Rummet sluter sig när väggen rivs

grafittiJag minns så väl den första gången vi skulle dit upp. Det var en sommar i tidiga tonår. Innan mobiltelefonerna blivit självklarhet. Vi cyklade för långt och tog en senare avfart vänsterut in i skogen. Fann oss bortkomna mitt däri dess oändlighet, strandade vid ett vägskäl.

Till slut kom vi oss ändå fram på något vis. Ledsagade av det dova dånet från den icke-tillståndsgivna festivalen med lokala band som höll hus på en ranglig scen nedanför regementets gamla skjutbanor.

Att den där platsen, mitt i ingenstans, kommit att bli ett tillhåll för obskyr motkultur var troligen en bidragande orsak till att just den några år in på 00-talet föreslogs bli det första och enda ställe i kommunen där det även var lagligt att måla graffiti. En liten fristad för en i tiden snabbt växande uttrycksform, men i likhet med historiska föregångare upplevd av tidens etablissemang snarare som ordningsstörning än kultur.

Så invigdes sommaren 2004 regementets gamla skjutbanor in i sin nya funktion med ett betydligt mer sanktionerat arrangemang än de som årtiondet innan huserat därute. Reggaebandet Svenska Akademin drogs upp från Skåne. Lokala hiphopduon Lethal Techniques och indiekvartetten Anna Leong spelade. Målarna Ape, Ikaroz, Frisbee, Tiger Skar, Grey och Plåster var inbjudna att premiärpryda väggarna inför publik. Det ordnades öppna workshops för vem som helst.

Och i min suddiga minnesbild fanns där och då en påtaglig stolthet bland den övervägande unga besökarskaran. Över att denna kompromiss trots allt kommit till stånd, i en stad där den lokala debatten likt på många andra platser vid tiden naggats så hårt mellan en grupps jakt på konstnärligt erkännande och motpartens ständiga utfall om inkörsportar till kriminalitet.

Jag måste också medge att jag småler över det hela när jag skummar genom turerna i arkiven. En del vatten har nämligen onekligen runnit under broarna betraktat från en tid när Banksys verk hackats loss från väggar för att säljas till fantasisummor på auktioner och svenska kommuner fixar gatukonstfestivaler för att ge sina platsvarumärken en hipp aura.

Sett till utvecklingen, nationellt men inte minst globalt sett, skulle jag idag inte heller höjt på ögonbrynen om det numer funnits fler lagliga graffitiväggar än det faktiskt fanns folk med behov av att måla på desamma. Om de blivit en sådär självklar institution i varje större stadsdel, som biblioteket eller ungdomsgården.

Det finns nämligen ofta en sådan tendens. Att nya generationers uttrycksformer i sin linda uppfattas som ett hot mot den etablerade ordningen, varpå de sedan successivt internaliseras av staten för att på ett kontrollerat sätt vitalisera demokratin, samtidigt som de också inhägnas av marknaden i syfte att bringa vissa ekonomisk vinning.

Så kunde den historiska tidslinjen sett ut i Umeå, med en annan slags efterföljande konfliktdynamik. Men i stället är det så här: Ett år efter att Umeå firade sig som Europas kulturella huvudstad tog kommunens styrande beslut att sluta förvalta stadens enda lagliga graffitivägg, där mitt ute i skogen. Man ville, sägs det, lämpa över ansvaret på oklar part från föreningslivet. Och i brist på att en sådan part trädde fram fram så togs vidare, vid 2017 års inledning, också beslutet att själva väggarna därmed ska rivas.

Att ingen förening velat sköta driften av platsen, med dess läge, finner jag personligen inte speciellt märkligt. Det egendomliga är för mig alltså snarare att utvecklingen liksom stannade där den gjorde 2004. Att nya väggar inte upprättades åt dessa ändamål, på platser där de faktiskt är verkligt publika, och därmed logiska för eventuella frivilligparter att lägga nödvändig energi på att sköta.

