Ådalens tystade rop

adalen

Kramfors, tionde oktober tjugohundrafemton. Hela samhället är ute i höstkylan. Bilköerna ringlar tätt flera mil från grannkommunen Sollefteå till. Affärer har stängt ner i solidaritet.
Ut från idrottsplatsen och upp längs med Kungsgatan vandrar mellan tio och femton tusen personer. De skriker; ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”.

Stanna upp och ta in det. Mellan tio och femton tusen personer. I Kramfors centralort bor det sex tusen. Arton i hela kommunen.

”Ådalen reser sig”, som protesten titulerades.

Sannerligen.

Någon timme senare, direkt efter att den stora demonstrationen avrundats på torget, går några hundra individer vidare mot Hotell Kramm. Länets styrande Socialdemokrater är för dagen samlade där i syfte att diskutera det lagda nedskärningspaketet som framför allt slår mot sjukvården i länets periferier. Folkhopen ska lämna över ett protestbrev, men bestämmer sig i stundens hetta för att försöka tränga in i foajén under ljudet av slagord. Jag tänker att ”nu blir det kaos”, innan en nervös hotellanställd lyckas övertala de protesterande att det nog ändå är bäst om merparten stannar kvar på parkeringen utanför.

Hela upplevelsen är förstummande. Den påminner om bilderna och berättelserna från Sydeuropa och Nordafrika sedan den globala ekonomiska krisens utbrott 2008. ”Folkligt” på ett sätt som liksom överskrider de politiska och ideologiska kategorier vi under 1900-talet vant oss vid.

Men lika förstummande som timmarna i Kramfors är emellertid hemkomsten till den efterföljande riksmediala bevakningen. Eller; tystnaden, ska man kanske snarare säga. För i de flesta större dagstidningar genererar detta massiva indignerade rop inte mer än en undangömd notis på nyhetsplats. Inga förstasidor, inga analyser från politiska kommentatorer, inga ledare som söker passa in med den egna agendan.

Det finns två förklaringar till det. Båda i sig förstärkande skäl för folk på dessa platser att göra uppror mot den samtida ordningen.

Å ena sidan märks med tydlighet här mediernas alldeles egna centralisering av resurser under de senaste årtiondena. För hur ska man annars förklara aningslösheten och bristen på förberedd nyhetsbevakande närvaro inför det som här var på väg att ske?

Veckor av mobilisering. Grupper på sociala medier med över tio tusen medlemmar. Ett ständigt stigande tonläge. Spridda uppmaningar till civil olydnad, vild strejk, blockader. Inte heller är lördagens händelse ett unikum i samtiden. Tvärtom placerar den sig tryggt i en kronologi av växande missnöje i det geografiska närområdet kring just denna typ av frågor.

Den föregås av snarlika kraftiga lokala mobiliseringar i med norrlandsmått närliggande Dorotea och Åsele på andra sidan länsgränsen.

Den mediala tystnaden säger emellertid å andra sidan också något om politiken, och dess nuvarande partietablissemang som åtminstone delvis äger svensk dagspress. Hur kan dess ledarsidors likgiltighet inför tusentals protesterande väljare förstås? Varför vill ingen på högre ort göra anspråk på att representera denna kraft?

Svaret är lika enkelt som det för nämnda parter är graverande: De är alla såväl skyldiga som ovilliga att förändra förutsättningarna. För oavsett regering, oavsett landstingsmajoritet har en politik av ojämn geografisk utveckling sedan 1970-talets ekonomiska kris hållits intakt. Den utgör, i realpolitiken, ett starkt samförstånd i synen på hur övergripande ekonomisk tillväxt ska säkras.

En offrad, icke-representerad minoritet, om man ska uttrycka det hela i klarspråk. Vilket också är skälet till att snart nog varenda norrländsk kommun och landsting innehar ett lokalt eller regionalt missnöjesparti, bildat efter en konflikt som denna.

Det hela framstår, år för år, vara ett allt farligare spel för de traditionella partierna. Missnöje likt detta tenderar nämligen för eller senare brisera okontrollerat. Sprida sig som en eld. Knyta an till missnöje skapat på andra grunder, men där fienden ändå förefaller vara gemensam. I många europeiska länder har det på senare år blivit Socialdemokratins undergång. Krisens förlorare har konstituerat nya alternativ; för en återskapad demokrati, för värdighet, för jämlikhet. För en framtid värd att tro på, också för människor bortom samhällets mest privilegierade skikt.

