Det finns ett mönster som vi måste förstå inför det nya året

ledare_etc_decMissnöjet gror!

Så sammanfattas nog enklast situationen i Umeå, när 2016 lider mot sitt slut.

Orsakerna till detta har under årets gång också framträtt allt tydligare.

Det senaste årtiondets utveckling har byggt på en politisk strategi som successivt har fråntagit medborgarna gemensamma tillgångar. Den har ökat den kommunala och individuella skuldsättningen, ökat exploateringen av den offentliga arbetskraften, centraliserat samt överfört makt från den demokratiska sfären till starka ekonomiska särintressen – i synnerhet fastighetsbranschen. Det är att beskriva som ett slags race mot botten, snarare än skapandet av en stabil framtid.

Konsekvenserna har emellertid märkts gradvis, snarare än som ett enskilt dråpslag. Det drabbade inledningsvis befolkningen asymmetriskt, för att över tid slå allt tätare, allt bredare.

Ett mer kraftfullt missnöje uttrycktes lokalt först av grupper som upplevde hur deras vardagsliv – tillgången till och inflytandet över staden – inskränktes. Det har därefter, med stigande frekvens, också märkts från anställda inom offentlig sektor, från föräldrar med barn i skolorna, ja, från alla möjliga håll.

Vi har sett byaskolor som avvecklas, gentrifiering av centrums offentliga rum, stora samverkansprojekt där det offentliga tar riskerna och det privata tar vinsterna, vidlyftig kultur kring resor och representation bland chefer, ökande hemlöshet, upptrissat arbetstempo, arroganta förhållningssätt till grundläggande demokratiska regelverk som offentlighetsprincipen …

Och det hänger ihop. Det finns ett mönster här.

Det är samma mönster som har tecknats i ett oräkneligt antal andra städer världen över, och som sedan den ekonomiska krisens utbrott 2008 gång efter annan har resulterat i uppror.

Genom de uppenbara likheterna vet vi att denna kris inte kommer att klinga av på något magiskt sätt, som kommunstyrelsen naivt, cyniskt eller ansvarslöst tycks hoppas på. Den försvinner inte genom att man mantramässigt skriver ordet ”tillväxt” eller räknar upp antalet nyregistrerade företag. Inte heller genom att man slumpar bort offentliga tillgångar för kortsiktig vinst. Och den slutar inte att vara reell för oss Umebor bara på grund av det faktum att situationen är likartat dålig i andra kommuner.

Nu krävs i stället radikalt nytänkande, bortom gamla dogmer och partipolitiska identiteter.

Det görs framför allt genom att missnöjet flyttar ut från insändarsidor, kommentarsfält och bekväma sociala sammanhang till myllrande protester på gator, torg och andra fysiska offentliga platser. Så föddes den demokrati som vi håller på att förlora, och det är troligen där som de medborgerliga, livaktiga och demokratiska forumen åter kan etableras, där brett förankrade och framåtsyftande lösningar kan formuleras. Bortom ett status quo av successiv nedmontering och ökad ojämlikhet.


Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå, 30/12-2016

Bron som blev en vattendelare

bronsomblev

Vad är en stad? Jag tänker att det är en relativt tätbebyggd plats, bestående av en mångfald mindre platser. Dessa platser i sin tur definieras av dess ändamål, hur de levs och används. De är alltså i klarspråk en uppsättning gemenskaper, konflikter, känslor och inte att förglömma; individuella och kollektiva minnen. En skogsdunge kan för den oinsatte vara ful sly, men för de boende i närheten en lekplats, ett gömställe, en rad karakteristiska klätterträd eller en källa till lugn och ro. För min del finns till exempel inget vackrare än solens sken mot Ålidhemsklossarnas tegelfasader, samtidigt som desamma för många representerar själva definitionen av smaklös arkitektur.

Att planera en växande stad är, i vår tidsålder, att navigera på ett hav styrt av krassa ekonomiska lagar – samtidigt fyllt på djupet av just gemenskaper, konflikter, känslor och minnen. Det är en mer fundamental konflikt mellan de två krafter vars ständiga nötningar formar staden – invånarnas begär å ena sidan, och ekonomins inneboende krav på ständig expansion å den andra.

