Tag: Sollefteå sjukhus

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.

Spirande frön till ett nytt folkstyre

adalen2

Under tisdagen den nittonde april samlades uppåt femhundra personer i ett knökfullt Hullsta gård i Sollefteå. De hade tagit sig dit för att lyssna på en serie föredrag samlade under titeln ”Sagan om landstinget”, som under veckan turnerar mellan de Ångermanländska städerna.

Mötena arrangeras av gräsrotsaktivister som sedan förra året protesterat mot omfattande planerade nedskärningar i Västernorrlands läns landsting, med tyngdpunkten riktad mot just Sollefteås sjukhus.

I oktober 2015 slöt mellan tio och femton tusen indignerade Ådalsbor upp i Kramfors, och tvingade därigenom fram ett omtag i processen.

Men istället för att lugnet lade sig, som de styrande nog hoppades, har missnöjet under vintern och våren bara växt sig allt starkare. Ansvariga har avgått, kritiska politiker har hoppat av och partipiskorna – framförallt inom socialdemokraterna – har vinit av sällan skådat slag.

Successivt har samtidigt en berättelse bitit sig fast om ett landsting präglat av korruption, maktfullkomlighet, centralistiska dogmer och grav ekonomisk inkompetens. Ett resultat av tusentals timmars grävande, som bland annat publiceras löpande genom den oberoende mediekanalen LVN Leaks.

Tankarna, hos en betraktare, vandrar hela tiden iväg till bilderna, formerna och slagorden på torgen under upprorsåret 2011 i Nordafrika, Sydeuropa, USA.

För det handlar i slutändan inte bara om de hotade institutionerna i sig. Det handlar om självaste demokratins grundvalar. Om att sätta en gräns mot en accelererande politik av fråntagande som monterar ner, tränger undan och bryter samhället itu. En ekonomi kan nämligen i längden inte huvudsakligen bära sig genom att flytta och montera ner de värden som tidigare generationer gemensamt byggt upp.

I Spanien och Italien har liknande kommunala och regionala rörelser de senaste åren börjat benämnas med den tituleringen ”municipalism”. Det handlar om sökanden efter att, pragmatiskt och nyfiket, återupprätta folkstyre och fördelningspolitik med alla till buds existerande medel, bortom förstelnade strukturer, ideologier och organiseringsformer.

Folkomröstningskampanjer i sakfrågor, medborgarplattformar uppbyggda kring demokratiska råd, ideell grävande lokaljournalistik, lokala budgetar framtagna genom omfattande deltagarprocesser, nätverk av allmänningskapande där människor, utan staten som medlare, solidariskt skapar och fördelar materiella och immateriella tillgångar. På så vis har gräsrotsaktivister, bland annat i Madrid och Barcelona förra året, tagit tillbaka makten över städerna från korrupta politiska etablissemang.

I Ådalen sås just nu sådana frön. Liksom i Luleå, där medborgare mobiliserar för folkomröstning i protest mot kommunens skolnedläggningar. Vi har tidigare sett det i Dorotea 2012. Och vi ser alltjämt tendenserna, också i ett Umeå som brottas med växande klyftor i kölvattnet av en lånefinansierad, spekulativ stadsomvandling som lämnat efter sig stora underskott.

På söndag väntas i Ådalen ännu en kulmen i kraftmätningen med landstinget. De turnerande mötena under titeln ”Sagan om landstinget” utgör nämligen upptakten till ännu en mobilisering. Denna gång går demonstrationen av stapeln i Härnösand. Och folk, långt bortom länsgränsen, lär inte missa att den sker.

Ådalen reser sig igen

Femtontusen (15 000!) personer samlades lördagen den 10 oktober i Kramfors för att protestera mot förslaget på att slakta sjukvården i delar av Västernorrland i allmänhet och Sollefteå sjukhus i synnerhet.

Det hela känns igen. Ett landsting i ekonomisk kris. Föreslagna nedskärningar på hundratals miljoner. Orter som berövas på den mest grundläggande av sjukvård som akutmottagning och BB.

Detta är Sverige, 2010-talet, bortom de fasader som i storstäderna byggts upp med belånad fastighetsspekulation.

I början av 2012 ockuperades Doroteas sjukstuga i Västerbotten i motstånd mot ett liknande nedskärningspaket. En hel ort slöt upp bakom upprorets ockupation och folkomröstningsinitiativ, för att till slut efter valet 2014 vinna tillbaka de vårdplatser man fråntagits.

Men så small det som synes igen, på andra sidan länsgränsen.

Även denna gång under ett socialdemokratiskt landstingsstyre. Men nu i stark konflikt med sina egna gräsrötter – de lokala S-föreningarna uppbackade av ett enat civilsamhälle. Partiet klyvs geografiskt. Mellan de centrala beslutsfattarna i Sundsvall och länets periferier.

”Ådalen reser sig” var titeln för demonstrationen i Kramfors. Det är också med den känslan av historiens vingslag som Ångermanland gick man ur huse under dagen. Ett demonstrationståg långt bortom horisonten, sjungandes ”Vi vill ha sjukhuset kvar!”.

Precis som i Dorotea spiller även här ilskan över i en vilja till aktion och olydnad. En vetskap om att pengar, snarare än ord, tenderar att styra konfliktens utfall. Det märks inte minst när några hundra personer efter den stora demonstrationens slut vandrade vidare till Hotell Kramm där socialdemokraterna höll länsmöte i hopp om att kunna tränga sig in genom dörrarna.

Kramfors lördagen den 10 oktober 2015 är känslan av en början, snarare än ett slut. Om en gnista som tändes i Dorotea har nu växt till en flammande eld.

För det handlar i allra högsta grad om Sollefteå sjukhus, men det handlar också om en politik från högsta ort i en medveten ojämn geografisk utveckling. Av att dölja samhällets kris genom att placera den i periferier där medierna sedan länge stängt ner sina kontor och avslutat sin bevakning. Vissas säkrade vinster är en annans försvunna akutmottagning.

Det är en konflikt vi måste ta gemensamt. En eld som måste synliggöras och spridas. Överallt, inte bara bland de för stunden hårdast berörda.

I Kramfors fanns denna dag ilska och indignation. Men i en sådan folkmassa tänds också hopp. Där finns en kraft, en gemenskap. Och det är helt oundvikligt att inte fråga sig vad den kan åstadkomma om den tillåts frodas. Så föds alternativ, möjligheter och hopp om en annan bättre framtid.

———-
Tidigare publicerad av Tidningen Brand på deras rörelseportal ”Gnistor”.