Tag: Kulturhuvudstadsåret

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

Alliansens lösning är en del av problemet

etc2Att Umeå står på randen till ekonomisk kris har under den gångna veckan blivit allt tydligare.

Med ekonomernas delårsrapport som officiellt presenterades för kommunfullmäktige den första november framkommer att skatteprognoserna och intäkterna från staten väntas minska ordentligt. Och med kommunens icke-existerande handlingsutrymme, till följd av växande låneskulder för stadsomvandlingen, driver nu debatten mot tre utvägar som tänks kunna göra kvitt med underskottet: nedskärningar i verksamheterna, utförsäljningar av offentliga tillgångar eller skattehöjning.

Allianspartierna, som alla varit fullt ut delaktiga i de beslut som skapat denna situation, argumenterar nu allt kraftfullare för att just ökade utförsäljningar av fastigheter som lösning. Å ena sidan i Bostadens bestånd av hyresbostäder, å andra sidan i resterande fastighetsbestånd.

Detta förslag är problematiskt, eftersom just denna lösning varit en högst bidragande orsak till att man hamnat i dagens situation.

I slutet av 1990-talet fattade politikerna nämligen ett principiellt beslut om att kommunen inte skulle äga fastigheter i vilka man inte hade så kallad kärnverksamhet. Ett ganska typiskt uttryck för den nyliberala våg med framväxten av så kallad ”New public management” (NPM) som under årtiondet svepte över världen.

Beslutet har i praktiken föranlett att kommunen stegvis krängt bort kåkar där man haft externa hyresgäster, eller där det uppstått glapp i de egna verksamheternas lokalbehov. Med hänvisning till detta har kommunen exempelvis sålt byggnaderna där Konstnärligt campus senare byggdes och Tullkammaren i ”Staden mellan broarna” för till synes små summor. Det var också orsaken till att Scharinska Villan lyftes upp för försäljning redan 2012 och att Lokstallarna såldes 2015. Denna typ av försäljningar vill Umeåalliansen alltså nu att Umeå ska genomdriva i än högre takt.

För den som blickar över tid har det dock blivit tydligt att denna metod får två slags negativa konsekvenser.

Precis som med NPM i andra offentliga sektorer är det påtagligt att det – eftersom man saknar egen buffert – även här uppstår logistiska problem, plötsliga kostnader och beroendeställning av privata aktörer så fort man ställs inför oväntade förändringar eller omständigheter. Här står stängningen av Fridhemsgymnasiet och den följande situationen för Komvux och SFI som ett aktuellt exempel.

Än värre är dock den andra konsekvensen. För i takt med att kommunen säljer sitt bestånd för kortsiktiga vinster tenderar ju privata, framsynta fastighetsspekulanter att köpa detsamma. På så sätt skapas en successiv förskjutning av makt över stadsrummet och dess framtida utveckling, från det demokratiskt reglerade offentliga till enskilda rika privatpersoner.

Vad vi sett de senaste åren är att den makt dessa fastighetsägare tillskansat sig via avyttringarna sedan använts för att tvinga stadsutvecklingen i en riktning som för dem själva innebär ansenliga och långsiktiga vinster, samtidigt som den för kommunen innebär stort risktagande och stigande skuldsättning.

Det här är i praktiken ett slags sofistikerat klasskrig i geografin. Klyftor som vidgas, resurser och inflytande som flyttas från flertal till fåtal. En egentligen tydlig och klassisk intressekonflikt, om än för väljarna dold av de folkvalda genom floskler och byråkratiskt språkbruk.

Erfarenheten borde emellertid visa oss att den här metoden inte löser några kriser, utan snarare tenderar att skjuta de på framtida generationer, med än mer graverande sociala, ekonomiska och demokratiska konsekvenser. Därför bör Umeå inte, ännu en gång, välja denna väg. Därför är Umeåalliansens förslag inte heller en lösning, utan en del av problemet.

Kultursatsning – men på vad?

kulturpengar”Kulturhuvudstad – Vars fan går alla miljonerna?”. Året var 2008, och banderollen med citatet hängde på Tullkammarens fasad. Den kallställda tegelbyggnaden hade ockuperats under en helg i protest mot Umeås kulturpolitik i allmänhet, och ambitionen att bli kulturhuvudstad i synnerhet.

En del av kulturens gräsrötter, de ideella utövarna, föreningslivet – kärt barn har många namn – såg tidigt risker när deras verksamheter plötsligt lyftes i fronten för den marknadsföring som skulle vinna Umeå titeln. Speciellt oroade man sig för kommunens byråkratiskt assimilerande förhållningssätt till kultur, med dess uttryck i att resurser i huvudsak tillägnades ett fåtal stora, väletablerade institutioner i centrumfyrkanten över vilka politikerna själva äger kontroll.

Kulturgräsrötter i andra delar av Europa och världen, exempelvis i den då nära blivande kulturhuvudstaden Åbo, tecknade samtidigt nedslående lärdomar av utfallet när deras kommuner sökt använda kulturen för att boosta tillväxten och driva igång stadsutveckling.

Umeås politiker och tjänstemän garderade sig. Här skulle det bli annorlunda. Här skulle det handla om medskapande och transparens. Det existerande föreningslivet skulle bli vinnaren.

Vi har nu nått hösten tjugohundrasexton.

En tidpunkt på djupet präglad av polariserade synsätt gällande kulturlivets förutsättningar.

Från delar av gräsrotskulturen hörs en ekande besvikelse och förtvivlan. Den tar sig allt oftare uttryck i mer eller mindre terapeutiska samtal som söker skäl att överhuvudtaget stanna i Umeå. En egentligen ganska logisk följd av omständigheterna. Den hastiga utvecklingens ”kreativa” förstörelse har på några få år stängt ner och flyttat en lång rad mötesplatser, kring vilka specifika kulturella gemenskaper hållit samman.

För de Umeåbor som byggde sina sammanhang kring dessa platser tycks processen nu ha skapat en stark känsla av rotlöshet tätt åtföljd av en upplevd politisk dövhet inför deras behov och begär.

Paradoxalt nog hörs samtidigt, från makthavare och närstående sociala kretsar, en helt annan berättelse. Den tar å sin sida avstamp i att Umeå numer, enligt myndigheten för kulturanalys, är den svenska stad som 2015 satsade flest kronor per invånare just på kultur.

