Nya Rådhustorget döljer konflikter och klyftor

radhus

Det är lätt att börja klia sig i huvudet och upprepa frasen ”men vad i…”, när man läser det nyligen presenterade gestaltningsprogrammet för Rådhustorgets stundande ombyggnation.
Förvisso är karaktären på förslaget helt enligt förväntningarna, sett i relation till andra omdaningar av stadskärnans offentliga rum under de senaste åren.

Ledordet är även denna gång ”attraktivitet”. I klarspråk en estetik där konsumentstark medelklass i mitten av livet står som uppenbar målgrupp.

Borta är raggarrundor, fjortisgäng som käkar pommesmenyer, godis- och krimskramsförsäljare liksom kebabvagnar.

In kommer i stället äppellundar, orangerier (vad nu det är?) och rena ytor som säkerställer såväl fria passager mellan hotell och shoppinggallerior som utrymme för, i synnerhet, kommersiella arrangemang.

Och trots flosklerna om att detta nya torg syftar till att möjliggöra ”häng” och ”mingel”, så är det näst intill omöjligt att komma ifrån det faktum att denna specifika design i själva sitt formanspråk välkomnar vissa, samtidigt som den stänger ut och tränger undan andra. Här återskapas, osynliggörs och förstärks – snarare än att genom synliggörande motverka – stadens klassklyftor. Allt till en kostnad för skattebetalarna på 65 miljoner kronor.

Vart de som inte längre önskas på stadens centrala torg nu ska tänkas ta vägen tycks tyvärr varken ordentligt utrett eller klarlagt. Kanske bryr sig varken planerare eller politiker så mycket?

Verkligt magstark blir problematiken emellertid i själva gestaltningsprogrammets behandling av de konflikter som i närtid utspelat sig kring denna plats. Dessa är nämligen också, med stor möda, i sig helt bortstädade.

Begreppet ”Apberg” nämns exempelvis hela noll gånger i det 31 sidor långa dokumentet. Detta trots att tekniska nämnden i mars 2014 bordlade frågan om Apbergets framtid till att behandlas inom ramarna för just denna gestaltningsprocess.

Inte ens i den 3 000 tecken långa redogörelsen över platsens historia berörs den för delar av befolkningen betydelsefulla scenen med stentrappa, som 2013 revs under omdiskuterade former i samband med uppbyggnaden av shoppinggallerian Utopia.

Det hela är knappast förtroendeingivande med tanke på att konflikterna till största del handlat just om undanhållande av väsentlig information samt bristen på demokratisk förankring i omdaningsprocesserna av offentligt ägda rum.

Och missnöjet lär, inte heller denna gång, vänta på sig.

När demokratin privatiseras

arbet

Hur går det egentligen till när en vanlig svensk kommun ska bygga ett nytt hus? Ja, ni vet: en multiarena, ett badhus, ett kulturhus eller något annat så där tidstypiskt som ploppar upp i varenda stad med åtminstone minimal befolkningsökning. Och förresten, hur gör samma svenska kommun när den gamla gågatan eller det lilla torget ska rustas upp?

De flesta har en någorlunda klar föreställning. Ett parti, troligtvis de som innehar majoriteten i fullmäktige, presenterar ett förslag: ”Rusta upp Gustav Vasas torg.” Någon från byggnadsnämnden, tekniska nämnden eller till och med ett kommunalråd går ut i media och berättar om visionen: ”Torget är slitet och otidsenligt, vi måste göra det mer attraktivt så att stadskärnan blir levande.” Den lokala tidningen publicerar bilder och citat. Någon från oppositionen yttrar sig. Kanske följer en period av debattartiklar och insändare som låter frågan nötas och tydliggöra medborgarintresset. Efter en tids resonerande är det dags för omröstning i fullmäktige eller den nämnd som har ansvaret delegerat till sig genom delegeringsordningen. En majoritet av ledamöterna i församlingen röstar för, några oppositionella röstar mot, och förslaget antas.

Nu är det dags för tjänstemännen att ta vid. Planen projekteras, utförandet upphandlas, sakägare som grannar får överklaga och till slut börjar det nya torget byggas.

Fast nej, så går det ju inte alls till i en vanlig svensk kommun.

