Verklig demokrati byggd nerifrån och upp

nyarorelserBarcelona, juni 2014. I en skola i stadsdelen Raval har 2 000 personer samlats för lanseringen av en ny medborgarplattform vars syfte är inget mindre än att vinna lokalvalet i maj det följande året.

Några år dessförinnan, 2008, hade Spanien kastats in i ekonomisk kris i svallvågorna från kraschen på den amerikanska bolånemarknaden.

Förutom att spanjorer plötsligt vräktes en masse från sina hem genomdrev de styrande Socialdemokraterna samtidigt drakoniska nedskärningar i offentlig sektor på uppdrag av landets långivare i den så kallade trojkan.

2011 exploderade så medborgarnas missnöje. Inspirerade av den arabiska våren, som just avsatt diktatorerna Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, ockuperades på vårkanten torgen i städer över hela Spanien.

Det unisona kravet var ”verklig demokrati nu!”. En kritik riktad mot faktumet att de traditionella partierna var överens om att banksektorns enorma förluster skulle betalas genom försämringar för vanligt folk. Att systemet inte erbjöd något alternativ.

När Spanien åter gick till parlamentsval den följande hösten markerades resultatet av brustet förtroende. Valdeltagandet var historiskt lågt: 68,9 procent. De Socialdemokratiska väljarna struntade i att rösta, och högerpartiet grep makten.

Valskolkandet var emellertid långt från ett utslag av passivitet. Snarare skedde där och då något väldigt intressant. Folket började driva politiken åter till vardagslivet.

Mot vräkningarna av de som inte kunde betala sina bolån växte nätverket Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH) fram. Hundratals lokalgrupper över hela landet företog sig att blockera vräkningar och erbjuda såväl juridiskt som emotionellt stöd till de drabbade.

På samma sätt uppstod i kölvattnet av nedskärningarna i sjukvården nätverket Marea Blanca och kring utbildningssektorn Marea Verde. I båda fallen skapade de folkförsamlingar med brukare och anställda för att organisera protester, strejker och ockupationer i syfte att hindra nedläggningar, nedskärningar och privatiseringar.

Ideella krafter skapade samtidigt nya medier liksom banbrytande nätstrukturer för samarbete. Och på många platser, i synnerhet i Barcelona, återaktiverades en gammal tradition av kvartersorganisering där folk började styra upp konkreta lösningar på olika vardagsproblem.

Mötet i stadsdelen Raval skedde alltså mot denna bakgrund. De sammankallande hade formulerat ett manifest som nu skulle förankras hos lokalbefolkningen genom ett myller av kvartersmöten. Texten signerades tillslut av 30 000 invånare, och följdes upp av direktdemokratiska omröstningar som fastställde vilka som skulle kandidera till fullmäktige, samt, vilka etiska riktlinjer kandidaterna hade att förhålla sig till.

I maj 2015 stod det också klart att spansk politik genomgått en fundamental förändring. Barcelona en Comú – med antivräkningsaktivisten Ada Colau som borgmästarkandidat – hade kammat hem segern i lokalvalet. Samma sak hade också hänt i en rad andra spanska städer. Däribland Madrid, Valencia, A Coruña och Zaragoza.

Så inleddes ett omfattande experiment i att reformera städernas institutioner, med syftet att dels överföra makt från banker, fastighetsägare och andra dominanta kapitalister till medborgarna. Dels handlade det om att bygga strukturer för att medborgarna ska kunna lämna förslag på förändringar, men likväl om att understödja de gemensamma praktiker, allmänningar, som kvartersrörelserna börjat bygga upp.

I december 2016 gjorde Barcelona en Comú ett försök att sammanfatta den nya rörelsens signalement i en essä på webbplattformen Medium.

Rörelserna i fråga, menar författarna, kännetecknas av att konkreta mål överordnas särintressen. Att man söker få saker gjorda, i stället för att fastna i teoretiska debatter. Att man kommunicerar med ett vardagligt, emotionellt språk, som också ger utrymme för ödmjukhet och tvivel i kontrast till den professionaliserade politikens medietränade ickesvar.