Det hela tecknar bilden av ett underskott i förmågan att utveckla de offentliga rummen som en för vår tid, för nya generationer, anpassad demokratisk arena.

I en mer progressivt inställd lokal kultur skulle den här debatten inte längre behöva förytligas till att handla om verkshöjd. Om distinktioner mellan ”klotter” och ”graffiti”. Mellan ”konst” och ”skadegörelse”. Och den skulle inte heller behöva fastna i teknikaliteter om nedskräpning. Härvid skulle istället kunnat uttryckas en gemensam vilja att möjliggöra för medborgare att skriva något på väggen, så att vi vet hur de mår.

Också de som mår skit. De som behöver skriva något som andra upplever stötande, anskrämligt.

Men istället ska vi nu återgå till att bura in våra egna barn för att seder utvecklas.

Det finns här en parallell till det klassiska anspråket att torg, parker och liknande offentliga rum ska vara platser där funktionerna gör att alla slags invånare känner sig välkomna. Där mötet mellan olika skikt, generationer och kulturella sfärer säkerställs. I stället ser vi emellertid i samtiden hur även detta tillintetgörs till förmån för en förenklad önskan om hur rummens kommersiella effektivitet maximeras.

Så är graffitiväggarnas dödsdom inte heller en händelse i ett vakuum, utan en i ett led av historier med förvisso olika detaljorsaker, men som tillsammans format en kraftfull känsla av kulturell sanering. Musikhuset Verkets ständigt osäkra plats i staden, Sagateaterns nedläggning, Apbergets rivning, försöken att estetiskt likrikta korvvagnarna kring torget. Oviljan att nyfiket möta kulturhusexperimentet i Lokstallarna. För att nämna några exempel.

Den slags polerade yta som här successivt skapas är emellertid inte sällan en bedräglig ordning. En tillvaro där det som inte ges formell plats, och som vissa därmed inte öppet ser, till slut, kanske plötsligt åter exploderar i öppen dager med hämnd som främsta gemensam drivkraft.

Allt oftare hör jag också hur den där stoltheten, som ändå fanns där bland vänner och bekanta kulturgräsrötter i Umeå vid 00-talets början, steg för steg suddas ut. Byts ut mot oförsonlig bitterhet. ”Jag orkar snart inte mer”, ”Jag vill bara flytta härifrån” säger de.

En vacker död stad. Vem tjänar på det i längden egentligen?


Ursprungligen publicerad den 25 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren.

Umeås politiker hade kunnat välja en annan väg

vaven123För drygt sex år sedan träffades kommunstyrelsen för att klubba att kommunen – tillsammans med Balticgruppen – skulle bygga det som i dag kallas Väven. Det handlade om ett av de största enskilda ekonomiska besluten som någonsin har fattats i den här staden. Byggkostnaden landade på nästan 1 miljard kronor. Och genom att kommunen band sig i 25 år till att själva vara hyresgäst i majoriteten av husets kvadratmeter innebar projektet tillkomsten av en utgift på minst 70 miljoner kronor i årsbudget.

Som demokrat kan man tycka att ett projekt av den här storleken, vare sig man uppskattar det eller inte, av princip ska stötas och blötas i offentligheten en hel del innan det till slut läggs fram för beslut. För de drivande partierna borde det också vara en central valfråga i ett föregående val för att säkra ordentlig medborgerlig förankring.

Så där har det historiskt också sett ut när andra stora satsningar har genomförts i Umeå. Ta Folkets hus eller Kyrkbron som exempel. Tydligt presenterade förslag. Långa debatter i lokaltidningarna. Klara ställningstaganden från partierna. Kampanjer från intressegemenskaper.

Med Väven var det annorlunda. För trots att kommunval hade ägt rum bara några månader innan beslutet fattades, hade partierna i allmänhet – och de styrande Socialdemokraterna i synnerhet – inte tydliggjort att idén var på väg mot beslut. Några konkreta kostnader hade heller inte presenterats. När beslutet väl fattades var tempot så högt att spaden i princip satt i marken innan kritiska medborgare ens hade hunnit börja formulera debattartiklar med eventuella invändningar.