Året är 1965 när kyrkorådet skickar en skrivelse till Umeås kommunfullmäktige som ska bli början på en av stadens största stadspolitiska konflikter. Sverige befinner sig mitt i den parantes som kommit att kallas för ”guldåldern”. Andra världskriget har nått sitt slut, löpande bandet har revolutionerat produktionsordningen och oljetillgångarna framstår som oändliga.

I den lilla residensstaden Umeå, vid Västerbottens kust, har landets nordligaste universitet precis detta år invigts av kung Gustav VI Adolf.

Umeå växer i en tid präglad av stark framtidstro. Här planeras en ny, modern stad med sanitära bostadshus, shoppinggallerior och motorvägar. I centrum för denna modernitetens sinnebild finns privatbilisten – han (ja, fortfarande helt klart en man) som fritt kan röra sig över landskapet av egen kraft. Över älven har, sedan 1949, en ny tvåfilig bilbro med namnet Tegsbron ersatt den gamla. Men Tegsbron är redan tungt belastad av den tilltagande bilismen.

Med detta som utgångspunkt börjar därför kommunen skissa på en ny bro från teg till stadens centrum – Kyrkbron. Att vissa var kritiska till brobygget framkom tidigt i planeringsskedet, men först i och med kyrkorådets skrivelse till kommunfullmäktige 1965 kom frågan att explodera. Rådet hävdade att bron, och den nya genomfartsleden, skulle störa gudstjänsterna. Stadskyrkan skulle inramas av trafikleder, närmiljön tillintetgöras.

Den konflikt som följde skulle pågå i över sex års tid. En trafikteknisk fråga hade från kritikerläget blivit en större fråga om stadsmiljön i allmänhet, och den kyrkonära miljön i synnerhet. Under dessa år gick knappt en dag utan en insändare i lokaltidningarna på ämnet. Partierna var splittrade mitt itu. Den nya landshövdingen ställde sig med motståndarna, liksom den folkpartistiskt ägda Västerbottens-Kuriren.

1971, och framförallt årets senare hälft, kom att bli konfliktens mest explosiva tid. Motståndarna mobiliserade envist inför att fullmäktige i oktober skulle ta det slutgiltiga beslutet. Flera stora demonstrationståg avlöste varandra varav det största med över 1000 deltagare, VK kampanjade på såväl nyhets- som ledarplats, en utomparlamentarisk aktionsgrupp bildades. Experter från hela landet uttalade sig, de stora nationella dagstidningarna engagerade sig i frågan. Den 1 oktober meddelar VK resultatet från en egengjord opinionsundersökning: ”84 procent av 2392 deltagande vill slippa kyrkbron!”.

Kampen är emellertid förgäves. Den 28 oktober 1971 samlas Umeå kommunfullmäktige för att rösta i frågan. 26 röstar för, och 25 röstar emot. Kyrkbron ska byggas. Den 26 september fyra år senare invigs den i ösregn, men under pompa och ståt, av kommunikationsminister Bengt Norling. ”Det har alltid stormat kring Kyrkbron så varför skulle det inte göra det på själva invigningen” skrev VK:s reporter dagen därpå.

I en av debattens sista ord, skriven på ledarplats i VK av chefredaktör Matts Balgård fångas kanske det som med tiden ska bli den allmänna uppfattningen om brons åverkan: ”Umeå har rest ett oslagbart monument över sextiotalets teknologiska framtidsoptimism, som nu sakta vittrar ner i sjuttiotalets klarnande bittra insikt om världens resursknapphet”.