För denna berättelse härstammar från den storskaliga stadsplaneringens tidsålder, för att parafrasera den amerikanske kulturgeografen David Harvey.

Enligt Harvey skedde efter 1970-talets stora ekonomiska kris ett skifte från ”storskalighet” till ”entreprenörskap”.
Industrierna hade börjat automatiseras och utlokaliseras inom en allt globalare geografi. Den modernistiska staden var i kris. Men det fanns också framtidsvisioner som under 1980-talet skulle börja få starkt gensvar, i synnerhet i USA. Beslutsfattarna skulle enligt dessa visioner anpassa sig till idén att städer nu befann sig i en konkurrenssituation om investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. De var tvungna att bli mer uppfinningsrika, entreprenörsmässiga, kapabla att hitta smarta, pragmatiska lösningar på städernas problem.

I Sverige skulle den allmänna upplevelsen av guld­ålderns* slut emellertid dröja något decennium, till dess att 1990-talets kris uppenbarade sig med stigande räntor, sprucken bostadsbubbla och tunga nedskärningar i offentlig sektor som följd.

Kanske mer än någon annanstans framträdde i stadsrummet en bild av ett gammalt ideal som nu dödförklarats utan att ha ersatts av ett nytt, självklart alternativ.

Kvar vid de centrala torgen, längs gågatorna, stod de modernistiska betong- och tegelkolosserna och påminde om en svunnen tid. Samtidigt började såväl de sociala som de materiella slitningarna i städernas omfattande miljonprogramsområden göra sig påtagliga.

Den stadsutveckling som trots allt skedde under 1990-talets andra och 00-talets första hälft präglades fortfarande av punkthus och villamattor i städernas ytterkanter, liksom externa köpcentra omöjliga att ta sig till utan bil.
Men i mitten av 00-talet börjar något på allvar hända. Debatterna från det amerikanska 1980-talets mitt tränger in på SKL:s** sammankomster. De diskuteras i debattartiklar och på mässor. En ny generation konsulter inom planering och arkitektur går frälsningsvandring genom det avlånga landet.

Det börjar talas om ”förtätning med blandad bebyggelse”, och varje stad med någorlunda självaktning planerar multiarenor och kulturhus, eller förlåt, ”märkesbyggnader”, ”landmärken”. Det tycks som att alla nu på allvar vill ”sätta staden på kartan”. Troligtvis är det ingen slump att Richard Florida 2002 släppte sitt magnum opus Den kreativa klassens framväxt, utgiven på svenska först 2006.

Florida, en amerikansk sociolog och ekonom, ses inte sällan som den mest framträdande förespråkaren för stadsmarknadsföringens möjligheter. Hans huvudsakliga tes gör gällande att städer inte bara ska konkurrera om invånare, turister och investeringar, utan mer specifikt, om dem han benämner som den ”kreativa klassen”. Det är i städer där denna kreativa klass – kulturarbetare, it-arbetare, bohemer – trivs som välståndet även generellt är växande. Av den tillväxt som denna grupp väntas generera antas delar sippra ned till den övriga befolkningen, så att alla i slutändan gynnas. Att Florida vänder sig just mot byggen av storskaliga arenor och köpcentra tycks inte spela någon större roll; det är grundtesen om städernas konkurrenssituation som etsar sig fast bland kommunala politiker och tjänstemän.

Den entreprenöriella tidsåldern har nått svensk stadsplanering, och på många håll iscensätts därmed ett omfattande skifte, bortom offentliga debatter och ideologiska skiljelinjer. Förmodligen märks det bäst i de fördjupade översiktsplaner som kommuner antagit det senaste decenniet. Dessa planer utmärker sig genom en tydlig dubbelhet som kanske lättast låter sig beskrivas med Karl Marx gamla begreppspar bas och överbyggnad.

Å ena sidan sker här väldigt tydliga förändringar i de materiella förutsättningarna för stadsutvecklingen. Kärnan
i dessa förändringar är en tilltagande samverkan, eller uppsättningar av partnerskap, mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Å andra sidan kläds dessa materiella förändringar in i ett slags ideologiproduktion, ett språk fyllt av positiva och progressiva värdeord, som ger ett fasadartat intryck av att befolkningen som helhet ska gynnas. Städerna ska bli ekologiskt hållbara. De ska vara tillgängliga för handikappade. Planeringsprocesser ska genomsyras av genusanalyser och segregationen ska tillintetgöras.

