Det andra stadshuset

detandra

I utkanten av Umeås konstnärliga campus ligger en kontorsbyggnad med namnet ”X”. I sin estetiska formgivning samspelar den genom fasad i lärkträ och interiör industri­känsla med resterande campus, men dess verksamheter saknar formell koppling till universitetets undervisning. Campus X går kanske närmast att beskriva som något av ett andra stadshus. En dubbelmaktens rumsliga hemvist.

Här huserar den familjeägda fastighetskoncernen Baltic­gruppen, som de senaste decennierna blivit en allt kraftigare maktfaktor i denna västerbottniska kuststad. Vid sin sida, eller rättare sagt; på våningarna ovan och under, har strategiskt vik­tiga aktörer såsom arkitektfirmor och konsultföretag samlats.

Historien om Balticgruppens väg till den lokala fastighets­marknadens starkaste position är emellertid svårbegriplig utan personen i dess centrum – företagets grundare, och tillsammans med sina söner än i dag majoritetsägare, Krister Olsson. Under företagets 30-­åriga imperiebygge går berättelserna om fastig­hetsaffärerna och Olssons personliga välgörenhet hand i hand.

Balticgruppens väg in på Umeås fastighetsmarknad tar sin början när företagarsonen Krister Olsson under 1980­-talet inves­terar i förvärvandet av å ena sidan ett träsliperi under avveckling, och å andra sidan ett offentligägt mentalsjukhusområde, Ume­dalens sjukhus, som stängts ner 1986 i samband med reformer inom psykiatrin. Såväl träsliperiet som sjukhusområdet är relativt sett billiga investeringar, men med hög risk sett till deras tidigare användning och rykte. Framgångsreceptet ska visa sig vara långt­ gående och kreativt planerade funktionsomvandlingar.

Till mentalsjukhuset, i Umeås västra utkanter, anlitar Baltic­gruppen galleristen Stefan Andersson för att bygga upp en företagsfinansierad skulpturpark kring de gamla institutions­ byggnaderna. Investeringen har ofta beskrivits som filantropisk, men har en tydlig effekt i att förändra områdets rykte och fylla platsen med ny innebörd. Metoden är i dag välkänd och vanligt förespråkad för städer vid omvandlingar av bebyggelse som förlorat sitt tidigare bruksvärde. I Balticgruppens fall ska den också löna sig.

Kring mentalsjukhusets rödrosa stenbyggnader (arkitekt Carl Westman, 1934) uppförs såväl hyreskvarter som bostads­ rätter och villamattor med kataloghus de följande åren. I de gamla sjukhusbyggnaderna börjar kommunen, vid sidan av olika privata aktörer, hyra in sig för verksamheter som skolor, äldre­boenden och nya vårdinrättningar. Genom att ta riskuppdraget att vägleda och finansiera områdets förädling har Balticgrup­pen skapat sig en fördelaktig position, med långsiktigt säkrade inkomster från kommunkassan.

Med 1990-talets övergång i 00-tal har Krister Olsson sålt av stora delar av sitt industriella aktieinnehav och i stället valt att inrikta sig allt mer på fastighetsmarknaden. Fokus har även flyttat från stadens postindustriella utkanter för att nu inriktas på dess centrum och universitetsområde.

Umeås centrumfyrkant, som den kallas på grund av inrut­ningen mellan tre bilvägar och en älv, står vid tidpunkten i något av en träda efter massiva ombyggnader under 1960- ­70-­ och -80-­talen. En ny fördjupad översiktsplan ska arbetas fram och antas av kommunfullmäktige, men ligger fortfarande flera år framåt i tiden. Sedan slutet av 1980-­talet har även en diskussion förts om att vända staden mot älven under devisen ”staden mellan broarna”, men de konkreta framstegen är få.

Precis som i fallet med mentalsjukhuset och det gamla träsliperiet ser Balticgruppen möjligheter i stilleståndet. Su­ccessivt köper man under 00­talet upp strategiska byggnader i och utanför centrum. På en karta utgör de tydliga kluster vid potentiella punkter för framtida stadsutveckling. I praktiken rör det sig bland annat om ett gammalt hotell och en tullbyggnad vid älven just mellan broarna i centrum, ett shoppingkvarter med ingångar från gå­ och bussgata, och ännu en sliperibyggnad strax öster om innerstaden. För de förvärvade objekten finns sällan en utåt kommunicerad plan. I stället ställs många av byggnaderna tomma i väntan på framtiden.

Parallellt med fastighetshandeln ägnar Krister Olsson stora summor åt sina filantropiska insatser med tydligt lokalt fokus. Han sponsrar idrottslag och kultur. Han fixar sommarjobb åt arbetslösa ungdomar när kommunen inte klarar av ekonomin. Och vid ett tillfälle skänks 100 miljoner till Umeå universitet. Likaså i dessa fall ska riskfyllda fastighetsinköp och aktiv välgörenhet visa sig utgöra ett framgångsrecept. Genom ett samarbete med Umeå universitet ges Balticgruppen uppdrag att utveckla ett konstnärligt campus – inklusive arkitekt­, konst­, och designhögskola samt stadens bildmuseum – i anslutning till det förvärvade sliperiet strax utanför centrum.