Men det handlar också om att feminisera politiken. Att ge företräde åt vardagliga praktiker och omsorgsfrågor. Och inte minst: att alltid bygga nerifrån och upp. Att använda den kollektiva intelligensen i stället för att cementera inflytande hos en elit av experter som tror sig veta bäst.

Intressant är att just de här rörelseuttrycken på senare år går att urskilja på sina håll även i Sverige.

De tydligaste exemplen finner vi emellertid i en geografisk motpol till det tätbefolkade och turistöversvämmade Barcelona. Exempelvis i avfolkningens Ådalen och dess kringliggande bygder.

Sverige drabbades förvisso inte av den ekonomiska krisen på samma sätt som Spanien. Ändå finns här ett slags permanent kristillstånd på vissa platser genom den ojämna geografiska utveckling som säkerställer den övergripande tillväxten.

På de platser som förelagts med nitlotten delas generellt därför indignationen inför postpolitikens brist på alternativ.

Det intressanta i Ådalen och kringliggande bygder, precis som i Barcelona, är just att missnöjet varken tar sig uttryck i desillusion eller ett ställt hopp till den slags populism som insinuerar en möjlig återgång till dåtiden. I stället drivs politiken åter till vardagslivet med försök till konkreta, gemensamma lösningar.

I Barcelonas återaktiverade kvartersorganisering finns här en ekvivalent i en byaorganisering som successivt tar allt större ansvar för driften av service och infrastruktur. Det går att nämna många exempel. Docksta är ett sådant.

I byn har bordtennisklubben, DBTK, i takt med att kapital och stat dragit sig undan, gått in och tagit allt större ansvar. De har räddat skofabriken, allmännyttan och skolan. De driver idrottsplatser, nationalpark med skidanläggning och periodvis visfestivalen i Skule.

Den innovativa gräsrotspolitiken syns också i den sociala rörelse som vuxit fram mot nedskärningarna på Sollefteå sjukhus. Här har, vid sidan av försök med medborgarjournalistik och massiva protester, en förening bildats för att försöka ta över sjukhuset i gemensam drift.

Även BB-ockupationen som nu pågått i över två månader präglas av samma anda. Där syns en imponerande mobilisering av hela lokalsamhället, statuerat i företagen som fixar fika till faktumet att över 1000 personer hittills deltagit i att sitta pass i sjukhusfoajén.

I Barcelona, och många andra spanska städer, fortsätter medborgarplattformarnas försök att vitalisera institutionerna. I Ådalen, och på andra liknande platser, återstår att se om rörelseutvecklingen även här kommer finna vägar bortom den traditionella partipolitiken – till ett experimenterande där nya metoder för förvaltning och demokrati ställs i centrum för ett större projekt.

Klart är i alla fall att nya progressiva rörelser prövar sig fram i de mest skilda sammanhang, i skuggorna av det nyliberala Europas sönderfall.

Rebellstaden Neapel mot en jämlik framtid

napoliNeapel. Våren 2015.

Fastigheter som lämnats öde, ska från och med denna tidpunkt övergå till dem som tar hand om kåken ifråga, ifall brukandet kan anses komma allmänheten till godo.

Tillägget i kommunlagen tecknar konturerna av en utveckling som på senare år vänt allt fler nyfikna blickar mot Italiens tredje största stad.

Här pågår i dag, precis som parallellt i Barcelona, ett friktionsfyllt lokalt experiment vars enda samlande strävan kan beskrivas i termer av gemensamt ansvarstagande tätt sammanbundet med idéer om ett återupplivat folkstyre. En form av municipalism, som Italienarna kallar det.

Det hela sker emellertid, så klart, inte från ingenstans.

Italien är ett land vars ekonomi, trots att den utgör en av Europas största, enklast kan beskrivas som befinnande sig i kronisk kris. Årtionden av åtstramningspolitik och privatiseringar – på senare år riktade mot så elementära resurser som vattenförsörjningen – har inte föranlett någon betydande tillväxt. Runt dörren hägrar i stället ständigt mer av samma medicin, i skuggan av en enorm statsskuld och ett bankväsende på gränsen till kollaps.

Därtill, eller kanske därmed, är förtroendet för staten; politiken, närmast lika kroniskt naggat, med erfarenheter av klientelism och korruption.