2685 kr per kommuninvånare, närmare bestämt. En höjning av anslagen med hela 29,4 procent mellan 2013–2015 vilket gör att Umeå kommun 2015 lade 324 miljoner, eller 5,2 procent av sin totala budget, på det man benämner som ”kultur”. Denna till SCB redovisade summa är märkligt nog en bra bit högre än vad man budgeterade det året, liksom för nuvarande år, men det lämnar vi därhän för nu.

För att närmare förstå vad som rör sig bakom dessa siffror krävs vilket som att man lägger mödan på att bryta ner utgifterna i detalj. Gör man det framträder nämligen ett tydligt faktum: I princip hela ökningen post-kulturhuvudstadsåret – cirka 25 procent av de idag budgeterade kostnaderna för kultur i Umeå – är rena lokalkostnader endast för prestigebygget Väven.

Den tillkomna hyran är faktiskt en mer än dubbelt så stor utgift som det samlade kommunala stödet till kulturföreningslivet, inklusive festivaler och folkbildningsförbund. Föreningskulturen har, samtidigt som vissa av dess aktörer mött rumslig bortträngning i stadsomvandlingens spår, med några få undantag inte sett någon betydande reguljär tillväxt av stöd sedan Umeå satte kulturen i centrum för sitt varumärke. Vilket för övrigt också är fallet för biblioteksverksamheten. Och musikskolan.
Umeås tronplats som den kommun som satsar mest på kultur står alltså i hög grad och balanserar just på den inräknade, och tillkomna, hyreskostnaden för Väven.

Det finns i mina ögon en akut nödvändighet att lyfta fram detta.
För hösten 2016 sitter Umeå kommun också med en låneskuld på cirka två miljarder kronor, uppbyggd för att bekosta bland annat Väven. Vikande skatteprognoser möter nu ett icke-existerande ekonomiskt handlingsutrymme som de närmsta åren kommer innebära tunga nedskärningar. Det talas redan om att Umeå måste justera ner sina kostnader framförallt inom de områden där man har högre utgifter än jämförbara kommuner. Med ovanstående siffror torde kulturen riskera ses som ett av dessa områden. Om och när kulturföreningar, biblioteksverksamhet och musikskola nu tvingas argumentera för sina medel så sker det i ett tillstånd där delar av befolkningen riskerar att bära bilden av dessa verksamheter som förhållandevis gynnade.
Därför bör vi nogsamt konstatera att så inte är fallet. Umeås snabbt stigande ”kulturutgifter” dessa år beror i huvudsak på hyreskostnader, som delvis blir vinst för en privat fastighetsägare.

Och när historien skrivs om denna stads kulturhuvudstadssatsning ser husockupanterna i Tullkammaren, tyvärr, ut att ha haft rätt magkänsla inför vad som komma skulle.

——-
Ursprungligen publicerad 27 oktober 2016 i Västerbottens-Kuriren. 

Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016. 

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.

Ojämlikhetens kultur

IMG_2837

Musikfestivalen UxU:s resa och öde hemsöker mig. Precis som det osänkbara fartyget Titanic under sin jungfruresa sjönk till Atlantens botten begärdes festivalen – vars själva grundtanke var att lösa festivaldöden – under måndagen i konkurs.

UxU var förvisso tidigt en förbryllande historia. Ett storslaget koncept som skulle förändra den allmänna uppfattningen om hur festivaler ska arrangeras. Förhoppningar om 20 000 besökare, världens största artister och flytande scener i Umeälven. Allt i felfri korrelation med kulturhuvudstadssatsningens språkbruk, visioner, ledord och målsättningar. En blandning av snygg paketering, hippa värdeord samt tydliga ambitioner att utveckla turismen och sälja upplevelser till i huvudsak den unga, kreativa medelklassen.

Den perfekta spegelbilden av den stora berättelsen i det enskilda projektet, om man så vill.

Idén, i sin enkelhet, var att under kulturhuvudstadsårets sommar, arrangera en musikfestival uppbyggd kring begreppet ”öppen källkod” och konceptet ”crowdfunding”. Genom att sälja biljetter innan banden bokades skulle den för festivaler avgörande risken utebli – festivalen skulle anpassas till en på förhand bekräftad finansiering. Därtill skulle ingen central bokningsorganisation existera. Istället skulle ansvaret fördelas på stadens etablerade aktörer inom musiklivet, och omgärdas av besökarinflytande över urval och utformning.

Festivalen var emellertid inget resultat av det samlade musiklivets ansträngningar. Istället kom initiativet från en reklammakare vars relation till kommunen i allmänhet och kulturhuvudstadsprojektet i synnerhet är svårbegriplig.
Politikerna och tjänstemännen tycks ha mottagit de första skisserna med öppna armar. Kanske inte så konstigt, betänkt att detta skedde i nära anslutning till stora debatter om musiklivets upplevelser av exkludering i kulturhuvudstadsplanerna, med konflikterna kring Verket och Scharinska Villans krogverksamhet som betydande exempel.
Skattemedel delades således ut för att utveckla projektet, av såväl kulturhuvudstadsutskottet som Region Västerbotten och självaste kommunstyrelsens arbetsutskott. Sammanlagt drygt tre miljoner kronor.

Med tiden har UxU-festivalen utvecklats till ett av kulturhuvudstadsprogrammets flaggskepp. Ett projekt som i högre grad än de flesta andra växt fram i intim relation till kulturhuvudstadsstaben och använts på marknadsföringsresor och konferenser för att sälja berättelsen om kulturhuvudstaden Umeå.

Bakom de uppblåsta förväntningarna och de storslaget artikulerade projektplanerna hägrade samtidigt verkligheten. Idéerna skulle visa sig svåra att omsätta till praktik – och steg för steg visar sig språket brista i substans. Den öppna källkoden, som gör anspråk på full insyn i struktur, tillämpades aldrig bortom fernissan. Istället präglades genomförandet av, för den utomstående, svårbegripliga former och tillrättalagda medieuttalanden.

Med tiden visade sig även biljettförsäljningen svika, vilket fick arrangörerna att frångå fundamentet i sin egen idé om att försäljningsvolymen inom givna datum skulle avgöra storlek och längd på festivalen. Man körde istället på, och satte sig därmed i precis den situation som man byggt sitt koncept kring att undvika.

Berättelsen kan kanske tyckas banal läst som historien om en entreprenör som med goda ambitioner tog en intressant risk med kommunens uppbackning, men i slutändan misslyckades. Samtidigt tror jag att ett sådant fokus riskerar utgöra ett fall av ”att inte se skogen för alla träd” – att missa den större bilden.

