Rebellstaden Neapel mot en jämlik framtid

napoliNeapel. Våren 2015.

Fastigheter som lämnats öde, ska från och med denna tidpunkt övergå till dem som tar hand om kåken ifråga, ifall brukandet kan anses komma allmänheten till godo.

Tillägget i kommunlagen tecknar konturerna av en utveckling som på senare år vänt allt fler nyfikna blickar mot Italiens tredje största stad.

Här pågår i dag, precis som parallellt i Barcelona, ett friktionsfyllt lokalt experiment vars enda samlande strävan kan beskrivas i termer av gemensamt ansvarstagande tätt sammanbundet med idéer om ett återupplivat folkstyre. En form av municipalism, som Italienarna kallar det.

Det hela sker emellertid, så klart, inte från ingenstans.

Italien är ett land vars ekonomi, trots att den utgör en av Europas största, enklast kan beskrivas som befinnande sig i kronisk kris. Årtionden av åtstramningspolitik och privatiseringar – på senare år riktade mot så elementära resurser som vattenförsörjningen – har inte föranlett någon betydande tillväxt. Runt dörren hägrar i stället ständigt mer av samma medicin, i skuggan av en enorm statsskuld och ett bankväsende på gränsen till kollaps.

Därtill, eller kanske därmed, är förtroendet för staten; politiken, närmast lika kroniskt naggat, med erfarenheter av klientelism och korruption.

Neapel är inget undantag, utan står närmare att beskriva som ett yttersta exempel på denna utveckling.
Kanske minns ni nyhetsbilderna på sopbergen som åren kring skiftet mellan 2000- och 2010-tal vällde över gatorna i en stad som annars vore förtrollande vacker? Ni kommer kanske även ihåg kommentarerna om sophanteringsproblemens orsak i relationer mellan styrande och maffian?Där och då hände också något annat.

Medborgare började allt kraftfullare organisera sig för att försvara sin närmiljö. De blockerade vägar och platser för att hindra kortsiktiga lösningar som riskerade att kontaminera mark. De demonstrerade. Kravaller utbröt.
Tidsmässigt skedde detta några år efter att den i Italien starka rörelsen för en globalisering underifrån, med dess toppmötesprotester och antikrigsdemonstrationer, börjat ebba ut.

Men där den tidens rörelse i övriga landet sakta tynat bort, knöt densamma i Neapel i stället an till de växande konflikterna kring lokala frågor om makten över stadsrummet.

På så sätt uppstod en kontinuitet i organisatoriska erfarenheter, som annorstädes gick till spillo och därmed tvingas återuppfinnas i situationer där sociala mobiliserar tenderar att äga rum.

Under de följande åren har i Neapel vid sidan av miljörörelser och välorganiserade kvartersgrupper även märkts framväxten av livaktig organisering bland studenter, migranter och arbetslösa. Tydligt är också att rörelser här tagit sig uttryck i en lång rad husockupationer, vars syfte varit och är att ersätta desperation och maktlöshet med deltagande i kulturellt, socialt och demokratiskt experimenterande.

Så hände också något annat, våren 2011. Neapel gick till val, och vinnande stod – efter uppbackning av en brokig skara småpartier och medborgarlistor – en från de traditionellt stora partierna oberoende kandidat: Luigi De Magistris.
De Magistris är i grunden åklagare, med en lång bakgrund av försök att motarbeta korruption, inte sällan riktat mot höga politiker och statstjänstemän. 2009 valdes han in i EU-parlamentet för ett antikorruptionspartis räkning, som kandidaten med näst flest röster i Italien.

Nu hade han alltså kammat hem borgmästartiteln i Neapel, med 65 procent av rösterna.

De Magistris hade utan tvivel vunnit valet genom att utgöra löftet om en antites till det rådande. Av detta enkla skäl har han, och de rörelser hos vilka han mobiliserat sitt stöd, ofta utmålats som populister. Men precis som vad gäller medborgarplattformen Barcelona en Comú, som sedan 2015 styrt den katalanska metropolen, skaver beteckningen betänkligt.
Det säger kanske egentligen mest något om hur vana vi blivit vid att se nyliberal ortodoxi som den enda möjliga politiken.
Vad vi i Barcelonas medborgarplattform, liksom med Neapels borgmästare ser, är snarare en nyfiken pragmatism baserad i en djup förståelse gällande lokala omständigheter – både utmaningar och tillgångar.

Så har också Neapel lyckats banta ner sin kommunala skuldsättning och vitaliserat det kulturella och sociala stadslivet genom en vågad legalisering av husockupationer, samtidigt som så många andra städer belånar sig för att i samverkan med fastighetsägare bygga, av lokalinvånarna oönskade kulturmonument, parallellt med att man utövar hård repression mot gräsrotsinitiativ i stadsrummet.

Samspelet mellan de progressiva sociala rörelserna och De Magistris kabinett är förstås långt ifrån friktionsfritt. Högvis med kritik har formulerats, inte minst mot faktumet att beslutsfattandet i praktiken inte decentraliserats, vilket gör att dagens informella samverkan väger en hel del på god vilja.

