Nya Vasaplan i kollision med våra invanda reflexer

vasaplanVasaplan är i konkurrens med Rådhustorget troligen Umeås viktigaste offentliga rum. Bebyggelseutvecklingen kring gatan är till stor del ett resultat av beslutet i början av 70-talet att på denna plats förlägga kollektivtrafikens nav. Det då upprättade busstorget var vid tidpunkten omgivet av kvarter med ojämn täthet och mestadels träkåkar. Politikerna, byggherrarna, planerarna, arkitekterna var också milt sagt oförsonliga i lösningarna för att hantera de växande människoströmmar som med busshållplatsernas tillkomst anhopades. Mycket jämnades med marken.

Med moderniseringen tillägnades sedan A-läge åt nya lokaler för betydande offentliga institutioner som stadsbiblioteket (Qvarnström & Valler, 1985) och Folkets hus (Qvarnström & Burman, 1986) varpå gallerior, parkeringshus och hotell trycktes in efter bästa förmåga.

Parallellt med detta kom även själva busstorget att omdanas under stadsarkitekt Hans Åkerlinds försyn. Kring ett brett körfält anlades på vardera sidan hållplatser med egensinnigt gestaltade väderskydd (Nelson & Lidén, 1986). Med uppvärmda sittbänkar i nästan omslutna rum prioriterades att skydda brukarna från det subarktiska klimatet. Bredvid väderskydden anordnades också björkplanteringar inom noggrant uppmätta stenmurar, placerade för att kunna fungera som spontana sittplatser.

Vasaplan är ett utmärkt kondenserat exempel på den svenska modernismens förtjänster och tillkortakommanden uppfört i dess sista andetag. Som planeringsregim framhärdad i symbios med en uttalad ambition att utjämna klassklyftor resulterade den, rent mätbart, i att folkflertalet fick det bättre och blev mer jämlika sinsemellan.

Det kan vara värt att påminna om att institutions- kontors- och handelspräglade centrum utgjorde en del i den funktionsseparering som även innefattade storskaliga bostadsprojekt i städernas utkanter vilka motade tillbaka bostadsbrist, trångboddhet och armod med hög standard till överkomliga priser, samtidigt som offentliga funktioner också ofta gavs prioritet i fördelaktiga lägen.

Men synsätten präglades också av reduktionism. Att man ofta betraktat äldre bebyggelse och till den kopplade känslor av identitet som ett reaktionärt tankegods som det nya skulle svepa undan var otvivelaktigt ett förenklat synsätt. På samma sätt underskattades frågor om delaktighet, vilket märktes i oförmågan att hantera den alienation som många skulle uppleva inför stadsmiljöerna.

Sådana insikter hade i slutet av 80-talet börjat bli tongivande också hos delar av de yrkeskårer som gestaltade miljöer. Om Vasaplan exemplifierade modernismen märktes detta redan något år senare tydligt med rivningen av biografen Odeon (Sundberg, 1938) som skulle lämna plats för ett höghushotell (FFNS Åsbjer, 1991).

En utbredd lokal upprördhet fick då uppbackning av framträdande arkitekter som bestred att städer skulle fortsätta likriktas i samma mall. De argumenterade för att man istället skulle identifiera, bejaka samt kultivera specifika lokala förhållanden och karaktärsdrag. Med tiden kom den hållningen också att inarbetas i kommunala planeringsdokument.

Just Vasaplan och dess väderskydd skulle senare pekas ut som betydande för stadens identitet. För mig, som lokalodlad 80-talist, framstår denna åsikt mer som sunt förnuft, eftersom få andra gestaltningar skulle kunna konkurrera om vad som för oss kännetecknat ett ”hemma”.

Men redan på 2010-talet skulle dessa synsätt komma att motas tillbaka. Detta faktum förefaller i viss mån paradoxalt, då nyplaneringen startades av en kulturhuvudstadstitel som i mycket vunnits genom framhållandet av Umeås lokala särart. När en ny fördjupad översiktsplan för centrum gick ut på samråd 2010 argumenterades också enligt kritiken i polemik mot skrytbyggen och utplåning av det identitetsbärande. Men i den reviderade handling som antogs året därpå hade andemeningen drastiskt förändrats, delvis till sin motsats.