De som trots allt besökte UxU festivalen i somras tycks nämligen synnerligen nöjda med sin upplevelse. Och de lokala artister samt andra delar av kulturlivet som på olika sätt i slutändan drog in en slant på projektet tycks även de i hög grad belåtna. Samtidigt sjuder, i andra delar av den lokala befolkningen, otvivelaktigt ett missnöje över vad som upplevs som förslösade skattemedel. En begriplig ilska i en tid av budgetunderskott med nedskärningar i allt från gatubelysning till skola och äldrevård som konsekvens. Eller för den delen satt i ett sammanhang där kommunen inte tycks kapabel att ge tak över huvudet åt hemlösa samtidigt som dagarna blir allt kallare.

Denna känslomässiga uppdelning säger något väldigt basalt om kulturhuvudstadsåret. Det finns i sammanhanget en grupp som i utbyte mot sitt deltagande i stadsmarknadsföringen på ett väldigt konkret sätt gynnas av denna politik, även om de saknar makten över den. Därtill finns en grupp som i egenskap av konsumenter är subjekt för samma politik; en bredare kreativ medelklass som erbjuds konsumera kultur för att förverkliga sig själva. Men där finns också en tredje, och betydligt större grupp. Människor som känner av den ökande ojämlikheten i stigande hyror och nedmonterad välfärd. Människor som inte inkluderas i den förtätade kulturstad Umeå söker vara.

Kulturhuvudstadsåret har i stort, precis som UxU som konkret exempel, ett avstånd mellan yta och substans. Ett huvudsakligt fokus på paketering snarare än innehåll som tydliggörs i faktumet att 106 av de totalt 185 miljonerna som budgeterats för Umeå2014 använts till marknadsföring, administration, invigningar och liknande ändamål.
Vad som på ytan marknadsförs som en relativt progressiv berättelse om att ”stärka umeborna”, göra stadsborna medskapande och satsa på kultur är samtidigt på djupet en ojämlikhetsskapande politik. Klassklyftor som växer.
Det är en specifik politik som paradoxalt nog, vare sig vi väljer att prata om det eller ej, riskerar att ställa kultur mot välfärd. Detta av det enkla faktum att den riktar de missgynnades ilska mot kulturskaparna, snarare än mot de som verkligen bär makten över samt tjänar de stora pengarna i situationen.

För oss som räds en sådan utveckling finns vid kulturhuvudstadsårets slut värdefulla erfarenheter gällande hur kultur används i mer övergripande ambitioner att öka och upprätthålla ojämlikhet.

Rätt förvaltade kan de förhoppningsvis omvandlas till kraftfulla verktyg för solidaritet, och frön till nya visioner om en kulturpolitik som förbättrar förutsättningarna såväl för kulturutövarna själva, som för de som idag känner konsekvenserna av välfärdens nedmontering.

Umeå vill mer, men vad?

menvad

Det första som möter en person som anlänt till Umeå City Airport när hen går ut genom huvudentrén är en gigantisk reklamtavla med texten ”UMEÅ. VILL MER”. Vänder personen blicken och tittar på kontrolltornet hänger där en annan skylt med texten ”NU LYFTER VI!” följt av information om att staden 2014 är Kulturhuvudstad i den europeiska unionen. Längst ned syns den hjärtformade skylt med en leende mun i mitten som fungerar som symbol för det årslånga evenemanget. Detta skulle lika gärna kunna utspela sig för den som närmar sig stadsgränsen med bil längs E4, hoppar av ett tåg eller en buss på någon av stadens större stationer. Från stadsplanerares och politikers sida är detta en högst medveten strategi: att som en del av förstaintrycket presentera stadens ”varumärke”.

De senaste decennierna har allt fler städer medvetet satsat på att skaffa sig just ett varumärke. Skälet till detta löper som en röd tråd genom strategiska dokument, översiktsplaner, idéskrifter och planeringsunderlag: städer konkurrerar sinsemellan om resurser, investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. Den som inte aktivt marknadsför sig och försöker ta sin bit av kakan i denna konkurrens riskerar att snabbt hamna i träda. I kölvattnet av detta påstående har en ny kategori växt fram inom marknadsföringen – ”place branding”, ”city branding”, urban branding” – eller på svenska ”stadsmarknadsföring”.

Att städer konkurrerar med varandra har emellertid inte alltid varit självklart. David Harvey är professor i kulturgeografi vid City University of New York och författare till ett flertal böcker och essäer om stadens ekonomiska roll. I en essä, som på svenska återfinns i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi, beskriver han detta i termerna av ett skifte mellan ”storskalighet” och ”entreprenörskap”.

Under kapitalismens så kallade guldålder, mellan andra världskrigets slut och 1970-talets mitt, var städernas utveckling till stor del under omsorg av en centraliserad stat. Denna stats roll ansågs vara att genom skatteintag strategiskt fördela resurser och infrastruktur mellan platser för att i huvudsak säkra reproduktionen av nationens arbetskraft, även om till exempel säkerhetspolitiska skäl också bör nämnas. På denna grund placerades lasarett, skolor, högskolor, regementen, bostadsprojekt och statliga industrier strategiskt ut över landet. För en stad som Umeå är detta tydligt med sjukhus, universitet och statlig bilindustri som under decennier största lokala arbetsgivare. Guldålderns politiska ekonomi var emellertid varken friktionsfri eller allmängynnande. I bakgrunden av den centraliserade stadspolitiken pågick en hårdför avbefolkning av vad som ansågs vara improduktiva platser, i synnerhet norrländsk glesbygd. Ur detta faktum växte mot 60-talets slut en hårdför folkrörelse fram under slagord som ”vi flytt int’” parallellt med eskalerande konflikter i växande industrier med monoton arbetsdelning och en alltjämt likriktad vardag.
Konflikterna kulminerade på ett globalt plan i mitten av 70-talet i en omfattande ekonomisk kris vars överskridande alltså markerar det ekonomisk-politiska skifte som David Harvey pekar ut. Fackföreningarna slogs tillbaka, kapitalflödena globaliserades och en tilltagande automatisering av industrierna öppnade upp för försök att göra stora delar av livet och samhället värdeskapande bortom fabrikens grindar.
Den värld som började växa fram har av filosoferna Antonio Negri och Michael Hardt beskrivits i termer av ett ”imperium”. De gamla principerna där enskilda nationer genom en dominerande ställning kunnat tillskansa sig resurser genom imperialistisk krigsföring har satts ur spel. I stället har ett nätverk växt fram av nationer, städer, regioner, multinationella företag och mäktiga icke-statliga organisationer med olika roller
i upprätthållandet av ett globalt värde­skapande. Allting ”kommodifieras”, eller med andra ord, förvandlas till varor. Statens alltmer decentraliserade roll blir nu snarare att understödja kapitalflödenas rörlighet. Vanligtvis sker detta genom olika typer av ”offentlig-privat samverkan” där stat och kommun går samman med kapitalister för att utveckla enskilda projekt eller större strategiska förändringar.
I Umeå har den utvecklingen varit tilltagande i synnerhet under 2000-talet. Med denna horisont sökte Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014 för att ”sätta staden på kartan”. Det generella uttrycket har blivit en omfattande stadsomvandling med nya kommersialiserade kulturhus, shoppinggallerior och omdaningar av de offentliga miljöerna.

