rad verksamheter inriktade på konst- och hantverk, drabbas. Under det massiva trycket från kampanjen tar kommunfullmäktige beslut om en lösning. Kulturmejeriet får stanna kvar, och kommer förmodligen även att renoveras. Scharinskas verksamhet får emellertid söka sig till andra lokaler, men lyckas förhandla till sig ett kontrakt om den gamla Vasaskolan i Umeås centrum.

Nere vid kajen har bygget av kulturväven tagit ordentlig fart. Här syns nu lyftkranar och en ständigt växande byggnad bakom avspärrningarna. Problemen har varit många och måldatumet har flyttats från vår till sommar för att till slut vara fastställd till 2014 års slutskede. Även planeringen kring husets innehåll, som vid beslutet till stor del bara var ett skal, har stött på besvär. I september 2012 framkommer det att det femte våningsplanet, som hela tiden funnits med i de kommunala planritningarna, nu i stället ska tillfalla Balticgruppen. Enligt politikerna är det hela ett missförstånd vilket framstår som förvånande efter månader av ambitiösa planritningar. På det femte planet skulle dels Balettakademin, dels det kvinnohistoriska museet husera. Balettakademin, i princip den enda icke-­kommunalt ägda verksamhet som med entusiasm deltagit i projektet, kastas nu ut samtidigt som museet flyttas ner och trängs in bland den övriga verksamheten.

De engagerade inom Balettakademin inklusive verksamhetens rektor rasar i media. Snart har en Facebookgrupp med över 1 000 medlemmar startats med krav på att Umeå Kommun tillhandahåller en vettig lösning. De nuvarande lokalerna är sedan länge i dåligt skick och är i stort sett planerade att rivas. Ännu en kampanj med manifestationer och debattartiklar ser nu dagens ljus, och tvingar till slut politikerna att bekosta omfattande renoveringar av de nuvarande lokalerna.

Samtidigt hörs oroande nyheter från stadsbiblioteket. Det har sedan tidigare stått klart att det statliga depåbibliotek som i dag delar lokaler med stadsbiblioteket inte kommer att få plats i det nya ”större” biblioteket. Nu kommer även information om att stora delar av bibliotekets magasin börjat gallras ut för att rymmas i de nya lokalerna. David Spelbacken från Stoppa flytten av stadsbiblioteket berättar:
– Exakt hur mycket det kommer minska är inte klart i dag. De upptäckte i oktober förra året att de hade mycket mindre plats än beräknat och skulle bli tvungna att kasta cirka 30 procent av böckerna. De försöker nu hitta lösningar för att åtgärda detta, men nog kommer de behöva minska antalet böcker rejält.

Den 1 mars 2013 skriver Västerbottens folkblad att det nya biblioteket beräknas bli 6 000 kvadratmeter – det villa säga 700 kvadratmeter mindre än det är på nuvarande plats och tvärt emot politikernas argument för varför flytten var nödvändig.
Problemen som uppstått kring planeringen av Kulturväven stannar dock inte här. För att planera det kvinnohistoriska museet som ingick i den ursprungliga uppgörelsen har en styrgrupp tillsats under det Vänsterpartistiska kommunalrådet Tamara Spirics ledning. Den 13 feb­ruari meddelar projektledaren Charlotta Gustafsson att hon säger upp sig. Hon menar att hon inte känner sig ha Spirics förtroende och pekar på problem i den politiska styrningen av projektet. Principen om ”armlängds avstånd” borde råda. I kölvattnet av konflikten kommer även flera av de övriga i den politiskt tillsatta arbetsgruppen att lämna i protest och därmed upphäva samförståndet som varit rådande kring Kulturvävens blivande.
Bara 200 meter från byggarbetsplatsen där Väven ska stå på kajområdet ligger Verket, ett autonomt musikhus som startades av ideella krafter för drygt sex år sedan. Även de har sedan början av året fört en offentlig kampanj för verksamhetens överlevnad. Emma Swanström, medgrundare och fortfarande aktiv i föreningen berättar att de sedan starten haft ett rivningskontrakt, men att det först är nu det börjat hända saker.
– Verket är beläget där projektet ”staden mellan broarna” planeras, och nu ska ombyggnationer ske. Detta hänger ihop med bygget av kulturväven och det förestående kulturhuvudstadsåret.

