Historien går igen

kulturhuset

”Ålidhemsdungefrågan och Kyrkbron är redan tillräck­liga som monument över gräs­rötter som trampats på. Stop­pa kulturhuset”. Orden är Uno Nilssons, aktiv i Aktionsgrup­pen mot kulturhuset. Tidpunk­ten? Maj 1978. Talet hålls på en karnevalsliknandedemonstra­tion som markerar avslutet på Umeås kulturfestival.

Under året som gått har kon­flikten kring det planerade kul­turhuset i kvarteret Idun bli­vit allt stormigare. På den ena sidan står den grupp som kal­las Kulturhusvännerna, främst företrädda av Socialdemokra­terna, statligt understödda kulturinstitutioner och folkrö­relsebyråkrater. På den andra – den lokala gräsrots­- och alter­nativkulturen.
Idén om ett kulturhus i det då trähusbebyggda kvarteret är lösningen på vad som bru­kar kallas en politisk långbänk. Sedan den gamla teatern brann ner 1913 har Umeå saknat en te­aterscen av klass, med förmåga att ta emot större artister och föreställningar.

Det hela tycks anses lite pin­samt bland politiker och bätt­re bemedlade. Staden måste ju placera sig på kartan, och då be­hövs ett hus som visar på hand­lingskraft och kan konkurrera med de större städerna om ar­rangemang.
Med denna utgångspunkt tar fullmäktige 1974 beslutet att uppföra ett kulturhus. Men alla är som sagt inte överens. Kul­turhusets motståndare menar att bygget är ett försök att cent­ralisera kulturen när det man snarare borde sprida ut den i stadsdelarna och kommunde­larna – i människors vardag. Samtidigt oroar kostnaden. Fi­nansieringen är oklar, även om kommunen hoppas på statligt stöd för byggnationerna. Kom­munens ekonomi är vid tid­punkten ansträngd, i kölvatt­net av den ekonomiska kris som brett ut sig över världen vid 1970-­talets mitt.

En som har sammanfattat kri­tiken är Christer Nordin, vid tidpunkten aktiv i Umeå kul­turförening. Vid demonstrationen i maj 1978 läser han upp ett skaldestycke, senare publicerat i studentkårens tidning Vertex, väl värd att återge i sin helhet:
”Umeå har ingen bra tea­terscen / Kommunfullmäkti­ge är den ej sen / Att skissa ett mastodontförslag / trots att kommunens ekonomi är svag / På Idun vill man byg­ga ett kulturens hus / Frågan om statsbidrag är väldigt dif­fus / Centralisera kulturen, dra in den till stan / säger po­litiker, det är vår plan / Ett levande centrum är ett argu­ment / Norrlandsoperan får bara 15 procent / Resten får vi alla dela på / Undras i vilket hörn jag får stå? / 15 miljoner för driften vart år / Bara tan­ken ger mig gråa hår / Obbo­la, Holmsund, Sävar och Hör­nefors / Alla ska solidariskt betala förstås / Till ett levan­de centrum gjort av betong / Men till kultur blir vägen aldrig för lång / Att lyssna på folket, va’ är det för snack / Dom begriper ju ändå inte ett smack / Kyrkbron skul­le byggas till varje pris / På Ålidhem fick man ta hjälp av polis / Folket har sagt sin me­ning förr / Men ni politiker har alltid stängt er dörr / Ett i demokratisk ordning fattat beslut / ska alltid genomföras till slut / Men beslutet är ej ta­get / Lyssna, tänk efter, är det riktigt, kulturhusförslaget / eller gör du som vanligt att du dig böjer / för partiets ledning när de rösterna höjer / Tänk på detta när till valet du går / Släpp kulturen loss, den är vår!”

Men inte heller denna gång lyss­nar politikerna. 14 221 namn har samlats in av motståndar­na och överlämnats till kommunalråden Torsten W Persson (S) och Bertil Carlsson (FP) inför omröstningen i kommun­ fullmäktige. Det motsvarar vid tidpunkten nästan 30 procent av Umeås stadsbefolkning, men kommunalrådet Carlsson hävdar att folk inte har en aning om vad de skriver under. ”Många har säkerligen skrivit på för att få lugn och ro. Det brukar fungera på det viset”, säger han i en kommentar till Västerbottens­ Kuriren den 18 maj 1978.

Det ständigt återkommande kravet på en folkomröstning om frågan möter alltså döva öron. Karnevaler, utställningar, en kulturbarack på torget, konserter och aktioner hjälper inte.
Umeås slumkåkar skulle bort, stadens modernisering fortlöpa och kulturhuset på Idun byggas. Den breda enighet som från början sagts vara en förutsättning för att bygget skulle bli aktuellt är nu som bortblåst. När kommunfullmäktige den 22 maj går till omröstning tas beslutet – även denna gång – med endast ett mandats övervikt.