Det kan i denna tidsålder sägas vara sant, som politikerna och planerarna säger; att städer (men även regioner och nationer) precis som företag konkurrerar om resurser. Staden håller på att kommodifieras och i egenskap av att vara en vara uppstår intresset att marknadsföra denna vara. Här uppstår emellertid ett problem: för de som i dag lever i denna specifika stad är staden inte en vara utan något radikalt annat – en kombination av gemenskap, minnen, konflikter och relationella platser.

Planerarna och politikerna är väl medvetna om denna dubbelhet vilket i Umeås fall illustreras på den webbplats där Umeå Kommun söker förklara och förankra varumärket ”UMEÅ. VILL MER.”. Å ena sidan ”måste vi alltid anstränga oss lite mer för att kunna hävda oss” och ”tillsammans jobba hårt för stadens bästa”. Å andra sidan framhålls att ”det är du, jag och alla andra som bygger varumärket Umeå” varför det också är viktigt att se ”varje kritisk ståndpunkt som en öppning för förbättring”. Det är när dessa beskrivningar ska praktiseras som det tycks bli desto svårare. Hur skapar man ett intryck av ett konsekvent och enhetligt varumärke som får alla att dra åt samma håll, samtidigt som man är tillåtande gentemot konflikter?

En fingervisning går att hitta i Umeå kommuns behandling av dem som genom åren på olika sätt parodiserat, förvanskat och gjort satir över varumärket – i synnerhet det så kallade ”hjärtat” som används som symbol för kulturhuvudstadsåret. I november 2012 lanserades bloggen Umebiblioteket.se, som samlar kritisk information kring den biblioteksflytt som sker inom ramarna för Umeås kulturhuvudstadsår och medföljande stadsomvandling, en parodi på denna logotyp där den vänts upp och ner så att den leende munnen i stället var missnöjd. Det dröjde inte många dagar innan Elisabeth Lind, kommunikationschef för Kulturhuvudstaden, skrev en kommentar på bloggen för att förklara att varumärket användes på ett ”otillåtet sätt”, att det utgjorde ett varumärkesintrång. Kontentan var att logotypen genast skulle sluta användas, eftersom det skadar Umeå, som ju logotypen är en stiliserad representation för.

Detta är intressant, eftersom Umeå Kommun i andra sammanhang med enfas vill framhålla att umeborna är varumärket, och att deras agerande är vad som fyller det med innehåll.
Sättet att möta dem som gör satir på varumärket har de senaste åren varit ett upprepat inslag i relationen mellan kommun och kritiker mot kulturhuvudstad, varumärke och stadsomvandling.

Ett annat exempel gjorde sig tydligt hösten 2013 när två framstående Umeåjournalister, Sara Meidell som är redaktör på Västerbottens Kurirens kultursidor samt Beppe Starbrink som är programledare på Svt, satiriskt skämtade om Umeås stadsomvandling i en konversation på Facebook. Snart kom ett mejl från Umeå kommuns kommunikatör Claes Björnberg till de båda. Björnberg förklarade att de som offentliga personer bör ”välja sina ord med omsorg” för att inte bidra till att skruva upp tonläget i den kritiska debatt som under hösten briserat kring kommunens sätt att driva omvandlingen av staden. Några år tidigare hade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, S, agerat på ett liknande sätt efter att en anställd på Västerbottens museum skrivit en debattartikel kring det framstående lokala fastighetsbolaget Balticgruppens roll i stadsomvandlingen. Holmlund skickade ett SMS till den anställdes chef och förklarade att museet knappast kunde förvänta sig någon sponsring från fastighetsbolaget om de anställda agerar på detta vis.

Det kan kanske tyckas som att dessa exempel är undantag snarare än regel – uttryck för enskilda politikers och tjänstemäns taktlöshet – snarare än en allmän politisk utveckling. Hur hänger detta samman med stadsmarknadsföringen?
Nyckeln i Umeås fall är det kulturhus som just nu byggs nere vid kajen i centrum, under namnet ”Kulturväven”, som kommit till i kölvattnet av satsningen att bli kulturhuvudstad. Väven byggs och kommer att drivas som just ett ”offentlig-privat samverkansprojekt” mellan Umeå Kommun och fastighetsbolaget Balticgruppen. Bygget har beskrivits som ett ”prestigeprojekt” vilket passar väl in på den beskrivning i Umeås fördjupade översiktsplan för de centrala stadsdelarna, antagen 2011, där man trycker på behovet av just sådana projekt för att visa på stadens ambition att växa samt vara ”Norrlands naturliga huvudstad”. Genom att uppföra byggnaden kan Umeå Kommun därtill flytta en rad verksamheter från andra i dag attraktiva tomter vilket leder till att dessa frigörs för exploatering. Så sätts en generell omvandling av staden i rullning, som möjliggör nya kapitalflöden och signalerar Umeå som en framstående plats för investeringar.