Det har snart gått 40 år sedan Kyrkbron invigdes och med facit i hand är det svårt att inte se projektet som ett, på flera plan, enormt misslyckande. Var dag påminns de bilburna umeborna som fastnar i den aldrig breddade Tegsbrons bilköer om detta, samtidigt som Kyrkbron ekar relativt tom på trafik. År ut och år in påminner också de ständiga ombyggnationerna av Östra Kyrkogatan om samma sak. Få kan neka till den avskurna stadsmiljö genomfartslederna på Östra och Västra kyrkogatan skapade, hur Döbelns Park liksom hamnat i skymundan från stadens centrum. Men än mer framstår konflikten om Kyrkbron som början på en berättelse om ett växande Umeå, och de återkommande konflikter som stadsutvecklingen ska ge upphov till.

—————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren som del 1 i artikelserien ”Motkulturens Umeå”, onsdag 2 april 2014.

Kritiskt myller mot stadsomvandling

kritiskt

Den tunga, blöta snön fullkomligt vräker ner över Rådhustorget i Umeå denna lördag. Mitt på torget har några hundra personer samlats med barnvagnar, banderoller och skyltar. ”Rör inte mina barns bonusfamilj”.

I bakgrunden skymtar det värmande ljuset från en nybyggd shoppinggalleria med glasfasad. ”Utopia”, står det på skylten ovanför ingången. Kontrasten just där och då blottar med stark symbolik vad många upplever skett i Umeå det senaste decenniet i allmänhet, och sedan staden utnämndes till Europas kulturhuvudstad 2014 i synnerhet.

En massiv stadsomvandling, i princip utan tidigare motsvarighet i just den här staden. Ett överförande av resurser, platser och makt från det gemensamma och offentliga till det privata – och framför allt till stadens dominerande fastighetsägare.

Just denna lördag är nedskärningarna inom den öppna förskolan i fokus. Umeå befinner sig parallellt med byggboomen i ekonomisk kris. En svårsmält dubbelhet för många umebor som ser skattepengar finansiera prestigebyggen samtidigt som hundlatriner och gatubelysning försvinner. Samtidigt som öppettider i just den öppna förskolan minskas. Samtidigt som kommunen utreder en massiv utförsäljning av allmännyttans bestånd för att kunna finansiera bostadsbyggande.

Det som händer här är på inget sätt unikt. Snarare är det en historia som följer den, på ett globalt plan, dominerande uppfattningen om att städer tävlar sinsemellan om resurser, turister och inflyttare och därför måste återskapa sig själva i en kostym hämtad från företagsvärlden. Ge staden ett varumärke, skapa planeringsprocesser som gör att investerare ser stora möjligheter att tjäna en hacka, byggandet av ”landmärken” som ska ”sätta staden på kartan”. I Umeå har utnämningen till kulturhuvudstad fungerat som en utmärkt språngbräda för att snabba upp dessa processer och hitta en strategi att formera utvecklingen kring. De kallar det för ”kulturdriven tillväxt”.

Vad som utmärker Umeå i sammanhanget är snarare någonting annat: motståndet, rörelserna, kritiken. Sedan kommunen ansökte om kulturhuvudstadstiteln har husockupationerna, insändarstormarna, demonstrationerna, mötena och protesterna avlöst varandra – allt kraftigare för varje år som passerat. Det vore enkelt att söka förklaringar till detta i Umeås relativt unga befolkning (medelåldern är 38 år), stadens vänstertradition de senaste decennierna, den stora andelen studenter. Och det ligger säkert någonting i en sådan beskrivning.

Samtidigt tycks det mer komplicerat än så. Vad som hägrar är en berättelse om hur organisering i sig föder mer organisering. Hur år av envist folkbildande från olika grupper, i studiecirklar och på lokala kultursidor skapat ett växande kritiskt myller med en gemensam förståelse för hur stadsomvandlingen ska betraktas. Rörelserna här har byggt en infrastruktur av såväl fysiska mötesplatser som nätverk som allt mer fungerar som en bas för en kultur av motstånd. Ett laboratorium för verkligt demokratiska processer, i stark kontrast till de demokratiproblem som allt oftare gör sig synligt i den kommunala planeringen.

Från delar av det politiska etablissemanget görs samtidigt försök att etablera bilden av kritikerna som en liten, privilegierad ”kulturelit” som till syvende og sist bevakar sitt eget partikulära särintresse i konflikt med stadens stora kapitalägare.

