Välkommen till postpolitikens centrum

valkommentill

I lördagens VK kunde läsarna ta del av en egendomlig annons. Tryckt över en helsida fanns där en text i gränslandet mellan debattartikel och reklamtext med rubriken ”Välkommen till händelsernas centrum”, signerad: ”Vi som jobbar i Umeå centrum”. Efter signaturen anges att annonsen producerats ”med stöd av” Umeå Kommun, Upab och Visit Umeå.

Den korta insändarlika texten bär såväl subjektiva värderingar som politiska budskap kring den omvandling som sedan några år pågått i stadskärnan. Avsändaren menar att staden, i och med omvandlingen, blir ”finare, säkrare och trevligare”. De beskriver därefter sig vilja ha ett ”levande centrum med attraktiva butiker, trevliga caféer och restauranger, fler evenemang på gator och torg, vackra platser att mötas på och ett myller av människor”. Texten avslutas med att använda en vanligt förekommande halmdocka; att ”alternativet till en stad i förändring är så oerhört mycket sämre”.

För den som hängt med i turerna här i Umeå är sammanhanget för denna intervention tydligt.

Centrumomvandlingen har de senaste åren åtföljts av en lång rad mer eller mindre infekterade debatter och konflikter. Medborgare har ifrågasatt för vem det nya Umeå egentligen byggs. Frågor gällande omvandlingens demokratiska förankring har återkommande lyfts. Förändringens estetik har stötts och blötts. Och de kommunekonomiska prioriteringarna har många gånger kritiserats.

Kort sagt kan man konstatera att det råder väldigt delade meningar bland Umeåborna om en rad stora och små frågor kopplade till riktningen på stadens pågående omdaning.

På sistone har även en annan sak blivit tämligen tydlig. För likväl som det byggs och tillkommer verksamheter i Umeås centrum, så försvinner i rask takt andra. Tidigare har diskuterats hur mindre kulturinstitutioner i och med omvandlingen trängts ut ur centrum, men nu märks också en liknande tendens bland småföretag i detaljhandeln och restaurangnäringen. Vi ser både hur verksamheter tvingas bort i kölvattnet av stigande hyror och hur andra raskt sett sin omsättning vika neråt – i synnerhet sedan etableringen av den externa handelsplatsen på Söderslätt.

Lördagens tidningsannons är alltså självfallet ett försök att bemöta denna situation genom att argumentera för omvandlingens förtjänster. Men, frågar sig vän av ordning, vem ligger bakom den? Avsändaren ”Vi som jobbar i Umeå centrum” ger annonsen karaktären av ett upprop från just gruppen i fråga. I Umeå centrum arbetar dock närmare 8000 personer. Hur har avsändaren förankrat de värderingar och ställningstaganden som här torgförs som representerande gruppen i fråga?

Hos mig infinner sig hämed en följdfråga: Är det Umeå kommuns uppdrag att ta ställning för en viss position i en rad debatter genom att stödja denna med annonsplats? Självklart inte, vill jag hävda. Vill centrumanställda bilda upprop till försvar för en viss ideologiskt motiverad stadsplanering så får de göra det på samma villkor som alla andra kommunmedborgare.

Men ärligt nu. Jag tror, tyvärr, inte att ”vi som jobbar i Umeå centrum” överhuvudtaget ligger bakom annonsen, debattartikeln eller vad vi nu ska kalla den. Bekymmersamt är det hur som helst att Umeå kommun står som en av avsändarna. Våra kommunala tjänstemän ska inte ta ställning i politiska debatter å medborgarnas vägnar. Det hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Avslutningsvis tycker jag personligen, som jobbande i utkanten av Umeå centrum, att exempelvis en förändring med jämlikhetskapande och demokratisering i fokus är ett bättre alternativ än den pågående nyliberala centrumomvandlingen. Vi ses!

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.