Nya Vasaplan i kollision med våra invanda reflexer

vasaplanVasaplan är i konkurrens med Rådhustorget troligen Umeås viktigaste offentliga rum. Bebyggelseutvecklingen kring gatan är till stor del ett resultat av beslutet i början av 70-talet att på denna plats förlägga kollektivtrafikens nav. Det då upprättade busstorget var vid tidpunkten omgivet av kvarter med ojämn täthet och mestadels träkåkar. Politikerna, byggherrarna, planerarna, arkitekterna var också milt sagt oförsonliga i lösningarna för att hantera de växande människoströmmar som med busshållplatsernas tillkomst anhopades. Mycket jämnades med marken.

Med moderniseringen tillägnades sedan A-läge åt nya lokaler för betydande offentliga institutioner som stadsbiblioteket (Qvarnström & Valler, 1985) och Folkets hus (Qvarnström & Burman, 1986) varpå gallerior, parkeringshus och hotell trycktes in efter bästa förmåga.

Parallellt med detta kom även själva busstorget att omdanas under stadsarkitekt Hans Åkerlinds försyn. Kring ett brett körfält anlades på vardera sidan hållplatser med egensinnigt gestaltade väderskydd (Nelson & Lidén, 1986). Med uppvärmda sittbänkar i nästan omslutna rum prioriterades att skydda brukarna från det subarktiska klimatet. Bredvid väderskydden anordnades också björkplanteringar inom noggrant uppmätta stenmurar, placerade för att kunna fungera som spontana sittplatser.

Vasaplan är ett utmärkt kondenserat exempel på den svenska modernismens förtjänster och tillkortakommanden uppfört i dess sista andetag. Som planeringsregim framhärdad i symbios med en uttalad ambition att utjämna klassklyftor resulterade den, rent mätbart, i att folkflertalet fick det bättre och blev mer jämlika sinsemellan.

Det kan vara värt att påminna om att institutions- kontors- och handelspräglade centrum utgjorde en del i den funktionsseparering som även innefattade storskaliga bostadsprojekt i städernas utkanter vilka motade tillbaka bostadsbrist, trångboddhet och armod med hög standard till överkomliga priser, samtidigt som offentliga funktioner också ofta gavs prioritet i fördelaktiga lägen.

Men synsätten präglades också av reduktionism. Att man ofta betraktat äldre bebyggelse och till den kopplade känslor av identitet som ett reaktionärt tankegods som det nya skulle svepa undan var otvivelaktigt ett förenklat synsätt. På samma sätt underskattades frågor om delaktighet, vilket märktes i oförmågan att hantera den alienation som många skulle uppleva inför stadsmiljöerna.

Sådana insikter hade i slutet av 80-talet börjat bli tongivande också hos delar av de yrkeskårer som gestaltade miljöer. Om Vasaplan exemplifierade modernismen märktes detta redan något år senare tydligt med rivningen av biografen Odeon (Sundberg, 1938) som skulle lämna plats för ett höghushotell (FFNS Åsbjer, 1991).

En utbredd lokal upprördhet fick då uppbackning av framträdande arkitekter som bestred att städer skulle fortsätta likriktas i samma mall. De argumenterade för att man istället skulle identifiera, bejaka samt kultivera specifika lokala förhållanden och karaktärsdrag. Med tiden kom den hållningen också att inarbetas i kommunala planeringsdokument.

Just Vasaplan och dess väderskydd skulle senare pekas ut som betydande för stadens identitet. För mig, som lokalodlad 80-talist, framstår denna åsikt mer som sunt förnuft, eftersom få andra gestaltningar skulle kunna konkurrera om vad som för oss kännetecknat ett ”hemma”.

Men redan på 2010-talet skulle dessa synsätt komma att motas tillbaka. Detta faktum förefaller i viss mån paradoxalt, då nyplaneringen startades av en kulturhuvudstadstitel som i mycket vunnits genom framhållandet av Umeås lokala särart. När en ny fördjupad översiktsplan för centrum gick ut på samråd 2010 argumenterades också enligt kritiken i polemik mot skrytbyggen och utplåning av det identitetsbärande. Men i den reviderade handling som antogs året därpå hade andemeningen drastiskt förändrats, delvis till sin motsats.