Det är en, utan tvivel, problematisk bild. Inte för att delar av stadsmotståndet inte skulle bestå av människor som går att ringa in som tillhörande en ”kulturell medelklass” med relativt stor tillgång till vissa forum för offentligt tyckande. Utan snarare för att man här (av politiska skäl) väljer att osynliggöra hur mångfacetterade och myllrande dessa rörelser i praktiken är. Hur de från konflikt till konflikt involverar nya grupper, bygger nya broar mellan umebor som inte tidigare relaterat till varandra.

Verkligheten är mer komplicerad. Erfarna aktivister, ideella kulturengagerade, avlönade kulturarbetare, radikala studenter och hyresgäster, småbarnsföräldrar, låntagare på biblioteken, ungdomar som hänger på stan – alla möts i olika sammanhang och skapar i protesterna flytande gemenskaper som ständigt växer och krymper, sprids och drar sig undan.

I månadsskiftet mellan januari och februari invigdes till slut Umeå som kulturhuvudstad. Politikerna hade förmodligen hoppats att det skulle bli en slutpunkt på de debatter som föregått året. Just nu talar emellertid allting för att konflikterna om stadens framtid bara har börjat.

———————–
Ursprungligen publicerad 12 februari 2014 i veckotidningen Fria Tidningen

Demokrati mot demokrati

demokratimot

Vi ser en finansiell tsunami komma emot oss. I resten av världen har torgockupationer, stormöten och strejker följt i krisens spår. Är vi redo att agera?

Den nordafrikanska vårens omfattande torgockupationer med krav på demokrati kom att övergå till den sydeuropeiska sommaren. Återtagandet av Tahrirtorget i Kairo skedde samfällt med torgockupationerna av Plaça de Catalunya i Barcelona och Syntagmatorget i Aten. Samtidigt som resolutioner antogs med direktdemokratiska metoder på torgen hölls stormöten på fabriker och i bostadsområden i Madrid. De indignerades rörelse (los indignados) är en mångfaldigad rörelse som i finanskrisens kölvatten samlas bakom kravet på ”verklig demokrati”. I England genomfördes i juni en storstrejk bland främst offentliganställda med över 700 000 deltagare, en strejk som generaliserades genom samarbeten med den pånyttfödda studentrörelsen, som det senaste året genomfört omfattande protester mot nedskärningarna och avgiftsbeläggningen i utbildningssystemet.

Krisen eller kriserna?
De imperiella maktinstitutionernas kris är en kris i dubbel bemärkelse. Å ena sidan är den en finansiell kris med centrum i lånemarknaden. Å andra sidan en politisk kris, som förvisso är ett direkt resultat av den finansiella krisen. Situationen har skapats genom IMF:s chockdoktriner och ländernas bankbailouts som allt för tydligt synliggjort bristen på demokratiskt inflytande över samhällets centrum – ekonomin. Allt fler ekonomer talar klarspråk om situationen: En ny omfattande finansiell kris står runt hörnet, och den kommer att få dominoeffekter. De pengar som idag forslas in i till exempel Grekland med krav på omfattande nedskärningar och privatiseringar stoppar inte krisen, de är i bästa fall ett sätt att vinna tid, ett försök att skjuta upp kraschen för att hinna göra så mycket ”damage control” som möjligt. Samma sak gäller på många vis USA vars politiker just nu kämpar för att lyckas genomföra enhöjning av budgettaket för att undvika en stor nationell ekonomisk kris. Problemet för USA är, likt lånen till Grekland, att detta endast skjuter fram krisen snarare än löser den. Det är troligt att Sverige drabbas hårdare denna gång när USA och de europeiska länder, viktiga för vår exportmarknad, krisar.Dessutom tycks många idag sia om en svensk bolånekris på uppseglande, tidningen The Economist bedömer att det råder en övervärdering med 40% på den svenska fastighetsmarknaden. Ställda inför denna finansiella situation är det en akut fråga även för svenska progressiva rörelser att diskutera strategier och taktiker för motstånd, för att vara beredda om eller när en större kris slår mot svensk ekonomi. Vad kan vi lära oss av tidigare erfarenheter och vad kan vara användbart i de erfarenheter som nu görs i Grekland, Spanien, England och andra krisdrabbade länder?