1986, det vill säga åtta år senare ska Umeås nya kulturhus till slut stå färdigt för invigning. Kjell­-Olof Feldt, då svensk finansminister, är på plats för att klippa bandet under högtidliga former. Det ordnas VIP-­fest för politiker och societet.
Trots att huset inte är i arbetarrörelsens ägo, utan ett kommunalt projekt, kommer det att heta Umeå Folkets hus. Måhända en tidsmarkör över en socialdemokrati som allt mer organiskt flutit samman med staten.

Snart 30 år har passerat sedan dess, och visionerna om en icke-kommersiell plats för alla, med all möjlig kulturaktivitet vid Vasaplan, har utan tvivel tynat med tiden. Norrlandsoperan som från början huserade i lokalerna har flyttat vidare till egna, rymligare lokaler ett stenkast bort. Biografrörelsen, som Bio Marx uppfördes för, har även den sökt sig vidare. För de flesta umebor är nog Folkets hus i dag först och främst en konferensanläggning, även om lokalerna fortfarande fyller en funktion för årligen återkommande musik­ och litteratur­ festivaler, likväl som för Äpplets välbesökta arrangemang.

Samtidigt byggs ett nytt kulturhus nere vid kajen, ämnat att sätta Umeå på den globala kartan. Slagord, tal och insändare från 1970-­talets slut går i historiskt eko. Än en gång står byråkrater, lyriska tjänstemän och politiker mot kulturens gräsrötter i en strid om kultursyn och stadsplanering.

———————-
Ursprungligen publicerad som del 3 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren fredag 11 april 2014.

Plattform av pragmatism

barcelona

Juni, 2014. I en skola i Barcelonastadsdelen Raval har över tvåtusen personer samlats till ett öppet möte.

Medborgarna i staden, och i resten av Spanien, har i sex år levt med den ekonomiska krisen hängandes över sina axlar. En nedmonterad offentlig sektor, oändliga vräkningsbesked för de som inte längre kunnat betala för sina hem, skyhög arbetslöshet och sönderslagna sociala skyddsnät.

Under samma sex år, men i synnerhet sedan 2011, har protesterna mot den nyliberala åtstramningspolitiken samtidigt nått omfattande storlek.

Benämnda som ”de indignerade”, och samlade i rörelser som Movimiento 15-M, ockuperade de – inspirerade av den nordafrikanska våren – städernas torg med krav på ”Democracia real YA”; Verklig demokrati nu.
I bakgrunden av de medieexponerade massprotesterna växte också nya sociala rörelser fram. Redan 2009 bildades i Barcelona, Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH), i reaktion mot den situation som uppstått på bostadsmarknaden i krisens kölvatten.

Under det då föregående decenniet hade Spanien, genom förmånliga låneavtal och politiskt gynnande av egna hemsägande, successivt blåst upp en bostadsbubbla av ökande prisnivåer och privat skuldsättning i förhållande till inkomstutvecklingen. En situation inte helt olik den Sverige befinner sig i idag, med en av de högsta privata skuldsättningarna bland OECD-länderna.

När den amerikanska bolånebubblan sprack, i och med Lehman Brothers konkurs 2008, sändes chockvågor genom de globalt sammanlänkande finansialiseringssystemen – uppbyggda kring att lån i form av värdepapper säljs vidare i flera led för att ”sprida ut risken”. Så spreds den amerikanska krisen snabbt till en rad andra länder, och i synnerhet till Grekland, Italien, Spanien och Portugal.

Likt den amerikanska sprack bostadsbubblan även i Spanien, med plötslig följd att hundratusentals spanjorer fann sig oförmögna att betala avgifterna på sina bostadslån.

Mellan 2008 och 2014 vräktes över 350 000 spanjorer från sina hem efter att ha misslyckats att betala, samtidigt som arbetslösheten steg till upp mot 20 procent.

Syftet med Plataforma de Afectados por la Hipoteca (Ungefär; ”Plattformen för folk drabbade av bolånen”) – som idag återfinns på över 250 platser i hela Spanien – har varit att organisera de skuldsatta. Å ena sidan genom att erbjuda gemenskap och emotionell hjälp, å andra sidan genom praktiska och juridiska verktyg för att skjuta upp eller hindra de regelrätta vräkningarna. Metoderna har varit framgångsrika, och kompletterade av husockupationer har de för många människor lindrat den akuta situation som krisen inneburit.

Bland de tvåtusen församlade i skolan i Barcelonastadsdelen Raval den där junikvällen förra året återfanns många engagerade från såväl Movimiento 15-M som från Plataforma de Afectados por la Hipoteca samt från stadens olika sociala center. Syftet med mötet var att konstruera en slags medborgarplattform med nära anknytning till de sociala rörelserna, kapabel att inget mindre än vinna det lokala valet i maj 2015.

Barcelona en Comú, ungefär; Barcelona åt alla, som plattformen kommit att heta, är i mångt och mycket ett experiment för att återskapa det demokratiska inflytandet över stadens utveckling.