Kanske går denna paradox enklast att förstå i en jämförelse med guldåldern, och dess likartade dubbelhet?

Då: En ackumulationsregim*** baserad på storskalig löpande band-produktion, iklädd en berättelse om bygget av ett ”folkhem”, en socialistisk framtid.

Nu: En ackumulationsregim baserad på entreprenöriell samverkan, ”ackumulation genom fråntagande”****, iklädd en kostym om skapandet av det individfokuserade och mångfasetterade urbana samhället med oändliga valmöjligheter.

Denna ”ackumulation genom fråntagande” är även i sig en mångfasetterad process, som sker genom en rad olika mer specifika metoder. Gemensamt för dessa är att de omfördelar resurser från fattiga till rika, att de skapar nya marknader, samt att de återskapar befolkningens beroendeställning till de kapitalistiska produktionsbetingelserna.
Jag vill här emellertid framför allt uppehålla mig vid en av dessa metoder, vilken varit under stadig framväxt i kommunala utvecklingsprojekt det senaste decenniet. Denna metod kallas för ”offentlig-privat samverkan”, OPS.
Offentlig-privat samverkan beskrivs vanligtvis som en modell där kommunen ingår ett långsiktigt och omfattande avtal med en privat aktör kring utveckling eller förvaltning av offentlig verksamhet. Ett vanligt exempel är bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm – omgärdat av skenande kostnader, skatteplanering och mutskandaler.

Men även mer sofistikerade exempel har på senare år blivit allt vanligare i Sverige. Här handlar det inte bara om samverkansprojekt utan om regelrätta partnerskap, där kommuner tillsammans med en eller flera privata aktörer bildar gemensamt ägda bolag för uppförande och drift av ett specifikt projekt. David Harvey, som granskat dessa modeller i USA, skriver i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi att detta i många fall ”inneburit att den offentliga sektorn tar på sig riskerna medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna”.

Ett svenskt exempel på detta är uppförandet av landmärket Väven i Umeå. Detta kulturhus byggs, och kommer även att förvaltas, till hälften av Umeå kommun och till andra hälften av den privata fastighetsjätten Balticgruppen. Genom att kommunen från början förbundit sig att i 25 års tid hyra 15 000 av de 24 000 kvadratmeterna specifikt för kulturverksamhet (såsom ett bibliotek, museum, konsthallar) har man alltså tagit på sig en betydande del av risken med projektet, vars totala kostnad uppgår till nästan en miljard kronor. Balticgruppen å sin sida tjänar på projektet i två led: genom utdelning av eventuell vinst och även genom att de omkringliggande byggnader man äger ges ett betydligt attraktivare läge.

Ett annat problem i sammanhanget gäller offentlighetsprincipen.
Vanligtvis diarieförs alla kommunens göromål och kan, oavsett anledning, därmed begäras ut och granskas av medborgare, medier och rörelser. Detta gäller emellertid endast om kommunen är majoritetsägare i varje specifikt fall.
I exempel som ovan nämnda Väven gäller alltså inte offentlighetsprincipen, och hur de kommunala medlen som pumpas in i projektet används kan därmed inte granskas öppet.

Men, dessa partnerskap stannar inte heller vid den här typen av specifika projekt. Tvärtom syns i många svenska städer en tendens att skapa fasta organisationer av liknande form för mer generell stadsutveckling. Det kan handla om omvandlingen av ett speciellt område i staden, som i delar av utvecklingen kring Älvstranden i Göteborg, eller en hel stadskärna, som i fallet med VisitUmeå i Umeå och BoråsBoråsAB i Borås. Vad båda dessa exempel har gemensamt är att de är konstruktioner ägda dels av det offentliga, dels av fastighetsägare, handlare och andra intressen från näringslivet. Syftet är att tillhandahålla en arena för stadsutveckling i offentlig-privat samverkan. Ett slutet rum där planer ritas upp och förhandlas, och i vissa fall till och med finansieras gemensamt.