Neapel är inget undantag, utan står närmare att beskriva som ett yttersta exempel på denna utveckling.
Kanske minns ni nyhetsbilderna på sopbergen som åren kring skiftet mellan 2000- och 2010-tal vällde över gatorna i en stad som annars vore förtrollande vacker? Ni kommer kanske även ihåg kommentarerna om sophanteringsproblemens orsak i relationer mellan styrande och maffian?Där och då hände också något annat.

Medborgare började allt kraftfullare organisera sig för att försvara sin närmiljö. De blockerade vägar och platser för att hindra kortsiktiga lösningar som riskerade att kontaminera mark. De demonstrerade. Kravaller utbröt.
Tidsmässigt skedde detta några år efter att den i Italien starka rörelsen för en globalisering underifrån, med dess toppmötesprotester och antikrigsdemonstrationer, börjat ebba ut.

Men där den tidens rörelse i övriga landet sakta tynat bort, knöt densamma i Neapel i stället an till de växande konflikterna kring lokala frågor om makten över stadsrummet.

På så sätt uppstod en kontinuitet i organisatoriska erfarenheter, som annorstädes gick till spillo och därmed tvingas återuppfinnas i situationer där sociala mobiliserar tenderar att äga rum.

Under de följande åren har i Neapel vid sidan av miljörörelser och välorganiserade kvartersgrupper även märkts framväxten av livaktig organisering bland studenter, migranter och arbetslösa. Tydligt är också att rörelser här tagit sig uttryck i en lång rad husockupationer, vars syfte varit och är att ersätta desperation och maktlöshet med deltagande i kulturellt, socialt och demokratiskt experimenterande.

Så hände också något annat, våren 2011. Neapel gick till val, och vinnande stod – efter uppbackning av en brokig skara småpartier och medborgarlistor – en från de traditionellt stora partierna oberoende kandidat: Luigi De Magistris.
De Magistris är i grunden åklagare, med en lång bakgrund av försök att motarbeta korruption, inte sällan riktat mot höga politiker och statstjänstemän. 2009 valdes han in i EU-parlamentet för ett antikorruptionspartis räkning, som kandidaten med näst flest röster i Italien.

Nu hade han alltså kammat hem borgmästartiteln i Neapel, med 65 procent av rösterna.

De Magistris hade utan tvivel vunnit valet genom att utgöra löftet om en antites till det rådande. Av detta enkla skäl har han, och de rörelser hos vilka han mobiliserat sitt stöd, ofta utmålats som populister. Men precis som vad gäller medborgarplattformen Barcelona en Comú, som sedan 2015 styrt den katalanska metropolen, skaver beteckningen betänkligt.
Det säger kanske egentligen mest något om hur vana vi blivit vid att se nyliberal ortodoxi som den enda möjliga politiken.
Vad vi i Barcelonas medborgarplattform, liksom med Neapels borgmästare ser, är snarare en nyfiken pragmatism baserad i en djup förståelse gällande lokala omständigheter – både utmaningar och tillgångar.

Så har också Neapel lyckats banta ner sin kommunala skuldsättning och vitaliserat det kulturella och sociala stadslivet genom en vågad legalisering av husockupationer, samtidigt som så många andra städer belånar sig för att i samverkan med fastighetsägare bygga, av lokalinvånarna oönskade kulturmonument, parallellt med att man utövar hård repression mot gräsrotsinitiativ i stadsrummet.

Samspelet mellan de progressiva sociala rörelserna och De Magistris kabinett är förstås långt ifrån friktionsfritt. Högvis med kritik har formulerats, inte minst mot faktumet att beslutsfattandet i praktiken inte decentraliserats, vilket gör att dagens informella samverkan väger en hel del på god vilja.

Samtidigt tycks kritiken inte leda till desillusion, utan tvärtom stärka incitamentet bland medborgare att fortsatt utveckla sin organisering och i den experimentera fram de strukturer för ett mer direkt demokratiskt inflytande som man önskar se.
Detta märktes inför valet 2016, när De Magistris valdes om för en andra mandatperiod på fem år. Exempelvis reflekterar gräsrotsinitiativet Massa Critica i texten ”Laboratorium Neapel” (på svenska i Tidningen Brand 2/2016) kring hur den process som påbörjats ska fördjupas de kommande åren.