Så kom 2010-talets stadsomvandling, och i synnerhet i de offentliga rummen, att präglas av en återgång där många identitetsbärande gestaltningar åter rensades bort för att ersättas av de för stunden rådande trenderna. Men istället för att ge merparten av medborgarna materiellt bättre förhållanden underblåstes nu en regim av ökande ojämlikhet. Om fördelaktiga lägen på 80-talet togs i anspråk för offentliga ytor, var 10-talets riktning i hög grad ställd mot privatisering och vinstmaximering. Om än diffust uttalat har det primära målet för offentliga rum varit en omställning i fas med fastighetsinvesteringar samt att iscensätta en ”attraktiv” aura för turister och välbeställda potentiella inflyttare. För detta har de senaste tio åren, bara i centrum, investerats ett antal hundra miljoner skattekronor.

Med Vasaplan var det platsspecifika motivet att planera för en långsiktigt beräknad tillväxt i bussåkandet. Med en i underlagen knappast stringent bevisföring, kom sedan de identitetsbärande kurerna, som så sent som 2014 i kommunens egen byggnadsordning förklarats ha ett stort bevarandevärde, att rensas bort utan större debatt om möjliga implikationer gentemot sådana riktlinjer. För den som sett den röda tråden i omvandlingen ligger det nära till hands att foga in detta i ambitionen att gynna konsumtionsbeteenden, exempelvis som att ge mer trottoarutrymme åt uteserveringar.

Så tillkom beslutet att omlägga hållplatserna till en refug i gatans mitt, och där placera en 160 meter lång konstruktion i obehandlat trä (Wingårdhs, 2017). Betraktad mot gestaltningsprogrammets riktlinjer (2016), som framhäver att platsen ska präglas av ”öppenhet” och ”orienterbarhet” samt att konstruktionen inte ska ”konkurrera om uppmärksamheten”, framstår godkännandet av lösningen som obegriplig.

Med sin storskalighet slukar den bokstavligen omgivningen och försvårar just orienterbarhet genom att skymma övrig bebyggelse. Än värre är hur den misslyckas i den avgörande funktionen att utgöra ett skydd från väder och vind.

Under det år refugen varit i bruk, om än bara några månader i färdigställd omgivning, förefaller också människors beteenden i verkligheten vara i oenighet med programmets ambition, där ett starkt argument var att lösningen skulle bidra till ökad trafiksäkerhet.

Som daglig kollektivtrafikant har jag själv främst använt platsen i sällskap av barnvagn, vilket också utgjort huvudskälet till frustration.

Refugen har, vid sidan av ingångspunkter i ytterkanterna och i mitten, höga kantstenar. Samtidigt är den så smal att klungor av resenärer inte sällan blockerar för förbipasserande. Tanken var att passerande skulle röra sig över till refugen först i höjd med dess ingångspunkter. I verkligheten rör vi resenärer oss längs refugen och leds därmed, för att komma förbi klungorna, att gena via körfältet. Med barnvagn är den rörelsen knappast optimal. Den är dessutom farlig på en plats där trafiken går i vänstertrafik i krock med invanda reflexer.

Det är tyvärr en växande känsla att det nya helt följer det så ofta kritiserade valet att göra form på bekostnad av funktion. Med alla vettiga lärdomar man kan dra av modernisters tillkortakommanden framstår det symtomatiskt att det i stället är de bästa sidorna som kastats över bord.

Man kan välja att avfärda betraktelsen kring rörelsemönster i detta eller andra offentliga rum som gnäll, och hävda att det väl går till sig med tiden – men då förnekar man också tyngden i den vardagsbetraktelse som så ofta kan göras, av de genvägar som trampas upp över gräsplättar där människor vill tjäna några meter.


Ursprungligen publicerad 2019-01-09 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Platsens själ

I. Flintvägen, Carlslid, Magistervägen, Ålidhems centrum. Ålidhöjd, Växthuset, Universum, Universitetssjukhuset. 8:ans buss tränger sig genom de uppsamlade snömassorna i Umeås östra stadsdelar. Bort från miljonprogrammens fyrkantiga kolosser, och in genom campus- och sjukhusområdets gigantiska institutionsbebyggelse. Hamrinsvägen, Järnvägsgatan, Fabriksgatan. Bussen passerar vidare mellan träkåkarna i det mörker som blandas upp med yrande vita flingor i gatlampornas sken.
Församlingsgården. Sedan sista rödljuset i korsningen med Östra kyrkogatan.