Stadsmarknadsföringens konkreta innebörd är alltså stadsomvandlingen, samtidigt som stadsomvandlingen just marknadsför staden. De är sammanlänkade beståndsdelar av samma strategiska förhållningssätt till stadskonkurrensen och stadens kommodifiering.
Demokratin urholkas genom detta förhållningssätt på en rad olika sätt. Genom de offentlig-privata samverkansprojektens karaktär, där kommunen allt som oftast äger 50 procent eller mindre sätts offentlighetsprincipen ur spel. Detta försvårar möjligheten för såväl medborgare som medier att kritiskt granska planeringsprocesserna. När stadens varumärke börjar ses som en central förutsättning för ekonomisk utveckling tycks kritik därtill uppfattas som smuts på fasaden, någonting som i möjlig mån måste putsas bort för att inte en missgynnsam bild ska spridas till potentiella investerare, inflyttare och turister. Dessutom innebär stadsomvandlingen ett mer faktiskt överförande av fastigheter och tomter från det offentliga till det privata. Konsekvensen av detta blir att medborgarna får en allt mindre beståndsdel av stadsrummet som de äger ett någorlunda inflytande att forma efter sina behov och önskemål.

Det är därför knappast märkligt att de stadspolitiska konflikter som varit allt mer frekventa i Umeå de senaste åren allt oftare kommit att handla just om känslan av bristande demokratiska processer. Mycket tyder just nu på att den tendensen snarare kommer att tillta än minska under det kommande året.

———————————
Ursprungligen publicerad 24 januari 2014 i veckotidningen Arbetaren

Kritiskt myller mot stadsomvandling

kritiskt

Den tunga, blöta snön fullkomligt vräker ner över Rådhustorget i Umeå denna lördag. Mitt på torget har några hundra personer samlats med barnvagnar, banderoller och skyltar. ”Rör inte mina barns bonusfamilj”.

I bakgrunden skymtar det värmande ljuset från en nybyggd shoppinggalleria med glasfasad. ”Utopia”, står det på skylten ovanför ingången. Kontrasten just där och då blottar med stark symbolik vad många upplever skett i Umeå det senaste decenniet i allmänhet, och sedan staden utnämndes till Europas kulturhuvudstad 2014 i synnerhet.

En massiv stadsomvandling, i princip utan tidigare motsvarighet i just den här staden. Ett överförande av resurser, platser och makt från det gemensamma och offentliga till det privata – och framför allt till stadens dominerande fastighetsägare.

Just denna lördag är nedskärningarna inom den öppna förskolan i fokus. Umeå befinner sig parallellt med byggboomen i ekonomisk kris. En svårsmält dubbelhet för många umebor som ser skattepengar finansiera prestigebyggen samtidigt som hundlatriner och gatubelysning försvinner. Samtidigt som öppettider i just den öppna förskolan minskas. Samtidigt som kommunen utreder en massiv utförsäljning av allmännyttans bestånd för att kunna finansiera bostadsbyggande.

Det som händer här är på inget sätt unikt. Snarare är det en historia som följer den, på ett globalt plan, dominerande uppfattningen om att städer tävlar sinsemellan om resurser, turister och inflyttare och därför måste återskapa sig själva i en kostym hämtad från företagsvärlden. Ge staden ett varumärke, skapa planeringsprocesser som gör att investerare ser stora möjligheter att tjäna en hacka, byggandet av ”landmärken” som ska ”sätta staden på kartan”. I Umeå har utnämningen till kulturhuvudstad fungerat som en utmärkt språngbräda för att snabba upp dessa processer och hitta en strategi att formera utvecklingen kring. De kallar det för ”kulturdriven tillväxt”.

Vad som utmärker Umeå i sammanhanget är snarare någonting annat: motståndet, rörelserna, kritiken. Sedan kommunen ansökte om kulturhuvudstadstiteln har husockupationerna, insändarstormarna, demonstrationerna, mötena och protesterna avlöst varandra – allt kraftigare för varje år som passerat. Det vore enkelt att söka förklaringar till detta i Umeås relativt unga befolkning (medelåldern är 38 år), stadens vänstertradition de senaste decennierna, den stora andelen studenter. Och det ligger säkert någonting i en sådan beskrivning.

Samtidigt tycks det mer komplicerat än så. Vad som hägrar är en berättelse om hur organisering i sig föder mer organisering. Hur år av envist folkbildande från olika grupper, i studiecirklar och på lokala kultursidor skapat ett växande kritiskt myller med en gemensam förståelse för hur stadsomvandlingen ska betraktas. Rörelserna här har byggt en infrastruktur av såväl fysiska mötesplatser som nätverk som allt mer fungerar som en bas för en kultur av motstånd. Ett laboratorium för verkligt demokratiska processer, i stark kontrast till de demokratiproblem som allt oftare gör sig synligt i den kommunala planeringen.

Från delar av det politiska etablissemanget görs samtidigt försök att etablera bilden av kritikerna som en liten, privilegierad ”kulturelit” som till syvende og sist bevakar sitt eget partikulära särintresse i konflikt med stadens stora kapitalägare.

Det är en, utan tvivel, problematisk bild. Inte för att delar av stadsmotståndet inte skulle bestå av människor som går att ringa in som tillhörande en ”kulturell medelklass” med relativt stor tillgång till vissa forum för offentligt tyckande. Utan snarare för att man här (av politiska skäl) väljer att osynliggöra hur mångfacetterade och myllrande dessa rörelser i praktiken är. Hur de från konflikt till konflikt involverar nya grupper, bygger nya broar mellan umebor som inte tidigare relaterat till varandra.

Verkligheten är mer komplicerad. Erfarna aktivister, ideella kulturengagerade, avlönade kulturarbetare, radikala studenter och hyresgäster, småbarnsföräldrar, låntagare på biblioteken, ungdomar som hänger på stan – alla möts i olika sammanhang och skapar i protesterna flytande gemenskaper som ständigt växer och krymper, sprids och drar sig undan.

I månadsskiftet mellan januari och februari invigdes till slut Umeå som kulturhuvudstad. Politikerna hade förmodligen hoppats att det skulle bli en slutpunkt på de debatter som föregått året. Just nu talar emellertid allting för att konflikterna om stadens framtid bara har börjat.

———————–
Ursprungligen publicerad 12 februari 2014 i veckotidningen Fria Tidningen

Umeå året innan

umeaaret

Höghusbyggen, lyftkranar, inhägnade områden. Uppgrävda gator och fasader täckta i plast. Stora delar av Umeås innerstad består denna vinter av byggarbetsplatser. Att undgå att detta är en plats i förvandling är svårt för den som vandrar längs med gator och över torg. Här pågår just nu en stadsomvandling av en omfattning som inte synts sedan träkåkarna jämnades med marken när Domus och Epa kom till stan på 1960-talet.
När klockorna ringer in det nya året på nyårsnatten markerar det en slutpunkt för den ekonomiska mobilisering som sker inför att Umeå träder in i rollen som EU:s kulturhuvudstad. 2014 utgör emellertid också en startpunkt för en uttalad politisk vision om att göra kulturen till motor för den ekonomiska tillväxten, för en lång tid framöver.