I det gemensamt framtagna manifestet beskriver de ett Barcelona som allt mer planeras efter turisternas önskemål, snarare än efter stadsbornas behov. En stad som lägger allt större delar av sin budget på att uppföra prestigebyggen och anordna det ena mega-evenemanget efter det andra, samtidigt som befolkningen trängs undan och har svårt att betala för det allra mest grundläggande.

En stad där fastighetskapitalets spekulationsintressen styr. En stad med svängdörrar mellan det offentliga och det privata, med den smärtsamt uppenbara korruption det föranleder.

Bilden som tecknas är, trots skillnaderna, inte världsfrånskild den verklighet som under 00- och 10-talet växt fram i de flesta svenska kommuner.

Snarare är det en fråga om skala, och när det kommer till bostadssituationen; om tidsmässig förskjutning.
Den amerikanske kulturgeografen David Harvey brukar uttrycka det som att ”kapitalet inte längre löser sina kriser, de flyttas bara runt geografiskt”.

För Barcelona en Comú finns heller inga snabba, enkla lösningar på situationen man befinner sig i. Snarare handlar den modell de utvecklar om sökandet efter nya strukturer, förmögna att återföra demokratiskt inflytande och makt över vardagen till de som bor i staden.

Programmet ska utvecklas successivt genom direktdemokratiska omröstningar bland medlemmarna. Representanterna – som i hög grad själva är gräsrotsaktivister – får skriva kontrakt som binder dem att alltid följa majoritetens vilja. Deras eventuella lön är samtidigt fixerad till inkomsten för en genomsnittlig Barcelonainvånare, och de får maximalt sitta två mandatperioder i de parlamentariska församlingarna.

Är detta, som kritikerna säger, ett utslag av naiv populism? Jag upplever inte att det går att sammanfatta så enkelt. Snarare tycks många spanjorer, efter år av ekonomisk kris, befinna sig i en situation där förtroendet för det rådande förbrukats, men där konstituerandet av alternativ visat sig vara betydligt svårare än vad som framstod i det romantiserande skimret kring de ockuperade torgen.

En situation som föranlett en allmän pragmatism inför att pröva alla verktyg, istället för att fastna i teoretiska bråk om dess eventuella gränser.

I flera lokala opinionsmätningar leder Barcelona en Comú just nu striden om väljarna inför valet i maj. Likaledes strider snarlika riksalternativet Podemos om förstaplatsen i det nationella val som följer i november. Vare sig man avskyr, älskar eller förhåller sig krasst kall till deras drömmar och visioner, bör det för de flesta emellertid stå klart att deras eventuella framgångar i EU:s fjärde största ekonomi kommer sända chockvågor genom ett allt mer polariserat Europa.

När demokratin privatiseras

arbet

Hur går det egentligen till när en vanlig svensk kommun ska bygga ett nytt hus? Ja, ni vet: en multiarena, ett badhus, ett kulturhus eller något annat så där tidstypiskt som ploppar upp i varenda stad med åtminstone minimal befolkningsökning. Och förresten, hur gör samma svenska kommun när den gamla gågatan eller det lilla torget ska rustas upp?

De flesta har en någorlunda klar föreställning. Ett parti, troligtvis de som innehar majoriteten i fullmäktige, presenterar ett förslag: ”Rusta upp Gustav Vasas torg.” Någon från byggnadsnämnden, tekniska nämnden eller till och med ett kommunalråd går ut i media och berättar om visionen: ”Torget är slitet och otidsenligt, vi måste göra det mer attraktivt så att stadskärnan blir levande.” Den lokala tidningen publicerar bilder och citat. Någon från oppositionen yttrar sig. Kanske följer en period av debattartiklar och insändare som låter frågan nötas och tydliggöra medborgarintresset. Efter en tids resonerande är det dags för omröstning i fullmäktige eller den nämnd som har ansvaret delegerat till sig genom delegeringsordningen. En majoritet av ledamöterna i församlingen röstar för, några oppositionella röstar mot, och förslaget antas.

Nu är det dags för tjänstemännen att ta vid. Planen projekteras, utförandet upphandlas, sakägare som grannar får överklaga och till slut börjar det nya torget byggas.

Fast nej, så går det ju inte alls till i en vanlig svensk kommun.

För denna berättelse härstammar från den storskaliga stadsplaneringens tidsålder, för att parafrasera den amerikanske kulturgeografen David Harvey.

Enligt Harvey skedde efter 1970-talets stora ekonomiska kris ett skifte från ”storskalighet” till ”entreprenörskap”.
Industrierna hade börjat automatiseras och utlokaliseras inom en allt globalare geografi. Den modernistiska staden var i kris. Men det fanns också framtidsvisioner som under 1980-talet skulle börja få starkt gensvar, i synnerhet i USA. Beslutsfattarna skulle enligt dessa visioner anpassa sig till idén att städer nu befann sig i en konkurrenssituation om investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. De var tvungna att bli mer uppfinningsrika, entreprenörsmässiga, kapabla att hitta smarta, pragmatiska lösningar på städernas problem.

