Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Baksidan som var någon annans framsida

Gentrifiering är inte en synonym till stadsutveckling i allmänhet. Inte heller är dess motsats varken status quo eller förfall.
Begreppet gentrifiering kommer från engelskans ”gentry”, ungefär ”fint folk”. Det är ett ord som beskriver en specifik typ av stadsutveckling vars inneboende effekt är att människor trängs bort från sina hem, lokaler och platser de använder.
Det finns starka skäl att lägga det här ordet på minnet.

Det framstår nämligen i vår tid vara grundläggande för att vi ska kunna begreppsliggöra de förändringar som pågår i våra städer, men framförallt, för att vi ska förstå vad alternativen skulle kunna vara.
Stadsutveckling i form av gentrifiering sker ofta förklädd i ett språk som får oss att uppleva den som ett allmänintresse, trots att dess stora vinnare egentligen är specifika aktörer såsom byggbolag, fastighetsägare och konsultbyråer.
Man använder ord som trygghet, attraktivitet, tillgänglighet och hållbarhet, och implicerar ofta samtidigt att platsen i dess tidigare form skulle sakna just dessa kvalitéer.

När dagens gentrifierande stadsutveckling genomdrivs blir det därför viktigt att hela tiden ställa en serie frågor: För vem var denna plats otillgänglig, och för vem sägs den nu tillgängliggöras? Ur vems synvinkel var bostadskvarteret ohållbart, och för vem blir det efter renoveringen hållbart? Kände sig någon verkligen otrygg här innan, vem gjorde i sådana fall det, och vem riskerar att bli otrygg med den förändring som nu sker?

I Umeå kan vi låta omvandlingen av det område som kallas ”staden mellan broarna” fungera som ett pedagogiskt exempel. Platsen präglades innan den nyligen genomförda omdaningen av ett pulserande stadsliv som på ett ganska tydligt vis bar korrelation till stadens lokalisering i Övre Norrland. Här låg till exempel en park kallad ”Trädgård i Norr”, temporärt uppförd till bomässan 1987, men senare permanentad eftersom befolkningen tyckte om den så mycket. Den här parken var på sommarhalvåret fylld av människor men användes med viss tonvikt av ungdomar och socialt utslagna eftersom dess lummiga gestaltning bröt insynen från omkringliggande platser.

Bredvid parken låg längs älvskajen en stor parkering. Den tjänade minst sagt sitt ändamål som stadskärnans ankomstpunkt för stora grupper invånare i en kommun med stora geografiska avstånd för vissa. Än mer intressant användes emellertid parkeringen med kontinuitet över årtionden som social mötesplats för olika motoranknutna subkulturer; MC-sällskap, bilburen ungdom, veteranbilsträffar.

I området fanns också ett kluster av andra slags kulturverksamheter. Här låg redan då restaurangbåtar. Här låg, och ligger än så länge, Hamnmagasinet – ett ungdomshus som startades som ett ideellt initiativ men numer drivs som ungdomsgård i kommunal regi. Här låg det föreningsdrivna musikhuset Verket. Och här fanns tidigare en rad andra kulturverksamheter inkvarterade i det gamla tullmagasinet.

Om man tittar på beskrivningarna kring platsens omdaning träder dock en helt annan bild fram. I dessa beskrivs Umeå vid tidpunkten vara ”vänt bort från älven” och därmed benämndes denna plats som en baksida. Häri retuscheras konsekvent också alla de specifika sociala- och kulturella funktioner platsen hade bort. Den kallas istället allmänt för en ”trafikplats”.
Den nya gestaltningen av området gjordes i tät samverkan med ett dominerande fastighetsbolag. Denna privata aktör hade också i allra högsta grad en stark röst rörande utformningen av miljöerna.*

Staden skulle nu ”vändas mot älven”. Området skulle göras ”attraktivt” och ”tryggt”.

Man kan personligen såklart föredra den nya funktionen, och uppleva att den ur ens egen synvinkel bidrar med de nämnda kvalitéerna.

Det ändrar dock inte det faktum att dessa ord här tjänat specifika intressen, representerar en viss blick, och riktat sig till en viss målgrupp. För likväl som platsen nu blivit en tillgänglig framsida för några, så har den utan dialog eller synliggörande fråntagits andra. Det är bland annat förklaringen till att vi idag vid Järnvägsstationen, på andra sidan centrum, ser mycket av den aktivitet som tidigare ägde rum på denna plats.

Men mer konkret. Vad är gentrifiering? Den skotske kulturgeografen Neil Smith menar att det handlar om något som han kallar för räntegap.

Ett räntegap kan sägas beskriva skillnaden mellan det värde en fastighetsägare kan få ut av en bit marks nuvarande användning, kontra det högsta värde hen skulle få ut om marken användes på dess potentiellt mest lönsamma vis.
Detta påverkar också offentliga rum, eftersom dess utformning tenderar att bidra till de omkringliggande fastigheternas marknadsvärde.

Återigen. Genom att förklä den här specifika formen av stadsutveckling som ett allmänintresse osynliggörs faktumet att den politik som idag förverkligas i hög grad syftar till att gynna kapitalägarnas intresse vilket är att tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt mark- och fastighetsägande. Här osynliggörs också att detta intresse ofta står i konflikt med andra delar av befolkningens behov, begär och tillgång till specifika rum.

Gentrifiering är inte en ”naturlig” utveckling. Gentrifiering är inte heller det enda sättet att utveckla städer. Gentrifiering är en utveckling som tjänar vissa särintressen.

Det är stadsutveckling som enligt omfattande erfarenhet och forskning skapar rumslig bortträngning.
Lyft blicken. Vem hängde i den där parken vid älven tidigare? Var tog de vägen? Eller ungdomarna på parkeringen som bygger gemenskap kring motorintresse. Var är de idag? Hyresgästerna vars bostäder revs och ersattes med lyxigare takradhus? Bor de kvar?

Hur ser en stadsutveckling ut som aktivt tillvaratar deras intressen?
Vilka verktyg behövs i den kommunala planeringen för att de, och alla andra stadsbor, ska ha ett faktiskt demokratiskt inflytande över förändringen?

Låt oss konstatera en sak.

Gentrifieringens motsats är inte avveckling eller status quo. Dess motsats är demokratisk stadsplanering med tydliggjorda ansatser att omfördela resurser från de rika, till de fattiga.

Litteratur i ämnet:
Catharina Thörn & Helena Holgersson –Gentrifiering (Studentlitteratur förlag, 2014)
Neil Smith –The New Urban Frontier (Routledge, 1996)
Olika författare – Rätt att bo kvar: en handbok i organisering mot hyreshöjningar och gentrifiering (Koloni förlag, 2016)

————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 8/10-2016.