Även på andra håll börjar det röra på sig. 2008 vinner Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Ambitionen är, i alla fall delvis, att re­branda staden som en exotisk kulturmetropol. Så följer också en kraftigt påskyndad process att omforma stadens offentliga miljöer, öka andelen hotellrum och skapa nya märkesbyggnader för den väntade turistanstormningen.

För Balticgruppen är läget utmärkt. Med stöd i de nya ambi­ tionerna skapar man ett konkret förslag på ett nytt kulturhus vid älvstranden där man under 00­talet köpt mark och byggna­ der. Umeå kommun som i sin kulturhuvudstadsansökan skrivit att man ska bygga något av just denna karaktär hakar på, och fram växer ett omfattande offentlig­privat samverkansprojekt under namnet ”Kulturväven”. Byggnaden ritas av den ansedda arkitektbyrån Snøhetta för att efterlikna Umeås signum, björken, i sitt vågformade samspel av svarta fönster och vit fasad.

Med kommunens beslut att ingå i projektet klargörs även att dess bärande innehåll ska bli ett flyttat stadsbibliotek, bort från dess vid tidpunkten centrala läge i anslutning till Umeås parad­ gata Rådhusesplanaden, och dess busstorg Vasaplan. Detta har länge varit viljan hos näringslivsföreträdare som Svensk handel och Umeå C, som redan 2004 föreslagit en biblioteksflytt för att möjliggöra esplanadens fulla potential som handelsstråk.

På så vis får Väven inte bara ett konkret innehåll – projek­tet blir en slags nyckel som omdanar förutsättningarna för en rad andra projekt med geografisk närhet till den dåvarande biblioteksbyggnaden.

Ett av dessa rör kvarteret Forsete, som Balticgruppen köpt upp under 00­-talet. Här påbörjas nu på allvar planerna på Sveriges, ut­ anför storstäderna, största shoppingcentrum – ”Utopia” – komplett med höghushotell och ett exklusivt bostadsområde på hustaken.

Även Väven i sig ska visa sig vara en väl avvägd affär för Krister Olsson. Vid sidan om husets hotelldel, som förvaltas
av Balticgruppen själva, ska kommunen hyra nästan 16 000 av de totalt 24 000 kvadratmetrarna. Kontraktet ligger fast på 25 års tid och kräver att lokalerna används för kulturella ändamål, samtidigt som ägarna har rätt till god avkastning. Genom stadsbibliotekets närvaro garanteras dessutom en nästan given besökarström, vid sidan av Kvinnohistoriskt museum, caféer, restauranger, utställningslokaler och en black box.

Balticgruppens väg till företagets i dag unika position på Umeås fastighetsmarknad går kanske bäst att sammanfatta i en sällsynt god förmåga att förvärva riskobjekt med, på kort sikt, hög risk men samtidigt stor långsiktig potential. Steg för steg har man tagit över i synnerhet offentliga byggnader i tider då byråkratin malt sakta, för att efter noggrann planering och genomtänkta gentrifieringsprocesser fått trygga hyresgäster
i form av just offentlig verksamhet.

Just därför är nog också umebornas inställning till Baltic­gruppen uppdelad i så tydliga läger; å ena sidan hyllningskör, å andra sidan nidbild av den onde kapitalisten. Positionen bolaget intagit är, vare sig man ställer sig positiv eller kritisk, utan tvivel den av en väl etablerad maktfaktor kapabel att till och från styra kommunens agerande.

De enorma mängder offentliga resurser som årligen pum­ pas in i Balticgruppen via gemensamma projekt och hyreskon­ trakt har vid tidpunkter, som i samband med biblioteksflytten, väckt omfattande protester. Men många hyllar också Krister Olsson för insatser mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och för hans ständiga risktagande i tillväxtens tjänst.

Säkert är emellertid att umeborna kan vänta sig att stadens utveckling även de följande decennierna kommer att styras
lika mycket från den X­märkta byggnaden vid älvens strand som från Stadshuset. I det växande Umeå planera nya förtätningsplaner kring Universitetsom­rådet, och var man än kollar, är Balticgruppen med på tåget.

Umeå vill mer, men vad?

menvad

Det första som möter en person som anlänt till Umeå City Airport när hen går ut genom huvudentrén är en gigantisk reklamtavla med texten ”UMEÅ. VILL MER”. Vänder personen blicken och tittar på kontrolltornet hänger där en annan skylt med texten ”NU LYFTER VI!” följt av information om att staden 2014 är Kulturhuvudstad i den europeiska unionen. Längst ned syns den hjärtformade skylt med en leende mun i mitten som fungerar som symbol för det årslånga evenemanget. Detta skulle lika gärna kunna utspela sig för den som närmar sig stadsgränsen med bil längs E4, hoppar av ett tåg eller en buss på någon av stadens större stationer. Från stadsplanerares och politikers sida är detta en högst medveten strategi: att som en del av förstaintrycket presentera stadens ”varumärke”.