I Sverige skulle den allmänna upplevelsen av guld­ålderns* slut emellertid dröja något decennium, till dess att 1990-talets kris uppenbarade sig med stigande räntor, sprucken bostadsbubbla och tunga nedskärningar i offentlig sektor som följd.

Kanske mer än någon annanstans framträdde i stadsrummet en bild av ett gammalt ideal som nu dödförklarats utan att ha ersatts av ett nytt, självklart alternativ.

Kvar vid de centrala torgen, längs gågatorna, stod de modernistiska betong- och tegelkolosserna och påminde om en svunnen tid. Samtidigt började såväl de sociala som de materiella slitningarna i städernas omfattande miljonprogramsområden göra sig påtagliga.

Den stadsutveckling som trots allt skedde under 1990-talets andra och 00-talets första hälft präglades fortfarande av punkthus och villamattor i städernas ytterkanter, liksom externa köpcentra omöjliga att ta sig till utan bil.
Men i mitten av 00-talet börjar något på allvar hända. Debatterna från det amerikanska 1980-talets mitt tränger in på SKL:s** sammankomster. De diskuteras i debattartiklar och på mässor. En ny generation konsulter inom planering och arkitektur går frälsningsvandring genom det avlånga landet.

Det börjar talas om ”förtätning med blandad bebyggelse”, och varje stad med någorlunda självaktning planerar multiarenor och kulturhus, eller förlåt, ”märkesbyggnader”, ”landmärken”. Det tycks som att alla nu på allvar vill ”sätta staden på kartan”. Troligtvis är det ingen slump att Richard Florida 2002 släppte sitt magnum opus Den kreativa klassens framväxt, utgiven på svenska först 2006.

Florida, en amerikansk sociolog och ekonom, ses inte sällan som den mest framträdande förespråkaren för stadsmarknadsföringens möjligheter. Hans huvudsakliga tes gör gällande att städer inte bara ska konkurrera om invånare, turister och investeringar, utan mer specifikt, om dem han benämner som den ”kreativa klassen”. Det är i städer där denna kreativa klass – kulturarbetare, it-arbetare, bohemer – trivs som välståndet även generellt är växande. Av den tillväxt som denna grupp väntas generera antas delar sippra ned till den övriga befolkningen, så att alla i slutändan gynnas. Att Florida vänder sig just mot byggen av storskaliga arenor och köpcentra tycks inte spela någon större roll; det är grundtesen om städernas konkurrenssituation som etsar sig fast bland kommunala politiker och tjänstemän.

Den entreprenöriella tidsåldern har nått svensk stadsplanering, och på många håll iscensätts därmed ett omfattande skifte, bortom offentliga debatter och ideologiska skiljelinjer. Förmodligen märks det bäst i de fördjupade översiktsplaner som kommuner antagit det senaste decenniet. Dessa planer utmärker sig genom en tydlig dubbelhet som kanske lättast låter sig beskrivas med Karl Marx gamla begreppspar bas och överbyggnad.

Å ena sidan sker här väldigt tydliga förändringar i de materiella förutsättningarna för stadsutvecklingen. Kärnan
i dessa förändringar är en tilltagande samverkan, eller uppsättningar av partnerskap, mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Å andra sidan kläds dessa materiella förändringar in i ett slags ideologiproduktion, ett språk fyllt av positiva och progressiva värdeord, som ger ett fasadartat intryck av att befolkningen som helhet ska gynnas. Städerna ska bli ekologiskt hållbara. De ska vara tillgängliga för handikappade. Planeringsprocesser ska genomsyras av genusanalyser och segregationen ska tillintetgöras.

Kanske går denna paradox enklast att förstå i en jämförelse med guldåldern, och dess likartade dubbelhet?

Då: En ackumulationsregim*** baserad på storskalig löpande band-produktion, iklädd en berättelse om bygget av ett ”folkhem”, en socialistisk framtid.

Nu: En ackumulationsregim baserad på entreprenöriell samverkan, ”ackumulation genom fråntagande”****, iklädd en kostym om skapandet av det individfokuserade och mångfasetterade urbana samhället med oändliga valmöjligheter.

Denna ”ackumulation genom fråntagande” är även i sig en mångfasetterad process, som sker genom en rad olika mer specifika metoder. Gemensamt för dessa är att de omfördelar resurser från fattiga till rika, att de skapar nya marknader, samt att de återskapar befolkningens beroendeställning till de kapitalistiska produktionsbetingelserna.
Jag vill här emellertid framför allt uppehålla mig vid en av dessa metoder, vilken varit under stadig framväxt i kommunala utvecklingsprojekt det senaste decenniet. Denna metod kallas för ”offentlig-privat samverkan”, OPS.
Offentlig-privat samverkan beskrivs vanligtvis som en modell där kommunen ingår ett långsiktigt och omfattande avtal med en privat aktör kring utveckling eller förvaltning av offentlig verksamhet. Ett vanligt exempel är bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm – omgärdat av skenande kostnader, skatteplanering och mutskandaler.

