Tag: LVN Leaks

I sökandet efter Ådalens själ

sollefta_1ar”Man betalar sina kontingenter och man står i LO:s och de politiska partiernas matriklar, men man kan misstänka ådalsborna för att i grund och botten vara syndikalister hela bunten.”

Birger Norman – Ådalen 31 (Rabén & Sjögren, 1968)

Den 30 januari 2018 har foajén på Sollefteå sjukhus varit ockuperad i ett helt år. Dygnet runt, dag ut och dag in, har medborgare suttit där i pass. Också på högtider som midsommar- och julafton.

En bra bit över 2 000 personer har deltagit. De flesta ortsbor. En majoritet kvinnor.

Alltsedan hösten 2015 har det stormat från Ådalen. I valet 2014 gick Socialdemokraterna i Västernorrlands landsting till val med löfte om att det fortsatt skulle finnas tre akutsjukhus i länet. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå. Det dröjde ganska precis ett år efter att sossarna vunnit tillbaka makten från högern tills förslaget om dråpslaget läckte. I Sollefteå föreslogs där vitala delar av akutsjukhuset avvecklas – akut kirurgi- och ortopedi, samt BB och kvinnosjukvården.

Det tog, milt sagt, hus i helvete.

Sedan några år fanns efter ett äldre nedskärningsrykte redan facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus. Och där tog diskussionen nu snabbt fart. Gruppen kom snart också att formeras till en formell förening, och samlar på nätet i dag 15 000 personer. Den har varit viktig för det som följt, men är samtidigt långt ifrån ensam part i motståndets utveckling. Främst är den nog att beskriva som ett slags paraply kring vilket det finns en rad olika självständiga initiativ med olika mer specifika fokus.

När diskussionen drog igång under hösten 2015 kallade ett sådant, Ådalen reser sig, till demonstration i Kramfors. Den 10 oktober. Socialdemokraterna höll förtroenderåd på Hotell Kramm. Mellan 10 000–15 000 dök upp för att promenerade från idrottsplatsen, runt hotellet, och slutligen till torget. Efter talen avvek några hundra deltagare upp mot Kramm, och trängde på mot entrén, skanderades ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”. Myllret var nära nog på väg in genom dörrarna, men stannade av när en nervös hotellvärd ställde sig i vägen. Den dagen avsattes landstingsstyrelsens socialdemokratiska ordförande, och från partiet lovades det omtag.

Mycket har hänt därifrån, till dags dato.

Det blev inget omtag. I stället har nedskärningarna, steg för steg, klubbats igenom. Socialdemokrater från Ådalen har också gång på gång röstat mot sitt eget parti, men i fas med vallöftet, varpå de frysts ut från partigruppens arbete. Parallellt har skandalerna rullat kring landstingets ledande politiker och tjänstemän. Om svågerpolitik och oskäliga avgångsvederlag, bland annat.

Det finns såklart gott om detaljer, nyanser, värda att nämna för att begripliggöra sjukhusstriden. Men mitt intresse just här ligger snarare på den sociala rörelsens utveckling och dess genealogi – dess rötter.

Rörelsen är i sig nämligen verkligt fascinerande.

Att det protesteras vid stora nedskärningar i välfärden är förvisso inte alls unikt. Likväl märks något alldeles särskilt just här. Något specifikt i metodik och anda, som skapar en så mycket starkare kraft, som kunnat hålla lågan levande i över två och ett halvt år.

Tidigt i protesternas formering turnerade Ådalen reser sig runt i bygderna och höll en föreläsning under namnet ”Sagan om landstinget”.

Från något håll startades också en medborgarjournalistisk sajt, framförallt fokuserad på oegentligheter från makthavares sida. Flera protester har arrangerats på gator och torg. Efter Kramfors den mest noterbara i Härnösand den 24 april 2016 – åter med massivt deltagarantal. Flera konventionella parter har såklart även gjort sina inspel. Kyrkorna, de lokala partiorganisationerna, företagare, kommunorganisationerna.

Med tid lanserades också ett initiativ för kooperativ sjukvårdsdrift: VOON – Vård och Omsorg i Norrland. De har, med stort allvar, dryftat intresset att ta över Sollefteå sjukhus, men det har inte stannat i väntan. Den 20 december 2017 öppnade de sin första medlemsägda vårdcentral i Sollefteå centrum.

Så är ju då också foajén på sjukhuset ockuperad, med stängningen av just BB som huvudsakligt fokus.

Och precis som Birger Norman frågade sig i sin rigorösa skildring av förloppen som ledde fram till den historiska dagen med skotten i Lunde 1931, söker jag nu allt djupare efter svaret på frågan: Varför utspelar sig så kraftfulla protester just i Ådalen när liknande omständigheter givit svagare motstånd på andra platser som rent strukturellt delar många likheter med denna?