Nu står Väven där nere vid kajen, i en stadskärna vars offentliga rum parallellt också i samma hast byggts om, utan att speciellt många hann begripa att det skulle ske, eller varför. När ett apberg monterades ner exponerades emellertid i den efterkommande stormen hur fastighetsägare under de här åren i kulisserna har beretts betydande inflytande över utformningen av gator, parker och torg. En inte helt bekväm sanning för de styrande politikerna och de ledande tjänstemännen, som försökte överskugga faktumet med lögner om kabeldragningar.

Under de sex år som har passerat sedan Vävenbeslutet klubbades, har Umeå också gått från att stå fri från skuld, till att ha en belåning på 2 miljarder kronor som väntas fortsätta växa.

Kommunens ekonomi är ansträngd. Och kostnaderna för en dåligt demokratiskt förankrad stadsomvandling föranleder i dag bland annat nedlagda byaskolor, en alltmer pressad personalsituation, slopade mål för barngruppernas storlek i förskolan, och snabba utförsäljningar av för kulturgräsrötter viktiga byggnader i den stad som nyss stoltserade som kulturhuvudstad.

Det skapar ilska och polarisering, men framställs gärna av styrande politiker som krassa nödvändigheter. Som en situation som bara råkar finnas, snarare än ett resultat av politiska vägval. Låt oss därför fortsätta att vara tydliga med en sak. Det var under vintern 2010 fullt möjligt att skita i att renovera redan fungerande gator, torg och parker samt bygga en väv, och i stället välja en annan slags stadsutveckling.

Man kunde till exempel i stället, där och då, antagit en ambitiös investeringsplan för förskolan som vid det laget hade uppnått det beslutade barngruppsmålet. Man kunde ha investerat i dåvarande stadsbibliotek och samtidigt möjliggjort en mångfald av gamla och nya brukarstyrda mötesplatser av storlek Lokstallarna eller Scharinska villan, i syfte att satsa på den gräsrotskultur som man hade vunnit kulturhuvudstadstiteln genom att lyfta fram. Man hade troligtvis kunnat göra en hel bunt satsningar på områden där situationen i dag är pressad, innan man kommit upp i den belåning och kostnad som nuvarande strategi har resulterat i. En del fastighetsägare hade säkert blivit lite trumpna över att inte kunna inkassera vinster ur skattekistan, men jag gissar att fler av kommunens medborgare hade varit nöjda.

Socialdemokraterna, och nästan alla andra partier i fullmäktige, har fortfarande att stå till svars för varför man valde den väg som man gjorde, i stället för ovanstående alternativ, när dagens trångmål är uppe för diskussion.

Och vi medborgare – oavsett om vi är föräldrar till barn i förskolan, brukare av vården, ideella kulturutövare eller hyresgäster i hyreshusen – har samtidigt alla skäl att protestera högljutt mot att vi nu med god min förväntas ta smällar av en politik som få av oss upplever att vi har fått chansen att ge mandat åt, eller avfärda, innan den genomfördes.

Urban allemansrätt för hållbarhet och gemenskap

urbanEn kommunägd ödekåk som öppnats upp av några medborgare för att fungera som kulturhus, stängs åter ner för att malas genom trånga byråkratiska regelverk med oklar utsikt. Samtidigt vräks fattiga, på flykt från en hopplös tillvaro, från de bosättningar de upprättat på offentlig mark. I ett annat av stadens hörn avgiftsbeläggs plötsligt en parkeringsplats som i årtionden varit självklar träffpunkt för stadens motorentusiaster. Och frågor om vem som får skriva på väggen för att berätta hur de mår aktualiseras åter, när stadens enda lagliga graffittivägg hotas försvinna.