De senaste decennierna har allt fler städer medvetet satsat på att skaffa sig just ett varumärke. Skälet till detta löper som en röd tråd genom strategiska dokument, översiktsplaner, idéskrifter och planeringsunderlag: städer konkurrerar sinsemellan om resurser, investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. Den som inte aktivt marknadsför sig och försöker ta sin bit av kakan i denna konkurrens riskerar att snabbt hamna i träda. I kölvattnet av detta påstående har en ny kategori växt fram inom marknadsföringen – ”place branding”, ”city branding”, urban branding” – eller på svenska ”stadsmarknadsföring”.

Att städer konkurrerar med varandra har emellertid inte alltid varit självklart. David Harvey är professor i kulturgeografi vid City University of New York och författare till ett flertal böcker och essäer om stadens ekonomiska roll. I en essä, som på svenska återfinns i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi, beskriver han detta i termerna av ett skifte mellan ”storskalighet” och ”entreprenörskap”.

Under kapitalismens så kallade guldålder, mellan andra världskrigets slut och 1970-talets mitt, var städernas utveckling till stor del under omsorg av en centraliserad stat. Denna stats roll ansågs vara att genom skatteintag strategiskt fördela resurser och infrastruktur mellan platser för att i huvudsak säkra reproduktionen av nationens arbetskraft, även om till exempel säkerhetspolitiska skäl också bör nämnas. På denna grund placerades lasarett, skolor, högskolor, regementen, bostadsprojekt och statliga industrier strategiskt ut över landet. För en stad som Umeå är detta tydligt med sjukhus, universitet och statlig bilindustri som under decennier största lokala arbetsgivare. Guldålderns politiska ekonomi var emellertid varken friktionsfri eller allmängynnande. I bakgrunden av den centraliserade stadspolitiken pågick en hårdför avbefolkning av vad som ansågs vara improduktiva platser, i synnerhet norrländsk glesbygd. Ur detta faktum växte mot 60-talets slut en hårdför folkrörelse fram under slagord som ”vi flytt int’” parallellt med eskalerande konflikter i växande industrier med monoton arbetsdelning och en alltjämt likriktad vardag.
Konflikterna kulminerade på ett globalt plan i mitten av 70-talet i en omfattande ekonomisk kris vars överskridande alltså markerar det ekonomisk-politiska skifte som David Harvey pekar ut. Fackföreningarna slogs tillbaka, kapitalflödena globaliserades och en tilltagande automatisering av industrierna öppnade upp för försök att göra stora delar av livet och samhället värdeskapande bortom fabrikens grindar.
Den värld som började växa fram har av filosoferna Antonio Negri och Michael Hardt beskrivits i termer av ett ”imperium”. De gamla principerna där enskilda nationer genom en dominerande ställning kunnat tillskansa sig resurser genom imperialistisk krigsföring har satts ur spel. I stället har ett nätverk växt fram av nationer, städer, regioner, multinationella företag och mäktiga icke-statliga organisationer med olika roller
i upprätthållandet av ett globalt värde­skapande. Allting ”kommodifieras”, eller med andra ord, förvandlas till varor. Statens alltmer decentraliserade roll blir nu snarare att understödja kapitalflödenas rörlighet. Vanligtvis sker detta genom olika typer av ”offentlig-privat samverkan” där stat och kommun går samman med kapitalister för att utveckla enskilda projekt eller större strategiska förändringar.
I Umeå har den utvecklingen varit tilltagande i synnerhet under 2000-talet. Med denna horisont sökte Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014 för att ”sätta staden på kartan”. Det generella uttrycket har blivit en omfattande stadsomvandling med nya kommersialiserade kulturhus, shoppinggallerior och omdaningar av de offentliga miljöerna.

Det kan i denna tidsålder sägas vara sant, som politikerna och planerarna säger; att städer (men även regioner och nationer) precis som företag konkurrerar om resurser. Staden håller på att kommodifieras och i egenskap av att vara en vara uppstår intresset att marknadsföra denna vara. Här uppstår emellertid ett problem: för de som i dag lever i denna specifika stad är staden inte en vara utan något radikalt annat – en kombination av gemenskap, minnen, konflikter och relationella platser.

Planerarna och politikerna är väl medvetna om denna dubbelhet vilket i Umeås fall illustreras på den webbplats där Umeå Kommun söker förklara och förankra varumärket ”UMEÅ. VILL MER.”. Å ena sidan ”måste vi alltid anstränga oss lite mer för att kunna hävda oss” och ”tillsammans jobba hårt för stadens bästa”. Å andra sidan framhålls att ”det är du, jag och alla andra som bygger varumärket Umeå” varför det också är viktigt att se ”varje kritisk ståndpunkt som en öppning för förbättring”. Det är när dessa beskrivningar ska praktiseras som det tycks bli desto svårare. Hur skapar man ett intryck av ett konsekvent och enhetligt varumärke som får alla att dra åt samma håll, samtidigt som man är tillåtande gentemot konflikter?

