Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

Det finns ett mönster som vi måste förstå inför det nya året

ledare_etc_decMissnöjet gror!

Så sammanfattas nog enklast situationen i Umeå, när 2016 lider mot sitt slut.

Orsakerna till detta har under årets gång också framträtt allt tydligare.

Det senaste årtiondets utveckling har byggt på en politisk strategi som successivt har fråntagit medborgarna gemensamma tillgångar. Den har ökat den kommunala och individuella skuldsättningen, ökat exploateringen av den offentliga arbetskraften, centraliserat samt överfört makt från den demokratiska sfären till starka ekonomiska särintressen – i synnerhet fastighetsbranschen. Det är att beskriva som ett slags race mot botten, snarare än skapandet av en stabil framtid.

Konsekvenserna har emellertid märkts gradvis, snarare än som ett enskilt dråpslag. Det drabbade inledningsvis befolkningen asymmetriskt, för att över tid slå allt tätare, allt bredare.

Ett mer kraftfullt missnöje uttrycktes lokalt först av grupper som upplevde hur deras vardagsliv – tillgången till och inflytandet över staden – inskränktes. Det har därefter, med stigande frekvens, också märkts från anställda inom offentlig sektor, från föräldrar med barn i skolorna, ja, från alla möjliga håll.

Vi har sett byaskolor som avvecklas, gentrifiering av centrums offentliga rum, stora samverkansprojekt där det offentliga tar riskerna och det privata tar vinsterna, vidlyftig kultur kring resor och representation bland chefer, ökande hemlöshet, upptrissat arbetstempo, arroganta förhållningssätt till grundläggande demokratiska regelverk som offentlighetsprincipen …

Och det hänger ihop. Det finns ett mönster här.

Det är samma mönster som har tecknats i ett oräkneligt antal andra städer världen över, och som sedan den ekonomiska krisens utbrott 2008 gång efter annan har resulterat i uppror.

Genom de uppenbara likheterna vet vi att denna kris inte kommer att klinga av på något magiskt sätt, som kommunstyrelsen naivt, cyniskt eller ansvarslöst tycks hoppas på. Den försvinner inte genom att man mantramässigt skriver ordet ”tillväxt” eller räknar upp antalet nyregistrerade företag. Inte heller genom att man slumpar bort offentliga tillgångar för kortsiktig vinst. Och den slutar inte att vara reell för oss Umebor bara på grund av det faktum att situationen är likartat dålig i andra kommuner.

Nu krävs i stället radikalt nytänkande, bortom gamla dogmer och partipolitiska identiteter.

Det görs framför allt genom att missnöjet flyttar ut från insändarsidor, kommentarsfält och bekväma sociala sammanhang till myllrande protester på gator, torg och andra fysiska offentliga platser. Så föddes den demokrati som vi håller på att förlora, och det är troligen där som de medborgerliga, livaktiga och demokratiska forumen åter kan etableras, där brett förankrade och framåtsyftande lösningar kan formuleras. Bortom ett status quo av successiv nedmontering och ökad ojämlikhet.


Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå, 30/12-2016

Medborgarna genomskådade idén med storregioner

etcdecFörslaget att införa ett Stornorrland har fallit. Därmed blir det ingen sammanslagning av landets fyra nordligaste landsting till en ny större region.

Under trycket från medborgarnas missnöje, vilket har märkts bland annat i kampanjer för folkomröstningar i sakfrågan, kollapsade förra veckan till slut de parlamentariska förhandlingarna.

Att begripa den breda indignationen mot planerna är inte alls speciellt svårt.

Bortom ytan framhärdar nämligen här på djupet, i likhet med många andra samtida protester i vår omvärld, ett avståndstagande från de så kallade nyliberala styrmetoder som under de senaste årtiondena varit förhärskande över politiken.

Av samma skäl som klyftorna i inkomst och rikedom under dessa årtionden har ökat, har även geografin under samma epok slitits isär med för ögat uppenbara vinnare och förlorare.

Idén om att välståndet i ett starkt tillväxtcentrum liksom sipprar ner till omkringliggande platser har med tydlighet visat sig vara en önskedröm. Verkligheten är tvärtom en där tillväxten på vissa platser närs genom ett aktivt, och ofta statligt pådrivet, berövande av tillgångar i andra delar av geografin.

Av detta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet saknat en koherent kritisk, progressiv analys. Istället har man likt övriga riksdagspartier omfamnat – och i den norra landsändan varit huvudsaklig förvaltare – av dessa ojämlikhetsskapande förändringar. De egna folkrörelserna har samtidigt successivt tynat bort för att lämna plats åt teknokrater vars enda ambition är att försöka rationalisera och effektivisera budget i balans med mer av samma medicin som från början skapat underskotten.

Vi ser färska exempel på detta parallellt med regionförhandlingarna i Västernorrlands läns landstings försök att avveckla Sollefteå sjukhus, eller dessförinnan i Västerbotten med försöket att rikta nedskärningar mot Åseles ambulans och Doroteas sjukstuga.

I det här sammanhanget är det inte alls märkligt att medborgarna ser förslaget om en storregion som ännu ett steg i samma riktning. Den känslan har inte minst förstärkts av själva formen för genomförandet, där de pådrivande politikerna visat i princip noll och inget intresse i att förankra reformen bland befolkningen. Tvärtom har man arrogant talat om nödvändigheten att köra över folkopinioner i utvecklingens namn.

Ett etablissemang som bejakar dessa attityder ges dock garanterat snart en bister dom.