I Umeås fördjupade kulturhuvudstadsansökan lyftes just Verket fram som en av tjugotalet verksamheter som ska måla upp en bild av det specifika för Umeås kulturliv. Att de nu tvingas bort i kölvattnet av kulturhuvudstadsårets stadsomvandling kan därför beskrivas som en ödets ironi. För Emma är det därför även självklart att kommunen bär ett ansvar för att en lösning kommer till stånd.
– Verket har gynnat Umeås kulturliv något helt enormt för en hittills väldigt låg kostnad för kommunen. Jag förväntar mig att de hjälper oss hitta lokaler på alla sätt de kan, och ger oss ekonomiskt stöd för att kunna installera oss i dem.
Hur det går är ännu en öppen fråga. De engagerade letar febrilt efter en ny lokal samtidigt som kampanjen pågår för att belysa situationen och få politikerna att agera.

Den röda tråd av konflikter som löper längs med Umeås kulturhuvudstadssatsning ger en fingervisning av den motstridighet som omgärdar projektet, trots kulturhuvudstadsorganisationens ständigt optimistiska marknadsföring. Den visar otvivelaktigt att den ekonomiska mobiliseringen inte per automatik gynnar de kulturella verksamheterna, utan tvärtom i vissa fall tränger bort desamma. Även delaktiggörandet av medborgarna tycks allt oftare sättas ur spel när det ställs i konflikt med den berättelse som är central i stadens marknadsföring.
Om några månader ska programåret inledas, med en slutgiltig budget på 140 miljoner. En rad grupper, verksamheter och kulturutövare har fått stöd för att genomföra aktiviteter som ska garantera att festen inte uteblir.
När jag avslutningsvis frågar Emma Swanström hur hon, efter alla turer, känner inför 2014 uteblir dock entusiasmen:
– Jag ser faktiskt inte fram emot året. Jag tycker det har skötts dåligt, även om jag kommer att glädjas åt den kultur jag tack vare titeln får uppleva. Allt hade kunnat göras så mycket bättre. Så många bärare av Umeås kulturliv hade kunnat ges känslan att de äger detta och fått lön för sin möda. Jag tror att det kommer att kännas som något av en lättnad när all anspänning är över och vi kan blicka framåt.

———————–
Ursprungligen publicerad 10 april 2013 i veckotidningen Arbetaren

Vem tjänar på staden som kreativt varumärke?

florida

”Ett spöke går runt i Europa sedan den amerikanske ekonomen Richard Florida förutspådde att framtiden tillhör de städer där den kreativa klassen känner sig hemmastadd.”

Så inleds det drygt tusen ord långa manifestet ”Inte i vårt namn” (Not in our name, NION) som den Hamburgbaserade sammanslutningen med samma namn publicerade i början av november 2009.

Den tidigare så framstående tyska industristaden hade under 00-talet påbörjat ett omfattande stadsrevitaliseringsprojekt i ett försök att pånyttfödas i avindustrialiseringens tidsålder. Stadsplanerarnas profet heter Richard Florida, och deras bibel: ”Den kreativa klassens framväxt”.
Florida är en amerikansk ekonom vars teorier närmast blivit hegemoniska i dessa kretsar, i en tid då städer väntas konkurrera med varandra om ett flyktigt globalt kapital i jakt efter snabba investeringar. Hans tes är att en grupp som han valt att benämna ”den kreativa klassen” – musiker, konstnärer, designers, HBTQ-personer (!) och så vidare – är de man ska locka för att skapa en levande stad med stark tillväxt.

För att göra detta ska städer skaffa ett kreativt varumärke, ett ”citybrand”, som på olika sätt ska inkapsla stadens innovativa sidor för att sedan säljas till potentiella inflyttare, turister och investerare. Florida pekar därtill ut ett antal metoder för att planera staden så att dessa kreativa individer ska trivas – metoder som planerarna på de flesta håll i praktiken tycks desto mindre intresserade av att följa.
Hamburgs strategi liknar på många sätt den Umeå anammat sedan utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Där avlöser de kulturella jippona varandra på löpande band, från ölfestivaler via färjearrangemang och alternativa konstspektakel till karnevaler.
Från stadens PR-kontor massproduceras broschyrer som samlar denna skimrande bild och försöker sälja in den över hela Tyskland och Centraleuropa.

Den bild av Hamburg som framträder i ”inte i vårt namn” är emellertid en helt annan än den som presenteras i stadsmarknadsföringen. Där berättas en historia om en allmännytta som ständigt säljs ut, om eskalerande bostadspriser – om fattiga, invandrare och pensionärer som trängs allt längre ut i stadens periferier.