Men även mer sofistikerade exempel har på senare år blivit allt vanligare i Sverige. Här handlar det inte bara om samverkansprojekt utan om regelrätta partnerskap, där kommuner tillsammans med en eller flera privata aktörer bildar gemensamt ägda bolag för uppförande och drift av ett specifikt projekt. David Harvey, som granskat dessa modeller i USA, skriver i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi att detta i många fall ”inneburit att den offentliga sektorn tar på sig riskerna medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna”.

Ett svenskt exempel på detta är uppförandet av landmärket Väven i Umeå. Detta kulturhus byggs, och kommer även att förvaltas, till hälften av Umeå kommun och till andra hälften av den privata fastighetsjätten Balticgruppen. Genom att kommunen från början förbundit sig att i 25 års tid hyra 15 000 av de 24 000 kvadratmeterna specifikt för kulturverksamhet (såsom ett bibliotek, museum, konsthallar) har man alltså tagit på sig en betydande del av risken med projektet, vars totala kostnad uppgår till nästan en miljard kronor. Balticgruppen å sin sida tjänar på projektet i två led: genom utdelning av eventuell vinst och även genom att de omkringliggande byggnader man äger ges ett betydligt attraktivare läge.

Ett annat problem i sammanhanget gäller offentlighetsprincipen.
Vanligtvis diarieförs alla kommunens göromål och kan, oavsett anledning, därmed begäras ut och granskas av medborgare, medier och rörelser. Detta gäller emellertid endast om kommunen är majoritetsägare i varje specifikt fall.
I exempel som ovan nämnda Väven gäller alltså inte offentlighetsprincipen, och hur de kommunala medlen som pumpas in i projektet används kan därmed inte granskas öppet.

Men, dessa partnerskap stannar inte heller vid den här typen av specifika projekt. Tvärtom syns i många svenska städer en tendens att skapa fasta organisationer av liknande form för mer generell stadsutveckling. Det kan handla om omvandlingen av ett speciellt område i staden, som i delar av utvecklingen kring Älvstranden i Göteborg, eller en hel stadskärna, som i fallet med VisitUmeå i Umeå och BoråsBoråsAB i Borås. Vad båda dessa exempel har gemensamt är att de är konstruktioner ägda dels av det offentliga, dels av fastighetsägare, handlare och andra intressen från näringslivet. Syftet är att tillhandahålla en arena för stadsutveckling i offentlig-privat samverkan. Ett slutet rum där planer ritas upp och förhandlas, och i vissa fall till och med finansieras gemensamt.

Så hur går det egentligen till när omvandlingen av ett område planeras, eller när en gata eller ett torg ska förnyas, enligt denna allt populärare modell?

Schematiskt sett börjar diskussionen i ett slutet rum, bortom offentlig dokumentation, där kommunala tjänstemän möter näringslivsintressen såsom fastighetsägare och handlare. Idéer skissas upp, intressen nöts och finansiering diskuteras. När en grundläggande plan arbetats fram börjar den informellt eller formellt lobbas mot beslutsfattande politiker.

Dessa fritidspolitiker ger sedan vanligtvis tjänstemännen i uppdrag att formalisera dessa planer, och den offentliga processen tar vid. Inte sällan presenteras en färdig plan, utan tydlig politisk avsändare, vilket följs av vad som kallas för en ”medborgardialog”, men som i praktiken är ett slags legitimeringsprojekt där inte sällan inhyrda konsulter söker sälja den offentlig-privata idén till medborgarna. Här följer vanligtvis också den eventuella folkstormen mot en impopulär plan, ofta frambringad av frustration inför dialogernas former.

Därefter sker de juridiskt brukliga processerna med yttranden från sak­ägarna, följt av ett nämndbeslut som i hög grad fattas i konsensus utan debatt.

Så blir staden, både i specifika projekt och i det större planarbetet, i sig en process av offentlig-privat samverkan som föregår all politisk debatt och ideologisk nötning. När mer generell kritik i dessa sammanhang yttras hänvisas i princip alltid tidigare antagna översiktsplaner, vilka i sig ofta tagits fram i liknande former av offentlig-privat samverkan, med bred politisk konsensus, och utan omfattande debatt med hög delaktighet från medborgarna.

Det råder emellertid inga tvivel om att denna utveckling i praktiken innebär att makt och resurser flyttas från det offentliga till det privata. På vägen riskeras så även demokratin att allt mer undermineras till en substanslös yta.

———————

Fotnötter:
*Guldåldern – även kallad ”fordismen”, i Sverige ”Folkhemmet”. Epok av generellt hög ekonomisk tillväxt i västvärlden mellan cirka 1950–1975.

**SKL – Sveriges kommuner- och landsting. Arbetsgivar- och medlemsorganisation för Sveriges kommuner och landsting.

***Ackumulation – marxistisk term för processen där värde investeras i produktiv verksamhet och därmed blir till mer värde. En ackumulationsregim är en enhetlig strategi för hur en ekonomi ska tillgodose en långsiktig ackumulation. ”Fordismen” är ett exempel på en ackumulationsregim.