Ögonblicksbilderna i Umeås dagspress från det senaste årets vardag tecknar tillsammans konturer som tycks kräva av oss att vissa djupare, besvärligare frågor på allvar bereds plats i den gemensamma diskussionen. Frågor om vem som egentligen äger rätten till staden. Vem som har möjlighet att ta den i bruk för sina behov och begär. Och inte minst; hur de ständigt återkommande kollisionerna mellan å ena sidan den i vårt kapitalistiska samhälle heliga äganderätten, å andra sidan övriga frirättigheter, bäst hanteras.

I samtida sociala rörelser har ett sådant samtal till och från sökt samlas kring idén om en ”urban allemansrätt”. En till synes tankeväckande utgångspunkt, som emellertid för att avhandlas kräver att vi börjar med att klargöra vad vi menar med begreppet ”allemansrätt”.

Allemansrätten är historiskt att betrakta som en sedvänja bestående i folklig olydnad. Ett praktiserande av idén att ett brukande av naturen är allas vår rätt, helt ovidkommande huruvida själva marken rent juridiskt ägts av stat eller enskild individ. Denna sedvänja kom först på 1940-talet att formuleras som en del i den socialdemokratiska fritidsutredning som hängde samman med att man lagstadgade om en andra semestervecka. En utan tvivel central pusselbit i folkhemsbygget och dess kollektiviserande och jämlikhetsskapande avsikter. 1994 skrevs rätten tillslut också in i grundlagen med frasen ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt Allemansrätten”.

Än idag är likväl rättens gränser otydliga, och i huvudsak definierade av sedvänja; en slags successiv dragkamp mellan människor som bejakar denna rättighet, och markägare som söker hävda sina intressen. Den enda uttryckliga definitionen som nedskrivits i lag återfinns i miljöbalken och lyder: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”.

För den som betraktar dagens stadsmiljöer bör inga tvivel råda att liknande sedvänjor också här utvecklats med tidens gång. Även här förhandlas äganderättens begränsningar ständigt mot medborgarnas mångfaldigade behov.

Det sker i klottret och klistermärkena på lyktstolparna, i de upptrampade stigarna över gräsmattan och i affischerna på elskåpen. Det pågår periodvis genom större kollektiva ansatser som besittningarna av tomma hus, i ödetomter som av boende byggs om till kvartersträdgårdar, av hobbyutövare som i sin närvaro omformar en plats för sina specifika ändamål, och i fattigas användning av oanvänd mark som plats för temporära hem.

Den väsentliga skillnaden tycks inte ligga i tillgången eller bristen på sedvänja, utan i makthavarnas vilja att bejaka respektive undertrycka densamma. I städerna härskar ägandets rätt obönhörligt över alla övriga behov, begär och mänskliga rättigheter.

När en följer den politiska debatten kring dessa företeelser är det svårt att knuffa undan tanken att här finns en (om än liten) pusselbit i förklaringen kring Socialdemokratins långvariga stagnation. I oförmågan att uppdatera politikens progressiva innehåll utefter nya omständigheter, såsom effekterna av en långt gående urbanisering. Istället; ett bejakande av en historiskt borgerlig kärnposition.

Så, hur kan vi tänka oss en urban allemansrätt i hopp om att förflytta diskussionen till det mer specifika? Ja, tänk vilken smärre revolution det vore om det i grundlagen en dag stod att ”alla invånare ska ha rätten till staden enligt den urbana allemansrätten”!

Men på vägen dit finns rimligtvis mindre steg att ta, som var för sig öppnar upp möjligheten till ett friare, drägligare och mer dynamiskt stadsliv. Ett sådant exempel, som i olika omfattning prövats i flera Europeiska länder såsom Storbritannien, Nederländerna och Spanien under de senaste årtionden, är amnestier för husockupationer kopplat till stärkt besittningsrätt. I klarspråk har det handlat om att legalisera ockupationer av fastigheter under specifika omständigheter. Exempelvis hus som stått öde längre än en viss tidsperiod och där ägaren inte inlämnat några dokument om framtida användning (kontrakt med en potentiell hyresgäst, bygglovsansökan osv).