I kölvattnet av nyliberalismens kris och den ojämna geografiska utvecklingen växer nämligen nya sociala rörelser fram bland de berövade. Vi ser konturerna av detta i de protester som skett mot sjukhusavvecklingen i Sollefteå, mot försöket att lägga ner sjukstugan i Dorotea, mot en vindkraftpark i Sorsele, mot skolnedskärningar i Luleå, mot centrumomvandlingen i Umeå, och i gruvmotståndet i Kallak. Allt detta handlar i grund och botten om samma sak. Tillväxt som skapas genom att vissa berövas på möjligheten att leva och bo på en viss plats på rimliga villkor och utan rättmätig kompensation.

Kanske än tydligare syns emellertid framväxten av en motmakt i alla pragmatiska försök till självförvaltning bortom privatiseringsdogmer och passiv tilltro till staten. I det trevande försöket till medborgardrift av vårdcentralen i Jörn, i den fascinerande historien om Docksta bordtennisklubbs funktion som skuggkommun, i myllret av gemensamt förvaltade bensinmackar, mataffärer och samlingslokaler som finns spritt över den norrländska kartan.

I takt med att dessa rörelser finner varandra, börjar samarbeta och tecknar teori av sina erfarenheter växer en verklig möjlighet till regionalisering fram underifrån. Däri ligger också framtiden, bortom dikotomin i att endera romantisera en svunnen tid eller acceptera en zombieliberalism förtäckt under bleknande röda fanor.

—-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 2/12-2016. 

Alliansens lösning är en del av problemet

etc2Att Umeå står på randen till ekonomisk kris har under den gångna veckan blivit allt tydligare.

Med ekonomernas delårsrapport som officiellt presenterades för kommunfullmäktige den första november framkommer att skatteprognoserna och intäkterna från staten väntas minska ordentligt. Och med kommunens icke-existerande handlingsutrymme, till följd av växande låneskulder för stadsomvandlingen, driver nu debatten mot tre utvägar som tänks kunna göra kvitt med underskottet: nedskärningar i verksamheterna, utförsäljningar av offentliga tillgångar eller skattehöjning.

Allianspartierna, som alla varit fullt ut delaktiga i de beslut som skapat denna situation, argumenterar nu allt kraftfullare för att just ökade utförsäljningar av fastigheter som lösning. Å ena sidan i Bostadens bestånd av hyresbostäder, å andra sidan i resterande fastighetsbestånd.

Detta förslag är problematiskt, eftersom just denna lösning varit en högst bidragande orsak till att man hamnat i dagens situation.

I slutet av 1990-talet fattade politikerna nämligen ett principiellt beslut om att kommunen inte skulle äga fastigheter i vilka man inte hade så kallad kärnverksamhet. Ett ganska typiskt uttryck för den nyliberala våg med framväxten av så kallad ”New public management” (NPM) som under årtiondet svepte över världen.

Beslutet har i praktiken föranlett att kommunen stegvis krängt bort kåkar där man haft externa hyresgäster, eller där det uppstått glapp i de egna verksamheternas lokalbehov. Med hänvisning till detta har kommunen exempelvis sålt byggnaderna där Konstnärligt campus senare byggdes och Tullkammaren i ”Staden mellan broarna” för till synes små summor. Det var också orsaken till att Scharinska Villan lyftes upp för försäljning redan 2012 och att Lokstallarna såldes 2015. Denna typ av försäljningar vill Umeåalliansen alltså nu att Umeå ska genomdriva i än högre takt.

För den som blickar över tid har det dock blivit tydligt att denna metod får två slags negativa konsekvenser.

Precis som med NPM i andra offentliga sektorer är det påtagligt att det – eftersom man saknar egen buffert – även här uppstår logistiska problem, plötsliga kostnader och beroendeställning av privata aktörer så fort man ställs inför oväntade förändringar eller omständigheter. Här står stängningen av Fridhemsgymnasiet och den följande situationen för Komvux och SFI som ett aktuellt exempel.

Än värre är dock den andra konsekvensen. För i takt med att kommunen säljer sitt bestånd för kortsiktiga vinster tenderar ju privata, framsynta fastighetsspekulanter att köpa detsamma. På så sätt skapas en successiv förskjutning av makt över stadsrummet och dess framtida utveckling, från det demokratiskt reglerade offentliga till enskilda rika privatpersoner.

Vad vi sett de senaste åren är att den makt dessa fastighetsägare tillskansat sig via avyttringarna sedan använts för att tvinga stadsutvecklingen i en riktning som för dem själva innebär ansenliga och långsiktiga vinster, samtidigt som den för kommunen innebär stort risktagande och stigande skuldsättning.

Det här är i praktiken ett slags sofistikerat klasskrig i geografin. Klyftor som vidgas, resurser och inflytande som flyttas från flertal till fåtal. En egentligen tydlig och klassisk intressekonflikt, om än för väljarna dold av de folkvalda genom floskler och byråkratiskt språkbruk.

Erfarenheten borde emellertid visa oss att den här metoden inte löser några kriser, utan snarare tenderar att skjuta de på framtida generationer, med än mer graverande sociala, ekonomiska och demokratiska konsekvenser. Därför bör Umeå inte, ännu en gång, välja denna väg. Därför är Umeåalliansens förslag inte heller en lösning, utan en del av problemet.

Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016. 

Grundläggande rättigheter måste ges de mest utblottade

essa_rattighet

Bara tanken på att i skrift vidröra denna situation, att sätta dessa ord på papper, är en känslomässig tyngd jag helst skyr. Oräknerliga dagar har jag det senaste året öppnat datorns ordbehandlingsprogram och känt pulsen öka samtidigt som tårarna tränger på i ögonvrån. I stället för att skriva har jag snabbt stängt ner dokumentet igen. Skiftat mitt mentala fokus. Till något trevligare. Enklare. Mer abstrakt.

