Grundläggande rättigheter måste ges de mest utblottade

essa_rattighet

Bara tanken på att i skrift vidröra denna situation, att sätta dessa ord på papper, är en känslomässig tyngd jag helst skyr. Oräknerliga dagar har jag det senaste året öppnat datorns ordbehandlingsprogram och känt pulsen öka samtidigt som tårarna tränger på i ögonvrån. I stället för att skriva har jag snabbt stängt ner dokumentet igen. Skiftat mitt mentala fokus. Till något trevligare. Enklare. Mer abstrakt.

Ilskan och sorgen får nämligen hela min kropp och framför allt mina händer att skaka okontrollerat. Det blir till en slags fysisk barriär som hejdar alla försök att uttrycka allt det som inte sägs, men som måste sägas. Det är också skälet till att just mina åsikter sällan representeras i de välfyllda kommentarsfält som följer varje notis om detta ämne. Eller mer tydligt uttryckt; om de här människornas vardag. Att bestrida de tongivande uppfattningarna, hatet och den avhumaniserande flodvågen tycks i stunden nästan alltid vara en övermäktig uppgift.

Men jag vet att många – vänner, bekanta, grannar, släktingar och engagerade – också bär dessa känslor. Att även de, ni, över tid fastnat i tystnadens apati av liknande skäl som mina.

Och jag förstår att även om denna specifika situation är en nyhet för mig, så är den inte det för personerna vi ifråga talar om i dessa sammanhang. Jag förstår, utan att överhuvudtaget vara i närheten av att veta hur det känns för dem, att deras egen tystnad inte bara beror på språkliga och kunskapsmässiga vallar. Att den relaterar även till en över generationer förlöpande vana att bli behandlad just som här sker. Alltid andra klassens invånare. På förhand fråntagna all form av förtroende att framhäva den egna berättelsen. Eftersom det i sig ligger inneboende i fördomsbilden att de ljuger, bedrar, luras.

Det här är emellertid inget försök att representera dem. Inte en ansats att teckna varken deras känslor, åsikter eller historia. Det finns andra som har betydligt mer djupgående kunskap att göra det.

Skälet för mig att trots allt ta fast hand över skakningarna och hålla tillbaka tårarna just denna gång är snarare i syfte att skissa några rader om det lokala sammanhanget, om politikens roll och om retorikens konsekvenser. Om den inramning som präglar vilka frågor vi ställer, vilka motsättningar vi upprättar och vilken verklighetsbild vi tillsammans skapar här.

Jag tänker här på användningen av begreppet ”skyldigheter”. Kommunen sägs nämligen sakna sådana inför de här personerna, enligt dominerande juridiska tolkningar. Och politikerna hänvisar också gärna till detta när de ställs inför faktumet att fattiga människor – däribland många barn – lever i mögliga, fuktskadade husvagnar utan varken el eller vatten på en plats där vintern är både lång och kall.

Men politik handlar knappast i huvudsak om att krasst administrera skyldigheter. Att uttrycka sig så innebär i underton något väldigt graverande; ett underkännande av hela den idémässiga kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Politikens roll är nämligen just att utifrån en ideologisk, etisk eller moralisk kompass bestämma riktningen för vilken typ av samhälle man ämnar skapa. Att, så att säga, göra de subjektiva valen inom handlingsutrymmet gällande exempelvis hur och i vilket syfte tillgångar ska användas och fördelas. Hushålla med resurser, men också söka förändra förutsättningarna. Utan detta ter det sig poänglöst att överhuvudtaget välja representanter eftersom deras uppgift begränsats till att upprätthålla de strukturer som dessförinnan satts på plats.

Den situation lokalpolitikerna själva tecknar brukar beskrivas som ett postpolitiskt tillstånd. Ett läge där politikens fasad – ritualer, strukturer och liknande – är intakt, samtidigt som den tömts på sitt innehåll, sin funktion.

Bland andra har till exempel statsvetaren Chantal Mouffe på ett ambitiöst vis teoretiserat kring denna samtidstendens i boken ”Om det politiska”.

Och tendensen att handlingsutrymmet minskar, i takt med stagnerad tillväxt och en stat i undandragande, finns utan tvivel där. Det ställer krav på oss som vill leva i ett demokratiskt samhälle att ta strid för omfattande strukturella reformer förmögna att återföra handlingsutrymmet och makten till befolkningen i så hög grad som möjligt.
Samtidigt finns det något skenheligt i politikernas retorik, när man mer specifikt studerar just handlingsutrymmet i det lokala sammanhanget.