Förtjänsten med en sådan ordning är inte bara att den ger stadsinvånarna – från hemlösa i nöd till kollektiv som söker etablera sociala mötesplatser – en möjlighet att åtminstone temporärt själva tillgodose sina behov, utan även att den potentiellt påskyndar byråkratiska processer samt håller tillbaka ren fastighetsspekulation som hämmar utveckling.

För en kommun, som saknar lagstiftande funktion, finns i väntan på en övergripande nationell reform gott om navigationsutrymme i att själva tolerera ett sådant nyttjande av kommunala fastigheter som periodvis skett i till exempel norska och danska städer. Tanken att detsamma skulle kunna gälla mark i form av till exempel ödetomter (kring vilka konflikter mellan användare är försumbara i nuet) tycks i sammanhanget knappast heller orimlig i syfte att till exempel låta ”rätten till tak över huvudet” trumfa en rent principiell äganderätt. Precis som Naturvårdsverket definierar ”inte störa, inte förstöra” som en god principiell hållning till Allemansrätten, skulle en liknande princip kunna vara vägledande för hur invånarna här ska förhålla sig.

Vi bör överväga att en sådan ”flexibilitet på medborgarnas villkor” i stadens planering och varande, är att föredra istället för en logik som söker institutionalisera, byråkratisera och assimilera all mänsklig aktivitet. Det här gäller inte minst i en tid av globalisering, där folk tenderar att bli allt mer rörliga, och behov förändras snabbt och nyckfullt. Åtminstone förefaller det givet att på allvar diskutera, för oss som önskar att framtidens städer ska präglas av hållbarhet och gemenskap, snarare än av kontroll, rädsla och ökande ojämlikhet.

Kulturhus byggda med dubbla måttstockar

mattstackar

I bitande kyla och yrande snö pulsade vi längs Östra kyrkogatan in på Haga. Inte på jakt efter en föräldrafri fest som så många andra nyårsaftnar i början av 00-talet, utan sökandes efter en gul gammal träkåk.
Ryktet på stan gjorde gällande att det gamla kvinnohuset, vars verksamhet nyligen flyttat till andra lokaler, hade ockuperats. Och i korsningen med Västra Idrottsallén möttes vi av en banderollklädd fasad som bekräftade att det stämde.

Den kommande veckan återvände vi varenda dag, huttrandes i det kallställda huset men med ett ständigt leende på läpparna. Trots avsaknaden av el, värme, vatten och andra basala funktioner fanns här något högst levande – drömmen om ”ett plejs för såna som oss”. En plats av ungdomarna, för ungdomarna. En total motsats till de kommunala ungdomsgårdarna och de förhärskande skötsamhetsideal som där rådde. I alla fall var det så vi upplevde det, när vi helg efter helg blev stoppade i dörren av svårmodig personal.
Men drömmen om ett eget hus skulle bli kortvarig. En kall natt när alla hade gått hem för att sova bommade kommun och polis igen kåken, som kort därpå revs för att lämna plats åt nybyggda lägenheter.
Den dialog som inletts mellan husockupanterna och politikerna rann ut i sanden. Och helgerna återgick till supande på hemgjort vin, planlöst vandrandes längs med stadens gator.

Varje generation umebor har sin egen version av denna duell med stadens styrande politiker. Från kulturföreningen Stackens kritik mot Folkets hus-planerna och drömmen om satsningar på stadsdelarna under 1970-talet, via 80-talets allhusockupanter, vidare till 90-talets konflikter kring Galaxen och Hamnmagasinet och in på 00-talets olika husockupationer och drömmar om självstyrda mötesplats. En röd tråd av motstånd följd av besvikelsen inför stadens rigida planering.
Jag tänker att orsaken till kontinuiteten i kritiken går att finna i begreppet förfrämligande; känslan av att vara ett objekt inför strukturerna. Att sakna möjligheten att tydligt påverka de egna livsbetingelserna. För när stora kolosser byggs – må de heta ”Folkets hus” eller ”Kulturväven” – finns alltid risken att bredden innebär en kompromiss där ingen riktigt känner sig hemma. De riskerar att bli urvattnade, identitetslösa och långt från visioner om medskapande och demokrati. Plötsligt tycks vi befinna oss på en plats som vi inte känner igen som vår egen. En plats som saknar tydliga band till våra sociala gemenskaper – stadens själ.