Ilskan och sorgen får nämligen hela min kropp och framför allt mina händer att skaka okontrollerat. Det blir till en slags fysisk barriär som hejdar alla försök att uttrycka allt det som inte sägs, men som måste sägas. Det är också skälet till att just mina åsikter sällan representeras i de välfyllda kommentarsfält som följer varje notis om detta ämne. Eller mer tydligt uttryckt; om de här människornas vardag. Att bestrida de tongivande uppfattningarna, hatet och den avhumaniserande flodvågen tycks i stunden nästan alltid vara en övermäktig uppgift.

Men jag vet att många – vänner, bekanta, grannar, släktingar och engagerade – också bär dessa känslor. Att även de, ni, över tid fastnat i tystnadens apati av liknande skäl som mina.

Och jag förstår att även om denna specifika situation är en nyhet för mig, så är den inte det för personerna vi ifråga talar om i dessa sammanhang. Jag förstår, utan att överhuvudtaget vara i närheten av att veta hur det känns för dem, att deras egen tystnad inte bara beror på språkliga och kunskapsmässiga vallar. Att den relaterar även till en över generationer förlöpande vana att bli behandlad just som här sker. Alltid andra klassens invånare. På förhand fråntagna all form av förtroende att framhäva den egna berättelsen. Eftersom det i sig ligger inneboende i fördomsbilden att de ljuger, bedrar, luras.

Det här är emellertid inget försök att representera dem. Inte en ansats att teckna varken deras känslor, åsikter eller historia. Det finns andra som har betydligt mer djupgående kunskap att göra det.

Skälet för mig att trots allt ta fast hand över skakningarna och hålla tillbaka tårarna just denna gång är snarare i syfte att skissa några rader om det lokala sammanhanget, om politikens roll och om retorikens konsekvenser. Om den inramning som präglar vilka frågor vi ställer, vilka motsättningar vi upprättar och vilken verklighetsbild vi tillsammans skapar här.

Jag tänker här på användningen av begreppet ”skyldigheter”. Kommunen sägs nämligen sakna sådana inför de här personerna, enligt dominerande juridiska tolkningar. Och politikerna hänvisar också gärna till detta när de ställs inför faktumet att fattiga människor – däribland många barn – lever i mögliga, fuktskadade husvagnar utan varken el eller vatten på en plats där vintern är både lång och kall.

Men politik handlar knappast i huvudsak om att krasst administrera skyldigheter. Att uttrycka sig så innebär i underton något väldigt graverande; ett underkännande av hela den idémässiga kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Politikens roll är nämligen just att utifrån en ideologisk, etisk eller moralisk kompass bestämma riktningen för vilken typ av samhälle man ämnar skapa. Att, så att säga, göra de subjektiva valen inom handlingsutrymmet gällande exempelvis hur och i vilket syfte tillgångar ska användas och fördelas. Hushålla med resurser, men också söka förändra förutsättningarna. Utan detta ter det sig poänglöst att överhuvudtaget välja representanter eftersom deras uppgift begränsats till att upprätthålla de strukturer som dessförinnan satts på plats.

Den situation lokalpolitikerna själva tecknar brukar beskrivas som ett postpolitiskt tillstånd. Ett läge där politikens fasad – ritualer, strukturer och liknande – är intakt, samtidigt som den tömts på sitt innehåll, sin funktion.

Bland andra har till exempel statsvetaren Chantal Mouffe på ett ambitiöst vis teoretiserat kring denna samtidstendens i boken ”Om det politiska”.

Och tendensen att handlingsutrymmet minskar, i takt med stagnerad tillväxt och en stat i undandragande, finns utan tvivel där. Det ställer krav på oss som vill leva i ett demokratiskt samhälle att ta strid för omfattande strukturella reformer förmögna att återföra handlingsutrymmet och makten till befolkningen i så hög grad som möjligt.
Samtidigt finns det något skenheligt i politikernas retorik, när man mer specifikt studerar just handlingsutrymmet i det lokala sammanhanget.

Det finns nämligen massor av saker som de styrande i Umeå gör, trots att de saknar skyldigheter till det. Till exempel ges bidrag på sammanlagt 30 miljoner kronor varje år till företag av kommunstyrelsen. Ett sådant är gitarrmuseet, som under tre år fått sammanlagt 8,6 miljoner skattekronor till sitt aktiebolag. I vissa av dessa fall balanserar dessutom politikerna på en juridisk knivspets, eftersom man inte får gynna enskilda näringsverksamheter på grund av konkurrenslagstiftning.

Umeås politiker har heller ingen skyldighet att investera mångmiljardbelopp i spekulativa prestigebyggen uppförda i samverkan med privata partners, vilka i sin tur tar ut skatteinvesteringarna i vinst ur projekten. Inte heller måste man arrangera kulturhuvudstadsår med dess utgifter i att betala utländska journalister för att producera positiva bilder, eller att göra VIP-galor för dignitärer. Ändå gör man detta. Man ser investeringarna som ”möjligheter”, vilka i längden sägs gynna hela staden och dess befolkning.

Hur ska vi förklara den här samtidsbilden? I mina ögon framträder en situation där det politiska handlingsutrymmet minskar, men där styrande politiker samtidigt använder de möjligheter man har att navigera med till att föra något som bara kan beskrivas som en aggressiv klasspolitik.