Samtidigt tycks kritiken inte leda till desillusion, utan tvärtom stärka incitamentet bland medborgare att fortsatt utveckla sin organisering och i den experimentera fram de strukturer för ett mer direkt demokratiskt inflytande som man önskar se.
Detta märktes inför valet 2016, när De Magistris valdes om för en andra mandatperiod på fem år. Exempelvis reflekterar gräsrotsinitiativet Massa Critica i texten ”Laboratorium Neapel” (på svenska i Tidningen Brand 2/2016) kring hur den process som påbörjats ska fördjupas de kommande åren.

De deltog vid tidpunkten i att arrangera öppna folkförsamlingar på olika håll i staden, men deklarerar att dessa endast ”utgör ett första steg för att, dagen efter valet, sätta nya mål på kommunal nivå: etiska koder för val av kandidaturer, öppenhet, nya folkliga institutioner, medborgarförsamlingar inspirerade av direkt demokrati som skapar ett nytt sätt att ta beslut i staden”.
Tydligt är åtminstone, i dagsläget, att rebellstaden Neapel – precis som Barcelona – utgör ett levande försök att möta det nya normaltillståndet av global instabilitet med demokratisering och former för kollektivt resursförvaltande bortom förstatligande, snarare än rörelse i riktning mot mer auktoritära och slutna styren.

För oss som önskar en mer jämlik framtid är det otvivelaktigt välgörande att följa, och inspireras av, trots de kontextuella skillnader som uppenbart existerar.

Vi måste prata om Umeås ekonomi

vimasteOrosmolnen hopar sig över den kommunala ekonomin i Umeå. Vi behöver prata om orsakerna till det och klargöra att det funnits alternativ till den politik som lett oss dit vi är, innan förtvivlan och ilskan riskerar att vända oss mot varandra.

Två miljarder kronor.

Det är summan av den skuld som Umeås politiker lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt formulerats kring begreppet ”kulturdriven tillväxt” och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt har det offentliga här tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer kammat hem de stora vinsterna.

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar.

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.

Jag tänker mig att många umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och mantramässigt positiva framgångskommunikation.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare.

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en icke-fråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi.

Det rungar ett eko här från den förre brittiska premiärministern Margret Thatchers ökända ”det finns inget alternativ”-slagord. En ständigt producerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet och uppenbart åtskilda alternativ som grund för mandat att styra följer så nu en process där politikerna också kan ducka ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra istället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ansvarsutkrävande fortsatt riktas mot de politiker som fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de valt just den här strategin, istället för många möjliga alternativ. Utspel som fördunklar att det handlar om en viss slags politik, och inte någon slags naturgiven utveckling, måste bestridas och exponeras. Men framförallt måste alla vi umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig.

En annan stad är möjlig.
——————-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 7/10-2016. 

Grundläggande rättigheter måste ges de mest utblottade

essa_rattighet

Bara tanken på att i skrift vidröra denna situation, att sätta dessa ord på papper, är en känslomässig tyngd jag helst skyr. Oräknerliga dagar har jag det senaste året öppnat datorns ordbehandlingsprogram och känt pulsen öka samtidigt som tårarna tränger på i ögonvrån. I stället för att skriva har jag snabbt stängt ner dokumentet igen. Skiftat mitt mentala fokus. Till något trevligare. Enklare. Mer abstrakt.

Ilskan och sorgen får nämligen hela min kropp och framför allt mina händer att skaka okontrollerat. Det blir till en slags fysisk barriär som hejdar alla försök att uttrycka allt det som inte sägs, men som måste sägas. Det är också skälet till att just mina åsikter sällan representeras i de välfyllda kommentarsfält som följer varje notis om detta ämne. Eller mer tydligt uttryckt; om de här människornas vardag. Att bestrida de tongivande uppfattningarna, hatet och den avhumaniserande flodvågen tycks i stunden nästan alltid vara en övermäktig uppgift.

Men jag vet att många – vänner, bekanta, grannar, släktingar och engagerade – också bär dessa känslor. Att även de, ni, över tid fastnat i tystnadens apati av liknande skäl som mina.

Och jag förstår att även om denna specifika situation är en nyhet för mig, så är den inte det för personerna vi ifråga talar om i dessa sammanhang. Jag förstår, utan att överhuvudtaget vara i närheten av att veta hur det känns för dem, att deras egen tystnad inte bara beror på språkliga och kunskapsmässiga vallar. Att den relaterar även till en över generationer förlöpande vana att bli behandlad just som här sker. Alltid andra klassens invånare. På förhand fråntagna all form av förtroende att framhäva den egna berättelsen. Eftersom det i sig ligger inneboende i fördomsbilden att de ljuger, bedrar, luras.

Det här är emellertid inget försök att representera dem. Inte en ansats att teckna varken deras känslor, åsikter eller historia. Det finns andra som har betydligt mer djupgående kunskap att göra det.

Skälet för mig att trots allt ta fast hand över skakningarna och hålla tillbaka tårarna just denna gång är snarare i syfte att skissa några rader om det lokala sammanhanget, om politikens roll och om retorikens konsekvenser. Om den inramning som präglar vilka frågor vi ställer, vilka motsättningar vi upprättar och vilken verklighetsbild vi tillsammans skapar här.