Så kom 2010-talets stadsomvandling, och i synnerhet i de offentliga rummen, att präglas av en återgång där många identitetsbärande gestaltningar åter rensades bort för att ersättas av de för stunden rådande trenderna. Men istället för att ge merparten av medborgarna materiellt bättre förhållanden underblåstes nu en regim av ökande ojämlikhet. Om fördelaktiga lägen på 80-talet togs i anspråk för offentliga ytor, var 10-talets riktning i hög grad ställd mot privatisering och vinstmaximering. Om än diffust uttalat har det primära målet för offentliga rum varit en omställning i fas med fastighetsinvesteringar samt att iscensätta en ”attraktiv” aura för turister och välbeställda potentiella inflyttare. För detta har de senaste tio åren, bara i centrum, investerats ett antal hundra miljoner skattekronor.

Med Vasaplan var det platsspecifika motivet att planera för en långsiktigt beräknad tillväxt i bussåkandet. Med en i underlagen knappast stringent bevisföring, kom sedan de identitetsbärande kurerna, som så sent som 2014 i kommunens egen byggnadsordning förklarats ha ett stort bevarandevärde, att rensas bort utan större debatt om möjliga implikationer gentemot sådana riktlinjer. För den som sett den röda tråden i omvandlingen ligger det nära till hands att foga in detta i ambitionen att gynna konsumtionsbeteenden, exempelvis som att ge mer trottoarutrymme åt uteserveringar.

Så tillkom beslutet att omlägga hållplatserna till en refug i gatans mitt, och där placera en 160 meter lång konstruktion i obehandlat trä (Wingårdhs, 2017). Betraktad mot gestaltningsprogrammets riktlinjer (2016), som framhäver att platsen ska präglas av ”öppenhet” och ”orienterbarhet” samt att konstruktionen inte ska ”konkurrera om uppmärksamheten”, framstår godkännandet av lösningen som obegriplig.

Med sin storskalighet slukar den bokstavligen omgivningen och försvårar just orienterbarhet genom att skymma övrig bebyggelse. Än värre är hur den misslyckas i den avgörande funktionen att utgöra ett skydd från väder och vind.

Under det år refugen varit i bruk, om än bara några månader i färdigställd omgivning, förefaller också människors beteenden i verkligheten vara i oenighet med programmets ambition, där ett starkt argument var att lösningen skulle bidra till ökad trafiksäkerhet.

Som daglig kollektivtrafikant har jag själv främst använt platsen i sällskap av barnvagn, vilket också utgjort huvudskälet till frustration.

Refugen har, vid sidan av ingångspunkter i ytterkanterna och i mitten, höga kantstenar. Samtidigt är den så smal att klungor av resenärer inte sällan blockerar för förbipasserande. Tanken var att passerande skulle röra sig över till refugen först i höjd med dess ingångspunkter. I verkligheten rör vi resenärer oss längs refugen och leds därmed, för att komma förbi klungorna, att gena via körfältet. Med barnvagn är den rörelsen knappast optimal. Den är dessutom farlig på en plats där trafiken går i vänstertrafik i krock med invanda reflexer.

Det är tyvärr en växande känsla att det nya helt följer det så ofta kritiserade valet att göra form på bekostnad av funktion. Med alla vettiga lärdomar man kan dra av modernisters tillkortakommanden framstår det symtomatiskt att det i stället är de bästa sidorna som kastats över bord.

Man kan välja att avfärda betraktelsen kring rörelsemönster i detta eller andra offentliga rum som gnäll, och hävda att det väl går till sig med tiden – men då förnekar man också tyngden i den vardagsbetraktelse som så ofta kan göras, av de genvägar som trampas upp över gräsplättar där människor vill tjäna några meter.


Ursprungligen publicerad 2019-01-09 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.