En politik där en allt större del av svängrummet används för att sko redan starka ekonomiska intressen – inte sällan genom regelrätta bidrag – samtidigt som fattigdom i allt högre grad bemöts med antingen handfallenheten eller polisiär repression. Behandlingen av utsatta EU-medborgare som migrerat från just fattigdom och strukturell diskriminering är inte ett undantag, utan snarare ett ytterlighetsexempel på en mycket bredare politisk tendens. Mittpunkten av densamma är den gradvisa nedmonteringen av den breda välfärdsstaten; försäljningen av kommunal bebyggelse liksom nedskärningar i vården, i skolan och i omsorgen.

Avsaknaden av någon som helst diskussion med denna utgångspunkt är vad som föder sorgen och ilskan inom mig. Hur viljan att maskera klasspolitiken med dess skattesubventionerade företagande i stället tenderar att göra de fattiga skyldiga för sin egen utsatthet. Hur denna osynliggjorda konfliktlinje liksom underblåser upprättandet av en alternativ konfliktlinje mellan de som har tillgång till en stagnerande välfärd och de som är så utblottade att de saknar rätt även till de mest grundläggande rättigheterna.

Det, snarare än något slags filantropiskt anspråk, är också det huvudsakliga skälet till att jag ser det som nödvändigt att agera solidariskt i syfte att stärka exempelvis de migrerade EU-medborgarnas rättigheter. För som yttersta konsekvens i en bredare problematik, bär frågan också svaren på hur vi både på kort- och lång sikt åter kan börja röra oss i riktning mot en stärkt demokrati och en ökande jämlikhet, snarare än längs en stig ledandes åt motsatt håll.

Söndra och härska i bostadspolitiken

Nej-sägande, protektionistiska grannar. Allt oftare pekas de ut som syndabock för den akuta bostadsbristen. Inte minst har tonen hårdnat och sökandet efter en enkel fiende tilltagit sedan Stockholms stad beslutade att bordlägga planeringen av ett relativt stort antal nya bostäder. I ivern att stå på barrikaderna för en bättre bostadspolitik tycks allt fler tyvärr missa det historiska perspektivet, den övergripande strukturen och de verkliga maktförhållanden som präglar städernas utveckling.

För att förstå staden i allmänhet och bostadsmarknaden i synnerhet måste vi analysera de senaste decenniernas systemskifte. Det handlar om en fundamentalistisk tilltro till marknadskrafternas förmåga att skapa och omfördela rikedomar. Om att staten, snarare än att agera motpart eller broms gentemot marknadskrafterna, i så stor mån som möjligt istället ska understödja företagens möjlighet att expandera.

När det gäller arbetsmarknaden har allt fler förstått vad som hänt sedan tillväxten började stagnera i mitten av 1970-talet. Vi har berättat historierna om hur Reagan, Thatcher och alla deras efterföljare utlokaliserade industriproduktionen, undergrävde fackföreningarnas makt och krossade förtroendet för den offentliga sektorn genom att gradvis underminera dess finansiering. I marknadsfundamentalismens namn ersattes också sysselsättningsmål med jämviktsarbetslöshet.

Och så lite härska genom att söndra. Väl utplacerade kilar mellan de arbetande och de arbetslösa så att solidariteten långsamt bryts ner. De som har jobb intalas att de arbetslösa är lata parasiter. Och till de arbetslösa sägs något snarlikt: Det är facket som är boven. Deras protektionism är orsaken till att du inte har något jobb. Medan alla krigar mot alla om smulorna lobbar kapitalägarna igenom nya förändringar som flyttar ännu mer makt och resurser till dem själva.

Samma sak gäller alltså när det kommer till stadens planering och bostadsförsörjningen. Men om den nyliberala hegemonin sedan krisen 2008 krackelerat något på arbetsmarknaden, är den i denna samhällssfär fortfarande stenhård norm.

Det snackas rätt lite om hur idéer om bostaden som social rättighet och staden som demokratisk arena närmast tillintetgjorts. Om hur befolkningen skuldsatts över öronen genom egnahemsägande. Om hur allmännyttans roll slagits i bitar genom regler om ”konkurrens på marknadsmässiga villkor” och utförsäljningar av bestånd. Eller om hur kommunens roll som övergripande planerare undergrävts genom mark- och fastighetsförsäljningsdirektiv och utlokalisering av planeringsuppdrag till privata aktörer. Och om hur monopoltendenser ger marknadsaktörerna möjligheten att höja sina vinster genom att strukturellt underminera tillgången.

Framförallt pratas det inte alls om hur dessa förändringar hänger samman i en övergripande strategi för att flytta stora rikedomar från flertalet till fåtalet, och hur avdemokratisering följer därpå. Vad vi istället får är en debatt fylld av härskande genom att söndra. Precis som facket görs till måltavla för arbetslösheten blir grannar som kämpar för rätten till ett trivsamt närområde de som står i skottlinjen. Ömsom med argument att de är priviligierade som försvarar sin egen position, ömsom genom att kalla dem miljömuppar, trädkramare och det allt populärare: nimbys – efter uttrycket ”not in my backyard”.

Resultatet blir att de ekonomiska makthavarna lugnt kan lobba igenom ytterligare uppluckringar av de sociala rättigheter som 1950- 60- och 70-talets folkrörelser ägnat mödosam kamp åt att vinna. Bort med rätten att överklaga, bort med bullerregler, bort med reglerad levnadsstandard.