En fingervisning går att hitta i Umeå kommuns behandling av dem som genom åren på olika sätt parodiserat, förvanskat och gjort satir över varumärket – i synnerhet det så kallade ”hjärtat” som används som symbol för kulturhuvudstadsåret. I november 2012 lanserades bloggen Umebiblioteket.se, som samlar kritisk information kring den biblioteksflytt som sker inom ramarna för Umeås kulturhuvudstadsår och medföljande stadsomvandling, en parodi på denna logotyp där den vänts upp och ner så att den leende munnen i stället var missnöjd. Det dröjde inte många dagar innan Elisabeth Lind, kommunikationschef för Kulturhuvudstaden, skrev en kommentar på bloggen för att förklara att varumärket användes på ett ”otillåtet sätt”, att det utgjorde ett varumärkesintrång. Kontentan var att logotypen genast skulle sluta användas, eftersom det skadar Umeå, som ju logotypen är en stiliserad representation för.

Detta är intressant, eftersom Umeå Kommun i andra sammanhang med enfas vill framhålla att umeborna är varumärket, och att deras agerande är vad som fyller det med innehåll.
Sättet att möta dem som gör satir på varumärket har de senaste åren varit ett upprepat inslag i relationen mellan kommun och kritiker mot kulturhuvudstad, varumärke och stadsomvandling.

Ett annat exempel gjorde sig tydligt hösten 2013 när två framstående Umeåjournalister, Sara Meidell som är redaktör på Västerbottens Kurirens kultursidor samt Beppe Starbrink som är programledare på Svt, satiriskt skämtade om Umeås stadsomvandling i en konversation på Facebook. Snart kom ett mejl från Umeå kommuns kommunikatör Claes Björnberg till de båda. Björnberg förklarade att de som offentliga personer bör ”välja sina ord med omsorg” för att inte bidra till att skruva upp tonläget i den kritiska debatt som under hösten briserat kring kommunens sätt att driva omvandlingen av staden. Några år tidigare hade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, S, agerat på ett liknande sätt efter att en anställd på Västerbottens museum skrivit en debattartikel kring det framstående lokala fastighetsbolaget Balticgruppens roll i stadsomvandlingen. Holmlund skickade ett SMS till den anställdes chef och förklarade att museet knappast kunde förvänta sig någon sponsring från fastighetsbolaget om de anställda agerar på detta vis.

Det kan kanske tyckas som att dessa exempel är undantag snarare än regel – uttryck för enskilda politikers och tjänstemäns taktlöshet – snarare än en allmän politisk utveckling. Hur hänger detta samman med stadsmarknadsföringen?
Nyckeln i Umeås fall är det kulturhus som just nu byggs nere vid kajen i centrum, under namnet ”Kulturväven”, som kommit till i kölvattnet av satsningen att bli kulturhuvudstad. Väven byggs och kommer att drivas som just ett ”offentlig-privat samverkansprojekt” mellan Umeå Kommun och fastighetsbolaget Balticgruppen. Bygget har beskrivits som ett ”prestigeprojekt” vilket passar väl in på den beskrivning i Umeås fördjupade översiktsplan för de centrala stadsdelarna, antagen 2011, där man trycker på behovet av just sådana projekt för att visa på stadens ambition att växa samt vara ”Norrlands naturliga huvudstad”. Genom att uppföra byggnaden kan Umeå Kommun därtill flytta en rad verksamheter från andra i dag attraktiva tomter vilket leder till att dessa frigörs för exploatering. Så sätts en generell omvandling av staden i rullning, som möjliggör nya kapitalflöden och signalerar Umeå som en framstående plats för investeringar.

Stadsmarknadsföringens konkreta innebörd är alltså stadsomvandlingen, samtidigt som stadsomvandlingen just marknadsför staden. De är sammanlänkade beståndsdelar av samma strategiska förhållningssätt till stadskonkurrensen och stadens kommodifiering.
Demokratin urholkas genom detta förhållningssätt på en rad olika sätt. Genom de offentlig-privata samverkansprojektens karaktär, där kommunen allt som oftast äger 50 procent eller mindre sätts offentlighetsprincipen ur spel. Detta försvårar möjligheten för såväl medborgare som medier att kritiskt granska planeringsprocesserna. När stadens varumärke börjar ses som en central förutsättning för ekonomisk utveckling tycks kritik därtill uppfattas som smuts på fasaden, någonting som i möjlig mån måste putsas bort för att inte en missgynnsam bild ska spridas till potentiella investerare, inflyttare och turister. Dessutom innebär stadsomvandlingen ett mer faktiskt överförande av fastigheter och tomter från det offentliga till det privata. Konsekvensen av detta blir att medborgarna får en allt mindre beståndsdel av stadsrummet som de äger ett någorlunda inflytande att forma efter sina behov och önskemål.

Det är därför knappast märkligt att de stadspolitiska konflikter som varit allt mer frekventa i Umeå de senaste åren allt oftare kommit att handla just om känslan av bristande demokratiska processer. Mycket tyder just nu på att den tendensen snarare kommer att tillta än minska under det kommande året.