”Kulturen växer. Staden växer. Du och jag växer. Med framtidstro och ett gemensamt engagemang har Umeå vuxit till något nytt och unikt som ger eko i hela världen.”

Det är en målande bild som lämnas när organisationen bakom kulturhuvudstadsåret ska beskriva vad satsningen på en ”kulturdriven tillväxt” ska innebära för Umeå de kommande decennierna. En friktionsfri bild av ett projekt som inte bara gynnar utan likväl gör alla delaktiga. Så har också kommunikationen från politiker och tjänstemän konsekvent låtit under de fem år som passerat sedan Umeås utnämning. Det råder, snällt beskrivit, en viss hallelujastämning.

Det finns emellertid en helt annan bild av Umeås väg mot kulturhuvudstadsåret och in i framtiden med kulturen som ekonomisk motor. En nästan oavbruten kronologi av konflikter och missnöje från medborgare och kulturutövare när kulturella mötesplatser trängts undan, konstverk censurerats, verksamheter utsatts för hård politisk styrning och beslut tagits bakom lykta dörrar.

Det är mitten av april 2008. Himlen är grå och marken täckt av slaskig smältsnö vid stadskärnans kajområde, som vid tidpunkten främst kännetecknas av tomma byggnader, genomfartstrafik och en gigantisk parkeringsplats.
Ett trettiotal personer har just denna dag tagit sig in i en av byggnaderna, den 12 000 kvadratmeter stora Tullkammaren, och förklarat den ockuperad i protest mot lokal- och europeisk kulturpolitik. På fasaden syns en stor banderoll: ”Umeå 2014 – Vars fan går alla pengarna?”.
Några månader tidigare har stadens politiker deklarerat sin vilja att kämpa om titeln som EU:s kulturhuvudstad 2014 mot en rad andra städer. Genom dialoger med kulturutövarna ska en officiell ansökan skrivas.
Ockupanterna är skeptiska. Med jämna mellanrum har motkulturella grupper sedan 1970-talet kämpat för att få tillgång till lokaler med en ständig kall hand som svar. Den stad som av just dessa kulturutövare ofta upplevts som arrogant inför deras behov ska nu deklarera sig som en kulturens högborg.

Vid allhelgonahelgen lämnar Umeå in sin officiella ansökan till kulturrådet. Under titeln ”Nyfikenhet och passion – medskapandets konst” förklaras att Umeås strategi som kulturhuvudstad ska präglas av Open Source, öppen källkod. Språkbruket och tankesättet är hämtat från den digitala allmänningsrörelse som pekar på utvecklingsmässiga fördelar med transparenta projekt. Så ska kulturlivet öppnas upp, sammanlänkas och få nya spännande spridningseffekter. Själva programåret 2014 byggs upp kring de åtta samiska årstiderna, genom vilket man söker sätta en säregen och regional prägel på kulturhuvudstadsprojektet som väntas skapa en hållbar utveckling för hela den nordliga regionen.
Efter att den tillsatta expertjuryn valt Umeå och Lund till finalister och båda dessa fördjupat sina ansökningar kommer under hösten 2009 beslutet: Umeå rekommenderas bli EU:s kulturhuvudstad 2014 och lokaltidningarna fylls med bilder på politiker och tjänstemän i eufori. Att mäta umebornas intresse i allmänhet, och kulturut­övarnas i synnerhet är svårt. Men kritikerna är många.

Emma Swanström är bland annat aktiv i det autonoma kulturhuset Verket, som lyfts fram i Umeås fördjupade ansökan och som vi senare ska återkomma till. Hennes intryck har hela tiden varit och är än i dag fyllt av ambivalens.
– Samma pepp och hopp om kulturen och ett erkännande av de kulturyttringar som bär Umeå har hela tiden blandats med skepsis inför en trolig gentrifiering, skrytbyggen och fulpolitik.

Det politiska samförståndet bakom satsningen på kulturhuvudstadsprojektet är omfattande. Samtidigt ser det lokala näringslivet möjligheter öppnas upp. Så väl samarbetsorganisationen för cent­rumhandeln, Umeå C, som Svensk Handel, uttrycker en vilja att få igång en revitalisering av kajområdet. En önskan är att få bort Umeås stadsbibliotek från dess centrala och ur handelns perspektiv otroligt attraktiva lokaler. Redan 2007 skriver Umeå C i Västerbottens Kuriren: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten”.

Frågan om det centrala kajområdet är en verklig politisk långbänk. Idén att bättre utnyttja platsen lanserades redan 1985 i Umeås kommunfullmäktige under namnet ”Staden mellan broarna” men sedan dess har inte mycket skett.
Inte heller i 2010 års valrörelse blir frågan, inklusive tankarna kring en flytt av stadsbiblioteket en valfråga. I en utfrågning i Västerbottens Folkblad rörande idén om en biblio­teksflytt ställer sig flera partier – däribland Socialdemokraterna – utan åsikt, samtidigt som till exempel Vänsterpartiet uttryckligen är emot.

Det är just Vänsterpartiet som denna höst också står som valets stora vinnare när man bryter Socialdemokratins maktdominans och görs till samarbetspartner i kommunstyrelsen. Kring de stora frågorna om Kulturhuvudstadsåret, liksom exploateringen av kajområdet är det fortsatt tyst månaderna efter valet. Det var därför med stor förvåning många umebor möttes av nyheten den 22 december 2010 att Umeås Närings- & Planeringsutskott tagit beslutet att bygga ett ”Kulturmötenas hus” vid kajen tillsammans med Balticgruppen, vilket ska innehålla ett ”nytt stadsbibliotek”. Kulturväven, som huset med tiden kommer att döpas till, är tänkt att bli ett storbygge som anhopar en rad kulturella verksamheter under samma sak och binder dem samman för att ge upphov till nya intressanta projekt. 15 000 kvad­ratmeter ska hyras av kommunen under 25 år. Resterande delar, bland annat ett 6 000 kvadratmeter stort hotell och ytor för kommers ska drivas av Balticgruppen. För att Vänsterpartiet ska delta i uppgörelsen, och på så vis gå i motsatt riktning mot vallöftet om stadsbiblioteket, beslutas också att ett kvinnohistoriskt museum ska ingå i det nya huset.