Postdemokrati
Att vänstern kritiserar demokratins legitimitet är på intet vis något nytt. Tvärtom har kritik mot den ideologiskt liberala demokratisynen varit centralt för många progressiva rörelser. Trots det har det demokratiska projektet haft en stark legitimitet och inte sällan har den liberala inramningen av demokratibegreppet med lätthet kunnat utmåla varje motstånd som ett vurmande för diktaturer och envälde. Demokratiprojektet har å ena sidan sin givna legitimitet i de sociala reformer som arbetarrörelsen tidigt kämpade till sig. De som växte upp under de årtionden som följde andra världskriget såg hur en ”god” stat formades efter påtryckningar från en organiserad arbetarklass. För många 70-talister däremot är staten snarare liktydig med antitesen; marknadsanspassningar, nedskärningar och privatiseringar – i en tid då vårdcentraler försvinner, lärartätheten minskar och där förstahandskontrakten i metropolerna blir allt mer svårtillgängliga. Här har en faktisk generationsklyfta uppstått i synen på demokratiprojektet och dess maktinstitutioner. Att förstå denna klyfta möjliggör en förståelse för reaktionerna på de, ofta unga, sociala rörelserna under globaliseringsrörelsens tid och de försök till demokratikritik som framträdde efter till exempel toppmötet i Göteborg 2001 men även vid andra tillfällen av repression.

Det som tycks hända nu i många krisdrabbade länder är att den klyftan utraderats, vilket åter skapar ett rum för allianser mellan studenter, arbetare och pensionärer. Sparpaketen slår brett och har vid sidan av attacker på utbildningssystemet ofta inneburit försök till att höja pensionsåldern, privatisera pensionssystemen samt pressa tillbaka löneutvecklingen i industrin och framförallt i offentlig sektor. Yrkesgrupper som vant sig med stabila anställningsformer och relativt god löneutveckling får allt osäkrare anställningsvillkor. Man kanske kan uttrycka det som att skillnaden mellan demokratikritiken inom ramen för globaliseringsrörelsen och dagens krisprotester är att problemen nu tydligt slår mot hela arbetarklassen snarare än mot perifera grupper som exempelvis genom repression vid ett avlägset toppmöte eller vid en för de flesta isolerad gränspassage.

Dessa förändringar är viktiga för att förstå uppkomsten av de indignerades rörelser i krisdrabbade länder. Det finns samtidigt en annan tendens som även den är viktig att nämna för att förstå hur rummet för en reell demokratikritik plötsligt tycks stå öppet. Centralt i förståelsen för legitimiteten för det demokratiska projektet är denna demokratiform länge sattes i en polemisk relation till Sovjetunionen och de realsocialistiska projekten. Demokratins legitimitet stärktes i möjligheten att peka ut en extern fiende och dennes avsaknad av vissa ”friheter” som man kunde garantera i de egna nationerna. När de realsocialistiska projekten föll samman försvann såväl ett yttre hot i negativ, som i positiv bemärkelse. Utan fiende i en värld som allt mer började utvecklas i en imperiell riktning kunde samhället bara legitimeras igenom sina egna handlingar, snarare än i en ”utsidas” misslyckanden.