———————————
Ursprungligen publicerad 24 januari 2014 i veckotidningen Arbetaren

Umeå året innan

umeaaret

Höghusbyggen, lyftkranar, inhägnade områden. Uppgrävda gator och fasader täckta i plast. Stora delar av Umeås innerstad består denna vinter av byggarbetsplatser. Att undgå att detta är en plats i förvandling är svårt för den som vandrar längs med gator och över torg. Här pågår just nu en stadsomvandling av en omfattning som inte synts sedan träkåkarna jämnades med marken när Domus och Epa kom till stan på 1960-talet.
När klockorna ringer in det nya året på nyårsnatten markerar det en slutpunkt för den ekonomiska mobilisering som sker inför att Umeå träder in i rollen som EU:s kulturhuvudstad. 2014 utgör emellertid också en startpunkt för en uttalad politisk vision om att göra kulturen till motor för den ekonomiska tillväxten, för en lång tid framöver.

”Kulturen växer. Staden växer. Du och jag växer. Med framtidstro och ett gemensamt engagemang har Umeå vuxit till något nytt och unikt som ger eko i hela världen.”

Det är en målande bild som lämnas när organisationen bakom kulturhuvudstadsåret ska beskriva vad satsningen på en ”kulturdriven tillväxt” ska innebära för Umeå de kommande decennierna. En friktionsfri bild av ett projekt som inte bara gynnar utan likväl gör alla delaktiga. Så har också kommunikationen från politiker och tjänstemän konsekvent låtit under de fem år som passerat sedan Umeås utnämning. Det råder, snällt beskrivit, en viss hallelujastämning.

Det finns emellertid en helt annan bild av Umeås väg mot kulturhuvudstadsåret och in i framtiden med kulturen som ekonomisk motor. En nästan oavbruten kronologi av konflikter och missnöje från medborgare och kulturutövare när kulturella mötesplatser trängts undan, konstverk censurerats, verksamheter utsatts för hård politisk styrning och beslut tagits bakom lykta dörrar.

Det är mitten av april 2008. Himlen är grå och marken täckt av slaskig smältsnö vid stadskärnans kajområde, som vid tidpunkten främst kännetecknas av tomma byggnader, genomfartstrafik och en gigantisk parkeringsplats.
Ett trettiotal personer har just denna dag tagit sig in i en av byggnaderna, den 12 000 kvadratmeter stora Tullkammaren, och förklarat den ockuperad i protest mot lokal- och europeisk kulturpolitik. På fasaden syns en stor banderoll: ”Umeå 2014 – Vars fan går alla pengarna?”.
Några månader tidigare har stadens politiker deklarerat sin vilja att kämpa om titeln som EU:s kulturhuvudstad 2014 mot en rad andra städer. Genom dialoger med kulturutövarna ska en officiell ansökan skrivas.
Ockupanterna är skeptiska. Med jämna mellanrum har motkulturella grupper sedan 1970-talet kämpat för att få tillgång till lokaler med en ständig kall hand som svar. Den stad som av just dessa kulturutövare ofta upplevts som arrogant inför deras behov ska nu deklarera sig som en kulturens högborg.

Vid allhelgonahelgen lämnar Umeå in sin officiella ansökan till kulturrådet. Under titeln ”Nyfikenhet och passion – medskapandets konst” förklaras att Umeås strategi som kulturhuvudstad ska präglas av Open Source, öppen källkod. Språkbruket och tankesättet är hämtat från den digitala allmänningsrörelse som pekar på utvecklingsmässiga fördelar med transparenta projekt. Så ska kulturlivet öppnas upp, sammanlänkas och få nya spännande spridningseffekter. Själva programåret 2014 byggs upp kring de åtta samiska årstiderna, genom vilket man söker sätta en säregen och regional prägel på kulturhuvudstadsprojektet som väntas skapa en hållbar utveckling för hela den nordliga regionen.
Efter att den tillsatta expertjuryn valt Umeå och Lund till finalister och båda dessa fördjupat sina ansökningar kommer under hösten 2009 beslutet: Umeå rekommenderas bli EU:s kulturhuvudstad 2014 och lokaltidningarna fylls med bilder på politiker och tjänstemän i eufori. Att mäta umebornas intresse i allmänhet, och kulturut­övarnas i synnerhet är svårt. Men kritikerna är många.

Emma Swanström är bland annat aktiv i det autonoma kulturhuset Verket, som lyfts fram i Umeås fördjupade ansökan och som vi senare ska återkomma till. Hennes intryck har hela tiden varit och är än i dag fyllt av ambivalens.
– Samma pepp och hopp om kulturen och ett erkännande av de kulturyttringar som bär Umeå har hela tiden blandats med skepsis inför en trolig gentrifiering, skrytbyggen och fulpolitik.