Hållplats F. Dörrarna öppnas och den av kroppar och element uppvärmda luften möter kylan från gatan.
En kortare kö. Tre trappsteg. Sedan fötterna mot Vasaplans blötfärgade trottoar. Fylld av stressade människor på väg i alla riktningar. Själv viker jag naturligt åt vänster. Tar raska steg i riktning mot Rådhusesplanaden, men svänger av en bit innan korsningen. In i den lilla dörren på den stora tegelbyggnadens träbeklädda lågdel vid bussgatans utkant.

Värme.

Tio meter in i lokalen stannar jag vid datorerna där fritt surfande tillåts i tio minuter utan bokning. Kollar diskussionsgruppen ”Umeå Hardcore” på skunk punkt nu. Noterar ansiktena på de sittandes i den angränsande tidningshallen, över dataskärmens kant.
Två gubbar. Mitt uppe i intensiv debatt över insändarsidans innehåll. En tredje några stolar bort som harklar sig och sänder insinuerande blickar kring höjden på sällskapets samtal. Själv inser jag att surftiden börjar rinna ut när en otålig kille som vankat av och an bakom mig kollat mot klockan några gånger för mycket. Loggar ut.
Fortsätter vidare till lokalens andra ände. Entrén ut mot esplanaden. Tar några steg in på ”BC”. Fastnar liksom vid brickstället för att få en överblick över skaran vid kaféborden. Några polare att sno en påtår av?
Ute i entréhallen igen. Stannar kvar snett över rummet vid anslagstavlan. Den här stadens mest ambitiösa utblick över de kommande veckornas utbud av nöje, kultur och politiska händelser.

”Studiecirkel i Marx och Lenin på Röda stjärnan med start onsdag den 11 februari klockan 19.00.”

Fötterna tar vana steg igen. Svänger vidare åt vänster, några meter bortom anslagstavlan. Följer den breda mittgången. Svänger av åt höger en bit fram, och upprepar för tredje gången konsten att stå på precis lagom avstånd för att få överblick över personerna i sofforna nere i hörnet utan att själv bli utstirrad tillbaka. ”Bara en massa gothare och poppare”, tänker jag.

Rundar av gångriktningen och hamnar istället ståendes mellan några hyllor. Följer ryggarna med blicken. Drar ut och bläddrar rastlöst. Stoppar tillbaka. Fastnar en lång stund skummandes genom Emma Goldmans Anarkistiska minnen. Till slut går jag den breda gången tillbaka till entréhallen. Sätter mig ner på en stol och stirrar uttråkat mot affischtavlan. ”Tja!” säger en röst.

II. Jag avskyr de som tog den här platsen ifrån oss. Deras namn är hopklistrade med ilskan inom mig som – trots åren som passerat – aldrig helt tycks klinga av. Det var inte så mycket vad de stal, utan hur och varför det gjordes. Med sådant förakt, sådan arrogans inför våra minnen, känslor och de relationer som vi skapat inom dessa väggar. Det är svårt att förlåta någon som fortfarande inte insett felen i sitt handlande. Som ännu inte bett om vår ursäkt.

III. Men, den här platsen var ingen utopi. Inte ett ställe för såna som oss. Snarare var den en slags fysisk gestaltning av DDR-Sverige i dess fulla prakt. En institution av den självbetraktat goda stat som ombesörjde oss från vagga till grav. I detta specifika fall genom att, på stadens mest attraktiva tomt, bjuda oss invånare fri tillgång till litteraturens skatter.
Här, tänkte sig dåtidens politiker och stadsarkitekter, skulle vi fostras till skötsamma samhällsmedborgare. Symboliskt överblickade av kommunfullmäktigesalens placering en våning upp. Ovan våra huvuden.

IV. Tidningshallen, tidigt tjugohundratal. Iklädd grön tuppkam, röd tröja med hammaren och skäran i stort gult tryck, och en knappnål med Che Guevara på jeansjackan. En gubbe några stolar bort upprepar onda ögat i min riktning. Jag kollar reflexmässigt ner på mina slarvigt knutna kängor.
Ser i ögonvrån hur han blänger allt mer. Tittar till slut upp, och blänger tillbaka ett antal sekunder.

