Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

Umeås politiker hade kunnat välja en annan väg

vaven123För drygt sex år sedan träffades kommunstyrelsen för att klubba att kommunen – tillsammans med Balticgruppen – skulle bygga det som i dag kallas Väven. Det handlade om ett av de största enskilda ekonomiska besluten som någonsin har fattats i den här staden. Byggkostnaden landade på nästan 1 miljard kronor. Och genom att kommunen band sig i 25 år till att själva vara hyresgäst i majoriteten av husets kvadratmeter innebar projektet tillkomsten av en utgift på minst 70 miljoner kronor i årsbudget.

Som demokrat kan man tycka att ett projekt av den här storleken, vare sig man uppskattar det eller inte, av princip ska stötas och blötas i offentligheten en hel del innan det till slut läggs fram för beslut. För de drivande partierna borde det också vara en central valfråga i ett föregående val för att säkra ordentlig medborgerlig förankring.

Så där har det historiskt också sett ut när andra stora satsningar har genomförts i Umeå. Ta Folkets hus eller Kyrkbron som exempel. Tydligt presenterade förslag. Långa debatter i lokaltidningarna. Klara ställningstaganden från partierna. Kampanjer från intressegemenskaper.

Med Väven var det annorlunda. För trots att kommunval hade ägt rum bara några månader innan beslutet fattades, hade partierna i allmänhet – och de styrande Socialdemokraterna i synnerhet – inte tydliggjort att idén var på väg mot beslut. Några konkreta kostnader hade heller inte presenterats. När beslutet väl fattades var tempot så högt att spaden i princip satt i marken innan kritiska medborgare ens hade hunnit börja formulera debattartiklar med eventuella invändningar.

Nu står Väven där nere vid kajen, i en stadskärna vars offentliga rum parallellt också i samma hast byggts om, utan att speciellt många hann begripa att det skulle ske, eller varför. När ett apberg monterades ner exponerades emellertid i den efterkommande stormen hur fastighetsägare under de här åren i kulisserna har beretts betydande inflytande över utformningen av gator, parker och torg. En inte helt bekväm sanning för de styrande politikerna och de ledande tjänstemännen, som försökte överskugga faktumet med lögner om kabeldragningar.

Under de sex år som har passerat sedan Vävenbeslutet klubbades, har Umeå också gått från att stå fri från skuld, till att ha en belåning på 2 miljarder kronor som väntas fortsätta växa.

Kommunens ekonomi är ansträngd. Och kostnaderna för en dåligt demokratiskt förankrad stadsomvandling föranleder i dag bland annat nedlagda byaskolor, en alltmer pressad personalsituation, slopade mål för barngruppernas storlek i förskolan, och snabba utförsäljningar av för kulturgräsrötter viktiga byggnader i den stad som nyss stoltserade som kulturhuvudstad.

Det skapar ilska och polarisering, men framställs gärna av styrande politiker som krassa nödvändigheter. Som en situation som bara råkar finnas, snarare än ett resultat av politiska vägval. Låt oss därför fortsätta att vara tydliga med en sak. Det var under vintern 2010 fullt möjligt att skita i att renovera redan fungerande gator, torg och parker samt bygga en väv, och i stället välja en annan slags stadsutveckling.

Man kunde till exempel i stället, där och då, antagit en ambitiös investeringsplan för förskolan som vid det laget hade uppnått det beslutade barngruppsmålet. Man kunde ha investerat i dåvarande stadsbibliotek och samtidigt möjliggjort en mångfald av gamla och nya brukarstyrda mötesplatser av storlek Lokstallarna eller Scharinska villan, i syfte att satsa på den gräsrotskultur som man hade vunnit kulturhuvudstadstiteln genom att lyfta fram. Man hade troligtvis kunnat göra en hel bunt satsningar på områden där situationen i dag är pressad, innan man kommit upp i den belåning och kostnad som nuvarande strategi har resulterat i. En del fastighetsägare hade säkert blivit lite trumpna över att inte kunna inkassera vinster ur skattekistan, men jag gissar att fler av kommunens medborgare hade varit nöjda.

Socialdemokraterna, och nästan alla andra partier i fullmäktige, har fortfarande att stå till svars för varför man valde den väg som man gjorde, i stället för ovanstående alternativ, när dagens trångmål är uppe för diskussion.

Och vi medborgare – oavsett om vi är föräldrar till barn i förskolan, brukare av vården, ideella kulturutövare eller hyresgäster i hyreshusen – har samtidigt alla skäl att protestera högljutt mot att vi nu med god min förväntas ta smällar av en politik som få av oss upplever att vi har fått chansen att ge mandat åt, eller avfärda, innan den genomfördes.