”Vi tror att er växande stad egentligen är samma gamla segregerade stad som på 1800-talet: Promenadstråk för de rika, kaserner åt pöbeln”, skriver dem.

Manifestet var ett avståndstagande. Ett uppror från Hamburgs kulturutövare mot det sätt deras verksamheter användes i gentrifieringen, omvandlingen av deras egna bostadsområden. En beskrivning av en kulturpolitik där kulturutövarna i allt högre grad lojalt väntades agera i stadsrevitaliseringens tjänst, trots att de själva på sikt var förlorare när hyrorna sköt i höjden och deras ockuperade hus vräktes för att bli H&M-butiker och trendiga restauranger.

Till och med kulturnämnden har gjorts till gisslan för planerarnas och politikernas eskalerande vilja att göra allt till events och uppföra spektakulära prestigeprojekt. Under månaderna efter att manifestet publicerades skrev tusentals musiker, konstnärer, författare och andra ”kreativa” Hamburgsbor under det med sina namn.

Att läsa den fyra år gamla texten, så här tre månader innan invigningen av Umeås kulturhuvudstadsår, är på många sätt hisnande. Berättelsen har både generella och precisa likheter med den utveckling som skett även här i Umeå efter att staden bestämde sig för att, i Richard Floridas anda, sluta upp kring idén om den ”kulturdrivna tillväxten”.

Den stadsomvandling som kulturhuvudstadsåret drev igång efter utnämningen 2008 har, utan tvivel såväl trängt undan mindre kapitalstarka aktörer – som Verket och snart troligen även Sagateatern – från Umeås stadskärna. Den har i delar av kulturlivet skapat en ängslighet inför att anta en allt för kritisk och politisk hållning i rädslan att bidrag ska villkoras eller dras in. Anställda inom kulturella institutioner har vid engagemang mot stadsomvandlingen till och med tillrättavisats av kommunalrådet Lennart Holmlund.

Berättelsens lokala bäring ställs på sin spets under de kommande åren i allmänhet, och under 2014 i synnerhet. Vem tjänar egentligen på den här typen av stadsmarknadsföring, och i vems tjänst sker den?

Kulturutövarna i Hamburg har sin bild klar, för som de skriver i slutstycket av det i dag välspridda manifestet:
”En stad är inget varumärke. En stad är inte ett bolag. En stad är en gemenskap. Vi lyfter en samhällsfråga som i dagens städer också handlar om en kamp om territorium. Det handlar om att ta över och försvara platser som gör livet värt att leva i denna stad, som inte tillhör målgruppen för den växande staden. Vi hävdar vår rätt till staden – tillsammans med alla invånare i Hamburg vägrar att bara vara en faktor i den regionala marknadsföringen. Inte i vårt namn.”

——————–
Ursprungligen publicerad 26 november 2013 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)

Kulturår – för att locka investerare

kulturar

Jag sitter med en vän på kafé och som vanligt glider samtalet efter en stund in på det ofrånkomliga: byggarbetsplatserna, ryktena som viskas, de stora frågorna om kulturens varande och vår egen plats i en stad som upplevs glida oss ur händerna. Det här är för mig Umeå tjugohundrafjorton – kulturhuvudstadsår, men framförallt, brytpunkt.

Vi är uppvuxna här, förvisso med några års mellanrum och på olika sidor av stan men ändock med samma upplevelse. På många vis är det vad som bara går att beskriva som en svensk småstadsuppväxt. Tonåren. Hänga planlöst på torgets ”apberg”, eller utanför hamburgerhaket Frasses och tjuvröka. Hamna i bråk med de som anammat en annan livsstil utan att från någon sida riktigt förstå vad upprinnelsen varit. Bli utkastad från kvarterets ungdomsgård på fredagskvällen för att planlöst dra runt och supa i trapphus och andra icke-platser. Ibland bara söka efter något att paja, utan egentlig mening. Grina i baksätet i socialtjänstens bil. Men framförallt; drömma om ett ställe för såna som oss.