Han harklar sig. En gång. Två gånger.

”Ursäkta…” säger han.
”Öh, ja?” svarar jag.
”Vet du vad den där symbolen du har på tröjan står för?” fortsätter gubben i ett något mästrande tonfall.
”Ja, det står för kommunismen…” försöker jag.

Han rynkar pannan och fäster blicken i mig:
”Men du vet hur många kommunisterna dödade i Ryssland?”
”Jag… jag står inte för det, jag vill att alla ska ha det lika bra…” försöker jag.
”Det är väl en fin tanke, men hur tycker du det gått när folk gjort de där revolutionerna? Stalin var ett monster. Som Hitler. Du har väl hört om Gulag?”

Jag tittar ner på kängorna igen. Ursäktar mig allt medan den till synes ändlösa föreläsningen fortsätter i väg till Kina och Korea, via min knappnål till Fidel Castros Kuba, och vidare till Pol Pot och Enver Hoxha.

I några veckor bär jag tröjan i trots, innan den till slut placeras långt bak i garderoben tillsammans med skammen den kommit att påminna om.

V. Vid den här tidpunkten noterade jag aldrig vad som var på väg att ske. För trots ritualmässigt närmast dagliga vandringar mellan kaféet, tidningshallen, anslagstavlan, ungdomshörnan och vissa specifika hyllrader, fanns jag och min omgivning då inte närvarande i något offentligt samtal. Hade vi varit det, så hade vi i den större av lokaltidningarna kunnat läsa att lobbyister företrädandes näringsliv och centrumhandel, var rejält irriterade över just denna byggnads innehåll och funktion.

”Den här fastigheten har en död fasad mot gatan”, klagade de. ”Den blockerar shoppingflödena.” Ett försiktigt förslag följde några stycken senare: ”Tänk om man kunde flytta den här verksamheten ner till kajen, där den gör mindre skada?”

VI.
Vinterhalvår, ett textmeddelande:
”Tja vi ses på bibblan utanför bc klockan två?”

Sommarhalvår, ett textmeddelande:
”Mötas upp på Apberget efter skolan?”

VII. Det offentliga rummets, för mig, kanske mest essentiella funktion är att synliggöra verkligheten för oss. Det ska, så att säga, uppmana oss att mingla och interagera bortom de ekonomiska, åldersmässiga och kulturella barriärer som detta samhälle separerar oss i. Det särskiljande som grumlar vår klarsynthet inför sakernas tillstånd.
På dessa platser är vi för en kort stund, åtminstone i teorin, lika. Vi befinner oss där i relation till samma rättigheter och skyldigheter.

Och den här byggnaden var åtminstone delvis ett sådant rum. Närmast oundviklig och oumbärlig genom dess geografiska placering. Med sin öppenhet och värme; en naturlig dragningskraft bort från väder och vind i detta under stora delar av året karga klimat. Inom dess väggar trädde stadens varande naket fram. Alkisar, småbarnsmorsor, hemlösa, nyanlända migranter, skoltrötta ungdomar och pensionärer sammanpressade i en friktionsartad röra.

Här såg vi åtminstone varandra. Här lyssnade vi, mer eller mindre aktivt, till varandras vardagliga sorl. I bästa fall växlades här också ord emellan oss. Skapandes frön till gemensamhet.

VIII. Jag går ut genom arbetsplatsens dörr på Ridvägen, Väst på stan. Sneddar genom den lilla parken. Väntar trött på att trafikljuset, som aldrig tycks vilja mig väl, ska slå över vid Västra esplanaden. Går i mina egna fotspår längs med centrumfyrkantens gator i riktning mot kollektivtrafikens nav.

In genom skjutdörrarna i den stora tegelbyggnaden. Vidare genom tidningshallen. Höjer blicken och tittar på den digitala busstavlan. Tjugo minuter… Inga polare inom synhåll.

Går in och ögnar hyllorna med den politiska facklitteratur jag borde läst, men aldrig gjort ansatsen att närma mig. Plockar ut Naomi Kleins Chockdoktrinen. Fortsätter med blicken tills den träffar en röd bok med titeln Syndikalismen, skriven av någon man jag för länge sedan glömt namnet på.

