Vi behöver en ny vision för landsbygden

landsbygdnKan ett växande norrländskt missnöje samlas kring kravet på en garanterad basinkomst?

Tanken dök upp när jag läste den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari i år.

Betänkandet utgörs av ett plotter på 75 separata förslag vilka på olika sätt ska mildra den ojämna geografiska utvecklingen. Det vill säga, den situation som på allvar börjat skrämma slag på de traditionella partiernas politiker i och med Donald Trumps inträde i Vita huset.

Att det överhuvudtaget finns en ambition kan väl i och för sig kännas välgörande för den som vant sig vid samförståndet gällande att resurser (även människor) tvångsmässigt ska centraliseras till allt färre, allt större enheter.

Samtidigt känns detta, om man ser att ambitionen är att staka ut en strategi fram till mitten av detta sekel, tämligen visionslöst och kvardröjandes i dåtidens analyser och strukturer.

Jag tänker, medan jag läser, på den samtids- och framtidsbild som exempelvis sociologen Roland Paulsen tecknat i ”Arbetssamhället”, och som broderats ut av journalisten Paul Mason i till svenska nyligen översatta ”Postkapitalism”.

Bilden av ett samhälle där jobben försvinner i mycket snabbare takt än de ersätts med nya. Där denna, för kapitalismen i så här långvarig mening, nya logik sätter lönearbetets centralitet för resursfördelning ur spel. Där allt större del av arbetskraften lägger sin tid på att försöka övertyga varandra om att vi har behov och begär efter nya varor för att stimulera tillväxten i det stagnerande ekonomiska systemet. Där vi samtidigt, vare sig vi jobbar eller inte, så tydligt befinner oss i en slags samhällelig fabrik där vi alltid (oavlönat) är delaktiga i någon form av värdeskapande process – även när vi exempelvis strösurfar på nätet.

Och jag tänker på klimatet. På de häftigt stigande temperaturerna på Arktis, som påminner oss än en gång om hur akut en radikal klimatomställning är.

Plottrandet duger i sammanhanget inte.

Så tänker jag på att vi vill att fler ska bedriva närliggande, småskaliga jordbruk.

Jag tänker på hur civilsamhället i allt högre grad redan upprätthåller service, framförallt på landsbygden, genom frivilligt samarbete.

Jag tänker på alla de kåkar som står öde och förfaller runt i bygderna, samtidigt som det byggs så febrilt på andra håll och hur mycket pengar som ett fåtal tjänas på denna ständiga omflyttning av människor.

Så tänker jag på den där basinkomsten som jag intuitivt tvivlar lika mycket inför som så många andra.

Hur den skulle kunna finansieras genom att beskatta ägande, nu när beskattning av arbete framstår som allt orimligare som fördelningspolitiskt verktyg i kölvattnet av automatiseringen.

Hur de där, låt oss säga femton tusen kronorna i månaden, skulle ge möjlighet att börja ställa om resursförvaltning till den allmänningsform som redan breder ut sig.

Hur det skulle kunna möjliggöra grundförutsättningen för folk att våga driva det där jordbruket som gör att maten blir närproducerad.

Hur det skulle kunna utgöra avstampet från ett stagnerande produktionssätt av isolerande konkurrens, till ett präglat av verklig demokrati och gemensamt ansvarstagande.

Kanske skulle experimentet kunna börja i några norrliggande landskap, där sprickorna i det gamla blivit så smärtsamt uppenbara? Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men inte kommer lokalbefolkningen till del vare sig via arbetstillfällen eller skatt? Kanske kan alla de missnöjda – över avfolkning, exploatering av naturresurser utan kompensation, inhägnader av det gemensamma och undandragande av service – finna ett samförstånd kring en sådan lösning?

Det vore åtminstone en vision, istället för plotter som dröjer sig kvar i dåtidens villkor.

Mitt Umeå, mellan hopp och förtvivlan

mellanhopp

Låt mig berätta om mitt kvarter. Om några av mina grannar som bor här.

För ett och ett halvt år sedan började folk som flytt från fattigdom i en annan del av Europa att bosätta sig vid en bensinmack ett stenkast från tegelhusen där vi bor. Unga föräldrar, små barn, gamla. Människor som i brist på annat sov i bilar, tält, oisolerade husvagnar. Tiggde på gatorna för levebröd.