Intressant är att svaret i alla fall på ytan, trots ett sekels passage, inte tycks mig vara utan beröringspunkter.

Garderobssyndikalister är förvisso kanske, med sina fackliga konnotationer inte rätt begrepp för tiden. Men däri fångas ändå delvis konturerna. Av en geografiskt kulturellt lokaliserad själ av frihetlighet och lokal självorganisering. Viljan att beslut ska fattas av de som berörs. Av att man fixar saker som behöver fixas, snarare än vädjar och väntar på att någon högre instans ska ordna det. Och av direkt aktion, som nu, med den ockuperade sjukhusfoajén. Rötter har den nog åtminstone delvis i en frikyrkokultur, som historiskt sträckt sig stark även i Västerbotten, på andra sidan länsgränsen.

Den där andan märks inte just bara i protesterna utan hägrar alltjämt i dag i byaengagemang i och kring Ådalen, där ideella föreningar tagit driften av skolor, mataffärer, bensinmackar och mycket därtill. Som i Edsele, eller Docksta.

Det är härtill intressant att Ådalens Socialdemokrater, som på 20-talet under några år lämnade SAP för det mer radikala SSV, ett sekel senare åter befinner sig i samma slags klinch med sitt ideologiskt allt otydligare moderparti. Partiets lokala gräsrötter har i dag också en betydande funktion i de myllrande rörelserna.

I början av förra århundradet spelade så också händelser i Ådalen som för många bekant en betydande roll för övergången till demokrati, och sedermera även för framväxten av folkhemmet. Hur det blir den här gången vet nu ingen. Men rörelsens driftiga självorganisering ger på många sätt i sig konkreta resultat för samhällets utveckling.

Samtidigt är ådalsbornas kamp åter av rikspolitiskt, ja till och med internationellt, intresse. Till hösten nalkas ett nytt landstingsval. Och i sjukhusfoajén planerar ockupanterna att sitta kvar, så länge det krävs.


Ursprungligen publicerad den 30 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren. 

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Ådalen reser sig – och fler med dem

Det är en av de första riktiga vårdagarna. Solen gassar på. Och redan någon mil norr om staden märks, på den allt tätare trafiken, att något är på gång. Vi är i Härnösand för att, tillsammans med tusentals andra, hörsamma kallelsen från Ådalen reser sig om att protestera mot Västernorrlands läns landstings föreslagna nedskärningar i sjukvården.

Ilskan här i krokarna – i synnerhet i Sollefteå vars sjukhus hotas med avveckling – har tilltagit successivt det senaste året. Till vardags märks det bland annat i den tolv tusen personer starka Facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus, där debatten går het vecka ut och vecka in, i princip under dygnets alla timmar.

Desto fler blev nog emellertid varse om vad som här kokade först i oktober 2015, när mellan tio och femton tusen personer samlades i Kramfors för att tvinga det på orten församlade Socialdemokratiska förtroenderådet till omtag i det pågående budgetarbetet.

Så blev också fallet, med avsatta politiker och tjänstemän som följd. Men lugnet lade sig inte, som de kvarvarande styrande politikerna nog hoppats på. Istället tog gräsrotsorganiseringen fart. Ideella krafter började dyka i underlagen, och landstingets allmänna göromål, vars mindre smickrande innehåll bland annat presenterats genom sajten LVN Leaks. Det handlar om fallskärmar, hutlösa konsultavtal, upphandlingar med tendenser till nepotism och rena felaktigheter. Inte minst är det graverande att socialdemokrater och LO-anknutna på högre ort varit högst delaktiga i att sko sig på situationen.

Samtidigt har också alternativen (rörande exempelvis driftsform och organisation) till ännu en vända nedskärningar i länets periferier börjat undersökas av rörelserna. Bland annat i studerandet av modellen tiohundra, som implementerats i Norrtälje efter liknande hot.

Det är ett idogt, nyfiket och pragmatiskt sökande bortom trötta slagord, snabba populistiska illusioner till lösningar och förstelnade ideologier. En tydlig, men förmodligen omedveten, passning till liknande rörelseexperiment i andra delar av ett Europa drabbat av kronisk ekonomisk kris och stagnation.

Gräsrotsmobiliseringen i Ådalen är måhända i ett svenskt sammanhang just nu unik till sin storlek och styrka, men knappast ensam i sin form och metod. Den föregås i relativ närtid av ett liknande uppror i Dorotea på andra sidan länsgränsen, som genom en mångårig ockupation av den hotade sjukstugan och en framtvingad folkomröstning lyckades mota Västerbottens läns landsting i grind. Likväl sker den parallellt med ett växande lokalt motstånd fokuserade kring avveckling av skolor och privatiseringar av stadsrum och bostäder i exempelvis tillväxtorterna Umeå och Luleå. På båda platserna mobiliseras just nu folkomröstningskampanjer mot föreslagna skolnedläggningar.