I en ”enad” värld i behov av en fiendebild kunde fienden alltså, rent objektivt,bara existera internt, på insidan av denna enade värld. Så inträffade 11 september 2001 och det direkt följande ”kriget mot terrorismen”, samma år som globaliseringsrörelsen utsattes för kraftig repression i framförallt Genua och Göteborg. Krigsförklaringen innebar alltså definierandet av en ny fiendebild men eftersom fienden denna gång var intern innebar den på många plan inskränkningar i samma demokratiska konstitutioner som under den tidigare perioden varit bärande för att legitimera makten gentemot de realsocialistiska projekten. Man kan benämna skiftet som ett skifte från konstitutionell demokrati till postdemokrati, ett stadium där demokratin blir facistoid och snävas av i sitt eget ramverk. Postdemokratin vilar alltså på två ben, å ena sidan ”den fria marknaden”, det vill säga: avsaknaden av politisk demokratisk styrning av markna- den och å andra sidan ”undantagstillståndet”, det vill säga: inskränkningarna i och relativiserandet av de liberala friheterna som yttrandefrihet, mötesfrihet, pressfrihet och rörelsefrihet. Det senare tillämpas i säkerhetens namn genom tillämpandet av politisk lagstiftning som till exempel de så kallade terroristlagarna.

När de nordafrikanska diktaturerna föll tidigt i våras stod de europeiska ledarna handlingsförlamade. Imperiets konstitu- erande fas i allmänhet och finanskrisen i synnerhet lämnar de tidigare legitima maktrelationerna helt öppna och sårbara. Försöken att träda in i en postdemokratisk fas gör det möjligt att kritisera liberalerna genom det som fortfarande ses som demokratins premisser. I den imperiella ordningen hade makthavarna alla pragmatiska relationer till Ben Ali och Hosni Mubarak. Dessa spelade viktiga roller i ”kriget mot terrorismen” och i samarbetet inom EU:s gränskontrollsorgan Frontex. Den entusiasm för folklig frigörelse från diktatur som syntes i samband med Sov- jetunionens fall hade bytts mot ett enat ”vi måste värna stabiliteten” (Hillary Clinton, Carl Bildt) i bästa fall. I värsta fall av rena vänskapsbaserade försvarstal för diktatu- rerna (Berlusconi) . När man via FN och NATO krävde intervention mot Ghadaffi i Libyen några månader senare var förtroendet på många sätt redan förbrukat.

För de krisdrabbade länderna i södra Eu- ropa blev detta i mångt och mycket som folksagan ”Kejsaren utan kläder”. Helt plötsligt stod Imperiet blottat, naket, inför en multitud som förvisso inte skrattade, men likväl ilsknade över nakenheten. Den finansiella krisen och den demokratiska legitimitetens kris är alltså det som gör polemiken mellan en rörelse för verklig demokrati – de indignerade – och en makt i övergång till postdemokrati möjlig. Många liberaler försöker fruktlöst klamra sig fast i en position som inte längre går att legitimera.

För en verklig demokrati
Inspirerade av upproren i Nordafrika ockuperade de indignerade torgen med tältläger. ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker” sammanfattade i en enda mening utgångspunkten för den mångfald av sociala rörelser som uppstod i Spanien och snabbt spred sig till Grekland. Den traditionella arbetarrörelsen har för det mesta lyst med sin frånvaro i de indignerades rörelse och aktsamheten har varit stor gentemot konventionella partiorganisationers deltagande och i vissa fall, försök att inkorporera rörelsen inom sig och sin ideologi. Samtidigt görs aktiva försök att förankra rörelsen i den konkreta vardagen via till exempel stormöten i bo- stadsområden och på arbetsplatser. Basen för de indignerade, framförallt i Spanien, finns utan tvivel bland å ena sidan studen- terna och å andra sidan de prekära och arbetslösa, men även med visst stöd bland vårdarbetare i offentlig sektor. Skiljelinjen mellan dessa grupper är relativt flytan- de. I Spanien, precis som i Tunisien och Egypten, lämnar många de akademiska utbildningarna rakt in i arbetslösheten alternativt in i prekära arbetsförhållanden. Akademisk utbildning som en garant för att få säkra jobb, högre lön, bättre villkor och möjlighet till en individuell klassresa, som under fordismens guldålder, tycks allt mer försvinna. En symbol för detta har via studentprotesterna i Italien och England blivit de så kallade bokblocken vid stora protester, som sedan dykt upp i såväl Spa- nien som i Holland och Grekland. Kun- skap fungerar såväl som en symbolisk som en faktisk sköld i motståndet.