Det politiska samförståndet bakom satsningen på kulturhuvudstadsprojektet är omfattande. Samtidigt ser det lokala näringslivet möjligheter öppnas upp. Så väl samarbetsorganisationen för cent­rumhandeln, Umeå C, som Svensk Handel, uttrycker en vilja att få igång en revitalisering av kajområdet. En önskan är att få bort Umeås stadsbibliotek från dess centrala och ur handelns perspektiv otroligt attraktiva lokaler. Redan 2007 skriver Umeå C i Västerbottens Kuriren: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten”.

Frågan om det centrala kajområdet är en verklig politisk långbänk. Idén att bättre utnyttja platsen lanserades redan 1985 i Umeås kommunfullmäktige under namnet ”Staden mellan broarna” men sedan dess har inte mycket skett.
Inte heller i 2010 års valrörelse blir frågan, inklusive tankarna kring en flytt av stadsbiblioteket en valfråga. I en utfrågning i Västerbottens Folkblad rörande idén om en biblio­teksflytt ställer sig flera partier – däribland Socialdemokraterna – utan åsikt, samtidigt som till exempel Vänsterpartiet uttryckligen är emot.

Det är just Vänsterpartiet som denna höst också står som valets stora vinnare när man bryter Socialdemokratins maktdominans och görs till samarbetspartner i kommunstyrelsen. Kring de stora frågorna om Kulturhuvudstadsåret, liksom exploateringen av kajområdet är det fortsatt tyst månaderna efter valet. Det var därför med stor förvåning många umebor möttes av nyheten den 22 december 2010 att Umeås Närings- & Planeringsutskott tagit beslutet att bygga ett ”Kulturmötenas hus” vid kajen tillsammans med Balticgruppen, vilket ska innehålla ett ”nytt stadsbibliotek”. Kulturväven, som huset med tiden kommer att döpas till, är tänkt att bli ett storbygge som anhopar en rad kulturella verksamheter under samma sak och binder dem samman för att ge upphov till nya intressanta projekt. 15 000 kvad­ratmeter ska hyras av kommunen under 25 år. Resterande delar, bland annat ett 6 000 kvadratmeter stort hotell och ytor för kommers ska drivas av Balticgruppen. För att Vänsterpartiet ska delta i uppgörelsen, och på så vis gå i motsatt riktning mot vallöftet om stadsbiblioteket, beslutas också att ett kvinnohistoriskt museum ska ingå i det nya huset.

David Spelbacken är en av dem som ska komma att organisera motstånd mot planerna i ”Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket”.
– Det var helt tyst om frågan till beslutet togs. I stället för att ha en öppen diskussion som umeborna kunde ta del av och komma med egna inlägg och på så sätt vara “medskapande” så valde politikerna att diskutera i det dolda och sen presentera ett färdigt faktum.
I början av januari 2011 skriver en lång rad kulturutövare, inklusive anställda på stadsbiblioteket, en debattartikel i Västerbottens Kuriren med skarp kritik mot flyttplanerna. Man menar att processen varit bakvänd. Bibliotekets egna behov står inte i centrum. Tvärtom används verksamheten för att fylla ett skal som byggs med helt andra mål i åtanke. För biblioteksverksamheten pekar man på ett kraftigt försämrat läge i och med flytten bort från kollektivtrafikens knytpunkt Vasaplan. Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden och Marie-Louise Rönnmark, kommunalråd med ansvar för kulturhuvudstadsprojektet – båda Socialdemokrater – svarar drygt en vecka senare att ”här finns ett stort och växande intresse där det nuvarande biblioteket behöver få tillgång till mycket större och bättre lokaler” som motivering för flyttplanerna. Ett starkt fokus från politiskt håll ligger emellertid på behovet av ”ett nytt ansikte mot älven”, ett ”prestigeprojekt” som sätter Umeå på kartan.
David Spelbacken minns reaktionen på den inledande debatten som enorm.

– När vi lyfte upp biblioteksfrågan via debattartikeln och även insändare till lokaltidningen var det som att en flodvåg öppnades. Tidningarna fylldes med insändare kring flytten av stadsbiblioteket och då tog tidningar långt ifrån in alla inlägg. Den överväldigande majoriteten ville ha kvar biblioteket där då låg. De som var för en flytt var ofta politiker. Jag tror den folkstormen tog dem med överraskning och inte var något de hade förväntat sig.

Det är i detta skede som Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket bildas för att på allvar mobilisera opinion i frågan. För David fanns många skäl direkt kopplade till biblioteket som gjorde att folk valde att engagera sig, men det finns även ett större perspektiv.
– Jag och flera med mig var också mot flytten då vi ser den som ett steg i en större omvandlingsprocess av Umeå som handlar om att locka pengar till staden i form av företagsinvesteringar och turism. Detta på bekostnad av Umeåbornas egna direkta behov och intressen. Staden ska alltså marknadsanpassas och då får andra intressen underordna sig detta.
Under våren som följer försöker man på en rad sätt få politikerna att ändra sig inför att beslutet ska verkställas av kulturnämnden i maj. Bland annat anordnas en demonstration med omkring 200 deltagare och 1 000 namnunderskrifter lämnas över till ansvariga politiker. Protesterna tycks emellertid vara förgäves. Trots att Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet till slut röstar nej till en flytt av biblioteket får beslutet majoritet med åtta röster mot tre. Dagen efter släpper Västerbottens Kuriren en opinionsundersökning som visar att en överväldigande majoritet är emot en flytt.