Bara fem minuter kvar. Snabbt förbi lånedisken. Springer ut i mörkret som lagt sig över Vasaplan. ”En ungdom”, säger jag till chauffören, innan bussen börjar stånka österut genom staden.

IX. I mitten av nollnoll-talet ansöker Umeå om titeln som ”Europas kulturhuvudstad”. ”Skrattretande”, tänkte vi inledningsvis, utan att egentligen ha en aning om vad denna för oss okända utmärkelse förpliktigade.
Vilka var dessa politiker och pärmbärare att plötsligt börja skryta om det lokala kulturlivets rika bredd? De som alltid önskat att vi skulle klippa oss och skaffa ett jobb. Gråa byråkrater rädda för alla uttryck som sker bortom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbunds formpress.

Plötsligt babblar de om ”öppen källkod” och ”medskapande”. Begrepp vars innebörd för oss utgör fullständig kollisionskurs med den assimilationens våta filt som varit kännetecknande för den här stadens kulturpolitik de föregående årtiondena. Allt det som kvävts ska nu lyftas fram i de glänsande broschyrerna. Samer, punkare, fria teatergrupper. ”Umeå har alltid satsat på sitt kulturliv”, sa en särskilt självgod politiker till nyhetsreportrarna med påklistrat säljleende.

Men det är snudd på omöjligt att uppfatta ett epokskifte när man befinner sig precis i dess begynnelse. Fast i vanans makt att bekämpa de gamla metoderna blir vi lätt blinda inför problematiken i den nya maktutövning som plötsligt träder fram. Inte sällan ser det ut som en öppning, när det vi i själva verket uppfattar bara är sekunden innan dörren åter smäller igen från en ny riktning.

X. I april tjugohundraåtta ockuperas en tidigare kommunägd byggnad vid kajen, sedan några år såld och spekulativt kallställd av den nya fastighetsägaren.

Dialogmöte, kulturförvaltningens lokaler i bibliotekshuset.
Närvarande: Tre husockupanter, en ordförande i kulturnämnden, en kulturchef.

”Jaha, så ni har ockuperat ett hus?” säger kulturchefen med ett leende.
”Ni ska veta, att det gjorde minsann jag också när jag var ung”, skrockade en likaledes leende kulturnämndsordförande.

”Alltså, vi tycker att det behövs ett fristående allaktivitetshus i den här stan. Och vi är lite less för vi har försökt snacka med er på kommunen, men ni har inte verkat speciellt intresserade… Så därför ockuperade vi så att frågan skulle bli synlig”, försöker en av ockupanterna.

”Men vilka är Ni? Och varför duger inte de ställen som redan finns?” fortsätter kulturchefen.
”Vi kommer från ganska olika håll. Vissa håller på med punk och annan musik, andra med teater, några är med och gör mötesplatser för veganer. Det är massa olika folk…” säger en annan ockupant.

Den första ockupanten fyller i:
”Vi vill skapa något nytt. Där människor från olika håll kan samlas och göra något som får typ synergieffekter bortom de enskilda verksamheterna… Vi gillar inte heller den här åldersuppdelningen, vi är inte bara ungdomar. Och så vill vi att det ska vara styrt av de som är i huset!”

”Ja, det är ju en spännande idé”, säger kulturchefen och fortsätter, ”men det fungerar inte riktigt så om ni ska få stöd av oss på kommunen. Ni måste vara en registrerad förening med medlemsregister. Så vi kan förhandla om en lokal med er utifrån hur många ni är.”

XI. Tidskriftsvåningen, våren tjugohundratio.
”Jag har hört att de tänker flytta biblioteket…” säger den ene.
”Ja, man har ju hört… men är du säker på det?” svarar den andre.

En tredje, vid bordet bredvid bryter plötsligt in:
”Så är det. Jag har pratat med en person som har insyn. Det har just gjorts en rapport som diskuterar en flytt ner till kajen.”

”Men finns det verkligen majoritet för det där?” försöker den andre.
”Jamen, du vet hur det är!” svarar den första och slår ut med händerna.