Så kan vi lära av Doroteaupproret

dorotea

Grattis Dorotea!

Nej, det här är inte – för er som minns 00-talets reklamkampanjer – ett meddelande om att invånarna i denna Västerbottniska kommun snart får förmånen att konsumera i en ny herrklädesbutik. I Dorotea ska sjukstugan öppna igen. Ortsborna ska få tillbaka de vårdplatser som landstinget för några år sedan beslutade att slopa som en del av det gigantiska nedskärningspaketet ”Projekt balans”.

Att vinna den segern har varit allt annat än enkelt. Mellan beskedet om nedskärningarna och dagens till synes goda slut ligger år av luttrat och envist motstånd. I över tre år ockuperade ortsborna sjukstugan för att hålla frågan vid liv och utveckla en kraftfull gemenskap. Genom att samla in över 20 000 namn krävde man genomförandet av den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Och till slut avsattes även kommunens styrande socialdemokrater, för att ersättas av den lokala valplattformen Dorotea kommunlista.

Att vårdplatserna nu återställs beror på att det för landstinget kom att kosta betydligt mer än det smakade, såväl i krassa ekonomiska termer som i politiskt stöd.

Låt oss stanna upp för att verkligen uppfatta betydelsen av den här erfarenheten.

För samtidigt som vi firar den vinst som sprungit ur Doroteabornas uppror, står svensk sjukvård i en allt djupare kris. Dag ut och dag in läser vi i tidningarna om vårdanställda som kollektivt säger upp sig i protest mot en ökande arbetsbörda. Månad efter månad rapporteras om sjukstugor, vårdcentraler och sjukhus som hotas av ytterligare nedskärningar.

I Västerbotten konstaterade landstingsledningen, bara två dagar innan nyheten om Dorotea, att man åter sitter med ett underskott på cirka 200 miljoner kronor. Nya åtstramningar hägrar.

Sjukvården utgör utan tvekan ett av de verkligt stora konfliktfälten i vår samtid, tillsammans med frågor om mark och bebyggelse. Och vill man förstå hur ojämlikhet och avdemokratisering konkret skapas så är det en god idé att fästa blicken just här, liksom på länkarna fälten emellan – som i fallet med uppförandet av projektet ”Nya karolinska” i Stockholm.

Bakom nyhetsflasharna om vårdkris, bostadsbrist och fastighetsbubblor syns nämligen en helt annan bild.

Googla vilka företagare som finns med på listorna över de rikaste personerna i det här landet. Kolla vilka branscher de tjänar sina pengar i. Ta en titt på såväl politikers som tjänstemäns karriärvägar, efter att de lämnat sina uppdrag inom det offentliga. I stora delar av EU skulle de mönster, som här upprepas helt naket, tveklöst klassificeras som korruptionsbrott.

För varje försvunnen vårdplats, varje utbränd sjuksköterska, varje bostadslös ungdom och varje bortträngd småhandlare; en ökad vinst i någon kvartalsrapport och en före detta politiker eller tjänsteman med en ny, bättre betald tjänst på andra sidan förhandlingsbordet.

Så vad lär upprorsmakarna i Dorotea oss, nu när vi tillsammans firar deras seger?

För det första att kollektiv fortfarande kan utöva makt genom att göra tänkta ”effektiviseringar” ineffektiva – så länge beslut handlar om ekonomiska kalkyler snarare än värderingarna hos de som styr.

För det andra visar Dorotea hur detta kan göras – genom ett pragmatiskt experimenterande med såväl civil olydnad i legalitetens gränsland som uttnyttjandet av möjligheter i lagstiftningen och försök att rucka den parlamentariska sammansättningen med ett tydligt, avgränsat syfte.

Sist men inte minst har Dorotea-upproret visat egenvärdet av de gemenskaper som formats i kampen. För i dessa skapas andra sociala relationer av samarbete och solidaritet. Frön ur vilka nya, mer jämlika sätt att organisera samhällen kan växa.

Låt oss lära av det. Kopiera det till andra platser. Till större skalor, ovanför den lokala. Så växer nya folkrörelser fram. Så tar medborgarna makt. Precis så skapar vi tillsammans en bättre framtid.