Så hur går det egentligen till när omvandlingen av ett område planeras, eller när en gata eller ett torg ska förnyas, enligt denna allt populärare modell?

Schematiskt sett börjar diskussionen i ett slutet rum, bortom offentlig dokumentation, där kommunala tjänstemän möter näringslivsintressen såsom fastighetsägare och handlare. Idéer skissas upp, intressen nöts och finansiering diskuteras. När en grundläggande plan arbetats fram börjar den informellt eller formellt lobbas mot beslutsfattande politiker.

Dessa fritidspolitiker ger sedan vanligtvis tjänstemännen i uppdrag att formalisera dessa planer, och den offentliga processen tar vid. Inte sällan presenteras en färdig plan, utan tydlig politisk avsändare, vilket följs av vad som kallas för en ”medborgardialog”, men som i praktiken är ett slags legitimeringsprojekt där inte sällan inhyrda konsulter söker sälja den offentlig-privata idén till medborgarna. Här följer vanligtvis också den eventuella folkstormen mot en impopulär plan, ofta frambringad av frustration inför dialogernas former.

Därefter sker de juridiskt brukliga processerna med yttranden från sak­ägarna, följt av ett nämndbeslut som i hög grad fattas i konsensus utan debatt.

Så blir staden, både i specifika projekt och i det större planarbetet, i sig en process av offentlig-privat samverkan som föregår all politisk debatt och ideologisk nötning. När mer generell kritik i dessa sammanhang yttras hänvisas i princip alltid tidigare antagna översiktsplaner, vilka i sig ofta tagits fram i liknande former av offentlig-privat samverkan, med bred politisk konsensus, och utan omfattande debatt med hög delaktighet från medborgarna.

Det råder emellertid inga tvivel om att denna utveckling i praktiken innebär att makt och resurser flyttas från det offentliga till det privata. På vägen riskeras så även demokratin att allt mer undermineras till en substanslös yta.

———————

Fotnötter:
*Guldåldern – även kallad ”fordismen”, i Sverige ”Folkhemmet”. Epok av generellt hög ekonomisk tillväxt i västvärlden mellan cirka 1950–1975.

**SKL – Sveriges kommuner- och landsting. Arbetsgivar- och medlemsorganisation för Sveriges kommuner och landsting.

***Ackumulation – marxistisk term för processen där värde investeras i produktiv verksamhet och därmed blir till mer värde. En ackumulationsregim är en enhetlig strategi för hur en ekonomi ska tillgodose en långsiktig ackumulation. ”Fordismen” är ett exempel på en ackumulationsregim.

****Ackumulation genom fråntagande är en term från kulturgeografen David Harvey för att visa att det som Karl Marx kallade ”primitiv ackumulation” i själva verket är något ständigt pågående i ett kapitalistiskt samhälle. Hos Marx beskrev termen i synnerhet hur gemensamt ägd mark privatiserades genom jordreformer, vilket tvingade de bönder som levde självförsörjande på allmänningarna att röra sig mot städerna i jakt på arbete för att säkra sin överlevnad. Processen inordnade alltså (1) jorden på en kapitalistisk marknad och (2) tvingade in bönderna i en beroendeställning till den kapitalistiska produktionen.

Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.

Vem tjänar på staden som kreativt varumärke?

florida

”Ett spöke går runt i Europa sedan den amerikanske ekonomen Richard Florida förutspådde att framtiden tillhör de städer där den kreativa klassen känner sig hemmastadd.”

Så inleds det drygt tusen ord långa manifestet ”Inte i vårt namn” (Not in our name, NION) som den Hamburgbaserade sammanslutningen med samma namn publicerade i början av november 2009.

Den tidigare så framstående tyska industristaden hade under 00-talet påbörjat ett omfattande stadsrevitaliseringsprojekt i ett försök att pånyttfödas i avindustrialiseringens tidsålder. Stadsplanerarnas profet heter Richard Florida, och deras bibel: ”Den kreativa klassens framväxt”.
Florida är en amerikansk ekonom vars teorier närmast blivit hegemoniska i dessa kretsar, i en tid då städer väntas konkurrera med varandra om ett flyktigt globalt kapital i jakt efter snabba investeringar. Hans tes är att en grupp som han valt att benämna ”den kreativa klassen” – musiker, konstnärer, designers, HBTQ-personer (!) och så vidare – är de man ska locka för att skapa en levande stad med stark tillväxt.

