Tag: Norrland

Stringent pamflett om geografisk ojämlikhet

poSedan några år går det att märka närvaron av vad som bäst kan beskrivas som en slags metapolitisk eller kulturell mobilisering rörande frågor om geografisk ojämlikhet. Det handlar alltså, snarare än en debatt på politikens konventionella arenor, om ett kulturskapande som mellan sig skissar berättelser om skillnader i förutsättningar för olika platser, och därmed för de som bebor dem.

Ett av de mest framträdande namnen i sammanhanget är otvivelaktigt journalisten Po Tidholm. Han har länge målat sin bild av förlorarsidan i en ojämn geografisk utveckling genom till exempel tidningsessäer och radiokrönikor. 2012 satte han samman sina spår i boken ”Norrland”, vilken förra året följdes av den uppmärksammade SVT-produktionen ”Resten av Sverige”.

Tidholm är nu aktuell igen med boken ”Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”. En stringent skriven pamflett, uttryckt snarare som ett högtänkt framåtskridande resonemang än som en typisk reportage- eller fackbok.

Den stora förtjänsten hos Po – tidigare men i synnerhet denna gång – anser jag vara en förmåga att väga samman de olika upplevelser och teoretiseringar som växer fram i akademin, hos autodidakter och rörelseaktiva, liksom hos andra kulturproducenter. Där andra avgränsar sig i ett specifikt fokus förenar Tidholm och försöker skapa en bredare sammanhängande bild, tecknad i en form som är vitt tillgänglig.

Berättelsen om geografisk ojämlikhet i ”Läget i landet” beskriver kronologiskt den svenska urbaniseringen, nära besläktat med hur till exempel Arne Müller förklarat den i ”Stockholm, städerna och resten”. Men Tidholm gifter i sitt resonerande även tydligt samman två spår som annars ofta separeras, eller till och med kan framstå polemiska. Det handlar å ena sidan om förklaringar som riktar in sig på de materiella faktorerna. Å andra sidan rör det sig om resonemang som snarare försöker förstå mönstren som effekter av normer.

Den berättelse som här tecknas är alltså snarare ett intressant samspel. Där är en självklar utgångspunkt hur ett kapitalistiskt produktionssätt tenderar mot specialisering och centralisering, monopol. Hur ackumulationen av kapital formar geografin enligt sin logik, och hur den bär inneboendes ojämlikhet som då alltså speglas också rumsligt. Men för Tidholm upprätthålls, återskapas och rättfärdigas en sådan utveckling av en tilltagande föreställning av det urbana som norm, där något annat ofrånkomligt blir dess spegelbild. Ju mer urbaniseringen tilltar, desto starkare blir behovet av att normativt befästa det vi rör oss mot som naturligt och önskvärt, medan de som inte hänger med och glöms bort har sig själva att skylla.

Po tillhör de som ser de bortglömdas upplevelser av såväl den materiella utvecklingen som dess överbyggnad i polariserande normer som en bidragande orsak till populismens framväxt. Till valet av Donald Trump som amerikansk president. Till faktumet att en brittisk majoritet röstade för en så kallad ”Brexit” från den Europeiska unionen.

Förslagen på andra lösningar hägrar, men Po gör samtidigt tydligt att han inte ser det som sin roll att skriva ett manifest, utan snarare att belysa varför det är av bredare politisk och samhällelig betydelse att på allvar bemöta denna utveckling.

Det är en begriplig inställning. Men den lämnar mig med känslan av att akut vilja ha just det han undviker att erbjuda. Manifestet. Det som välter över det kulturella, metapolitiska berättande Tidholm blivit del av till en sammanhängande folkrörelse. Till ett uppror för geografisk rättvisa.

—-
Recension av Po Tidholms ”Läget i landet”, ursprungligen publicerad den 21 oktober 2017 i Västerbottens-Kuriren.

Klyftorna och marknadens logik

arneDet sägs allt oftare att Sverige är ett kluvet land. Och då är det inte bara de växande ekonomiska klyftorna som åsyftas. Likväl handlar samtalen om de geografiska skillnaderna.

Att denna utgångspunkt blivit mer frekvent återkommande beror nog delvis på Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet. Av Washingtoneliten bortglömda väljargrupper i avfolkningsregioner och nedmonterade industristäder har tillskrivits en viktig roll i valanalyserna, vilket sänt vågor i politiken långt bortom landets gränser.

