Folkinitiativen kan spela en allt större roll i politiken

folkinitiativÅr 1994 inrättades i Sverige något som kom att kallas för det kommunala folkinitiativet.

Lagen innebar i korthet att gräsrotsrörelser med hjälp av namninsamlingar kan väcka vägledande folkomröstningar i olika sakfrågor, som ett komplement till de ordinarie valen. Val skulle hållas om fem procent av den röstberättigade befolkningen i en kommun eller ett landsting skrivit under en namninsamling, varpå det hela kunde godkännas av en majoritet i fullmäktige.

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet.

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken.

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det.

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50 procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras.

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja.

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad.

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.

Umeås politiker hade kunnat välja en annan väg

vaven123För drygt sex år sedan träffades kommunstyrelsen för att klubba att kommunen – tillsammans med Balticgruppen – skulle bygga det som i dag kallas Väven. Det handlade om ett av de största enskilda ekonomiska besluten som någonsin har fattats i den här staden. Byggkostnaden landade på nästan 1 miljard kronor. Och genom att kommunen band sig i 25 år till att själva vara hyresgäst i majoriteten av husets kvadratmeter innebar projektet tillkomsten av en utgift på minst 70 miljoner kronor i årsbudget.

Som demokrat kan man tycka att ett projekt av den här storleken, vare sig man uppskattar det eller inte, av princip ska stötas och blötas i offentligheten en hel del innan det till slut läggs fram för beslut. För de drivande partierna borde det också vara en central valfråga i ett föregående val för att säkra ordentlig medborgerlig förankring.

Så där har det historiskt också sett ut när andra stora satsningar har genomförts i Umeå. Ta Folkets hus eller Kyrkbron som exempel. Tydligt presenterade förslag. Långa debatter i lokaltidningarna. Klara ställningstaganden från partierna. Kampanjer från intressegemenskaper.

Med Väven var det annorlunda. För trots att kommunval hade ägt rum bara några månader innan beslutet fattades, hade partierna i allmänhet – och de styrande Socialdemokraterna i synnerhet – inte tydliggjort att idén var på väg mot beslut. Några konkreta kostnader hade heller inte presenterats. När beslutet väl fattades var tempot så högt att spaden i princip satt i marken innan kritiska medborgare ens hade hunnit börja formulera debattartiklar med eventuella invändningar.

Nu står Väven där nere vid kajen, i en stadskärna vars offentliga rum parallellt också i samma hast byggts om, utan att speciellt många hann begripa att det skulle ske, eller varför. När ett apberg monterades ner exponerades emellertid i den efterkommande stormen hur fastighetsägare under de här åren i kulisserna har beretts betydande inflytande över utformningen av gator, parker och torg. En inte helt bekväm sanning för de styrande politikerna och de ledande tjänstemännen, som försökte överskugga faktumet med lögner om kabeldragningar.

Under de sex år som har passerat sedan Vävenbeslutet klubbades, har Umeå också gått från att stå fri från skuld, till att ha en belåning på 2 miljarder kronor som väntas fortsätta växa.

Kommunens ekonomi är ansträngd. Och kostnaderna för en dåligt demokratiskt förankrad stadsomvandling föranleder i dag bland annat nedlagda byaskolor, en alltmer pressad personalsituation, slopade mål för barngruppernas storlek i förskolan, och snabba utförsäljningar av för kulturgräsrötter viktiga byggnader i den stad som nyss stoltserade som kulturhuvudstad.

Det skapar ilska och polarisering, men framställs gärna av styrande politiker som krassa nödvändigheter. Som en situation som bara råkar finnas, snarare än ett resultat av politiska vägval. Låt oss därför fortsätta att vara tydliga med en sak. Det var under vintern 2010 fullt möjligt att skita i att renovera redan fungerande gator, torg och parker samt bygga en väv, och i stället välja en annan slags stadsutveckling.

Man kunde till exempel i stället, där och då, antagit en ambitiös investeringsplan för förskolan som vid det laget hade uppnått det beslutade barngruppsmålet. Man kunde ha investerat i dåvarande stadsbibliotek och samtidigt möjliggjort en mångfald av gamla och nya brukarstyrda mötesplatser av storlek Lokstallarna eller Scharinska villan, i syfte att satsa på den gräsrotskultur som man hade vunnit kulturhuvudstadstiteln genom att lyfta fram. Man hade troligtvis kunnat göra en hel bunt satsningar på områden där situationen i dag är pressad, innan man kommit upp i den belåning och kostnad som nuvarande strategi har resulterat i. En del fastighetsägare hade säkert blivit lite trumpna över att inte kunna inkassera vinster ur skattekistan, men jag gissar att fler av kommunens medborgare hade varit nöjda.

Socialdemokraterna, och nästan alla andra partier i fullmäktige, har fortfarande att stå till svars för varför man valde den väg som man gjorde, i stället för ovanstående alternativ, när dagens trångmål är uppe för diskussion.

Och vi medborgare – oavsett om vi är föräldrar till barn i förskolan, brukare av vården, ideella kulturutövare eller hyresgäster i hyreshusen – har samtidigt alla skäl att protestera högljutt mot att vi nu med god min förväntas ta smällar av en politik som få av oss upplever att vi har fått chansen att ge mandat åt, eller avfärda, innan den genomfördes.

Doroteaupproret bär frön till ett jämlikt samhälle

doroteaTre år och tre månader.
I tusen etthundranittiosex dagar turades Doroteaborna om att hålla hus i sjukstugans ockuperade entréhall, efter att de i början av 2012 fått nog av landstingets successiva fråntagande av resurser i inlandet.
Gnistan denna gång var ännu en vända nedskärningar, riktade mot bland annat akutvårdsplatser i Dorotea och ambulanstillgången i grannkommunen Åsele.