XII. Min relation till det här biblioteket kan bara beskrivas med det ambivalenta ordvalet hatkärlek. Å ena sidan en given navigationspunkt i min vardag, år ut och år in. Å andra sidan en tydlig representation för en stelbent förmyndarstat, med alla dess idéer om maktutövning ovanifrån och medborgerliga plikter knutna till en mekanisk produktionsordning. I dess väsen finns både trygghet och förfrämligandets tristess, som oskiljbara sidor av samma mynt.

Och jag älskar den som social mötesplats. Men jag hatar hur obetydligt mitt inflytande över utvecklingen av dess form är, i relation till den tid jag tillbringar där. Jag älskar faktumet att vi här får låna böcker, bortom de konsumentrelationer vari allt runt omkring oss successivt inordnas.

Jag vill inte vara medborgare. Jag önskar i gemensamhet vara såväl aktiv delägare, som deltagare.

Minst av allt vill jag emellertid vara något som existerar på andra sidan detta trebenta spektrum: En, i ökande grad informationsproducerande, kund.

XIII. I slutet av 1990-talet beslutade den här kommunen sig för att man inte längre skulle äga fastigheter i vilka man inte huserade ”kommunal verksamhet”. I tidsandans fundamentalism växte en stark tro på att enskilda privata aktörer var bättre lämpade än det offentliga i att tillvarata utvecklingsmöjligheter. Kortsiktig snabbhet och flexibilitet värderades högt, liksom tillfälliga tillskott att fylla upp budgethål med. Och risker med förskjuten makt avfärdades i handvändningar med dogmer som hävdade att vinsterna skulle sippra neråt genom klassamhällets skiktningar.

Den konkreta innebörden av detta nätta besked är mycket enkel. När kommunala byggnader, av ett eller annat skäl står utan offentlig hyresgäst, tenderade de härifrån att snabbt säljas ut till privata fastighetsföretag. Inte sällan med effekten att kommunen några år senare, när verksamhetsbehoven åter växt till sig på en viss plats, tvingas hyra in sig igen i de byggnader man precis sålt.

Och i takt med att kommunens mark- och fastighetsägande makt började avta, så började även rollen som övergripande planerare över staden avyttras till de som köpt sig växande inflytande.

XIV. En morgon bland andra, i slutet av augusti tjugohundratio, står det i tidningen att en privat fastighetsägare – som sedan 2003 innehar ett samarbetsavtal med kommunen gällande kajområdets framtida utveckling – vill uppföra en enorm byggnad på platsen. En vit, ovanifrån S-formad fastighet med tillhörande skyskrapa.

Fastighetsägaren och den från Norge influgne stjärnarkitekten kallar komplexet för en ”Kulturväv”. Den bärande tanken är att väva samman offentliga kulturytor med det kommersiella: Hotell, fina krogar, lyxbutiker, konferensytor.

Men trots att offentliga verksamhetsytor är bärande för projektets idé, finns vid tidpunkten ännu inga officiella beslut om kommunal inblandning i denna specifika skapelse. Inga tydliga besked om vilka verksamheter som här ska inkvarteras. Vid presskonferensen deltar styrande politiker inte som presentatörer, utan som åskådare.

Tre veckor senare ska val till fullmäktige hållas. Kommunalt deltagande i vad som kostnadsmässigt vore en lokalhistoriskt monumental, och samtidigt spekulativ, investering är en känslig fråga. Och över partispektrumet är otydlighet, mer eller mindre, ett ledord när en hållning i sakfrågan ombeds klargöras.

XV. ”Snøhetta presenterade ju en hel ideologi kring hur kulturen ska vävas ihop med andra verksamheter”, säger den ledande folkpartistiske politikern om arkitektens presentation.
Jag tänker att det stämmer. Att den förändring som här på allvar inleds, för att senare bli förhärskande i alla projekt som söker omforma stadsrummet, representerar just en tydlig ideologi. En idé som gör gällande att det gemensamma – de offentliga rummen, kulturen, språket – nu har som primär funktion att skapa ekonomisk vinning för den enskilde besuttne. Dess uppgift blir att vägleda och locka människor till maximal konsumtion.

XVI. Tidningshallen, september tjugohundratio.
”Har du sett skissen för det nya kulturhuset?” säger den ene.
”Ja, herregud, det ser ju ut som en strandad finlandsfärja!” svarar den andre.