****Ackumulation genom fråntagande är en term från kulturgeografen David Harvey för att visa att det som Karl Marx kallade ”primitiv ackumulation” i själva verket är något ständigt pågående i ett kapitalistiskt samhälle. Hos Marx beskrev termen i synnerhet hur gemensamt ägd mark privatiserades genom jordreformer, vilket tvingade de bönder som levde självförsörjande på allmänningarna att röra sig mot städerna i jakt på arbete för att säkra sin överlevnad. Processen inordnade alltså (1) jorden på en kapitalistisk marknad och (2) tvingade in bönderna i en beroendeställning till den kapitalistiska produktionen.

Det andra stadshuset

detandra

I utkanten av Umeås konstnärliga campus ligger en kontorsbyggnad med namnet ”X”. I sin estetiska formgivning samspelar den genom fasad i lärkträ och interiör industri­känsla med resterande campus, men dess verksamheter saknar formell koppling till universitetets undervisning. Campus X går kanske närmast att beskriva som något av ett andra stadshus. En dubbelmaktens rumsliga hemvist.

Här huserar den familjeägda fastighetskoncernen Baltic­gruppen, som de senaste decennierna blivit en allt kraftigare maktfaktor i denna västerbottniska kuststad. Vid sin sida, eller rättare sagt; på våningarna ovan och under, har strategiskt vik­tiga aktörer såsom arkitektfirmor och konsultföretag samlats.

Historien om Balticgruppens väg till den lokala fastighets­marknadens starkaste position är emellertid svårbegriplig utan personen i dess centrum – företagets grundare, och tillsammans med sina söner än i dag majoritetsägare, Krister Olsson. Under företagets 30-­åriga imperiebygge går berättelserna om fastig­hetsaffärerna och Olssons personliga välgörenhet hand i hand.

Balticgruppens väg in på Umeås fastighetsmarknad tar sin början när företagarsonen Krister Olsson under 1980­-talet inves­terar i förvärvandet av å ena sidan ett träsliperi under avveckling, och å andra sidan ett offentligägt mentalsjukhusområde, Ume­dalens sjukhus, som stängts ner 1986 i samband med reformer inom psykiatrin. Såväl träsliperiet som sjukhusområdet är relativt sett billiga investeringar, men med hög risk sett till deras tidigare användning och rykte. Framgångsreceptet ska visa sig vara långt­ gående och kreativt planerade funktionsomvandlingar.

Till mentalsjukhuset, i Umeås västra utkanter, anlitar Baltic­gruppen galleristen Stefan Andersson för att bygga upp en företagsfinansierad skulpturpark kring de gamla institutions­ byggnaderna. Investeringen har ofta beskrivits som filantropisk, men har en tydlig effekt i att förändra områdets rykte och fylla platsen med ny innebörd. Metoden är i dag välkänd och vanligt förespråkad för städer vid omvandlingar av bebyggelse som förlorat sitt tidigare bruksvärde. I Balticgruppens fall ska den också löna sig.

Kring mentalsjukhusets rödrosa stenbyggnader (arkitekt Carl Westman, 1934) uppförs såväl hyreskvarter som bostads­ rätter och villamattor med kataloghus de följande åren. I de gamla sjukhusbyggnaderna börjar kommunen, vid sidan av olika privata aktörer, hyra in sig för verksamheter som skolor, äldre­boenden och nya vårdinrättningar. Genom att ta riskuppdraget att vägleda och finansiera områdets förädling har Balticgrup­pen skapat sig en fördelaktig position, med långsiktigt säkrade inkomster från kommunkassan.

Med 1990-talets övergång i 00-tal har Krister Olsson sålt av stora delar av sitt industriella aktieinnehav och i stället valt att inrikta sig allt mer på fastighetsmarknaden. Fokus har även flyttat från stadens postindustriella utkanter för att nu inriktas på dess centrum och universitetsområde.

Umeås centrumfyrkant, som den kallas på grund av inrut­ningen mellan tre bilvägar och en älv, står vid tidpunkten i något av en träda efter massiva ombyggnader under 1960- ­70-­ och -80-­talen. En ny fördjupad översiktsplan ska arbetas fram och antas av kommunfullmäktige, men ligger fortfarande flera år framåt i tiden. Sedan slutet av 1980-­talet har även en diskussion förts om att vända staden mot älven under devisen ”staden mellan broarna”, men de konkreta framstegen är få.

Precis som i fallet med mentalsjukhuset och det gamla träsliperiet ser Balticgruppen möjligheter i stilleståndet. Su­ccessivt köper man under 00­talet upp strategiska byggnader i och utanför centrum. På en karta utgör de tydliga kluster vid potentiella punkter för framtida stadsutveckling. I praktiken rör det sig bland annat om ett gammalt hotell och en tullbyggnad vid älven just mellan broarna i centrum, ett shoppingkvarter med ingångar från gå­ och bussgata, och ännu en sliperibyggnad strax öster om innerstaden. För de förvärvade objekten finns sällan en utåt kommunicerad plan. I stället ställs många av byggnaderna tomma i väntan på framtiden.