Det finns nämligen massor av saker som de styrande i Umeå gör, trots att de saknar skyldigheter till det. Till exempel ges bidrag på sammanlagt 30 miljoner kronor varje år till företag av kommunstyrelsen. Ett sådant är gitarrmuseet, som under tre år fått sammanlagt 8,6 miljoner skattekronor till sitt aktiebolag. I vissa av dessa fall balanserar dessutom politikerna på en juridisk knivspets, eftersom man inte får gynna enskilda näringsverksamheter på grund av konkurrenslagstiftning.

Umeås politiker har heller ingen skyldighet att investera mångmiljardbelopp i spekulativa prestigebyggen uppförda i samverkan med privata partners, vilka i sin tur tar ut skatteinvesteringarna i vinst ur projekten. Inte heller måste man arrangera kulturhuvudstadsår med dess utgifter i att betala utländska journalister för att producera positiva bilder, eller att göra VIP-galor för dignitärer. Ändå gör man detta. Man ser investeringarna som ”möjligheter”, vilka i längden sägs gynna hela staden och dess befolkning.

Hur ska vi förklara den här samtidsbilden? I mina ögon framträder en situation där det politiska handlingsutrymmet minskar, men där styrande politiker samtidigt använder de möjligheter man har att navigera med till att föra något som bara kan beskrivas som en aggressiv klasspolitik.

En politik där en allt större del av svängrummet används för att sko redan starka ekonomiska intressen – inte sällan genom regelrätta bidrag – samtidigt som fattigdom i allt högre grad bemöts med antingen handfallenheten eller polisiär repression. Behandlingen av utsatta EU-medborgare som migrerat från just fattigdom och strukturell diskriminering är inte ett undantag, utan snarare ett ytterlighetsexempel på en mycket bredare politisk tendens. Mittpunkten av densamma är den gradvisa nedmonteringen av den breda välfärdsstaten; försäljningen av kommunal bebyggelse liksom nedskärningar i vården, i skolan och i omsorgen.

Avsaknaden av någon som helst diskussion med denna utgångspunkt är vad som föder sorgen och ilskan inom mig. Hur viljan att maskera klasspolitiken med dess skattesubventionerade företagande i stället tenderar att göra de fattiga skyldiga för sin egen utsatthet. Hur denna osynliggjorda konfliktlinje liksom underblåser upprättandet av en alternativ konfliktlinje mellan de som har tillgång till en stagnerande välfärd och de som är så utblottade att de saknar rätt även till de mest grundläggande rättigheterna.

Det, snarare än något slags filantropiskt anspråk, är också det huvudsakliga skälet till att jag ser det som nödvändigt att agera solidariskt i syfte att stärka exempelvis de migrerade EU-medborgarnas rättigheter. För som yttersta konsekvens i en bredare problematik, bär frågan också svaren på hur vi både på kort- och lång sikt åter kan börja röra oss i riktning mot en stärkt demokrati och en ökande jämlikhet, snarare än längs en stig ledandes åt motsatt håll.

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.

Från frustration till stadskamp

frustr

Umeå är som bekant EU-kulturhuvudstad i år. Det har inte bara resulterat i företags­event, hovkultur och ogenerat skryt från kommunen. Många Umeåbor har också omvandlat den frustration de byggt upp under åratal till politisk handling. Arbetaren har undersökt vilka former stadskampen tar sig i praktiken.

– Vi var trötta på att kommunen säger att de ska rusta upp, men sedan bara fortsätter med nedskärningarna. Droppen blev beslutet att ta bort ytterligare två lekparker här på området, berättar Anna.
Hon och några andra Ålidhemsbor håller precis på att skruva fast de sista brädorna på den lilla scenen. Tillsammans med ett hundratal personer i alla åldrar har de denna varma helg i mitten av maj bestämt sig för att göra om ett eftersatt mellanrum till en folkpark. Mittemellan den nedlagda högstadieskolan, kulturhuset och det halvtomma stadsdelscentrumet har de på tre dagar skapat en gemensam mötesplats i det offentliga rummet. Förutom scenen står här nu en grillplats, en portalentré och en mängd pallkragar för stadsodling. I träden hänger tvättlinor med färgglada vimplar och små glasflaskor med blommor i. På den rosa skylten ut mot vändplatsen framför Ålidhems centrum står det ”Välkommen!” med snirklande bokstäver. För Anna och de andra parkbyggarna är detta inte bara en protest, utan snarare ett socialt experiment.
– Vi har byggt grunderna, men tanken är att hela området nu ska känna sig inkluderade i att fortsätta komplettera utifrån sina egna drömmar. Att parken ska leva kvar som ett självförvaltande gemensamt inslag i stadsrummet.
Och reaktionerna i området har varit överväldigande positiva. På en social mediesida där parkgruppen sprider information om bygget berättar en Ålidhemsbo att parken är hennes nya favoritställe i stadsdelen.