De deltog vid tidpunkten i att arrangera öppna folkförsamlingar på olika håll i staden, men deklarerar att dessa endast ”utgör ett första steg för att, dagen efter valet, sätta nya mål på kommunal nivå: etiska koder för val av kandidaturer, öppenhet, nya folkliga institutioner, medborgarförsamlingar inspirerade av direkt demokrati som skapar ett nytt sätt att ta beslut i staden”.
Tydligt är åtminstone, i dagsläget, att rebellstaden Neapel – precis som Barcelona – utgör ett levande försök att möta det nya normaltillståndet av global instabilitet med demokratisering och former för kollektivt resursförvaltande bortom förstatligande, snarare än rörelse i riktning mot mer auktoritära och slutna styren.

För oss som önskar en mer jämlik framtid är det otvivelaktigt välgörande att följa, och inspireras av, trots de kontextuella skillnader som uppenbart existerar.

Rebellstäderna ger Europas medborgare makt

Efter den ekonomiska krisens utbrott 2008 vacklar den nyliberala epoken successivt mot sitt slut. I turbulensen formar nu politiska reaktionärer och kappvändare från dagens etablissemang en ny elit, i syfte att tillskansa sig makt och säkra kapitalismens fortskridande. Samtidigt växer också öar av progressiva alternativ, så kallade rebellstäder, fram över Europa. I helgen träffades många av dem i spanska Pamplona – en stad ungefär lika stor som Umeå – för konferensen MAK2, i syfte att koordinera sina initiativ.

Municipalister, eller kommunalister, har de börjat kalla sig. I grunden är de engagerade i en mångfald av nedskärningsprotester, sociala rörelser och projekt som över tid har förts samman av insikten att deras insatser var för sig inte är tillräckliga för att rubba de makthavare och strukturer de har hamnat i strid med.

Tillsammans bildar de i dag en växande och livaktig rörelse i syfte att föra rätten till, och makten över, staden från banker, fastighetsägare och en politisk klass direkt till medborgarna.

Municipalisternas fokus är i första hand lokalt. Det tar sitt avstamp i ett nyfiket, pragmatiskt experimenterande med former för demokratiskt beslutsfattande och resursfördelning. Bortom tidigare epokers och ideologiers dogmatiska tilltro till endera staten eller marknaden, men också i stark kontrast till samtidens högljudda skrik efter starka ledare och enkla svar.

Om vi under den så kallade fordismen efter andra världskriget (ca 1945–1973) primärt såg styrning genom en stark och expanderande stat, och under nyliberalismen (ca 1974–2008) aktiverandet av strukturer för offentlig-privat samverkan i syfte att göra alla samhällets sfärer öppna för marknaden, märks här framväxten av något som snarare går att beskriva som ett försök till styrning genom gemensam-offentlig samverkan. Ett användande av traditionella institutioner, i syfte att möjliggöra för deltagarstyrda, demokratiska sammanslutningar att producera och förvalta resurser.

Under senare år har man med dessa ansatser kommit att forma så kallade medborgarplattformar- och kandidaturer som har vunnit den kommunala makten i en lång rad spanska städer, som Barcelona, Madrid och Valencia, liksom i italienska Neapel och på andra håll i Europa.

Dessa plattformar och kandidaturer framträder i skarp kontrast till konventionella partier vars medlemsbas har tynat bort, liksom gentemot missnöjeslistor byggda kring någon lokal starke man. De utgör för dess engagerade blott ett bland flera verktyg, med vilkas hjälp man kan uppnå de konkreta mål som rörelsens beståndsdelar har tagit sig an.

Lönerna för kandidaterna är exempelvis ett medelsnitt av inkomsten i staden, deras möjlighet att inneha mandat är starkt tidsbegränsade, engagerade har kraftfulla möjligheter att utkräva ansvar och direkt återkalla mandat, och det finns en ständigt aktiv återkoppling till de stormötesstrukturer i bostadsområdena som utgör rörelsens bas. Därtill används webbplattformar och appar på ett verkligt kreativt sätt för att lägga förslag, genomföra direkta omröstningar och mobilisera till diskussioner.