Jag tänker här på användningen av begreppet ”skyldigheter”. Kommunen sägs nämligen sakna sådana inför de här personerna, enligt dominerande juridiska tolkningar. Och politikerna hänvisar också gärna till detta när de ställs inför faktumet att fattiga människor – däribland många barn – lever i mögliga, fuktskadade husvagnar utan varken el eller vatten på en plats där vintern är både lång och kall.

Men politik handlar knappast i huvudsak om att krasst administrera skyldigheter. Att uttrycka sig så innebär i underton något väldigt graverande; ett underkännande av hela den idémässiga kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Politikens roll är nämligen just att utifrån en ideologisk, etisk eller moralisk kompass bestämma riktningen för vilken typ av samhälle man ämnar skapa. Att, så att säga, göra de subjektiva valen inom handlingsutrymmet gällande exempelvis hur och i vilket syfte tillgångar ska användas och fördelas. Hushålla med resurser, men också söka förändra förutsättningarna. Utan detta ter det sig poänglöst att överhuvudtaget välja representanter eftersom deras uppgift begränsats till att upprätthålla de strukturer som dessförinnan satts på plats.

Den situation lokalpolitikerna själva tecknar brukar beskrivas som ett postpolitiskt tillstånd. Ett läge där politikens fasad – ritualer, strukturer och liknande – är intakt, samtidigt som den tömts på sitt innehåll, sin funktion.

Bland andra har till exempel statsvetaren Chantal Mouffe på ett ambitiöst vis teoretiserat kring denna samtidstendens i boken ”Om det politiska”.

Och tendensen att handlingsutrymmet minskar, i takt med stagnerad tillväxt och en stat i undandragande, finns utan tvivel där. Det ställer krav på oss som vill leva i ett demokratiskt samhälle att ta strid för omfattande strukturella reformer förmögna att återföra handlingsutrymmet och makten till befolkningen i så hög grad som möjligt.
Samtidigt finns det något skenheligt i politikernas retorik, när man mer specifikt studerar just handlingsutrymmet i det lokala sammanhanget.

Det finns nämligen massor av saker som de styrande i Umeå gör, trots att de saknar skyldigheter till det. Till exempel ges bidrag på sammanlagt 30 miljoner kronor varje år till företag av kommunstyrelsen. Ett sådant är gitarrmuseet, som under tre år fått sammanlagt 8,6 miljoner skattekronor till sitt aktiebolag. I vissa av dessa fall balanserar dessutom politikerna på en juridisk knivspets, eftersom man inte får gynna enskilda näringsverksamheter på grund av konkurrenslagstiftning.

Umeås politiker har heller ingen skyldighet att investera mångmiljardbelopp i spekulativa prestigebyggen uppförda i samverkan med privata partners, vilka i sin tur tar ut skatteinvesteringarna i vinst ur projekten. Inte heller måste man arrangera kulturhuvudstadsår med dess utgifter i att betala utländska journalister för att producera positiva bilder, eller att göra VIP-galor för dignitärer. Ändå gör man detta. Man ser investeringarna som ”möjligheter”, vilka i längden sägs gynna hela staden och dess befolkning.

Hur ska vi förklara den här samtidsbilden? I mina ögon framträder en situation där det politiska handlingsutrymmet minskar, men där styrande politiker samtidigt använder de möjligheter man har att navigera med till att föra något som bara kan beskrivas som en aggressiv klasspolitik.

En politik där en allt större del av svängrummet används för att sko redan starka ekonomiska intressen – inte sällan genom regelrätta bidrag – samtidigt som fattigdom i allt högre grad bemöts med antingen handfallenheten eller polisiär repression. Behandlingen av utsatta EU-medborgare som migrerat från just fattigdom och strukturell diskriminering är inte ett undantag, utan snarare ett ytterlighetsexempel på en mycket bredare politisk tendens. Mittpunkten av densamma är den gradvisa nedmonteringen av den breda välfärdsstaten; försäljningen av kommunal bebyggelse liksom nedskärningar i vården, i skolan och i omsorgen.

Avsaknaden av någon som helst diskussion med denna utgångspunkt är vad som föder sorgen och ilskan inom mig. Hur viljan att maskera klasspolitiken med dess skattesubventionerade företagande i stället tenderar att göra de fattiga skyldiga för sin egen utsatthet. Hur denna osynliggjorda konfliktlinje liksom underblåser upprättandet av en alternativ konfliktlinje mellan de som har tillgång till en stagnerande välfärd och de som är så utblottade att de saknar rätt även till de mest grundläggande rättigheterna.

Det, snarare än något slags filantropiskt anspråk, är också det huvudsakliga skälet till att jag ser det som nödvändigt att agera solidariskt i syfte att stärka exempelvis de migrerade EU-medborgarnas rättigheter. För som yttersta konsekvens i en bredare problematik, bär frågan också svaren på hur vi både på kort- och lång sikt åter kan börja röra oss i riktning mot en stärkt demokrati och en ökande jämlikhet, snarare än längs en stig ledandes åt motsatt håll.