Mina grannar är i allmänhet inte speciellt rika. Enligt statistiken är de faktiskt, som geografiskt kollektiv, bland de fattigaste i denna stad. Den ekonomiska segregationen mellan våra hushåll, och villakvarteren vi ser bakom bullerplanket på andra sidan motorvägen, är avgrundsdjup. Överstiglig för få.

Man skulle därmed kunna tänka sig att många här har skäl att känna sig trängda av en ökad konkurrens om jobben. Att de skulle skrämmas av tanken på att fler ska dela på resurserna som inhämtats via beskattning för att finansiera välfärden. Mina grannar skulle kunna skrika ”skicka hem dem!”, om människorna borta vid macken. Men det jag upplevt är företrädesvis den raka motsatsen.

I mitt kvarter bor folk som – oberoende av varandra – istället gjort allt för att hjälpa sina nya grannar. Som bjudit in till sina redan trånga hem, för att ge värme åt de som frusit. Som ägnat sin sällan överflödiga fritid åt att försöka förmedla grundläggande språkkunskaper. Som gjort allt de förmått för att deras nya bekantskaper ska få in en fot på arbetsmarknaden. En möjlighet till ett mer stadigt och självständigt uppehälle.
Framförallt har några av mina grannar stridit för barnen. För att de ska få skratta, leka, leva och lära. Och för att de ska släppas in i skolornas klassrum. Få en möjlighet att drömma om en annan bättre framtid.

Jag vill berätta att det fyller även mig med hopp. Att se att jag har grannar som möter medmänniskors utsatthet med sådan självklar handlingskraft. Det bildar en slags tillförsikt att någon förhoppningsvis försöker fånga även mig, om jag en dag faller ner i mörkret.

Den här hösten har några av mina grannar börjat prata om att laga öppna, gemensamma middagar i vårt kvarter. Vi har, mitt i all armod, börjat se möjligheterna hos varandra.

Får jag vidga tanken för en stund? Föreställ er ett samhälle med en struktur som förmår tillvarata sådant engagemang, sådan solidaritet, så att den tillåts växa fritt och brett utifrån dess medverkandes egna premisser. Som kunde förstå dessa självständiga gemenskapers potential som minsta byggstenar i en möjlig alternativ välfärdsform som vårdar frivilligt praktiskt deltagande.

Tyvärr verkar de som styr och förvaltar den här staden sällan tänka i sådana banor. Tvärtom upplever jag att de ser mina grannars handlingskraft, kreativitet och medkännande som något att bekämpa. Ett problem. Grus i maskineriet.
Ändlösa timmar och skattekronor har från stadshuset, parallellt med detta engagemang, nämligen ägnats åt att söka juridiska tolkningar som befriar kommunen från delaktighet och ansvar. Samtidigt som ett empatilöst klimat nitiskt upprätthållits med utfallet att, istället för att ge effektivt understöd åt det som görs, sakta bryta ner de engagerade. Desillusionera. Tvinga att energi omdisponeras från praktisk hjälp till ändlös opinionsbildning och byråkrati.

Umeå vill… vad?

Låt mig tvärt återgå till att berätta lite mer om mitt bostadsområde, i vidare bemärkelse. Om gemenskapandet som här utvecklas. Som exempelvis för två år sedan, då nattvandringar spontant organiserades via sociala medier, efter att en okänd man återkommande försökt antasta tjejer på kvällarna. Eller som förra våren, när boende utan tillstånd rustade upp en eftersatt ödetomt vid centrum till en liten folkpark med scen, grillplats och odlingslådor.
Jag vill berätta om alla de som här kontinuerligt fixar tillfällen att träffas för att byta kläder, leksaker, böcker. Om de som använder nya kommunikationsverktyg för att gratis dela resurser med sina grannar. Och om de som hjälper människor som är förföljda att få ett andrum, en fristad, ett gömställe.

För mig finns i den här formen av aktivitet en oerhörd men idag undertryckt och outvecklad potential. Frön till lösningar på samtidens stora ödesfrågor om hållbarhet, resursfördelning, öppenhet och det som kallas integration. Eller som den brittiske författaren Paul Mason uttrycker det i sin nya bok ”Postcapitalism”; ett blivande produktionssätt som sakta växer fram i det gamlas undervegetation.

