Rebellstaden Neapel mot en jämlik framtid

napoliNeapel. Våren 2015.

Fastigheter som lämnats öde, ska från och med denna tidpunkt övergå till dem som tar hand om kåken ifråga, ifall brukandet kan anses komma allmänheten till godo.

Tillägget i kommunlagen tecknar konturerna av en utveckling som på senare år vänt allt fler nyfikna blickar mot Italiens tredje största stad.

Här pågår i dag, precis som parallellt i Barcelona, ett friktionsfyllt lokalt experiment vars enda samlande strävan kan beskrivas i termer av gemensamt ansvarstagande tätt sammanbundet med idéer om ett återupplivat folkstyre. En form av municipalism, som Italienarna kallar det.

Det hela sker emellertid, så klart, inte från ingenstans.

Italien är ett land vars ekonomi, trots att den utgör en av Europas största, enklast kan beskrivas som befinnande sig i kronisk kris. Årtionden av åtstramningspolitik och privatiseringar – på senare år riktade mot så elementära resurser som vattenförsörjningen – har inte föranlett någon betydande tillväxt. Runt dörren hägrar i stället ständigt mer av samma medicin, i skuggan av en enorm statsskuld och ett bankväsende på gränsen till kollaps.

Därtill, eller kanske därmed, är förtroendet för staten; politiken, närmast lika kroniskt naggat, med erfarenheter av klientelism och korruption.

Neapel är inget undantag, utan står närmare att beskriva som ett yttersta exempel på denna utveckling.
Kanske minns ni nyhetsbilderna på sopbergen som åren kring skiftet mellan 2000- och 2010-tal vällde över gatorna i en stad som annars vore förtrollande vacker? Ni kommer kanske även ihåg kommentarerna om sophanteringsproblemens orsak i relationer mellan styrande och maffian?Där och då hände också något annat.

Medborgare började allt kraftfullare organisera sig för att försvara sin närmiljö. De blockerade vägar och platser för att hindra kortsiktiga lösningar som riskerade att kontaminera mark. De demonstrerade. Kravaller utbröt.
Tidsmässigt skedde detta några år efter att den i Italien starka rörelsen för en globalisering underifrån, med dess toppmötesprotester och antikrigsdemonstrationer, börjat ebba ut.

Men där den tidens rörelse i övriga landet sakta tynat bort, knöt densamma i Neapel i stället an till de växande konflikterna kring lokala frågor om makten över stadsrummet.

På så sätt uppstod en kontinuitet i organisatoriska erfarenheter, som annorstädes gick till spillo och därmed tvingas återuppfinnas i situationer där sociala mobiliserar tenderar att äga rum.

Under de följande åren har i Neapel vid sidan av miljörörelser och välorganiserade kvartersgrupper även märkts framväxten av livaktig organisering bland studenter, migranter och arbetslösa. Tydligt är också att rörelser här tagit sig uttryck i en lång rad husockupationer, vars syfte varit och är att ersätta desperation och maktlöshet med deltagande i kulturellt, socialt och demokratiskt experimenterande.

Så hände också något annat, våren 2011. Neapel gick till val, och vinnande stod – efter uppbackning av en brokig skara småpartier och medborgarlistor – en från de traditionellt stora partierna oberoende kandidat: Luigi De Magistris.
De Magistris är i grunden åklagare, med en lång bakgrund av försök att motarbeta korruption, inte sällan riktat mot höga politiker och statstjänstemän. 2009 valdes han in i EU-parlamentet för ett antikorruptionspartis räkning, som kandidaten med näst flest röster i Italien.

Nu hade han alltså kammat hem borgmästartiteln i Neapel, med 65 procent av rösterna.

De Magistris hade utan tvivel vunnit valet genom att utgöra löftet om en antites till det rådande. Av detta enkla skäl har han, och de rörelser hos vilka han mobiliserat sitt stöd, ofta utmålats som populister. Men precis som vad gäller medborgarplattformen Barcelona en Comú, som sedan 2015 styrt den katalanska metropolen, skaver beteckningen betänkligt.
Det säger kanske egentligen mest något om hur vana vi blivit vid att se nyliberal ortodoxi som den enda möjliga politiken.
Vad vi i Barcelonas medborgarplattform, liksom med Neapels borgmästare ser, är snarare en nyfiken pragmatism baserad i en djup förståelse gällande lokala omständigheter – både utmaningar och tillgångar.

Så har också Neapel lyckats banta ner sin kommunala skuldsättning och vitaliserat det kulturella och sociala stadslivet genom en vågad legalisering av husockupationer, samtidigt som så många andra städer belånar sig för att i samverkan med fastighetsägare bygga, av lokalinvånarna oönskade kulturmonument, parallellt med att man utövar hård repression mot gräsrotsinitiativ i stadsrummet.

Samspelet mellan de progressiva sociala rörelserna och De Magistris kabinett är förstås långt ifrån friktionsfritt. Högvis med kritik har formulerats, inte minst mot faktumet att beslutsfattandet i praktiken inte decentraliserats, vilket gör att dagens informella samverkan väger en hel del på god vilja.