När beslutet fattas går luften ur protesterna. För att få klart det nya bygget till kulturhuvudstadsåret sätts samtidigt alla processer på högfart och de innehållsmässiga aspekterna börjar nu på allvar utredas. Det ska visa sig att detta är ett arbete som inte ska ske problemfritt.
De förhoppningar och konflikter som följer med bygget av kulturväven är emellertid inte det enda som sker under denna tid i den blivande kulturhuvudstaden. I Umeås ansökan framgår att satsningar på nybyggnationer och infrastruktur med ett värde på sju miljarder väntas genomföras mot 2014. Det handlar om en omfattande upprustning av gator och parker, byggnation av flera nya hotell, gallerior, ett nytt badhus, två nya tågstationer i anslutning till Botniabanan liksom färdigställandet av en ny ringled för biltrafiken.
Några månader efter folkstormen mot biblioteksflytten kommer direktiv att stadens korvvagnar ska standardiseras i samband med upprustningen av Gågatan. Det kan tyckas banalt, men för korvförsäljaren Helmer Holm är det en arbetsmiljöfråga när han tvingas överlämna sin slutna trävagn i utbyte mot en öppen färdigdesignad kommunal vagn. Helmers konflikt med kommunen blir för många symbolisk. En stad som gör anspråk på sin kulturella touch är samtidigt oförmögen att vara pluralistisk. ”De måste passa in i den nya stadsbilden”, förklarar dåvarande ordföranden i tekniska nämnden beslutet för Västerbottens folkblad. Genom manifestationer, en bok och en utställning har konstnären Johannes Samuelsson försökt dokumentera och upplysa kring konflikten. I ett inslag i Svt:s Västerbottensnytt menar han att frågan är intressant eftersom den illustrerar hur kommunen försöker städa upp stadskärnan och det offentliga rummet med kulturen som täckmantel.
Helmer vinner till slut striden för egen del, och får dispens från de nya riktlinjerna.

Den riktigt stora stormen i Umeås kulturliv det här året har dock skett några månader tidigare. I april 2012 kommer beskedet att Scharinska Villan är hotad. I det rosafärgade, kulturminnesmärkta huset i innerstadens utkant huserar sedan 2006 en omtyckt rockklubb, ett andra hem för många musiker. Huset ägs av Umeå Kommun, förvaltas av Umeå studentkår och hyrs i sin tur ut till Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund som bedriver verksamheten. Hotet står på dubbel grund, å ena sidan ett kommunalt beslut om att sälja alla byggnader som inte huserar kommunal ”kärnverksamhet”, å andra sidan en byggnadsteknisk diskussion om att verksamheten skadar byggnadens kulturella värden. För att rädda verksamheten startar en rad lokala musiker kampanjen ”Bevara Scharinska”. Bland annat ställs en skylt med samma ord utanför huset och en Facebookgrupp med 5 000 medlemmar deklarerar: ”Vi ställer inte upp på 2014 utan Scharinska Villan”.

I media uttalar framstående musiker samma krav. Men inte bara Scharinska hotas av det kommunala direktivet. Även Kulturmejeriet, en byggnad som huserar en rad verksamheter inriktade på konst- och hantverk, drabbas. Under det massiva trycket från kampanjen tar kommunfullmäktige beslut om en lösning. Kulturmejeriet får stanna kvar, och kommer förmodligen även att renoveras. Scharinskas verksamhet får emellertid söka sig till andra lokaler, men lyckas förhandla till sig ett kontrakt om den gamla Vasaskolan i Umeås centrum.

Nere vid kajen har bygget av kulturväven tagit ordentlig fart. Här syns nu lyftkranar och en ständigt växande byggnad bakom avspärrningarna. Problemen har varit många och måldatumet har flyttats från vår till sommar för att till slut vara fastställd till 2014 års slutskede. Även planeringen kring husets innehåll, som vid beslutet till stor del bara var ett skal, har stött på besvär. I september 2012 framkommer det att det femte våningsplanet, som hela tiden funnits med i de kommunala planritningarna, nu i stället ska tillfalla Balticgruppen. Enligt politikerna är det hela ett missförstånd vilket framstår som förvånande efter månader av ambitiösa planritningar. På det femte planet skulle dels Balettakademin, dels det kvinnohistoriska museet husera. Balettakademin, i princip den enda icke-­kommunalt ägda verksamhet som med entusiasm deltagit i projektet, kastas nu ut samtidigt som museet flyttas ner och trängs in bland den övriga verksamheten.