Att motståndet som detta förfrämligande ger upphov till artikuleras i form av husockupationer är därmed inte heller speciellt konstigt. I dessa sprickor uppstår, om än temporärt, platser som i princip är helt formbara efter deltagarnas behov och begär. Det enorma avstånd mellan tanke och handling som vanligtvis kännetecknar stadsrummet minimeras plötsligt. ”Ska vi bygga en scen?” frågar någon, ”ja vi drar och köper bräder imorgon” svarar en annan, och framför ögonen på deltagarna växer resultatet av deras gemensamma idé fram.

Just därför är processen att legalisera en husockupation också oerhört problematisk. Den beskrivs till exempel av 1983 års allhusockupanter som ”en våt filt av byråkrati” som direkt omöjliggör de drömmar som samlat gruppen från första början. I praktiken innebär byråkratiseringen just en ökning av avståndet mellan tanke och handling, ett tilltagande av förfrämligande hos deltagarna inför platsen.
Detta tycks vara verkligheten även för de kulturutövare som sedan början av augusti huserat i de gamla lokstallarna på Haga, ett stenkast från det gamla kvinnohuset som ockuperades den där nyårsnatten i början av 00-talet.

Kulturutövarna i lokstallarna skapade lokalhistoria i oktober när de skrev på ett kontrakt med kommunala INAB som säger att lokalen får hyras för en krona per år. Vid första anblick kan det låta som en drömdeal, men snart knackade verkligheten på stallarnas stora, gröna portar. Från byggnadsnämnden kom beskedet att all kulturverksamhet måste upphöra, och att lokalerna ska återställas till lokstallsverksamhet. Om inte så gjordes, riskerade den nystartade föreningen ett vite på uppåt 300 000 kronor.

För att verksamheten nu ska kunna fortsätta måste hyresgästerna söka bygglov, även om politikerna låter meddela via media att det är osannolikt att det beviljas. Nämndens ordförande, socialdemokraten Åsa Ögren, säger till VK att temporära bygglov går att söka, men att dessa främst är till för glassförsäljning på sommaren och liknande. Som om inga hyreshus stått på Tvistevägen det senaste decenniet, som om inga barackförskolor tornat upp på Ålidhems ödetomter. Och förresten, hur gör Umeå sport- och motion, som man får anta sysslar med allt annat än järnvägsverksamhet inom samma detaljplansområde?

Frågor infinner sig om vem som har möjlighet att tänja på byråkratins gränser, och vem som förväntas följa dess förordningar till punkt och pricka. Hur kommer det sig att det andra kulturhus som snart ska invigas kunde byggas på bekostnad av kåkar med bevarandevärde, samtidigt som ideella kulturutövare får spendera vakna nätter med att försöka följa regler och förordningar som vore de naturlagar? Även i fallet med de nya bosättningarna som EU-migranter satt upp vid OKQ8 på Carlslid tycks byråkratin stå stark som vore den naturlag.

Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att pengarna avgör. Att byråkrati, snarare än att vara ett sätt att reglera rättigheter, skyldigheter och struktur, allt för ofta används som ett maktinstrument mot maktlösa grupper. Det är en situation av dubbla måttstockar som råder.
Det hela får mig att tänka på fransmannen Henri Lefebvres slagord om ”Rätten till staden”. Vad krävs för att människor på allvar ska ges möjligheten att forma vardagens rum efter gemensamma behov och begär? I fallet med de gamla lokstallarna tycks det mig som att drömmen vore ett tillstånd där byråkraterna sköter byråkratin, och kulturutövarna ges möjlighet att ägna sig åt just kulturen, i dess bredaste bemärkelse. Ett tillstånd där byråkratin är tänjbar även för de som bygger staden underifrån.

———————
Ursprungligen publicerad 10 november 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)