Den hetrogena multituda karaktären på protesten och avsaknaden av anknytning till fordistiska organisationsformer som partier och fackförbund är en viktig pusselbit för att förstå hur de indignerade kunde växa så snabbt och kraftigt. Rörelsen blir svårare att utdefiniera i traditionella fack (”de är kommunister och vill ha diktatur”, ”de är ett parti som röstfiskar” och så vidare) och tillåts delvis skapa sina egna ramverk och symboler. Metoderna följer intressant nog i mångt och mycket en syn- dikalistisk tradition (till exempel genom det aktiva utövandet av direktdemokrati, avsaknaden av representation) men dess symbolik saknar de banden. De indignerade har alltså sin styrka i uppfattningen av att vara ”något nytt”, den revolutionära kritiken av postdemokratin och ekonomin samt idérikedomen i att testa till synes nya metoder som ännu inte blivit till skådespel. Just skådespelet blir i slutändan ett problem för många rörelser. Metoderna blir förutsägbara, som en teater med bestämda aktörer och manus. Demonstrationer i allmänhet är utan tvivel ett givet exempel här (vi samlas, det finns några banderoller och flaggor, ett flygblad med de vanliga talkörerna, vi går från punkt A till B, någon håller ett tal och säger det alla som är med redan vet och sen går vi hem – ofta är det höjdpunkten i vår förmåga att göra motstånd i en viss fråga). Men även kravallen vid större protester fastnade tillslut i sin egen skådespelslogik vilket oskadliggjorde den som politisk taktik, som ett hot mot makten. Rörelser som exploderar tillsynes spontant, likt de indignerade, lyckas ofta just när det kommer till brytningen med detta skådespel; de är oväntade, deras metoder är oförutsägbara, deras symboler innehar möjligheten att definieras mångfaldigat eftersom de ännu inte fått en tydlig inramning. Just denna flexibilitet är ett otroligt vapen i händerna på en stridbar arbetarklass om den lyckas omforma sig och återkomma med nya uttryck och taktiker varje gång den definierats och riskerar att bli just ett skådespel, snarare än ett hot. För att åter vara konkret: De indignerades styrka tycks ligga i kombinationen mellan nyskapande taktiker, en bas i tydliga materiella förhållanden (den är en klassrörelse, snarare än en ”politisk” rörelse) samt förmågan att lyfta samhällsproblemen i en ny kostym, det vill säga i form av en generell kritik mot den postdemokratiska utvecklingen.

De svenska indignerade
Sedan protesterna mot Irakkriget 2003 har större multituda sociala rörelser lyst med sin frånvaro i Sverige. Stora lands- omfattande protester, som kring Ship to Gazas bordning och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har förvisso skett, men lika snabbt upplösts och försvunnit. I delar av den svenska autonoma rörelsen finns utan tvivel en skeptisk inställning till de ofta aktivistiska sociala rörelserna som följde med diskussionerna efter Göteborg 2001 för tio år sedan. Den aktivismkritik som man tog intryck av (som Andrew X:s ”Ge upp aktivismen”) betonade visserligen vikten av stora sociala protester men framhävde behovet av att förankra dessa i en vardaglig kontext, snarare än i en aktivistisk identitetsrörelse. Dock verkar det som försöken till en ”vändning mot vardagen” lett till stagnation i diskussionerna kring möjligheterna att forma nya kraftfulla sociala rörelser. Det bör dock för de flesta vara uppenbart att sociala rörelser behövs för att sammanlänka de mikrokamper som förs i vardagen, i en större kontext, där kamperna antar en tydligt revolutionär karaktär.

När en större social rörelse nu växer fram i Nordafrika och delar av Europa märks ett romantiserande av den, istället för en diskussion om hur vi kan underlätta en liknande kampcykel att uppstå här. Ofta tycks vi endera tro att det endast behövs ett initiativ, där vi till exempel skapar en Facebookgrupp med plats och tid utan bakomliggande vardaglig organisering, eller så avfärdar vi möjligheten genom hävdandet av skillnad i nationell kontext, vi tänker att krisen inte har slagit lika hårt mot Sverige,spanjorerna har större vana att strejka och att i Grekland är det alltid kravaller och så vidare.