Att parkprojektet sker i Umeå denna vår är ingen slump. I kölvattnet av det pågående kulturhuvudstadsåret i kombination med kommunens ansträngda ekonomi har rörelser med fokus på ”rätten till staden” successivt växt sig starka. Ur det som för några år sedan började som en kritisk diskussion om kultursyn, skrytbyggen och omdaningar av de offentliga rummen har allt fler börjat titta på möjligheterna att själva sätta agendan för stadsutvecklingen genom kvartersföreningar och civil olydnad. Här och var har små allmänningar som tvättstugebibliotek, ge-och-ta-skåp, gerilla­odlingsprojekt och lokala, sporadiska gratiskaféer växt fram. Vad som hägrar bakom de små, partikulära projekten är ett envist byggande av organisatoriska strukturer av kommunikationsnätverk, lokaler, folkbildande sammanhang och tillgängliggörandet av infrastrukturella verktyg.

Sensommaren 2013 gick thailändska bärplockare, anställda av ett företag i Västerbottens inland, ut i vild strejk. Tillsammans åkte de från det gamla sanatorium i Hällnäs där de varit inkvarterade, till en parkeringsplats utanför fackförbundet Kommunals lokaler i centrala Umeå. På bilarna skrev de ”HELP” och ”S.O.S” i hopp om lokalt bistånd. De kommande veckorna kom den lilla parkeringen, med trevande hjälp från lokala aktivister och frivilligorganisationer, att omformas till något av en stad i staden. Strukturer byggdes upp för matförsörjning av det stora antalet strejkande på plats, toalettlatriner fixades, frivillig sjukvårdspersonal gick rond, flera stora militärtält med kaminer restes. Det visades film. Situationen på parkeringen kan och ska inte idealiseras. Bärplockarlägret var den krassa närvaron av den tredje världens levnadsvillkor, mitt i den första. En ständig påminnelse om hur svårt det är att bejaka rättigheter i en tid då varan arbetskraft kan flygas över ett helt jordklot.
De organisatoriska och politiska erfarenheter lägerbygget medförde ska dock inte förringas. Migranters situation i EU har, inte bara i Umeå, blivit en allt mer självklart närvarande fråga för de rörelser som kämpar i frågor som rör stadsrummet. Inte minst har detta blivit ett faktum i och med den nationella implementeringen av det så kallade Reva-projektet, likväl som rivningarna av olika migrantläger för i synnerhet rumänska romer.
Några hundra meter bort från den plats där strejkande migrantarbetare och lokala aktivister bygger läger, förbereder Umeå kommun samtidigt rivningen av en populär och symbolisk mötesplats. Genom en läcka till Förbundet allt åt alla har Umeåborna fått veta att kommunen ämnar jämna den offentliga mötesplatsen som i folkmun kallas Apberget med marken.
Apberget är något så anspråkslöst som en scen med talarstol, klädd framtill med stora stentrappor, mitt på stadens mest centrala punkt. Den officiella anledningen till den hastiga rivningen är att kommunen måste dra ledningar på platsen till den bredvidliggande shoppinggalleria som snart ska öppna under namnet ”Utopia”. Många Umeåbor är emellertid skeptiska, och menar att det snarare handlar om fastighetsägares påtryckningar att rensa det offentliga rummet på platser som sänker motivationen att konsumera. Det ska, många månader senare, visa sig att kritikerna hade mer än rätt i sina farhågor.
Dessförinnan ska hösten präglas av en farsartad medborgardialog, som mer än en gång slutar med att ansvariga flyr platsen och dialogdeltagarnas ilska. På många sätt blir dialogen en slags kanal för all den frustration som under åratal grott i Umeå rörande stadens omvandling, ökade klyftor och privatiserande åtgärder i de offentliga miljöerna.