Om man tar en promenad runt centrumet i mitt bostadsområde är diskrepansen i samtiden egentligen ganska tydlig. Här finns hundratals kvadratmeter av lokaler som år ut och år in står öde som ett monument över avståndet mellan vision och utfall gällande de fria marknadernas duglighet. Ytor som, med de närboendes engagemang kunde fyllas med liv och gemenskap, vore inte äganderätten heligare än alla andra rättigheter.

Hundra år av modern historia ligger bakom oss. Där den reella socialismen visade sig vara en alienerande och i många av sina utfall, djupt skrämmande, verklighet. Där den reella nyliberalismen som senare följde snabbt blev ett allas krig mot alla, ett race mot avgrunden, utveckling genom förstörelse.

Men låt mig berätta om mitt Umeå. Om varför jag stundvis älskar att leva här.
Låt mig exemplifiera genom att teckna några rader om en samling sjuksköterskor, studenter, läkare, som – mitt i en av nedskärningar ständigt växande arbetsbörda – utanför arbetstid började göra frivilliga insatser för människor som av olika skäl inte ges tillgång till den konventionella sjukvården.

Jag vill, utifrån vad jag fått höra, hävda att snarare än att erbjuda något som traditionellt benämnts som välgörenhet, så försöker de trevande skapa mer ömsesidiga relationer – vänskaper. Och de finner stunder av glädje i att använda sin kunskap bortom institutionernas ekonomiskt nyttomaximerade arbetsdelning.

En stilla reflektion. Tänk om kommun och landsting förmådde flytta makt och resurser till att understödja strukturer som denna, istället för till de som mäter utfall i vinst. Om egennytta, inhägnad och slutenhet ersattes med gemensamhet och öppenhet byggd underifrån.

Jag önskar att dogmerna som inte infriat sina löften förkastades, och ersattes av nyfikenhet inför nya möjliga stigar framåt.

För väljer vi istället att vägledas av rädslan, väntar inget ljus.

Så låt mig, avslutningsvis, skriva några ord om mitt Västerbotten. Landet bortom den provinsiella huvudstadens urbanitet.

Här ligger bakom oss årtionden av statligt pådriven avfolkning, ofta lögnaktigt hävdad vara en slags naturdriven utveckling. Och här finns därmed gott av hårt naggade platser, som ytligt inger en känsla av hopplöshet och apati. Det sägs inte sällan, att de som bor här är lata. Att de önskar åka snålskjuts, på andras slit.

Jag lever med en annan föreställning. För jag ser även här hur människor samarbetar, i syfte att skapa och fördela resurser, bortom den konventionella ekonomin. Jag ser gemenskaper driva bensinmackar, mataffärer, vårdcentraler och samlingslokaler. Jag ser hur de i handling välkomnar människor på flykt.

Jag ser hur glappet som staten lämnade, och som marknaden aldrig intresserade sig för, istället efter förmåga fylls av frivillig kollektivitet.

Och jag tänker igen; Om vi erkände denna kraft som mer än en bisats. Om vi la vår energi på att diskutera vad som behövs för att detta ska stärkas och växa. Om strukturerna blåste vind i dess rygg, istället för att aggressivt bryta ner, tvinga bort.

Men, frågar rimligen vän av ordning… Någon måste ju betala? Hur får vi, i de frivilliga gemenskapernas tidevarv, brödfödan på bordet?

Jag vill akta mig för de enkla, tvärsäkra svaren. Men jag tror att vi misstar oss, om vi förstår vår tid som ett tillstånd av brist, snarare än en fråga om hur vi fördelar de rikedomar som vi tillsammans skapar på ett produktivt och jämlikhetsskapande sätt. En fråga om hur vi tar oss bortom de av människor skapade strukturer som idag blivit till irrationella bojor för vidare utveckling.Och jag tror att vi för att framhålla konkreta exempel, precis som Finland, ska ge allvarsam eftertänksamhet åt idén om en socialiserad lön, en garanterad basinkomst.

Mitt Umeå, mitt Västerbotten, är på senare år allt tvärare kast mellan hopp och förtvivlan. Inte en enhetlig tendens, utan flera mot varandra stridande poler, om vilken framtid vi går till mötes. I tilltagande grad tycks också utvecklingen stärka en konflikt mellan medborgare och härskare, snarare än mellan institutionaliserade politiska läger. Så som också skett i många andra städer, regioner, länder sedan den ekonomiska krisens utbrott tjugohundraåtta.