Här syns fragment utan uttryckt koppling, som likväl i sitt slitande folkrörelsearbete tar steg i gemensam riktning. Att vandra frågandes, som den mexikanska zapatiströrelsen så vackert uttryckte det när det regionala upproret där bröt ut vid 1990-talets mitt.

I den gassande solen, i folkhavet i Härnösand, skyltade Doroteaupprorets gräsrötter med sin närvaro. Här fanns också en del av oss som kämpat de senaste åren i Umeå för att sätta frågor om alla medborgares rätt till staden främst på agendan. Och här i gemenskapen på torget tändes med fokus på allas rätt till lika vård, mitt i all ilska, utan tvivel också hopp.

Torsdag den 28 april, fyra dagar efter demonstrationen i Härnösand, samlades landstinget till möte. Såväl förslaget att flytta rehabmedicin från Härnösand till Sundsvall, som förslaget om att stänga Sollefteås akutmottagning, återremitterades under trycket från medborgarna. Än en gång, en tydlig delseger, men utan tvivel långt ifrån ett slut.

Ådalen reser sig. Och fler med dem.

Spirande frön till ett nytt folkstyre

adalen2

Under tisdagen den nittonde april samlades uppåt femhundra personer i ett knökfullt Hullsta gård i Sollefteå. De hade tagit sig dit för att lyssna på en serie föredrag samlade under titeln ”Sagan om landstinget”, som under veckan turnerar mellan de Ångermanländska städerna.

Mötena arrangeras av gräsrotsaktivister som sedan förra året protesterat mot omfattande planerade nedskärningar i Västernorrlands läns landsting, med tyngdpunkten riktad mot just Sollefteås sjukhus.

I oktober 2015 slöt mellan tio och femton tusen indignerade Ådalsbor upp i Kramfors, och tvingade därigenom fram ett omtag i processen.

Men istället för att lugnet lade sig, som de styrande nog hoppades, har missnöjet under vintern och våren bara växt sig allt starkare. Ansvariga har avgått, kritiska politiker har hoppat av och partipiskorna – framförallt inom socialdemokraterna – har vinit av sällan skådat slag.

Successivt har samtidigt en berättelse bitit sig fast om ett landsting präglat av korruption, maktfullkomlighet, centralistiska dogmer och grav ekonomisk inkompetens. Ett resultat av tusentals timmars grävande, som bland annat publiceras löpande genom den oberoende mediekanalen LVN Leaks.

Tankarna, hos en betraktare, vandrar hela tiden iväg till bilderna, formerna och slagorden på torgen under upprorsåret 2011 i Nordafrika, Sydeuropa, USA.

För det handlar i slutändan inte bara om de hotade institutionerna i sig. Det handlar om självaste demokratins grundvalar. Om att sätta en gräns mot en accelererande politik av fråntagande som monterar ner, tränger undan och bryter samhället itu. En ekonomi kan nämligen i längden inte huvudsakligen bära sig genom att flytta och montera ner de värden som tidigare generationer gemensamt byggt upp.

I Spanien och Italien har liknande kommunala och regionala rörelser de senaste åren börjat benämnas med den tituleringen ”municipalism”. Det handlar om sökanden efter att, pragmatiskt och nyfiket, återupprätta folkstyre och fördelningspolitik med alla till buds existerande medel, bortom förstelnade strukturer, ideologier och organiseringsformer.

Folkomröstningskampanjer i sakfrågor, medborgarplattformar uppbyggda kring demokratiska råd, ideell grävande lokaljournalistik, lokala budgetar framtagna genom omfattande deltagarprocesser, nätverk av allmänningskapande där människor, utan staten som medlare, solidariskt skapar och fördelar materiella och immateriella tillgångar. På så vis har gräsrotsaktivister, bland annat i Madrid och Barcelona förra året, tagit tillbaka makten över städerna från korrupta politiska etablissemang.

I Ådalen sås just nu sådana frön. Liksom i Luleå, där medborgare mobiliserar för folkomröstning i protest mot kommunens skolnedläggningar. Vi har tidigare sett det i Dorotea 2012. Och vi ser alltjämt tendenserna, också i ett Umeå som brottas med växande klyftor i kölvattnet av en lånefinansierad, spekulativ stadsomvandling som lämnat efter sig stora underskott.

På söndag väntas i Ådalen ännu en kulmen i kraftmätningen med landstinget. De turnerande mötena under titeln ”Sagan om landstinget” utgör nämligen upptakten till ännu en mobilisering. Denna gång går demonstrationen av stapeln i Härnösand. Och folk, långt bortom länsgränsen, lär inte missa att den sker.