Men den bakomliggande slitningen; något mycket större än så. Att ”det känns som att de vill tömma inlandet”, som en av ockupanterna uttryckte det för Västerbottens Folkblad under ockupationens andra dag.

Och konflikten bör nog ses vara såväl en sakfrågestrid och samtidigt, en pusselbit i en mycket längre och snårigare kamp för rätten att överhuvudtaget kunna bo kvar på orter som inte anses leva upp till de ekonomiska strukturernas krav på relativ lönsamhet.

Att inte fascineras av Doroteabornas till synes orubbliga motstånd är svårt. Förmågan att dag efter dag hålla lågan vid liv.

Kontinuiteten, men däri också vetskapen om att ekonomiska effektiviseringar slutar vara rationella om de tvingas kosta mer än vad de smakar. Sjukstugeockupanter är nämligen en svårkontrollerbar utgift. Än mer så om de samlar in över 20 000 namn för att tvinga igenom Sveriges första folkomröstning i en sakfråga i ett helt landsting.
Genom sådan terrorbalans kan status quo för stunden upprätthållas. Kanske kan här till och med vissa förbättringar kortsiktigt vinnas – även inom en struktur som egentligen talar till upprorsmakarnas nackdel. Ambulansen i Åsele blev ju faktiskt kvar i slutändan, efter kostsamma och parodiska försök med så kallad akutbil. Och Dorotea tycks för tillfället ha fortsatt akutvård på orten, så till vida Dorotea kommunlista fullföljer de vallöften som gav dem stora delar av Socialdemokraternas väljare i samband med valet i höstas.

Svårare tycks emellertid de större hägrande frågorna vara.

För över tid är bilden av ett Västerbottniskt inland i avfolkning och avveckling trots vågor av lokal organisering närmast entydig. Vid kusten finns städer med stora ambitioner om befolkningstillväxt, till vilka makt och resurser alltjämt fortsätter att koncentreras.

Men, och det här är viktigt.

Det är knappast gemene Umebo som tjänar på den utveckling som Doroteaborna gått i strid mot. Stadens samförståndspräglade politik för att locka nya invånare, turister och investeringar har i hög grad byggt på spekulativa framgångskalkyler, där lånefinansierade prestigebyggnader och marknadsföringsjippon förväntats säkerställa välfärdens finansiering. Och som i så många andra liknande exempel tycks utfallet för stunden snarare innebära stora underskott, som nu paradoxalt ska täckas upp genom tunga nedskärningar i allt från skola och äldrevård till kultur och fritid.

Än värre är att inflyttningen av nya invånare inte mötts med motsvarande ökning i tillgången av för målgruppen adekvata bostäder, vilket över tid trissat upp såväl hyror som privatbelåning. En situation som nu tänks kunna lösas genom privatiseringar av allmännyttiga bestånd, med den uppenbara risken att de fattigaste umeborna därefter trängs ut i nya periferier för att lämna plats åt mer betalningsstarka invånare. Precis den stigen har för övrigt andra expansiva kuststäder, som Luleå och Skellefteå, den senaste tiden vandrat in på.

Den stora vinnaren på vår samtida urbanisering är snarare ett fåtal framsynta kapitalägare, i synnerhet kring fastighetsmarknaden. Där hål syns i såväl kommunens som landstingets budget, märks nämligen i dessas årsredovisningar parallellt snabbt stigande vinster.

Att tänka sig en utväg ur en samhällsstruktur av denna omfattning kan förstås lätt te sig som en överväldigande, närmast omöjlig uppgift. Och härmed finns ju i vår tid också allt oftare de förenklade svaren. Populistiska berättelser som säger att det är endera invandraren, den privilegierade stadsbon eller den bidragstagande lantisen som är problemet. Bara hen assimileras, tar ansvar för sina fördelar eller sätts i arbete så kommer åter samhället att stiga mot ljuset.

En mer eftertänksam men samtidigt optimistisk berättelse, som cirkulerat i mitt huvud parallellt med Doroteakonfliktens utveckling, har arbetats fram av den italienske författaren Antonio Negri.

I en teoretisk men fängslande essä med titeln ”Motmakt” från 2001, diskuterar han att fröna till nya, mer jämlika former för samhällsorganisering, i sig faktiskt redan skapas i det vardagliga motståndet och dess mer organiserade form; upproret.

Här finns experimenten med demokratiskt beslutsfattande vid stormötena. Försöken att skapa hållbarhet genom samarbete, snarare än inbördes konkurrens, vilka i Dorotea kännetecknats av berättelser om handlare som bidragit med mat, och sjukvårdspersonal som varje morgon kokat kaffe åt ockupanterna. Små gemensamma erfarenheter om alternativa vägar att tillgodose sina egna och samhällets behov.

Utmaningen, menar Negri, är därför inte bara att fortsätta skapa och sammankoppla öar av motstånd mot de gamla strukturer som misslyckas att möta människors behov. Man måste även ta fröna till alternativ som där skapas på allvar. Genom en sådan utgångspunkt kan vi på ett konkret sätt föreslå förändringar som ger alternativen möjlighet att växa sig starka, för att på sikt kunna nå skalan av ett nytt slags samhälle.

Negri har, i linje med detta, på sistone föreslagit att skattetrycket gradvis bör flyttas från arbete till finansiella transaktioner, fastighetsägande och utvinning av naturresurser. Så kan medel frigöras för att finansiera exempelvis en garanterad basinkomst, vilket i sin tur tänks ge människor tid att bygga nya strukturer för skapande och fördelning av rikedom genom frivilligt samarbete. En kanske inte helt oattraktiv idé, i ett Västerbotten där få i dag tycks tjäna på den riktning samhällsutvecklingen rör sig mot?

—————–
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 23/7-2015