För den som istället läser kulturgeografen David Harveys ”Rebel cities”, eller tar del av erfarenheter från de spanska och polska ”rätten till staden”-rörelserna som växt sig starka efter krisen 2008, finns en hel del att lära om den situation vi hamnat i. Från Barcelona till Krakow till El Alto säger de samma sak: Vi måste samtidigt kämpa för billiga bostäder, ökat demokratiskt inflytande och tillgång till rekreation i våra närområden. Och såväl fattiga bostadslösa, aktivister från sociala center, grannar som kämpar för grönområden och kollektivtrafikanter måste vara en del av en gemensam rörelse om denna ska kunna forma medborgarförankrade planer och nya sociala institutioner.

Bara genom att komma samman som ett myller kan vi bli starka nog att stå emot de mäktiga byggherrar, fastighetsägare och kapitalister som idag härskar över våra städer.

I entreprenörskapets skugga

teee

Januari 1972, Umeå. Det är en tidig vintermorgon när polis, kronofogden och fastighetsägare beger sig mot miljonprogramshusen på Ålidbacken för att påbörja vräkningarna av de strejkande hyresgästerna.
Väl på plats har ryktet föregått dem – trapphusen är barrikaderade med cyklar, cykelställ och mängder av annat skrot tillsammans med en stor grupp människor som vägrar flytta på sig.

Den här vintern utspelar sig en av de största hyresstrejkerna i modern svensk historia i de studenthyresrätter som det allmännyttiga bolaget SUSB förfogar över i miljonprogramsområdena Ålidhem, Mariehem och Ålidbacken i Umeå. Cirka 3000 studenter har gått ut i strejk efter en aviserad hyreshöjning på 9%. Demonstrationer, blockader och stormöten med uppåt 1500 deltagare avlöser varandra fram till kulmen när vräkningarna påbörjas i januari. Miljonprogrammet, det omfattande bostadsbyggnadsprojekt med ambitionen att bygga en miljon bostäder mellan 1965 och 1973, hade inte ens färdigställts när den första stora boendekonflikten tog vid.

Hyresstrejker och bostadspolitik
Under det förra seklets första årtionden var Sverige ett land präglat av en konfliktlysten arbetarklass. Arbetarrörelsen hade på allvar konstituerats som en reell maktfaktor över hela den industrialiserade världen och i dess spår följde strejkerna, upproren och revolutionsförsöken.
Den tidiga kapitalismen, kännetecknad av en tro på marknadens förträffliga naturlagsstyre genom ”den osynliga handen” (Laizzes-Faire) var den snabba materiella utvecklingen till trots, en brutal verklighet för människorna som i snabb takt tvingades bort från jordbrukslivet till de framväxande städerna och industrin. Såväl den formella som informella klasskamp som växte fram ur fattigdomen, bostadsbristen och livsfaran på arbetet kom att göra Sverige till det mest strejktäta landet i Europa. Just bristen på regleringar; på arbetet gällande t ex arbetstid, lön och säkerhet, och i bostäderna i form av sanitet men framförallt hyresnivåer, gav ständigt upphov till explosiva klasskonflikter.
På bostadsmarknaden saknades vid denna tid helt regelverk för hyressättning vilket resulterade i att fastighetsägarna, godtyckligt, hade möjligheten att chockhöja hyran i syfte att utöka sin avkastning, eller
disciplinera arbetarna.
I början av 1900-talet uppfördes bostäder vanligtvis av arbetsköparna själva i direkt anslutning till fabriksmiljön. Så var också fallet med det bostadsområde i Nynäshamn, hamnstaden söder om Stockholm, upprättat av Telegrafverket, där Sveriges första hyresgästförening bildades 1915. För att bemöta de hårdföra metoderna som fastighetsägare
vanligtvis använde, det vill säga omedelbar vräkning vid konflikter såväl på arbetsplatsen som i bostadsområdet, valde man alltså att bilda en förening. Med hjälp av föreningen kunde man deponera hyrorna på banken och på så sätt gå ut i hyresstrejk med betydligt mindre prekära förutsättningar. Telegrafarbetarna i Nynäshamn vann striden och bostäderna rustades upp. En svensk hyresgäströrelse såg sin begynnelse.

Folkhemmet
Den starka konfliktbenägenheten bland svenska arbetare, såväl på industrierna som i bostadsområdena, var utan tvivel en viktig ingrediens till Socialdemokraternas politiska landvinningar under denna tid, tillsammans med det hägrande revolutionshotet efter ryska revolutionen 1917. Precis som arbetsplatskampen under 1920- och 30-talet kom att kanaliseras av Socialdemokraterna in i ett samförstånd med framväxten av vissa regleringar, kom så att ske på bostadsmarknaden. Den reella klasskampen i bostadsområdena och fastighetsägarnas godtyckliga försök till vinstmaximering utgjorde alltså just den dynamik som Socialdemokraternas politik anspelade på att stabilisera i den
socialistiska reformismens namn. Under 1930-talet började Socialdemokraterna under Per-Albin Hansson på allvar kanalisera sin politik under det folkhemsbegrepp som byggde på stora generella klasskompromisser, till exempel Saltsjöbadsavtalet. På bostadsmarknaden innebar detta i första hand, vid sidan av idén om egenhem (via bland annat HSB) som växt fram inom delar av hyresgäströrelsen, att staten på allvar började lansera socialpolitiska program för ett allmännyttigt bostadsbyggande. Den sista riktigt stora konflikten på bostadsmarknaden under denna epok skedde 1936 i Olskroken i Göteborg där 1800 hyresgäster gick ut i strejk med krav på såväl upprustningar av bostäderna som ett tillintetgörande av begärda hyreshöjningar från fastighetsägarna.