Parallellt med fastighetshandeln ägnar Krister Olsson stora summor åt sina filantropiska insatser med tydligt lokalt fokus. Han sponsrar idrottslag och kultur. Han fixar sommarjobb åt arbetslösa ungdomar när kommunen inte klarar av ekonomin. Och vid ett tillfälle skänks 100 miljoner till Umeå universitet. Likaså i dessa fall ska riskfyllda fastighetsinköp och aktiv välgörenhet visa sig utgöra ett framgångsrecept. Genom ett samarbete med Umeå universitet ges Balticgruppen uppdrag att utveckla ett konstnärligt campus – inklusive arkitekt­, konst­, och designhögskola samt stadens bildmuseum – i anslutning till det förvärvade sliperiet strax utanför centrum.

Även på andra håll börjar det röra på sig. 2008 vinner Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Ambitionen är, i alla fall delvis, att re­branda staden som en exotisk kulturmetropol. Så följer också en kraftigt påskyndad process att omforma stadens offentliga miljöer, öka andelen hotellrum och skapa nya märkesbyggnader för den väntade turistanstormningen.

För Balticgruppen är läget utmärkt. Med stöd i de nya ambi­ tionerna skapar man ett konkret förslag på ett nytt kulturhus vid älvstranden där man under 00­talet köpt mark och byggna­ der. Umeå kommun som i sin kulturhuvudstadsansökan skrivit att man ska bygga något av just denna karaktär hakar på, och fram växer ett omfattande offentlig­privat samverkansprojekt under namnet ”Kulturväven”. Byggnaden ritas av den ansedda arkitektbyrån Snøhetta för att efterlikna Umeås signum, björken, i sitt vågformade samspel av svarta fönster och vit fasad.

Med kommunens beslut att ingå i projektet klargörs även att dess bärande innehåll ska bli ett flyttat stadsbibliotek, bort från dess vid tidpunkten centrala läge i anslutning till Umeås parad­ gata Rådhusesplanaden, och dess busstorg Vasaplan. Detta har länge varit viljan hos näringslivsföreträdare som Svensk handel och Umeå C, som redan 2004 föreslagit en biblioteksflytt för att möjliggöra esplanadens fulla potential som handelsstråk.

På så vis får Väven inte bara ett konkret innehåll – projek­tet blir en slags nyckel som omdanar förutsättningarna för en rad andra projekt med geografisk närhet till den dåvarande biblioteksbyggnaden.

Ett av dessa rör kvarteret Forsete, som Balticgruppen köpt upp under 00­-talet. Här påbörjas nu på allvar planerna på Sveriges, ut­ anför storstäderna, största shoppingcentrum – ”Utopia” – komplett med höghushotell och ett exklusivt bostadsområde på hustaken.

Även Väven i sig ska visa sig vara en väl avvägd affär för Krister Olsson. Vid sidan om husets hotelldel, som förvaltas
av Balticgruppen själva, ska kommunen hyra nästan 16 000 av de totalt 24 000 kvadratmetrarna. Kontraktet ligger fast på 25 års tid och kräver att lokalerna används för kulturella ändamål, samtidigt som ägarna har rätt till god avkastning. Genom stadsbibliotekets närvaro garanteras dessutom en nästan given besökarström, vid sidan av Kvinnohistoriskt museum, caféer, restauranger, utställningslokaler och en black box.

Balticgruppens väg till företagets i dag unika position på Umeås fastighetsmarknad går kanske bäst att sammanfatta i en sällsynt god förmåga att förvärva riskobjekt med, på kort sikt, hög risk men samtidigt stor långsiktig potential. Steg för steg har man tagit över i synnerhet offentliga byggnader i tider då byråkratin malt sakta, för att efter noggrann planering och genomtänkta gentrifieringsprocesser fått trygga hyresgäster
i form av just offentlig verksamhet.

Just därför är nog också umebornas inställning till Baltic­gruppen uppdelad i så tydliga läger; å ena sidan hyllningskör, å andra sidan nidbild av den onde kapitalisten. Positionen bolaget intagit är, vare sig man ställer sig positiv eller kritisk, utan tvivel den av en väl etablerad maktfaktor kapabel att till och från styra kommunens agerande.

De enorma mängder offentliga resurser som årligen pum­ pas in i Balticgruppen via gemensamma projekt och hyreskon­ trakt har vid tidpunkter, som i samband med biblioteksflytten, väckt omfattande protester. Men många hyllar också Krister Olsson för insatser mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och för hans ständiga risktagande i tillväxtens tjänst.

Säkert är emellertid att umeborna kan vänta sig att stadens utveckling även de följande decennierna kommer att styras
lika mycket från den X­märkta byggnaden vid älvens strand som från Stadshuset. I det växande Umeå planera nya förtätningsplaner kring Universitetsom­rådet, och var man än kollar, är Balticgruppen med på tåget.

