Medborgarna genomskådade idén med storregioner

etcdecFörslaget att införa ett Stornorrland har fallit. Därmed blir det ingen sammanslagning av landets fyra nordligaste landsting till en ny större region.

Under trycket från medborgarnas missnöje, vilket har märkts bland annat i kampanjer för folkomröstningar i sakfrågan, kollapsade förra veckan till slut de parlamentariska förhandlingarna.

Att begripa den breda indignationen mot planerna är inte alls speciellt svårt.

Bortom ytan framhärdar nämligen här på djupet, i likhet med många andra samtida protester i vår omvärld, ett avståndstagande från de så kallade nyliberala styrmetoder som under de senaste årtiondena varit förhärskande över politiken.

Av samma skäl som klyftorna i inkomst och rikedom under dessa årtionden har ökat, har även geografin under samma epok slitits isär med för ögat uppenbara vinnare och förlorare.

Idén om att välståndet i ett starkt tillväxtcentrum liksom sipprar ner till omkringliggande platser har med tydlighet visat sig vara en önskedröm. Verkligheten är tvärtom en där tillväxten på vissa platser närs genom ett aktivt, och ofta statligt pådrivet, berövande av tillgångar i andra delar av geografin.

Av detta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet saknat en koherent kritisk, progressiv analys. Istället har man likt övriga riksdagspartier omfamnat – och i den norra landsändan varit huvudsaklig förvaltare – av dessa ojämlikhetsskapande förändringar. De egna folkrörelserna har samtidigt successivt tynat bort för att lämna plats åt teknokrater vars enda ambition är att försöka rationalisera och effektivisera budget i balans med mer av samma medicin som från början skapat underskotten.

Vi ser färska exempel på detta parallellt med regionförhandlingarna i Västernorrlands läns landstings försök att avveckla Sollefteå sjukhus, eller dessförinnan i Västerbotten med försöket att rikta nedskärningar mot Åseles ambulans och Doroteas sjukstuga.

I det här sammanhanget är det inte alls märkligt att medborgarna ser förslaget om en storregion som ännu ett steg i samma riktning. Den känslan har inte minst förstärkts av själva formen för genomförandet, där de pådrivande politikerna visat i princip noll och inget intresse i att förankra reformen bland befolkningen. Tvärtom har man arrogant talat om nödvändigheten att köra över folkopinioner i utvecklingens namn.

Ett etablissemang som bejakar dessa attityder ges dock garanterat snart en bister dom.

I kölvattnet av nyliberalismens kris och den ojämna geografiska utvecklingen växer nämligen nya sociala rörelser fram bland de berövade. Vi ser konturerna av detta i de protester som skett mot sjukhusavvecklingen i Sollefteå, mot försöket att lägga ner sjukstugan i Dorotea, mot en vindkraftpark i Sorsele, mot skolnedskärningar i Luleå, mot centrumomvandlingen i Umeå, och i gruvmotståndet i Kallak. Allt detta handlar i grund och botten om samma sak. Tillväxt som skapas genom att vissa berövas på möjligheten att leva och bo på en viss plats på rimliga villkor och utan rättmätig kompensation.

Kanske än tydligare syns emellertid framväxten av en motmakt i alla pragmatiska försök till självförvaltning bortom privatiseringsdogmer och passiv tilltro till staten. I det trevande försöket till medborgardrift av vårdcentralen i Jörn, i den fascinerande historien om Docksta bordtennisklubbs funktion som skuggkommun, i myllret av gemensamt förvaltade bensinmackar, mataffärer och samlingslokaler som finns spritt över den norrländska kartan.

I takt med att dessa rörelser finner varandra, börjar samarbeta och tecknar teori av sina erfarenheter växer en verklig möjlighet till regionalisering fram underifrån. Däri ligger också framtiden, bortom dikotomin i att endera romantisera en svunnen tid eller acceptera en zombieliberalism förtäckt under bleknande röda fanor.

—-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 2/12-2016. 

Ådalen reser sig – och fler med dem

Det är en av de första riktiga vårdagarna. Solen gassar på. Och redan någon mil norr om staden märks, på den allt tätare trafiken, att något är på gång. Vi är i Härnösand för att, tillsammans med tusentals andra, hörsamma kallelsen från Ådalen reser sig om att protestera mot Västernorrlands läns landstings föreslagna nedskärningar i sjukvården.

Ilskan här i krokarna – i synnerhet i Sollefteå vars sjukhus hotas med avveckling – har tilltagit successivt det senaste året. Till vardags märks det bland annat i den tolv tusen personer starka Facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus, där debatten går het vecka ut och vecka in, i princip under dygnets alla timmar.

Desto fler blev nog emellertid varse om vad som här kokade först i oktober 2015, när mellan tio och femton tusen personer samlades i Kramfors för att tvinga det på orten församlade Socialdemokratiska förtroenderådet till omtag i det pågående budgetarbetet.

Så blev också fallet, med avsatta politiker och tjänstemän som följd. Men lugnet lade sig inte, som de kvarvarande styrande politikerna nog hoppats på. Istället tog gräsrotsorganiseringen fart. Ideella krafter började dyka i underlagen, och landstingets allmänna göromål, vars mindre smickrande innehåll bland annat presenterats genom sajten LVN Leaks. Det handlar om fallskärmar, hutlösa konsultavtal, upphandlingar med tendenser till nepotism och rena felaktigheter. Inte minst är det graverande att socialdemokrater och LO-anknutna på högre ort varit högst delaktiga i att sko sig på situationen.

Samtidigt har också alternativen (rörande exempelvis driftsform och organisation) till ännu en vända nedskärningar i länets periferier börjat undersökas av rörelserna. Bland annat i studerandet av modellen tiohundra, som implementerats i Norrtälje efter liknande hot.