Samtidigt har något anknytande stått och småkokat även här i Sverige. Protester mot centralisering av resurser och avvecklad service är vi sedan årtionden ganska vana vid.

Men på senare år har motståndet framträtt förvånansvärt explosivt och ihärdigt. Något som för stunden gör sig påmint i exempelvis kampen för sjukhuset i Sollefteå. Upprepade demonstrationer har samlat tiotusentals, och en ockupation av sjukhusfoajén har till dags dato pågått i över hundra dagar.

Också i medierna har allt detta varit påtagligt mer närvarande på sistone, genom otaliga skildringar av tillvaron i landet bortom huvudstaden.

För den som vill leta sig vidare från bilden av hur sakernas tillstånd ser ut, till frågan om varför, har det emellertid varit skralare på svar.

Fortfarande dominerar en berättelse av alltings geografiska centralisering som orsakat av närmast en naturlag. Som ett resultat av att människor är sociala varelser, och därför tenderar att röra sig dit andra människor är. En tämligen kraftig reduktion av vår arts egentligen mångfacetterade behov och begär, kan man tycka.

En som haft svårt att köpa den förenklingen är umebon Arne Müller, till vardags journalist på SVT:s Västerbottensnytt.

De senaste åren har han i två böcker, Smutsiga miljarder (2013) och Norrlandsparadoxen (2015), tecknat initierade granskningar av råvaruindustrin och dess roll för de platser där resurserna återfinns.

Nu har han alltså, med nyutkomna Stockholm, städerna och resten, också tagit sig an den specifika frågan om vad som egentligen driver en till synes accelererande ojämn geografisk utveckling.

Tillvägagångssättet är ett gediget journalistiskt nystande som, snarare än tesdrivet, känns uppfriskande ärligt undrande inför de svar som längs vägens gång träder fram.

Enligt Müller är det, snarare än en naturlig produkt av människors behov, i grund och botten istället en marknadslogik vi har att göra med. En utveckling som drivs av att det för enskilda företag finns ekonomiska fördelar i att befolkning och andra resurser är platsmässigt koncentrerade.

Och som visas – i läsningar av profilerade teoretiker, i intervjuer med aktivister i glesbygdsrörelser, i en närstudie av en särskilt hårt ansatt kommun; Sorsele; liksom i analyser kring levnadsvillkor och annalkande klimatkris – finns det starka skäl att ifrågasätta huruvida marknadens logik är samstämmig med det vi vanligtvis betecknar ”samhällsintresset”.

Denna frågeställning har också, tidvis, återspeglats i rikspolitiken där det sena 1960- och tidiga 1970-talets folkrörelser drev fram regionalpolitiska ambitioner som under ett årtionde faktiskt hade effekt i att dämpa vidgningen av de geografiska klyftorna. Däri, förklarar Müller, var den enskilt starkaste faktorn expansionstakten i offentlig sektor, och arbetstillfällenas spridning över landet.

Efter den parantesen, och i synnerhet sedan den inhemska krisen i början på 1990-talet, befästes emellertid den väg vi idag befinner oss längst. Den regionala fördelningspolitik som i någon mån prövats ersattes istället med en regional tillväxtpolitik. Idén att platser (städer, regioner) var för sig ska uppbringa tillväxt genom att konkurrera med varandra om investeringar, inflyttare, turister och så vidare.

Omställningen från en statlig omfördelningspolitik till en tillväxtunderstödjande politik har vad gäller geografin, precis som i bredare samhällelig bemärkelse, inneburit kraftigt ökade klyftor.

Den har försatt oss i en verklighet som speglas redan i titeln. En situation där Stockholm drar ifrån i kraftig tillväxt. Samtidigt står ett antal andra städer av varierande storlek och balanserar på kanten mellan framgång och stagnation. Och slutligen finns allt större geografiska ytor som närmast obönhörligt rör sig mot försvinnande, om de inte är borta redan idag.

Det är måhända vid första anblick en dyster överblick. Samtidigt är det en bild som, genom hur den påvisar orsaken i system, strukturer och politik, lämnar läsaren med en fördjupad kunskap som skapar öppningar för att en helt annan utveckling faktiskt är fullt möjlig. Och motstånd gör, otvivelaktigt, skillnad.


Recension av Arne Müllers ”Stockholm, städerna och resten”. Publicerad i Västerbottens-Kuriren, 3 juni 2017.

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.