För att göra detta ska städer skaffa ett kreativt varumärke, ett ”citybrand”, som på olika sätt ska inkapsla stadens innovativa sidor för att sedan säljas till potentiella inflyttare, turister och investerare. Florida pekar därtill ut ett antal metoder för att planera staden så att dessa kreativa individer ska trivas – metoder som planerarna på de flesta håll i praktiken tycks desto mindre intresserade av att följa.
Hamburgs strategi liknar på många sätt den Umeå anammat sedan utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Där avlöser de kulturella jippona varandra på löpande band, från ölfestivaler via färjearrangemang och alternativa konstspektakel till karnevaler.
Från stadens PR-kontor massproduceras broschyrer som samlar denna skimrande bild och försöker sälja in den över hela Tyskland och Centraleuropa.

Den bild av Hamburg som framträder i ”inte i vårt namn” är emellertid en helt annan än den som presenteras i stadsmarknadsföringen. Där berättas en historia om en allmännytta som ständigt säljs ut, om eskalerande bostadspriser – om fattiga, invandrare och pensionärer som trängs allt längre ut i stadens periferier.

”Vi tror att er växande stad egentligen är samma gamla segregerade stad som på 1800-talet: Promenadstråk för de rika, kaserner åt pöbeln”, skriver dem.

Manifestet var ett avståndstagande. Ett uppror från Hamburgs kulturutövare mot det sätt deras verksamheter användes i gentrifieringen, omvandlingen av deras egna bostadsområden. En beskrivning av en kulturpolitik där kulturutövarna i allt högre grad lojalt väntades agera i stadsrevitaliseringens tjänst, trots att de själva på sikt var förlorare när hyrorna sköt i höjden och deras ockuperade hus vräktes för att bli H&M-butiker och trendiga restauranger.

Till och med kulturnämnden har gjorts till gisslan för planerarnas och politikernas eskalerande vilja att göra allt till events och uppföra spektakulära prestigeprojekt. Under månaderna efter att manifestet publicerades skrev tusentals musiker, konstnärer, författare och andra ”kreativa” Hamburgsbor under det med sina namn.

Att läsa den fyra år gamla texten, så här tre månader innan invigningen av Umeås kulturhuvudstadsår, är på många sätt hisnande. Berättelsen har både generella och precisa likheter med den utveckling som skett även här i Umeå efter att staden bestämde sig för att, i Richard Floridas anda, sluta upp kring idén om den ”kulturdrivna tillväxten”.

Den stadsomvandling som kulturhuvudstadsåret drev igång efter utnämningen 2008 har, utan tvivel såväl trängt undan mindre kapitalstarka aktörer – som Verket och snart troligen även Sagateatern – från Umeås stadskärna. Den har i delar av kulturlivet skapat en ängslighet inför att anta en allt för kritisk och politisk hållning i rädslan att bidrag ska villkoras eller dras in. Anställda inom kulturella institutioner har vid engagemang mot stadsomvandlingen till och med tillrättavisats av kommunalrådet Lennart Holmlund.

Berättelsens lokala bäring ställs på sin spets under de kommande åren i allmänhet, och under 2014 i synnerhet. Vem tjänar egentligen på den här typen av stadsmarknadsföring, och i vems tjänst sker den?

Kulturutövarna i Hamburg har sin bild klar, för som de skriver i slutstycket av det i dag välspridda manifestet:
”En stad är inget varumärke. En stad är inte ett bolag. En stad är en gemenskap. Vi lyfter en samhällsfråga som i dagens städer också handlar om en kamp om territorium. Det handlar om att ta över och försvara platser som gör livet värt att leva i denna stad, som inte tillhör målgruppen för den växande staden. Vi hävdar vår rätt till staden – tillsammans med alla invånare i Hamburg vägrar att bara vara en faktor i den regionala marknadsföringen. Inte i vårt namn.”

——————–
Ursprungligen publicerad 26 november 2013 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)