Samtidigt tycks kritiken inte leda till desillusion, utan tvärtom stärka incitamentet bland medborgare att fortsatt utveckla sin organisering och i den experimentera fram de strukturer för ett mer direkt demokratiskt inflytande som man önskar se.
Detta märktes inför valet 2016, när De Magistris valdes om för en andra mandatperiod på fem år. Exempelvis reflekterar gräsrotsinitiativet Massa Critica i texten ”Laboratorium Neapel” (på svenska i Tidningen Brand 2/2016) kring hur den process som påbörjats ska fördjupas de kommande åren.

De deltog vid tidpunkten i att arrangera öppna folkförsamlingar på olika håll i staden, men deklarerar att dessa endast ”utgör ett första steg för att, dagen efter valet, sätta nya mål på kommunal nivå: etiska koder för val av kandidaturer, öppenhet, nya folkliga institutioner, medborgarförsamlingar inspirerade av direkt demokrati som skapar ett nytt sätt att ta beslut i staden”.
Tydligt är åtminstone, i dagsläget, att rebellstaden Neapel – precis som Barcelona – utgör ett levande försök att möta det nya normaltillståndet av global instabilitet med demokratisering och former för kollektivt resursförvaltande bortom förstatligande, snarare än rörelse i riktning mot mer auktoritära och slutna styren.

För oss som önskar en mer jämlik framtid är det otvivelaktigt välgörande att följa, och inspireras av, trots de kontextuella skillnader som uppenbart existerar.

Rebellstäderna ger Europas medborgare makt

Efter den ekonomiska krisens utbrott 2008 vacklar den nyliberala epoken successivt mot sitt slut. I turbulensen formar nu politiska reaktionärer och kappvändare från dagens etablissemang en ny elit, i syfte att tillskansa sig makt och säkra kapitalismens fortskridande. Samtidigt växer också öar av progressiva alternativ, så kallade rebellstäder, fram över Europa. I helgen träffades många av dem i spanska Pamplona – en stad ungefär lika stor som Umeå – för konferensen MAK2, i syfte att koordinera sina initiativ.

Municipalister, eller kommunalister, har de börjat kalla sig. I grunden är de engagerade i en mångfald av nedskärningsprotester, sociala rörelser och projekt som över tid har förts samman av insikten att deras insatser var för sig inte är tillräckliga för att rubba de makthavare och strukturer de har hamnat i strid med.

Tillsammans bildar de i dag en växande och livaktig rörelse i syfte att föra rätten till, och makten över, staden från banker, fastighetsägare och en politisk klass direkt till medborgarna.

Municipalisternas fokus är i första hand lokalt. Det tar sitt avstamp i ett nyfiket, pragmatiskt experimenterande med former för demokratiskt beslutsfattande och resursfördelning. Bortom tidigare epokers och ideologiers dogmatiska tilltro till endera staten eller marknaden, men också i stark kontrast till samtidens högljudda skrik efter starka ledare och enkla svar.

Om vi under den så kallade fordismen efter andra världskriget (ca 1945–1973) primärt såg styrning genom en stark och expanderande stat, och under nyliberalismen (ca 1974–2008) aktiverandet av strukturer för offentlig-privat samverkan i syfte att göra alla samhällets sfärer öppna för marknaden, märks här framväxten av något som snarare går att beskriva som ett försök till styrning genom gemensam-offentlig samverkan. Ett användande av traditionella institutioner, i syfte att möjliggöra för deltagarstyrda, demokratiska sammanslutningar att producera och förvalta resurser.

Under senare år har man med dessa ansatser kommit att forma så kallade medborgarplattformar- och kandidaturer som har vunnit den kommunala makten i en lång rad spanska städer, som Barcelona, Madrid och Valencia, liksom i italienska Neapel och på andra håll i Europa.

Dessa plattformar och kandidaturer framträder i skarp kontrast till konventionella partier vars medlemsbas har tynat bort, liksom gentemot missnöjeslistor byggda kring någon lokal starke man. De utgör för dess engagerade blott ett bland flera verktyg, med vilkas hjälp man kan uppnå de konkreta mål som rörelsens beståndsdelar har tagit sig an.

Lönerna för kandidaterna är exempelvis ett medelsnitt av inkomsten i staden, deras möjlighet att inneha mandat är starkt tidsbegränsade, engagerade har kraftfulla möjligheter att utkräva ansvar och direkt återkalla mandat, och det finns en ständigt aktiv återkoppling till de stormötesstrukturer i bostadsområdena som utgör rörelsens bas. Därtill används webbplattformar och appar på ett verkligt kreativt sätt för att lägga förslag, genomföra direkta omröstningar och mobilisera till diskussioner.

Det är, i ärlighetens namn, svårt att inte ryckas med i lekfullheten och optimismen som syns i dessa initiativ och dess skarpa kontrast till de gäspningar och suckar som dagens kommunpolitik lätt framkallar.

För oss Umebor framstår det angeläget att öppna upp för diskussion om också vår stad, med dess frihetliga, progressiva anda och folkrörelsetradition, nu skulle kunna sålla sig till denna skara rebellstäder – samtidigt som vi ställer dagens och gårdagens makthavare till svars för den nuvarande situationen och de senaste årtiondenas misslyckanden.

Vi kan börja med att googla ”Barcelona en Comú”, och ta det där ifrån. För en framtid värd att tro på!