Miljonprogrammet uppförs
Det momentum som uppstod för socialdemokratin i Sverige under 1920- och 30-talet kan emellertid inte förstås utan den ekonomiska kris som vid denna tidpunkt drabbade världen. Den keynesianska kristeorin som gick ut på marknadsreglering för att rädda tillväxten kom att dominera. Samtidigt innebar den storskaliga statliga planeringen tillsammans med den fordistiska omställningen till löpande-bandprincipen tillväxt och ökad effektivitet. Denna utvecklingstendens återfanns såväl i socialdemokratiskt styrda länder som i mer liberalt orienterade, men, den utgjorde utan tvivel ett nationalekonomiskt sammanhang som passar specifikt socialdemokratins ideologisk-reformistiska ambitioner mer än väl.
Historien av en olydig och konfliktbenägen arbetarklass i bostadsområdena, fokuset på att disciplinera och förborgerliga i folkhemstanken, och den nationalekonomiska viljan att omsätta överskottskapital i storskaligt planerad infrastruktur utgjorde tillsammans delar av fundamentet ur vilket idén om det så kallade miljonprogrammet
växte fram under slutet av 1950-talet. Den formella ambitionen var förvisso att lösa dåtidens akuta bostadsbrist av socialreformistiska skäl, men att förenkla bilden till en rent ideologisk dimension är lika felaktigt som att beskriva dåtidens låga arbetslöshet i sådana termer.

Från storskalighet till entreprenörskap
Uppbyggnaden av miljonprogrammet påbörjades alltså 1965, med ambitionen att bygga en miljon bostäder fördelat på flerfamiljshus, radhus och villor, genom kraftiga statliga subventioner utefter tydliga riktlinjer om utförande. Vid denna tidpunkt befann sig fordismen, och det keynesianistiska synsättet på planeringen av ekonomin i sin guldålder. Tillväxten var sedan länge stor, arbetsplatserna växte i storlek och det till synes omättliga behovet av arbetskraft

med närmast en tillintetgjord arbetslöshet började skapa behov av arbetskraftsinvandring, självklart med delmotivet att skapa splittring i de allt starkare arbetsplatskollektiven.
Miljonprogrammets planering kom så att präglas av dess fordistiska tidsålder såväl i den monotona och massivt likriktade arkitekturen, som i föreställningen om att de som skulle bebo områdena var bilägande heteronormativa familjer med fasta arbeten och allt mer likartade levnadsmönster. Kanske kan man beskriva miljonprogrammet som både en produkt av sin tidsanda och som en faktor som i hög grad syftade till att förstärka densamma.
I början av 1970-talet började problemen återigen torna upp sig i den internationella ekonomin. Inflationen var hög, uppåt 10%, i de flesta industrialiserade länder. De starka, och allt mer konfliktlystna arbetarna omöjliggjorde
i allt högre grad den dåvarande klassammansättningens funktion (det vill säga det sätt som arbetarklassen vid denna
tidpunkt var strukturerad i förhållande till produktionen) – såväl genom strejker i industrierna som genom medborgarrättsrörelsens krav på lika rättigheter för till exempel svarta i USA. De många revolterna i den
kapitalistiska världens mer perifera länder och krigsmotståndet i väst försvårade allt mer den ackumulationsprocess som legat till grund för den långvariga fordistisk-keynesianistiska tidseran. Det var alltså inom logiken för detta kampuppsving, och den allmänna ekonomiska situationen, som motstånd inom staden i allmänhet och i bostadsområdena i synnerhet åter blev allt vanligare även i Sverige – och som föranledde att 3000 hyresgäster i det knappt färdigställda bostadsområdet Ålidhem i Umeå gick ut i hyresstrejk vintern 1971-1972. Den ekonomiska krisen, som på allvar slog mot den internationella ekonomin 1973-1975, blev också slutet på den fordistisk-keynesianistiska
tidseran i de då industrialiserade länderna. För att splittra den vid tidpunkten allt starkare arbetarklassen och
garantera en fortsatt stabil kapitalackumulation märktes en renässans för de klassiska liberala (Laizzes-Faire) perspektiven inom nationalekonomin. Outsourcing av industrier, sönderslagen arbetsrätt, inflationsmål och avreglerade valutor markerade det politiska skiftet mellan 1970- och 80-tal.
Det kommande årtiondet följde stora delar av världen efter, och vid östblockets fall kan en postfordistisk-nyliberal tidsera på allvar sägas börja spela en hegemonisk roll också på ett internationellt plan. De storskaliga statliga infrastrukturssatsningarna var till stor del nu borta i en ekonomi där statens roll kom att präglas av försök att underlätta för ”entreprenörer” att få hjulet i ekonomin att snurra. För staden som övergripande objekt, men också som social relation, innebar detta en omfattande förändring. Städerna förväntades nu i allt högre grad agera som företag i konkurrens med andra företag på en marknad om att vara den mest lukrativa platsen för investerare att få avkastning
på kapital.
Det bör här påpekas att städerna i sig inte är aktörer som kan agera; när “staden agerar” är det snarare en dynamik mellan aktörer som byråkrater, politiker, byggherrar, fastighetsbolag och så vidare som tillsammans utgör stadens agerande. Offentliga resurser privatiserades och förlades på entreprenad, och spektakulära projekt (exempelvis evenemangsarenor och försök att få arrangera Olympiska spelen och liknande) började genomdrivas i syfte att synliggöra staden som en expansiv och risktagande aktör och på så sätt attrahera finanskapitalet.
För miljonprogrammets områden var detta skifte avgörande. Miljonprogrammet planerades, som sagt, för en fordistisk tid med låg arbetslöshet, bilburna kärnfamiljer och en industriell arbetarklass. De invånare som efter nyliberalismens implementerande kom att bebo dessa områden på 1990- och 2000-talet var emellertid en kraftigt differentierad arbetarklass av blandad etnicitet under omfattande prekaritet – det vill säga utan eller endast med sporadisk tillgång till avlönat arbete.

Renoveringar och ombildningar
Under de 40 år som idag har passerat sedan miljonprogrammet färdigställdes har dess områden, tvärt emot ambitionerna, seglat upp som en slags olydnadens rum. Detta faktum föranleder så även en generell tendens där den sociala kontrollen i allt högre grad byts ut mot en repressiv, polisiär kontroll. De “sociala problemen” (olydnaden)
används sedan som en förevändning där bostadsområdets struktur tvunget måste förändras, för att bekämpa problemen. En förändring som precis nu som då tycks gå hand i hand med vad som också är gynnsamt ur en mer krasst ekonomisk synvinkel – att fortsätta ackumulera kapital.
Hårddraget kan vi se två tendenser för hur nyliberalismens implementerande i staden omformar dessa områden i kapitalackumulationens tjänst. De är, paradoxalt, närmast varandras motsatser – men i båda fallen är kontentan att resurser flyttas från hyresgästerna till kapitalägare. Staten, eller dess lokala motsvarighet i kommunen, spelar
ofta en nyckelroll i att underlätta dessa processer.

Förslumning
Om vi ska teckna en generaliserad bild av den ena tendensen är troligen förslumning, eller ghettofiering som det också kallas, de mest adekvata begreppen. Det börjar allt som oftast med att allmännyttan hackas upp och säljs ut till privata fastighetsbolag. Den ekonomiska kalkylen för dessa bolag är sedan att vinstmaximera genom återhållsamt
underhåll. Det vill säga; de köper fastigheter och låter dem i mångt och mycket förfalla för att minska utgifterna i förhållande till intäkterna. Det är ett mönster vi känner igen från privatiseringar av skola, vård och annan välfärd det senaste decenniet. Dessa så kallade ”slumvärdar” kan inte ses som en konsekvens av girighet, eller ondska som de allt som oftast kommit att betänkas när medierna gör nedslag i områden fyllda med kackerlackor, lösa golvmattor och fuktskadade badrum. Tvärtom följer affärsidén tydligt den logik som kommit att prägla kapitalackumulationen under den nyliberala eran. Vinstmaximeringsförsök genom förslumning har emellertid nästan mer som regel än undantag följts av explosiva konflikter. Just denna typ av konflikter har inte sällan tagit sig våldsamma, direkta uttryck i form av bilbränder, stenkastning och ibland bränder i bland annat skolbyggnader. Det tycks finnas starka beröringspunkter mellan dessa metoder och de fabrikssabotage som under perioder präglat stora industrier, vid sidan av den mer formella, fackföreningsorganiserade arbetsplatskampen. I en postfordistisk tid präglad av prekaritet där “hela
samhället blivit en fabrik” blir bostadsområdet den symbol för exploateringen som maskinerna framträdde som, i en fordistisk tidsålder. Inte sällan har dessa konflikter i bostadsområdena dessutom föranlett att resurser skjuts till; till exempel genom bättre öppettider på ungdomsgårdar, hårdare krav mot de förslummande värdarna och liknande.

Lyxrenoveringar och chockhöjningar
Den andra generella tendensen som utkristalliseras i miljonprogrammets områden i vår samtid är, som sagt, närmast en antites till ovanstående berättelse: gentrifieringen. Gentrifieringsbegreppet innehar förvisso en stor bredd, och i många fall används det för att beskriva en tendens där aktörerna som tillskansar sig resurser är ett myller av individuella bostadsspekulanter i sökandet efter det genuina. I detta exempel bör vi emellertid, för enkelhetens skull, koncentrera oss på en gentrifiering som präglas av en medveten strategi från större aktörer på bostadsmarknaden med krassa avkastningskrav. Det finns härifrån två relativt vanliga vägar; å ena sidan (ofta kommunalt konsulterade) ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, å andra sidan ”lyxrenoveringar” av hyresrätter med chockhöjningar av hyran som resultat. I båda fallen smalnas tillgången till bostäder av för stora grupper, och i värsta fall leder det till att de med knappa resurser tvingas flytta. Det kanske mest utmärkande exemplet på en sådan process som beskrivs i det första fallet finns i Stockholm, genom den av Stockholm stad sanktionerade kampanjen ”Bilda bostad”. Här går alltså en kommunorganisation aktivt in med konsulter i syfte att ombilda allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter i specifika områden. Projektet har inte heller varit friktionsfritt, tvärtom har boende längs till exempel Linje 17 lanserat motprojektet ”Rätt att bo” med syfte att försvara det allmännyttiga hyresbeståndet.
Om vi går vidare och tittar på det andra fallet, det vill säga en gentrifiering genom upptrissade hyror i samband med renoveringar, så hittar vi en kanske ännu mer övergripande konfliktsituation mellan de boende i dessa områden och fastighetsägarnas agerande inom ramarna för en nyliberal ekonomi.
Sent under hösten 2011 släppte Hyresgästföreningen en omfattande studie skriven av Sara Westin, Bostads- & urbanforskare vid Uppsala Universitet med titeln ”..Men var ska ni då ta vägen? – Ombyggnation ur hyresgästernas perspektiv”. Rapporten har granskat en rad renoveringsprojektav denna typ inom miljonprogrammets områden i Husby, Stockholm samt i Uppsala. Slutsatserna är alarmerande; i flera av fallen har stora standardhöjningar genomförts varpå fastighetsägarna begärt chockhöjningar av hyrorna på upp till 60 %. Även i dessa fall har projekten skapat omfattande konflikter med de boende, till exempel i Husby, där renoveringarna i sig utgör en av många konfliktpunkter i det pågående ”Järvalyftet”, vilket även föranledde en husockupation av samlingslokalen Husby träff vintern 2011.
Fortfarande ska 300 000 lägenheter inom miljonprogrammets bestånd renoveras, med uppenbara risker för liknande scenarier över hela landet. Jakten på avkastning, såväl hos privata som offentliga fastighetsbolag (enligt samtidens konkurrensregler) skapar alltså här en omfattande situation av upptrissade hyresnivåer, samtidigt som de boende i hög grad sett sina inkomster stagnera, eller till och med sjunka de senaste åren.