Det är ett idogt, nyfiket och pragmatiskt sökande bortom trötta slagord, snabba populistiska illusioner till lösningar och förstelnade ideologier. En tydlig, men förmodligen omedveten, passning till liknande rörelseexperiment i andra delar av ett Europa drabbat av kronisk ekonomisk kris och stagnation.

Gräsrotsmobiliseringen i Ådalen är måhända i ett svenskt sammanhang just nu unik till sin storlek och styrka, men knappast ensam i sin form och metod. Den föregås i relativ närtid av ett liknande uppror i Dorotea på andra sidan länsgränsen, som genom en mångårig ockupation av den hotade sjukstugan och en framtvingad folkomröstning lyckades mota Västerbottens läns landsting i grind. Likväl sker den parallellt med ett växande lokalt motstånd fokuserade kring avveckling av skolor och privatiseringar av stadsrum och bostäder i exempelvis tillväxtorterna Umeå och Luleå. På båda platserna mobiliseras just nu folkomröstningskampanjer mot föreslagna skolnedläggningar.

Här syns fragment utan uttryckt koppling, som likväl i sitt slitande folkrörelsearbete tar steg i gemensam riktning. Att vandra frågandes, som den mexikanska zapatiströrelsen så vackert uttryckte det när det regionala upproret där bröt ut vid 1990-talets mitt.

I den gassande solen, i folkhavet i Härnösand, skyltade Doroteaupprorets gräsrötter med sin närvaro. Här fanns också en del av oss som kämpat de senaste åren i Umeå för att sätta frågor om alla medborgares rätt till staden främst på agendan. Och här i gemenskapen på torget tändes med fokus på allas rätt till lika vård, mitt i all ilska, utan tvivel också hopp.

Torsdag den 28 april, fyra dagar efter demonstrationen i Härnösand, samlades landstinget till möte. Såväl förslaget att flytta rehabmedicin från Härnösand till Sundsvall, som förslaget om att stänga Sollefteås akutmottagning, återremitterades under trycket från medborgarna. Än en gång, en tydlig delseger, men utan tvivel långt ifrån ett slut.

Ådalen reser sig. Och fler med dem.

Spirande frön till ett nytt folkstyre

adalen2

Under tisdagen den nittonde april samlades uppåt femhundra personer i ett knökfullt Hullsta gård i Sollefteå. De hade tagit sig dit för att lyssna på en serie föredrag samlade under titeln ”Sagan om landstinget”, som under veckan turnerar mellan de Ångermanländska städerna.

Mötena arrangeras av gräsrotsaktivister som sedan förra året protesterat mot omfattande planerade nedskärningar i Västernorrlands läns landsting, med tyngdpunkten riktad mot just Sollefteås sjukhus.

I oktober 2015 slöt mellan tio och femton tusen indignerade Ådalsbor upp i Kramfors, och tvingade därigenom fram ett omtag i processen.

Men istället för att lugnet lade sig, som de styrande nog hoppades, har missnöjet under vintern och våren bara växt sig allt starkare. Ansvariga har avgått, kritiska politiker har hoppat av och partipiskorna – framförallt inom socialdemokraterna – har vinit av sällan skådat slag.

Successivt har samtidigt en berättelse bitit sig fast om ett landsting präglat av korruption, maktfullkomlighet, centralistiska dogmer och grav ekonomisk inkompetens. Ett resultat av tusentals timmars grävande, som bland annat publiceras löpande genom den oberoende mediekanalen LVN Leaks.

Tankarna, hos en betraktare, vandrar hela tiden iväg till bilderna, formerna och slagorden på torgen under upprorsåret 2011 i Nordafrika, Sydeuropa, USA.

För det handlar i slutändan inte bara om de hotade institutionerna i sig. Det handlar om självaste demokratins grundvalar. Om att sätta en gräns mot en accelererande politik av fråntagande som monterar ner, tränger undan och bryter samhället itu. En ekonomi kan nämligen i längden inte huvudsakligen bära sig genom att flytta och montera ner de värden som tidigare generationer gemensamt byggt upp.

I Spanien och Italien har liknande kommunala och regionala rörelser de senaste åren börjat benämnas med den tituleringen ”municipalism”. Det handlar om sökanden efter att, pragmatiskt och nyfiket, återupprätta folkstyre och fördelningspolitik med alla till buds existerande medel, bortom förstelnade strukturer, ideologier och organiseringsformer.

Folkomröstningskampanjer i sakfrågor, medborgarplattformar uppbyggda kring demokratiska råd, ideell grävande lokaljournalistik, lokala budgetar framtagna genom omfattande deltagarprocesser, nätverk av allmänningskapande där människor, utan staten som medlare, solidariskt skapar och fördelar materiella och immateriella tillgångar. På så vis har gräsrotsaktivister, bland annat i Madrid och Barcelona förra året, tagit tillbaka makten över städerna från korrupta politiska etablissemang.

I Ådalen sås just nu sådana frön. Liksom i Luleå, där medborgare mobiliserar för folkomröstning i protest mot kommunens skolnedläggningar. Vi har tidigare sett det i Dorotea 2012. Och vi ser alltjämt tendenserna, också i ett Umeå som brottas med växande klyftor i kölvattnet av en lånefinansierad, spekulativ stadsomvandling som lämnat efter sig stora underskott.

På söndag väntas i Ådalen ännu en kulmen i kraftmätningen med landstinget. De turnerande mötena under titeln ”Sagan om landstinget” utgör nämligen upptakten till ännu en mobilisering. Denna gång går demonstrationen av stapeln i Härnösand. Och folk, långt bortom länsgränsen, lär inte missa att den sker.