David Spelbacken är en av dem som ska komma att organisera motstånd mot planerna i ”Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket”.
– Det var helt tyst om frågan till beslutet togs. I stället för att ha en öppen diskussion som umeborna kunde ta del av och komma med egna inlägg och på så sätt vara “medskapande” så valde politikerna att diskutera i det dolda och sen presentera ett färdigt faktum.
I början av januari 2011 skriver en lång rad kulturutövare, inklusive anställda på stadsbiblioteket, en debattartikel i Västerbottens Kuriren med skarp kritik mot flyttplanerna. Man menar att processen varit bakvänd. Bibliotekets egna behov står inte i centrum. Tvärtom används verksamheten för att fylla ett skal som byggs med helt andra mål i åtanke. För biblioteksverksamheten pekar man på ett kraftigt försämrat läge i och med flytten bort från kollektivtrafikens knytpunkt Vasaplan. Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden och Marie-Louise Rönnmark, kommunalråd med ansvar för kulturhuvudstadsprojektet – båda Socialdemokrater – svarar drygt en vecka senare att ”här finns ett stort och växande intresse där det nuvarande biblioteket behöver få tillgång till mycket större och bättre lokaler” som motivering för flyttplanerna. Ett starkt fokus från politiskt håll ligger emellertid på behovet av ”ett nytt ansikte mot älven”, ett ”prestigeprojekt” som sätter Umeå på kartan.
David Spelbacken minns reaktionen på den inledande debatten som enorm.

– När vi lyfte upp biblioteksfrågan via debattartikeln och även insändare till lokaltidningen var det som att en flodvåg öppnades. Tidningarna fylldes med insändare kring flytten av stadsbiblioteket och då tog tidningar långt ifrån in alla inlägg. Den överväldigande majoriteten ville ha kvar biblioteket där då låg. De som var för en flytt var ofta politiker. Jag tror den folkstormen tog dem med överraskning och inte var något de hade förväntat sig.

Det är i detta skede som Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket bildas för att på allvar mobilisera opinion i frågan. För David fanns många skäl direkt kopplade till biblioteket som gjorde att folk valde att engagera sig, men det finns även ett större perspektiv.
– Jag och flera med mig var också mot flytten då vi ser den som ett steg i en större omvandlingsprocess av Umeå som handlar om att locka pengar till staden i form av företagsinvesteringar och turism. Detta på bekostnad av Umeåbornas egna direkta behov och intressen. Staden ska alltså marknadsanpassas och då får andra intressen underordna sig detta.
Under våren som följer försöker man på en rad sätt få politikerna att ändra sig inför att beslutet ska verkställas av kulturnämnden i maj. Bland annat anordnas en demonstration med omkring 200 deltagare och 1 000 namnunderskrifter lämnas över till ansvariga politiker. Protesterna tycks emellertid vara förgäves. Trots att Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet till slut röstar nej till en flytt av biblioteket får beslutet majoritet med åtta röster mot tre. Dagen efter släpper Västerbottens Kuriren en opinionsundersökning som visar att en överväldigande majoritet är emot en flytt.

När beslutet fattas går luften ur protesterna. För att få klart det nya bygget till kulturhuvudstadsåret sätts samtidigt alla processer på högfart och de innehållsmässiga aspekterna börjar nu på allvar utredas. Det ska visa sig att detta är ett arbete som inte ska ske problemfritt.
De förhoppningar och konflikter som följer med bygget av kulturväven är emellertid inte det enda som sker under denna tid i den blivande kulturhuvudstaden. I Umeås ansökan framgår att satsningar på nybyggnationer och infrastruktur med ett värde på sju miljarder väntas genomföras mot 2014. Det handlar om en omfattande upprustning av gator och parker, byggnation av flera nya hotell, gallerior, ett nytt badhus, två nya tågstationer i anslutning till Botniabanan liksom färdigställandet av en ny ringled för biltrafiken.
Några månader efter folkstormen mot biblioteksflytten kommer direktiv att stadens korvvagnar ska standardiseras i samband med upprustningen av Gågatan. Det kan tyckas banalt, men för korvförsäljaren Helmer Holm är det en arbetsmiljöfråga när han tvingas överlämna sin slutna trävagn i utbyte mot en öppen färdigdesignad kommunal vagn. Helmers konflikt med kommunen blir för många symbolisk. En stad som gör anspråk på sin kulturella touch är samtidigt oförmögen att vara pluralistisk. ”De måste passa in i den nya stadsbilden”, förklarar dåvarande ordföranden i tekniska nämnden beslutet för Västerbottens folkblad. Genom manifestationer, en bok och en utställning har konstnären Johannes Samuelsson försökt dokumentera och upplysa kring konflikten. I ett inslag i Svt:s Västerbottensnytt menar han att frågan är intressant eftersom den illustrerar hur kommunen försöker städa upp stadskärnan och det offentliga rummet med kulturen som täckmantel.
Helmer vinner till slut striden för egen del, och får dispens från de nya riktlinjerna.

Den riktigt stora stormen i Umeås kulturliv det här året har dock skett några månader tidigare. I april 2012 kommer beskedet att Scharinska Villan är hotad. I det rosafärgade, kulturminnesmärkta huset i innerstadens utkant huserar sedan 2006 en omtyckt rockklubb, ett andra hem för många musiker. Huset ägs av Umeå Kommun, förvaltas av Umeå studentkår och hyrs i sin tur ut till Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund som bedriver verksamheten. Hotet står på dubbel grund, å ena sidan ett kommunalt beslut om att sälja alla byggnader som inte huserar kommunal ”kärnverksamhet”, å andra sidan en byggnadsteknisk diskussion om att verksamheten skadar byggnadens kulturella värden. För att rädda verksamheten startar en rad lokala musiker kampanjen ”Bevara Scharinska”. Bland annat ställs en skylt med samma ord utanför huset och en Facebookgrupp med 5 000 medlemmar deklarerar: ”Vi ställer inte upp på 2014 utan Scharinska Villan”.

I media uttalar framstående musiker samma krav. Men inte bara Scharinska hotas av det kommunala direktivet. Även Kulturmejeriet, en byggnad som huserar en rad verksamheter inriktade på konst- och hantverk, drabbas. Under det massiva trycket från kampanjen tar kommunfullmäktige beslut om en lösning. Kulturmejeriet får stanna kvar, och kommer förmodligen även att renoveras. Scharinskas verksamhet får emellertid söka sig till andra lokaler, men lyckas förhandla till sig ett kontrakt om den gamla Vasaskolan i Umeås centrum.