Det intressanta med Apbergetfrågan är emellertid inte kritiken, utan den olydnadsform som motståndet kommer att kantas av. På den plats där Apberget tidigare stod bygger en grupp som kallar sig Apan fattas, till stor del bestående av arkitektstudenter, upp en ny mötesplats. Den kompletteras snabbt av konststudenter, som placerar ut en replika av den gamla talarstolen. Under de kommande månaderna följer en rad konstnärer och musiker på olika håll efter genom kritiska gestaltningar, via skulpturer och musikvideor.
Aktionerna fungerar inte bara som opinionsbildning mot redan pressade makthavare. De flyttar bokstavligen gränserna för hur politik görs i staden och hur platser skapas. De diskussioner som några månader tidigare fokuserade på vad politikerna gjort fel rör nu i allt högre grad den egna rörelsens förmåga att aktivt driva stadsutvecklingen åt ett annat håll genom att ta rum i anspråk – må det vara genom skapandet av mikroallmänningar, upplivandet av döda kvarterslokaler eller genom hus- och markockupationer.
Det som sakta börjat ske i Umeås Rätten till staden-rörelse har tydliga paralleller till politiska uppror i städer som Hamburg, Istanbul och Rio de Janeiro de senaste åren. Å ena sidan en allt mer nyliberalt präglad stadsutveckling där framgång mäts i fastighetsbolagens vinstmarginaler. Å andra sidan rörelser som inte bara samlas kring ett ”nej”, utan som i allt hög­re grad formerar progressiva praktiska strategier kring medborgarnas rättighet att forma och omforma platser efter sina egna visioner, drömmar, behov och begär.

Vad som kännetecknar länder som Turkiet, Brasilien, Tyskland och Sverige är emellertid inte ekonomisk depression och hårdföra sparkrav från internationella valutafonden och världsbanken. Det här är expansiva ekonomier, framdrivna av ett långtgående fråntagande av resurser som tidigare, i alla fall delvis, varit gemensamt ägda.

Landsbygdens minoritetsgrupper möter olika former av repression när naturresurser ska tillvaratas. I Sverige fick konflikten om en eventuell gruvetablering i Gallók en våldsam avslutning när polisen bestämde sig för att rensa protestlägret. Även i Turkiet har gruvfrågan varit föremål för kraftiga protester de senaste veckorna efter den tragiska massakern i staden Soma, i mitten av maj, med uppemot 300 döda. Och under veckan som gick utbröt kravaller mellan protesterande ursprungsfolk och polis i Brasiliens huvudstad Brasilia. I städerna råder samma fråntagande politik genom strategisk gentrifiering och kreativ förstörelse. Fattiga bostadsområden lyxrenoveras, de offentliga rummen städas från oönskade element och i vissa fall rivs hela kvarter för att lämna plats åt fastighetsägare som vill ”förädla” marken, må det vara med nya dyrare bostäder, ett köpcentrum, eller ett arenabygge. Men även välfärden – skola, vård och kollektivtrafik – säljs ut och blir föremål för spekulation.
En allt större del av de offentliga medlen tas samtidigt i anspråk för platsmarknadsföring. Må det vara ett fotbolls-VM, ett kulturhuvudstadsår eller ett mer långtgående projekt att framställa staden som en historiskt dynamisk plats.

De myllrande rörelser som samlas kring idén om ”rätten till staden” avfärdar förstås denna så kallade utveckling, i synnerhet i försvarandet av platser som blivit föremål för spekulation – må det vara en park eller en stentrappa med talarstol. Samtidigt finns, som sagt, ett mer offensivt anspråk. Ett sökande efter sprickor, för att låna ett begrepp av sociologen John Holloway.
I sprickorna hägrar skenet av andra, mer jämlika och gemenskapande sociala relationer.
Vi ser det när Rios ungdomar stormar in på köpcentrum och belägrar platsen, bara för att hänga där. Vi ser det i Istanbuls sociala rörelsers trevande husockupationer, försöken att etablera sociala center i stadens bostadskvarter. Och vi ser det i hur studenter, bostadsaktivister och kulturutövare i Umeå tar offentliga platser i anspråk för att experimentera med deltagarnas behov och begär.
Utmaningen, tycks det, blir som Holloway påpekar att vidga dessa existerande sprickor och samtidigt få dem att sprida sig över det geografiska landskapet, till dess att det krackelerar.

I den gemensamma parken som boende byggt på Ålidhem har det hunnit bli Kristi himmelsfärd – invigningsdag. Solskenet blandas med friska vindar som får tvättlinorna med små färgglada vimplar att vaja stillsamt. Boende i alla åldrar är där. Det spelas musik och grillas korv. Barnen får ansiktsmålning. Någon håller i en liten workshop i gerillaodling. Det bjuds på gratis fika. Kanske kan man säga att det ligger en känsla av hoppfullhet i luften, en känsla av att en annan värld är möjlig, att staden kan vara annat än en plats för likriktad handel och parasitär fastighetsspekulation.

———————-
Ursprungligen publicerad 5 juni 2014 i veckotidningen Arbetaren