När detta utspelar sig för min egen del har Umeå kommun drygt ett år tidigare stängt ner Sveriges troligen mest välbesökta fritidsgård. Satt den slutgiltiga käppen i hjulet för en växande ungdomsrörelse vars framträdande gemenskap byggdes på avståndstagande från droger. De officiella skälen var förvisso krassa sparkrav, men djungeltrumman här i stan har alltid berättat en annan historia. En historia om politiker och tjänstemäns rädsla för en växande rörelse vars radikalaste deltagare tände eld på Scanbilar, förstörde korvkiosker och släppte ut tusentals minkar. En oförmåga att förstå som skapar handlingar som ska ta tid att reparera.

Att som tonåring komma in i det som var kvar av den här kulturella miljön var att tidigt lära sig läxan om kommunen som en fiende, som ett hinder för en levande gräsrotskultur. Kampen för självstyrda och ändamålsenliga lokaler gick aldrig i stå, och det tog inte lång tid förrän jag själv fick erfara vad det innebar att försöka diskutera frågan med lokala företrädare. Hopplöshet.

Någon gång mitt i vintern 2004 ockuperades en gammal träkåk i stan. Vi gick dit den där första kvällen och stod med runt hundra andra umebor och lyssnade på nåt band och frös som fan. Jag gick tillbaka varenda dag, försökte hjälpa till med det ena och det andra, fram till att polisen bommade igen det. Kravet var ett aktivitetshus som brukarna själva bestämde över, men politikerna lyssnade inte den gången heller.

Det var några år efter dessa kalla veckor som jag läste i tidningen att Umeå ansökt om titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Vi hade just hyrt ett gammalt tyglager på en av centrums bakgator och startat ett litet musikhus med replokaler, kafé och en scen. Vi hade gjort det själva, efter alla år av samtal och krav som ledde ingenstans. Samtidigt pratade politiker sig varma i tidningar och pressmeddelanden om varför just Umeå förtjänade att vinna den här, tydligen prestigefyllda titeln. Här hade man minsann i decennier satsat hårt på kulturen. Här fanns både starka institutioner som opera och museer men också; spännande och dynamisk gräsrotskultur.

Jag försöker leta mig tillbaka i tanken till diskussionerna vi hade där och då, när allt detta presenterades. Å ena sidan en ilska över att tillskrivas ett värde när någon kommit på att det passar sig, å andra sidan en hoppfullhet om att äntligen erkännas, om att på riktigt tillskrivas en given plats i stadsrummet.

Nu är vi här. Sju år har passerat. Kvar är bara ilskan.

Visst, massa kulturföreningar fick sin del av skattkistan för att under ett år skapa något lite utöver det vanliga, ta sin plats i programmet. Samtidigt är upplevelsen av vad ett kulturhuvudstadsår inneburit för Umeå något radikalt annorlunda. En utgångspunkt för ett ekonomiskt-politiskt skifte, en massiv omvandling av stadens rum och platser.

Det lilla musikhus vi startade 2007 har vräkts från sitt rivningskontrakt eftersom en skyskrapa ska byggas ovanpå och huserar nu en bra bit utanför centrum. Hela området, som då var en bakgata, håller i skuggan av det semi-kommersiella kulturhuset med integrerat hotell som byggs på granntomten, att rustas upp. En välbesökt och för många föreningar existensavgörande teater får se sina verksamheter tvångsflyttas, varpå lokalen snart ska rivas för att lämna plats åt ett annat höghusbygge.

En liknande historia kan berättas om stadsbiblioteket. De verkliga vinnarna i denna historia är fastighetsägarna vars inflytande växt drastiskt de senaste åren. Glädjeskrattet som kom ur erkännandet fastnade liksom i halsen. Kvar blev en stad där kultur i första hand ses som ett medel för att locka inflyttare, turister och investerare i hopp om fortsatt snurr i tillväxtens ekorrhjul. En stad där de kritiska protesterna blir allt starkare mot bristande demokratiska processer och ett ständigt undandragande av för många människor, viktiga platser.

Från Umeå kommuns olika kommunikationskanaler kommer en strid ström reklam för spelningar, teaterföreställningar, dansuppträdanden och andra kulturella evenemang. Allt oftare känner jag att jag bara vill skita i att gå, till och med från de sammanhang jag vigt mitt liv åt. Det känns, när jag närvarar, som att jag deltar i ett marknadsföringsspel där jag alltid till syvende og sist står som förlorare. Där min närvaro slutar med att jag står vid ännu ett byggstängsel och ser något jag älskar rivas – för att lämna plats åt ännu ett hotell för kulturhuvudstadens besökare.

———————
Ursprungligen publicerad 30 januari 2014 i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda.