Stringent pamflett om geografisk ojämlikhet

poSedan några år går det att märka närvaron av vad som bäst kan beskrivas som en slags metapolitisk eller kulturell mobilisering rörande frågor om geografisk ojämlikhet. Det handlar alltså, snarare än en debatt på politikens konventionella arenor, om ett kulturskapande som mellan sig skissar berättelser om skillnader i förutsättningar för olika platser, och därmed för de som bebor dem.

Ett av de mest framträdande namnen i sammanhanget är otvivelaktigt journalisten Po Tidholm. Han har länge målat sin bild av förlorarsidan i en ojämn geografisk utveckling genom till exempel tidningsessäer och radiokrönikor. 2012 satte han samman sina spår i boken ”Norrland”, vilken förra året följdes av den uppmärksammade SVT-produktionen ”Resten av Sverige”.

Tidholm är nu aktuell igen med boken ”Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”. En stringent skriven pamflett, uttryckt snarare som ett högtänkt framåtskridande resonemang än som en typisk reportage- eller fackbok.

Den stora förtjänsten hos Po – tidigare men i synnerhet denna gång – anser jag vara en förmåga att väga samman de olika upplevelser och teoretiseringar som växer fram i akademin, hos autodidakter och rörelseaktiva, liksom hos andra kulturproducenter. Där andra avgränsar sig i ett specifikt fokus förenar Tidholm och försöker skapa en bredare sammanhängande bild, tecknad i en form som är vitt tillgänglig.

Berättelsen om geografisk ojämlikhet i ”Läget i landet” beskriver kronologiskt den svenska urbaniseringen, nära besläktat med hur till exempel Arne Müller förklarat den i ”Stockholm, städerna och resten”. Men Tidholm gifter i sitt resonerande även tydligt samman två spår som annars ofta separeras, eller till och med kan framstå polemiska. Det handlar å ena sidan om förklaringar som riktar in sig på de materiella faktorerna. Å andra sidan rör det sig om resonemang som snarare försöker förstå mönstren som effekter av normer.

Den berättelse som här tecknas är alltså snarare ett intressant samspel. Där är en självklar utgångspunkt hur ett kapitalistiskt produktionssätt tenderar mot specialisering och centralisering, monopol. Hur ackumulationen av kapital formar geografin enligt sin logik, och hur den bär inneboendes ojämlikhet som då alltså speglas också rumsligt. Men för Tidholm upprätthålls, återskapas och rättfärdigas en sådan utveckling av en tilltagande föreställning av det urbana som norm, där något annat ofrånkomligt blir dess spegelbild. Ju mer urbaniseringen tilltar, desto starkare blir behovet av att normativt befästa det vi rör oss mot som naturligt och önskvärt, medan de som inte hänger med och glöms bort har sig själva att skylla.

Po tillhör de som ser de bortglömdas upplevelser av såväl den materiella utvecklingen som dess överbyggnad i polariserande normer som en bidragande orsak till populismens framväxt. Till valet av Donald Trump som amerikansk president. Till faktumet att en brittisk majoritet röstade för en så kallad ”Brexit” från den Europeiska unionen.

Förslagen på andra lösningar hägrar, men Po gör samtidigt tydligt att han inte ser det som sin roll att skriva ett manifest, utan snarare att belysa varför det är av bredare politisk och samhällelig betydelse att på allvar bemöta denna utveckling.

Det är en begriplig inställning. Men den lämnar mig med känslan av att akut vilja ha just det han undviker att erbjuda. Manifestet. Det som välter över det kulturella, metapolitiska berättande Tidholm blivit del av till en sammanhängande folkrörelse. Till ett uppror för geografisk rättvisa.

—-
Recension av Po Tidholms ”Läget i landet”, ursprungligen publicerad den 21 oktober 2017 i Västerbottens-Kuriren.

Klyftorna och marknadens logik

arneDet sägs allt oftare att Sverige är ett kluvet land. Och då är det inte bara de växande ekonomiska klyftorna som åsyftas. Likväl handlar samtalen om de geografiska skillnaderna.

Att denna utgångspunkt blivit mer frekvent återkommande beror nog delvis på Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet. Av Washingtoneliten bortglömda väljargrupper i avfolkningsregioner och nedmonterade industristäder har tillskrivits en viktig roll i valanalyserna, vilket sänt vågor i politiken långt bortom landets gränser.

Samtidigt har något anknytande stått och småkokat även här i Sverige. Protester mot centralisering av resurser och avvecklad service är vi sedan årtionden ganska vana vid.

Men på senare år har motståndet framträtt förvånansvärt explosivt och ihärdigt. Något som för stunden gör sig påmint i exempelvis kampen för sjukhuset i Sollefteå. Upprepade demonstrationer har samlat tiotusentals, och en ockupation av sjukhusfoajén har till dags dato pågått i över hundra dagar.

Också i medierna har allt detta varit påtagligt mer närvarande på sistone, genom otaliga skildringar av tillvaron i landet bortom huvudstaden.

För den som vill leta sig vidare från bilden av hur sakernas tillstånd ser ut, till frågan om varför, har det emellertid varit skralare på svar.

Fortfarande dominerar en berättelse av alltings geografiska centralisering som orsakat av närmast en naturlag. Som ett resultat av att människor är sociala varelser, och därför tenderar att röra sig dit andra människor är. En tämligen kraftig reduktion av vår arts egentligen mångfacetterade behov och begär, kan man tycka.

En som haft svårt att köpa den förenklingen är umebon Arne Müller, till vardags journalist på SVT:s Västerbottensnytt.

De senaste åren har han i två böcker, Smutsiga miljarder (2013) och Norrlandsparadoxen (2015), tecknat initierade granskningar av råvaruindustrin och dess roll för de platser där resurserna återfinns.

Nu har han alltså, med nyutkomna Stockholm, städerna och resten, också tagit sig an den specifika frågan om vad som egentligen driver en till synes accelererande ojämn geografisk utveckling.

Tillvägagångssättet är ett gediget journalistiskt nystande som, snarare än tesdrivet, känns uppfriskande ärligt undrande inför de svar som längs vägens gång träder fram.

Enligt Müller är det, snarare än en naturlig produkt av människors behov, i grund och botten istället en marknadslogik vi har att göra med. En utveckling som drivs av att det för enskilda företag finns ekonomiska fördelar i att befolkning och andra resurser är platsmässigt koncentrerade.

Och som visas – i läsningar av profilerade teoretiker, i intervjuer med aktivister i glesbygdsrörelser, i en närstudie av en särskilt hårt ansatt kommun; Sorsele; liksom i analyser kring levnadsvillkor och annalkande klimatkris – finns det starka skäl att ifrågasätta huruvida marknadens logik är samstämmig med det vi vanligtvis betecknar ”samhällsintresset”.

Denna frågeställning har också, tidvis, återspeglats i rikspolitiken där det sena 1960- och tidiga 1970-talets folkrörelser drev fram regionalpolitiska ambitioner som under ett årtionde faktiskt hade effekt i att dämpa vidgningen av de geografiska klyftorna. Däri, förklarar Müller, var den enskilt starkaste faktorn expansionstakten i offentlig sektor, och arbetstillfällenas spridning över landet.

Efter den parantesen, och i synnerhet sedan den inhemska krisen i början på 1990-talet, befästes emellertid den väg vi idag befinner oss längst. Den regionala fördelningspolitik som i någon mån prövats ersattes istället med en regional tillväxtpolitik. Idén att platser (städer, regioner) var för sig ska uppbringa tillväxt genom att konkurrera med varandra om investeringar, inflyttare, turister och så vidare.

Omställningen från en statlig omfördelningspolitik till en tillväxtunderstödjande politik har vad gäller geografin, precis som i bredare samhällelig bemärkelse, inneburit kraftigt ökade klyftor.

Den har försatt oss i en verklighet som speglas redan i titeln. En situation där Stockholm drar ifrån i kraftig tillväxt. Samtidigt står ett antal andra städer av varierande storlek och balanserar på kanten mellan framgång och stagnation. Och slutligen finns allt större geografiska ytor som närmast obönhörligt rör sig mot försvinnande, om de inte är borta redan idag.

Det är måhända vid första anblick en dyster överblick. Samtidigt är det en bild som, genom hur den påvisar orsaken i system, strukturer och politik, lämnar läsaren med en fördjupad kunskap som skapar öppningar för att en helt annan utveckling faktiskt är fullt möjlig. Och motstånd gör, otvivelaktigt, skillnad.


Recension av Arne Müllers ”Stockholm, städerna och resten”. Publicerad i Västerbottens-Kuriren, 3 juni 2017.