Bostadsområdena som konfliktzon
Miljonprogrammet uppfördes alltså enligt fordistiska principer i en ekonomi präglad av keynesianistiska synsätt, tidsmässigt precis innan den kris som kan sägas markera slutet på den specifika eran i kapitalismens historia. De processer som kan sägas känneteckna en postfordistisk, nyliberal tid från och med 1980-talet är förvisso inget
som syns specifikt bara i just dessa områden – det är snarare dess tydliga gemensamma karaktär, dess geografiska och storskaliga omfattning som gör att hyresgäster på vitt skilda platser, just i denna typ av områden, kan se så precisa processer ske relativt samfällt i tid. Detta kan å ena sidan innebära att förutsättningarna drastiskt försämras eftersom till exempel renoveringar sker överallt samtidigt, men det är just däri vi kan utkristallisera möjligheter – möjligheter till konflikter av lokal karaktär, som snabbt kan avknoppas och sprida sig som en löpeld mellan olika områden eftersom fundamentet för konflikten närvarar för så många människor i så många olika områden, ja till och med olika städer. I en tid då arbetsmarknaden prekariseras i snabb takt och arbetsplatserna krymper i storlek finns alltså fortfarande en stor, gemensam konfliktgrund i bostadsområdena – i kamp om samhällets resurser.
Konflikterna som följer å ena sidan de gentrifierande processerna (ombildningar och standardhöjande renoveringar) och å andra sidan förslumningen utgör precis en sådan generaliserad konfliktgrund med beröringspunkter från Ystad i söder till Kiruna i norr.

Kampen om resurserna
Konflikter i staden i allmänhet, och i bostadsområdet i synnerhet, är precis som kamperna på arbetsplatsen, nämligen kamper om resurser. Detta är ingenting specifikt för vår egen samtid, snarare är det något väldigt grundläggande; när de anställda på en arbetsplats kämpar för bättre arbetsvillkor eller högre arbetslön, när de boende i ett bostadsområde kämpar för lägre hyra eller bättre levnadsstandard till samma kostnad, är det konflikter mellan arbetare och kapital om det värde som skapas och cirkuleras i ekonomin. Vad som emellertid förändras, mellan olika kapitalistiska epoker som de beskrivna ovan, är hur den kapitalistiska ackumulationen av kapital struktureras, och såväl var konflikterna i sin tur uppstår, som var den mest gynnsamma grunden för arbetarklassens organisering går att finna.
När man tittar specifikt på staden, eller bostadsområdet, kan bilden lätt ge ett romantiserande skimmer över en svunnen fordistisk tid med en god stat som satte andra värden än ekonomiska i första rummet. Så ser även den vänstersocialdemokratiska historieskrivningen ut, som vi inte sällan okritiskt matas med i svenska historieskildringar. Vi bör nog snarare se hur den fordistiska bostadsplaneringen styrdes av ett synsätt med stark fokus på reproduktionen av arbetskraften, det vill säga; planeringens roll i ekonomin var primärt att säkerställa en frisk, beskedlig och kontinuerligt reproducerad arbetsstyrka för de växande massarbetsplatserna. Konflikterna i staden under fordismen tog sig därmed också i alla fall delvis andra uttryck, inte sällan med en feministisk udd riktad mot den heteronormativa,segregerade stadsplaneringen.
Staden är idag av extra intresse, just eftersom de rumsliga konflikterna tycks bära den slags inneboende potential som industrin bar under föregående epok. I rummet finns nämligen just den typen av storskaliga konfliktpunkter som berör många människor samfällt, och som dessutom är sårbara för interventioner. Det krävdes till exempel bara några tusen personer för att stänga ner en av USA:s största hamnar i Oakland i ett av Occupyrörelsens hittills mest lysande
ögonblick. Den anpassning till just-in-timelogistik**, som präglar vår samtid, gör att sådana interventioner i distributionskedjan i praktiken kan stoppa hela produktionen, hela ackumulationen under en given tidpunkt långt bortom den plats där själva konflikten tar sig sitt fysiska uttryck.
Miljonprogrammet planerades med ambitionen att förborgerliga och stävja arbetarklassen och på så sätt försöka hitta en säker grund för fortsatt kapitalackumulation. Men i kölvattnet av det ekonomiska epokskifte som skedde i mitten av 1970-talet tycks dessa områden, i en svensk kontext, snarare utgöra en fundamental grund för konflikter som på
allvar kan hota just ackumulationen, och i förlängningen kapitalismen som sådan. Det är en situation som på många sätt liknar den som gav upphov till massarbetsplatserna, som några årtionden senare på allvar blev ett hot mot den kapitalistiska ordningen. Mitt i all den brutalitet som tycks prägla den nyliberala staden bjuder den, som sig bör, också en möjlighet.