XVII. Tre dagar före julafton, tre månader efter kommunvalet, samlas kommunstyrelsens näringslivs- och planeringsutskott till möte. De närvarande beslutar enhälligt att Umeå Kommun ska bilda ett aktiebolag delägt tillsammans med en enskild fastighetsägare, i syfte att uppföra ett ”Kulturmötenas centrum” i kvarteret Heimdal vid kajen. Byggnationen beräknas kosta 650–700 miljoner kronor, med en årshyra för de kommunala delarna på cirka 54 miljoner kronor.

Den bärande delen i denna nya byggnad ska vara ett ”nytt” stadsbibliotek, som politikerna väljer att uttrycka det.

XVIII. ”Lennart Holmlund styr och ställer – Krister Olssons ord som gäller.” ”Vad ska vi göra? Stoppa flytten!” Talkörerna ekar mellan husfasaderna längs med Kungsgatan denna soliga majdag.
Längst fram i tåget, en grupp bärandes på stora sköldar i bokform.
Roald Dahls Herr och Fru slusk, Sapfos Dikter, J.K. Rowlings Harry Potter och den vises sten. Själv bär jag Machiavellis Fursten. Svart text, mot röd bakgrund.

XIX. Det är vanligtvis så, att en strid om plats låter sig artikuleras i vad som enkelt låter sig benämnas. Vad som går att forma till konkreta argument. Arkitektonisk utformning. Volymer. Individers passager, digitalt loggade av sensorer. Statistik, av alla dess slag. Och Avstånd.
Men hur sätter man ord på den själ som kan bebo ett rum? Den som svårligen kategoriseras, men som i det yttersta är upphovet till den känslomässiga anknytning vi här känner? Den kraft som inför hotet om tillintetgörande frigörs från sin institutionaliserade tyngd. Väller i formen av uppror.

XX. Magasinen har börjat tömmas i allt raskare takt.
Bibliotekarier beordrade att riva böcker itu. Fylla container efter container i anslutning till bokbussens garage. Tiotusentals litterära verk, bortom de sedvanliga gallringarna, som lämnar sina hem, för att aldrig läsas igen. Lastbil efter lastbil. Månad efter månad.
Ut genom porten på Nygatan. Med Dåvamyrans kraftvärmeverk som slutdestination.
”Om allt inte ryms” är namnet på den rapport som torrt och byråkratiskt rationaliserar vad som tvunget måste göras. När det visat sig att samlingarna inte får plats. När det framkommer att de nya lokalerna, i vilka biblioteket skulle ha plats att växa i takt med staden, i själva verket är trängre än de som var.
Två år av kommunalt sanktionerade bokbål. Under förevändningen av en historisk satsning på kulturen.

XXI. Men det är inte böckerna jag sörjer, under de sista årens vandringar i det bibliotek som idag inte längre finns. Mina gravljus tänds för de relationer som under årtionden givits liv i dynamiken inom dessa väggar. De inom vilka jag känt mig som en del av ett ”vi”, i just den här staden.

XXII. Den byggnad, som samtidigt byggts upp vid kajen av mina och andras händer, är ett hus utan själ. För dess syfte är inte att tillgängliggöra rum i vilka gemensamheten frodas. Den är offentlig-privat, istället för offentlig-gemensam.
Och kärlek skapas inte bara genom tidens gång. Desto oftare odlas istället förfrämligandet, bitterheten. Reaktioner på en samvaro där vi separerats som konkurrenter. Medierade i våra relationer av pengarnas makt.

XXIII. Hissen i Väven, våren tjugohundrafemton.
Den för mig främmande personen bryter plötsligt tystnaden:
”Det här huset är ju helt obegripligt, man hittar ju ingenstans.”
”Nä, det är lite svårt…” svarar jag.
”Det är för att titta på, inte att vara i”, muttrar hon, innan dörrarna öppnas och våra vägar skiljs åt.

XXIV. Vart flydde själen, den dag det gamla biblioteket ekade tomt, innanför svarta dammiga rutor?

Kanske spreds den ut, i väntan på nya rum att bebo? Men sorgen i mig, säger att något specifikt ändå gått förintat.

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.

Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.