De engagerade inom Balettakademin inklusive verksamhetens rektor rasar i media. Snart har en Facebookgrupp med över 1 000 medlemmar startats med krav på att Umeå Kommun tillhandahåller en vettig lösning. De nuvarande lokalerna är sedan länge i dåligt skick och är i stort sett planerade att rivas. Ännu en kampanj med manifestationer och debattartiklar ser nu dagens ljus, och tvingar till slut politikerna att bekosta omfattande renoveringar av de nuvarande lokalerna.

Samtidigt hörs oroande nyheter från stadsbiblioteket. Det har sedan tidigare stått klart att det statliga depåbibliotek som i dag delar lokaler med stadsbiblioteket inte kommer att få plats i det nya ”större” biblioteket. Nu kommer även information om att stora delar av bibliotekets magasin börjat gallras ut för att rymmas i de nya lokalerna. David Spelbacken från Stoppa flytten av stadsbiblioteket berättar:
– Exakt hur mycket det kommer minska är inte klart i dag. De upptäckte i oktober förra året att de hade mycket mindre plats än beräknat och skulle bli tvungna att kasta cirka 30 procent av böckerna. De försöker nu hitta lösningar för att åtgärda detta, men nog kommer de behöva minska antalet böcker rejält.

Den 1 mars 2013 skriver Västerbottens folkblad att det nya biblioteket beräknas bli 6 000 kvadratmeter – det villa säga 700 kvadratmeter mindre än det är på nuvarande plats och tvärt emot politikernas argument för varför flytten var nödvändig.
Problemen som uppstått kring planeringen av Kulturväven stannar dock inte här. För att planera det kvinnohistoriska museet som ingick i den ursprungliga uppgörelsen har en styrgrupp tillsats under det Vänsterpartistiska kommunalrådet Tamara Spirics ledning. Den 13 feb­ruari meddelar projektledaren Charlotta Gustafsson att hon säger upp sig. Hon menar att hon inte känner sig ha Spirics förtroende och pekar på problem i den politiska styrningen av projektet. Principen om ”armlängds avstånd” borde råda. I kölvattnet av konflikten kommer även flera av de övriga i den politiskt tillsatta arbetsgruppen att lämna i protest och därmed upphäva samförståndet som varit rådande kring Kulturvävens blivande.
Bara 200 meter från byggarbetsplatsen där Väven ska stå på kajområdet ligger Verket, ett autonomt musikhus som startades av ideella krafter för drygt sex år sedan. Även de har sedan början av året fört en offentlig kampanj för verksamhetens överlevnad. Emma Swanström, medgrundare och fortfarande aktiv i föreningen berättar att de sedan starten haft ett rivningskontrakt, men att det först är nu det börjat hända saker.
– Verket är beläget där projektet ”staden mellan broarna” planeras, och nu ska ombyggnationer ske. Detta hänger ihop med bygget av kulturväven och det förestående kulturhuvudstadsåret.

I Umeås fördjupade kulturhuvudstadsansökan lyftes just Verket fram som en av tjugotalet verksamheter som ska måla upp en bild av det specifika för Umeås kulturliv. Att de nu tvingas bort i kölvattnet av kulturhuvudstadsårets stadsomvandling kan därför beskrivas som en ödets ironi. För Emma är det därför även självklart att kommunen bär ett ansvar för att en lösning kommer till stånd.
– Verket har gynnat Umeås kulturliv något helt enormt för en hittills väldigt låg kostnad för kommunen. Jag förväntar mig att de hjälper oss hitta lokaler på alla sätt de kan, och ger oss ekonomiskt stöd för att kunna installera oss i dem.
Hur det går är ännu en öppen fråga. De engagerade letar febrilt efter en ny lokal samtidigt som kampanjen pågår för att belysa situationen och få politikerna att agera.

Den röda tråd av konflikter som löper längs med Umeås kulturhuvudstadssatsning ger en fingervisning av den motstridighet som omgärdar projektet, trots kulturhuvudstadsorganisationens ständigt optimistiska marknadsföring. Den visar otvivelaktigt att den ekonomiska mobiliseringen inte per automatik gynnar de kulturella verksamheterna, utan tvärtom i vissa fall tränger bort desamma. Även delaktiggörandet av medborgarna tycks allt oftare sättas ur spel när det ställs i konflikt med den berättelse som är central i stadens marknadsföring.
Om några månader ska programåret inledas, med en slutgiltig budget på 140 miljoner. En rad grupper, verksamheter och kulturutövare har fått stöd för att genomföra aktiviteter som ska garantera att festen inte uteblir.
När jag avslutningsvis frågar Emma Swanström hur hon, efter alla turer, känner inför 2014 uteblir dock entusiasmen:
– Jag ser faktiskt inte fram emot året. Jag tycker det har skötts dåligt, även om jag kommer att glädjas åt den kultur jag tack vare titeln får uppleva. Allt hade kunnat göras så mycket bättre. Så många bärare av Umeås kulturliv hade kunnat ges känslan att de äger detta och fått lön för sin möda. Jag tror att det kommer att kännas som något av en lättnad när all anspänning är över och vi kan blicka framåt.

———————–
Ursprungligen publicerad 10 april 2013 i veckotidningen Arbetaren