Nere vid kajen har bygget av kulturväven tagit ordentlig fart. Här syns nu lyftkranar och en ständigt växande byggnad bakom avspärrningarna. Problemen har varit många och måldatumet har flyttats från vår till sommar för att till slut vara fastställd till 2014 års slutskede. Även planeringen kring husets innehåll, som vid beslutet till stor del bara var ett skal, har stött på besvär. I september 2012 framkommer det att det femte våningsplanet, som hela tiden funnits med i de kommunala planritningarna, nu i stället ska tillfalla Balticgruppen. Enligt politikerna är det hela ett missförstånd vilket framstår som förvånande efter månader av ambitiösa planritningar. På det femte planet skulle dels Balettakademin, dels det kvinnohistoriska museet husera. Balettakademin, i princip den enda icke-­kommunalt ägda verksamhet som med entusiasm deltagit i projektet, kastas nu ut samtidigt som museet flyttas ner och trängs in bland den övriga verksamheten.

De engagerade inom Balettakademin inklusive verksamhetens rektor rasar i media. Snart har en Facebookgrupp med över 1 000 medlemmar startats med krav på att Umeå Kommun tillhandahåller en vettig lösning. De nuvarande lokalerna är sedan länge i dåligt skick och är i stort sett planerade att rivas. Ännu en kampanj med manifestationer och debattartiklar ser nu dagens ljus, och tvingar till slut politikerna att bekosta omfattande renoveringar av de nuvarande lokalerna.

Samtidigt hörs oroande nyheter från stadsbiblioteket. Det har sedan tidigare stått klart att det statliga depåbibliotek som i dag delar lokaler med stadsbiblioteket inte kommer att få plats i det nya ”större” biblioteket. Nu kommer även information om att stora delar av bibliotekets magasin börjat gallras ut för att rymmas i de nya lokalerna. David Spelbacken från Stoppa flytten av stadsbiblioteket berättar:
– Exakt hur mycket det kommer minska är inte klart i dag. De upptäckte i oktober förra året att de hade mycket mindre plats än beräknat och skulle bli tvungna att kasta cirka 30 procent av böckerna. De försöker nu hitta lösningar för att åtgärda detta, men nog kommer de behöva minska antalet böcker rejält.

Den 1 mars 2013 skriver Västerbottens folkblad att det nya biblioteket beräknas bli 6 000 kvadratmeter – det villa säga 700 kvadratmeter mindre än det är på nuvarande plats och tvärt emot politikernas argument för varför flytten var nödvändig.
Problemen som uppstått kring planeringen av Kulturväven stannar dock inte här. För att planera det kvinnohistoriska museet som ingick i den ursprungliga uppgörelsen har en styrgrupp tillsats under det Vänsterpartistiska kommunalrådet Tamara Spirics ledning. Den 13 feb­ruari meddelar projektledaren Charlotta Gustafsson att hon säger upp sig. Hon menar att hon inte känner sig ha Spirics förtroende och pekar på problem i den politiska styrningen av projektet. Principen om ”armlängds avstånd” borde råda. I kölvattnet av konflikten kommer även flera av de övriga i den politiskt tillsatta arbetsgruppen att lämna i protest och därmed upphäva samförståndet som varit rådande kring Kulturvävens blivande.
Bara 200 meter från byggarbetsplatsen där Väven ska stå på kajområdet ligger Verket, ett autonomt musikhus som startades av ideella krafter för drygt sex år sedan. Även de har sedan början av året fört en offentlig kampanj för verksamhetens överlevnad. Emma Swanström, medgrundare och fortfarande aktiv i föreningen berättar att de sedan starten haft ett rivningskontrakt, men att det först är nu det börjat hända saker.
– Verket är beläget där projektet ”staden mellan broarna” planeras, och nu ska ombyggnationer ske. Detta hänger ihop med bygget av kulturväven och det förestående kulturhuvudstadsåret.

I Umeås fördjupade kulturhuvudstadsansökan lyftes just Verket fram som en av tjugotalet verksamheter som ska måla upp en bild av det specifika för Umeås kulturliv. Att de nu tvingas bort i kölvattnet av kulturhuvudstadsårets stadsomvandling kan därför beskrivas som en ödets ironi. För Emma är det därför även självklart att kommunen bär ett ansvar för att en lösning kommer till stånd.
– Verket har gynnat Umeås kulturliv något helt enormt för en hittills väldigt låg kostnad för kommunen. Jag förväntar mig att de hjälper oss hitta lokaler på alla sätt de kan, och ger oss ekonomiskt stöd för att kunna installera oss i dem.
Hur det går är ännu en öppen fråga. De engagerade letar febrilt efter en ny lokal samtidigt som kampanjen pågår för att belysa situationen och få politikerna att agera.

Den röda tråd av konflikter som löper längs med Umeås kulturhuvudstadssatsning ger en fingervisning av den motstridighet som omgärdar projektet, trots kulturhuvudstadsorganisationens ständigt optimistiska marknadsföring. Den visar otvivelaktigt att den ekonomiska mobiliseringen inte per automatik gynnar de kulturella verksamheterna, utan tvärtom i vissa fall tränger bort desamma. Även delaktiggörandet av medborgarna tycks allt oftare sättas ur spel när det ställs i konflikt med den berättelse som är central i stadens marknadsföring.
Om några månader ska programåret inledas, med en slutgiltig budget på 140 miljoner. En rad grupper, verksamheter och kulturutövare har fått stöd för att genomföra aktiviteter som ska garantera att festen inte uteblir.
När jag avslutningsvis frågar Emma Swanström hur hon, efter alla turer, känner inför 2014 uteblir dock entusiasmen:
– Jag ser faktiskt inte fram emot året. Jag tycker det har skötts dåligt, även om jag kommer att glädjas åt den kultur jag tack vare titeln får uppleva. Allt hade kunnat göras så mycket bättre. Så många bärare av Umeås kulturliv hade kunnat ges känslan att de äger detta och fått lön för sin möda. Jag tror att det kommer att kännas som något av en lättnad när all anspänning är över och vi kan blicka framåt.

———————–
Ursprungligen publicerad 10 april 2013 i veckotidningen Arbetaren