I väntan på krisen
De flesta ekonomerna, även bland ortodoxa nyliberaler, förutspår nu en ny stor finanskris inom ett fåtal år. 2014 sätts ofta som ett ”domedagsår” då effekterna av den uppskjutna krisen slår fullt ut. Att det dröjer så länge förutsätter dock såväl politisk enighet i de parlamentariska institutionerna som avsaknaden av motstånd i form av till exempel strejker och andra angrepp på ekonomin.

Många tunga ekonomier står och svajar. Vissa av dem, som Italien, Spanien, Grekland, Irland och USA darrar öppet medan i andra, framförallt Kina och Ryssland, visar sig symptomen mindre öppet. Tiden är inne för strategiska diskussioner och att vi förbereder oss inför denna stundande kris som även kommer att slå hårt mot svensk ekonomi. Regeringen med Anders Borg i spetsen rustar öppet inför detta kommande scenario genom bland annat diskussioner om sänkt budgettak för statsfinanserna och Svenskt Näringsliv bereder marken för strategiska avgiftsbeläggningar.

Kanske kan vi redan nu börja identifiera liknande tendenser här som lagt grunden för de indignerades rörelse i Spanien och Grekland? Försöken till viss arbetslöshetsorganisering finns redan i FAS3-grupperna, och framförallt SAC har de tio senaste åren varit ett laboratorium för organisering av prekära och migranter. Vi kan se tecken som diskussionerna som förs om sänkta reallöner i offentlig sektor och avgiftsbeläggningar av utbildningsväsendet. Vi borde kanske fråga oss hur vi kan börja bygga upp nätverk just inom dessa grupper så att i alla fall ett embryo existerar. Stockholmsstudenterna och Socialistiska sköterskor är exempel på försök till detta, som ändock inte tycks fått tillräckligt med luft under vingarna ännu.

Troligen kan ”de indignerade” som rörelse fylla en värdefull roll även i en svensk kontext. Vår möjlighet till torgockupationer är visserligen markant mindre av klimatskäl men de är inte omöjliga. Vi har även erfarenheterna från ockupantrörelsen 2008-2010 av att utveckla något nytt. Mötesplatser är ofta centrala för rörelser och förmågan att transformera dessa torg till något annat levande forum, genom till exempel temporära allmänningar, kan bli ett kraftfullt vapen. Kanske finns även ett embryo till demokratikritiken i blockaderna mot flyktingförvaren, debatterna kring upphovsrättslita frågor på Internet och andra spridda rörelser som använt liberala friheter och mänskliga rättigheter som utgångspunkt till motstånd mot Imperiet. Vi bör även studera pensionärernas roll och diskussionerna om såväl beskattningsklyftan som följt skattesänkningarna som diskussionerna om höjd pensionsålder. Det är inte omöjligt att förmågan att organisera denna grupp blir viktig i slaget mellan konstituerandet av den imperiella postdemokratin och våra försök att kon- stituera en verklig demokratisk kraft. En intressant fråga i sammanhanget rör även hur vänsterpräglade organisationer och nätverk kan fungera som bakomliggande kraft i uppbyggnaden av en kampcykel men sedan genomgå transformation till att bli en klassbaserad rörelse, snarare än politisk – likt de indignerade i andra länder. I Grekland märks väl vänsterns svårigheter att förhålla sig till vad man uppfattar som en ”apolitisk” rörelse och det är troligt att man även här skulle ha svårigheter i att överskrida sina egna organisatoriska, så- väl som ideologiska betingelser. Skulle tor- gockupationerna och demokratikritiken kunna bli ett embryo till en ny kampcykel även i Sverige? Kan även vi formera oss som ”indignerade”?

—–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 3/2011 
Hela numret går att läsa som PDF här