Det är, i ärlighetens namn, svårt att inte ryckas med i lekfullheten och optimismen som syns i dessa initiativ och dess skarpa kontrast till de gäspningar och suckar som dagens kommunpolitik lätt framkallar.

För oss Umebor framstår det angeläget att öppna upp för diskussion om också vår stad, med dess frihetliga, progressiva anda och folkrörelsetradition, nu skulle kunna sålla sig till denna skara rebellstäder – samtidigt som vi ställer dagens och gårdagens makthavare till svars för den nuvarande situationen och de senaste årtiondenas misslyckanden.

Vi kan börja med att googla ”Barcelona en Comú”, och ta det där ifrån. För en framtid värd att tro på!

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.

Spirande frön till ett nytt folkstyre

adalen2

Under tisdagen den nittonde april samlades uppåt femhundra personer i ett knökfullt Hullsta gård i Sollefteå. De hade tagit sig dit för att lyssna på en serie föredrag samlade under titeln ”Sagan om landstinget”, som under veckan turnerar mellan de Ångermanländska städerna.

Mötena arrangeras av gräsrotsaktivister som sedan förra året protesterat mot omfattande planerade nedskärningar i Västernorrlands läns landsting, med tyngdpunkten riktad mot just Sollefteås sjukhus.

I oktober 2015 slöt mellan tio och femton tusen indignerade Ådalsbor upp i Kramfors, och tvingade därigenom fram ett omtag i processen.

Men istället för att lugnet lade sig, som de styrande nog hoppades, har missnöjet under vintern och våren bara växt sig allt starkare. Ansvariga har avgått, kritiska politiker har hoppat av och partipiskorna – framförallt inom socialdemokraterna – har vinit av sällan skådat slag.

Successivt har samtidigt en berättelse bitit sig fast om ett landsting präglat av korruption, maktfullkomlighet, centralistiska dogmer och grav ekonomisk inkompetens. Ett resultat av tusentals timmars grävande, som bland annat publiceras löpande genom den oberoende mediekanalen LVN Leaks.

Tankarna, hos en betraktare, vandrar hela tiden iväg till bilderna, formerna och slagorden på torgen under upprorsåret 2011 i Nordafrika, Sydeuropa, USA.

För det handlar i slutändan inte bara om de hotade institutionerna i sig. Det handlar om självaste demokratins grundvalar. Om att sätta en gräns mot en accelererande politik av fråntagande som monterar ner, tränger undan och bryter samhället itu. En ekonomi kan nämligen i längden inte huvudsakligen bära sig genom att flytta och montera ner de värden som tidigare generationer gemensamt byggt upp.

I Spanien och Italien har liknande kommunala och regionala rörelser de senaste åren börjat benämnas med den tituleringen ”municipalism”. Det handlar om sökanden efter att, pragmatiskt och nyfiket, återupprätta folkstyre och fördelningspolitik med alla till buds existerande medel, bortom förstelnade strukturer, ideologier och organiseringsformer.

Folkomröstningskampanjer i sakfrågor, medborgarplattformar uppbyggda kring demokratiska råd, ideell grävande lokaljournalistik, lokala budgetar framtagna genom omfattande deltagarprocesser, nätverk av allmänningskapande där människor, utan staten som medlare, solidariskt skapar och fördelar materiella och immateriella tillgångar. På så vis har gräsrotsaktivister, bland annat i Madrid och Barcelona förra året, tagit tillbaka makten över städerna från korrupta politiska etablissemang.

I Ådalen sås just nu sådana frön. Liksom i Luleå, där medborgare mobiliserar för folkomröstning i protest mot kommunens skolnedläggningar. Vi har tidigare sett det i Dorotea 2012. Och vi ser alltjämt tendenserna, också i ett Umeå som brottas med växande klyftor i kölvattnet av en lånefinansierad, spekulativ stadsomvandling som lämnat efter sig stora underskott.

På söndag väntas i Ådalen ännu en kulmen i kraftmätningen med landstinget. De turnerande mötena under titeln ”Sagan om landstinget” utgör nämligen upptakten till ännu en mobilisering. Denna gång går demonstrationen av stapeln i Härnösand. Och folk, långt bortom länsgränsen, lär inte missa att den sker.