Sökandet efter stadens släta platser

ffb

Mitt i den urbana terrängen, dolt bakom täta träd och buskar, höjer sig ett litet berg vars utsikt bjuder vyer över stadens glastorn. Detta rum, denna plats var en gång i tiden ändamålsenligt planerad efter behov, men tycks ha fallit i glömska med årens lopp. I alla fall ur den konstituerade maktens blickfång.
Under sensommarnätterna dånar den kreativa glädjen, gemenskapen, det oförutsägbara och oplanerbara mellan björkarnas löv.
På denna typ av släta stenhäll bildar fallande regndroppar fria, öppna flöden utan tydliga uppsamlingsplatser, utan synbar kontrollerbarhet.
Och staden är full av släta stenhällar likt denna. Vissa, aldrig någonsin planerade eller inordnade. Andra; förlorade i sitt syfte just i denna tid, likt just detta partikulära rum. Stadens konstituerande krafter vandrar sökande, nomadiskt, efter nya släta stenhällar där regndropparna fritt kan falla, där flödena är öppna. Letandes efter de släta rummen.

Staden, så som den framträder vid första anblick på en karta, är en uppsättning räfflade stenhällar. Den fångar upp de fallande regndropparna i kvantitativt mätbara fåror; överblickbara, utstuderade, bestämda. Jakten på den urbana kapitalackumulationen är en ständig räffling av släta rum. En direkt parasitär aktivitet vars själva krav på struktur ständigt bryter ner de fria flödena som utgör förutsättningen för dess existens. Ett stängsel runt en allmänning, vars kreativa skapande bygger just på avsaknaden av inhägnad.

Här, i spänningsfältet mellan de släta och de räfflade rummen, fångas den postfordistiska stadens paradoxala existensvillkor. Dess invånares nomadiska tillvaro. Ständigt i jagande efter nya släta ytor, där regndropparna fritt tillåts falla.

Motståndet – denna livsuppehållande vägran. Denna, den urbana nomadens längtan, efter exodus. Hela det sociala och ekonomiska framåtskridandets kärna. Hur artikuleras det i en tid då hela samhället blivit fabrik? Då livet som sådant bortom tidsstudiemannens mätförmåga gjorts värdeskapande? Processer av förfrämligande inför tanken, kreativiteten, känslorna, som allt hårdare exploateras i jakt på ekonomisk expansion. Att maska eller obstruera produktionen i ett samhälle som blivit fabrik är att söka kontrollen över självet, över förflyktigandet. En mikroskopisk slät beståndsdel av den annars så räfflade stenhällen. Någonstans att vänta in motståndets kollektiviserade form – upproret – och den gemensamma utvandringen till en tid, ett rum som inte längre räfflas. Den urbana nomaden, entreprenörens kritiske kusin. Ständigt sökande.
Kanske går det att hitta en väl dold grotta, i brist på en verklig utsida? Individuellt lite mindre exploaterad, lite mindre förfrämligad. Men precis som den maskande fabriksarbetaren vid sitt löpande band; ständigt tyngd av ensamheten i sin handling. Vad är värdet i det perfekta gömstället, utan någon att dela det med? Och ingen är fri, förrän alla är fria.

De samtidskorrekta granitplattorna, den putsade fasaden. Tillrättalagda, som för att skydda från allt som signalerar mänsklighet. Vad gömmer sig bakom den perfekta ytan för den som försöker snegla genom sprickorna som bildats?
Är det inte nästan som om det som i objektiv form är mest synliggjort, som subjekt tycks befinna sig längst från kärnan, längst ute.
I en värdelös skog, där marken gömmer bly, ges det med misstänksamhet plats. Eller i en gammal rutten träkåk på tvetydliga juridiska grunder. Utanför stadens urbana gränser, där problemen blir någon annans. Osynliga.

Och varje nytt glastorn som höjer sig mot skyarna. En stängd teater. Ett bortträngt musikhus. De fattiga som försvunnit någon annanstans. Nomaderna som sökt sig vidare till ödelagda och oupptäckta rum. För stunden släta, med öppna horisonter och nya temporära gemenskaper. Men inte här, mitt i. Där fasaden snarare är att betrakta som kuliss. Där portarna är låsta. Där vissa bor på taken, skyddade från gatans oförutsägbara rörelser.

Detta är ingen rustik tysk hamnstad i miniatyr. Inte heller någon autentisk Medelhavsby. Tillståndsenhet, nya kameror, förutsägbarhet, miljöskyddsombud, nolltolerans, skötsamhetsideal. En rädsla så mycket starkare än drömmen om de europeiska kulturmetropolernas statistik över bokade gästnätter. Skriv absolut inget på väggen, så att någon annan får veta hur du har det.

——————–
Ursprungligen publicerade som textbidrag till Fellesskapsprosjektet å Fortette Byens (FFB) utställning på bildmuseet i Umeå i september 2014. Publiceras av Bildmuseet i förlängd version som katalogtext i början av 2015.