Innan stenöknen – en oas

dungen

UMEÅ. Marken är fortfarande relativt snötäckt denna dag i slutet av mars, när två ungar kommer ut från fritidsgården vid Ålidhems centrum. De blir bestörta när de ser att arbeta­re börjat såga ner träden i den skogsdunge som ligger just där – mitt i det nybyggda miljon­programsområdet. ”Sluta såga ner våra klätterträd” skriker de samtidigt som arbetarna överö­ses med snöbollar. En av arbe­tarna kan inte behålla lugnet utan ger sig på en 13-­årig pojke.

Dagen efter har ryktet spridit sig. Skogsdungen ska bort för att lämna plats åt en högstadie­skola. Ett par hundra barn och ungdomar har samlats på plat­sen när arbetarna återvänder för att fortsätta avverkningen. Av de redan nerhuggna träden har de byggt barrikader, fast beslutade att ockupera platsen. Samtidigt går telefonerna var­ma mellan lägenheterna i kvar­teren. Många har velat att sko­lan skulle byggas i ytterkanten av området så att dungen kunde bevaras, men dittills har främst ett antal idrotts-­, kvarters-­ och fritidsföreningar yttrat sig. Denna kväll, den 24 mars 1977, går 400 Ålidhemsbor i ett de­ monstrationståg sjungandes: ”Nu får det vara nog, vi vill ha kvar våran skog”.

Under dagarna som följer tar de­batten fart. Lokaltidningarna fylls till bredden med artiklar och insändare. Allt fler Ålid­hemsbor tycks ansluta sig till motståndet och dess idé om en alternativ skolplacering, samti­digt som dungenockupationen alltjämt fortsätter.

Den 30 mars går telefonked­jorna mellan husen än en gång. Ryktet har spridit sig att ett hundratal poliser börjat förbereda en rensning av dungen för att arbetet ska kunna fortsätta. De boende föregår dem. Tidigt på morgonen har hundratals personer samlats på platsen, polisen tvingas avstyra. Kom­munens politiker och tjänste­män börjar bli allt mer frustre­rade. I ett försök att, som man uttrycker det – ”stoppa buslivet i stadsdelen”, stänger man cent­rum under kvällar och helger. Stämningen piskas upp ytterli­gare.

Ännu ett demonstrationståg vandrar mellan husen i stadsdelen. Tidningarna är fortsatt proppade med insändare från boende. Den femte april skri­ver signaturen ”lycklig ocku­pant”:
”Lycka. Det är vad jag kän­ner i dag. Här på Ålidhem har börjat sprida sig en anda av ge­menskap och samhörighet som aldrig känts förut. Man har bör­jat heja på folk. Man stannar till och pratar en stund med dem som tidigare var helt okända ansikten. […] Livet på Ålidhem har blivit rikare”.

En vecka senare anfaller polisen ockupanterna i dungen med fullt slagsmål som följd. Ett tret­tiotal personer grips och kra­vallstaket sätts upp runt områ­det.

Dagen efter följer den dittills största polisinsatsen i Norr­lands historia. Nästan 300 po­liser har kallats in från hela Norrlandskusten. ”Ju fler po­liser, desto mindre våld”, för­klarar ledningen för Väs­terbottens Folkblad.

De timmar som föl­jer ska gå till histo­rien som ”kravaller­na på Ålidhem”. Ett femtiotal grips, varav flera minderåriga. En polis får tänderna utslag­na i tumultet. Den flera veckor långa ockupationen av dungen, och kampen för boendeinflytan­de över stadsdelens utveckling har nått vägs ände. Avverkning­en kan återupptas.

Samma kväll går 5 000 perso­ner i ett demonstrationståg un­der slagord som ”Skogsprakt – inte polismakt”. Polisen och politikerna skjuter ansvaret för den våldsamma utveckling­en emellan sig. Det pratas om inresta yrkesdemonstranter som orsakat händelseutveck­lingen.

Dagens Nyheter ska en tid senare försöka reda ut vad det egent­ligen var som hän­de de där veckorna på Ålidhem. En opinions­undersökning visar att cir­ka 80 procent av invånarna var emot att dungen revs och före­ drog en alternativ placering av skolan. Bland de gripna under kravallerna visade sig 27 av 33 vara skrivna på Ålidhem, fem i övriga Umeå och en i Göteborg. Av de som satt i den så kal­lade ”ockupationskommittén” som bildats på uppdrag av de boende vid ett stormöte med 1 500 deltagare just efter kra­vallerna hade majoriteten helt vanliga yrken. De var pappersbruksarbetare, förskollärare, vårdbiträde, sjuksköterska, ko­ pist, psykolog och så vidare.

När man i dag strosar mellan tegelstensbyggnaderna på det lummiga och skogsomringade Ålidhem, är det kanske svårt att förstå varför en hel stads­del reste sig mot avverkningen av en skogsdunge. Bilden av det nybyggda miljonprogrammets kala arkitektur med asfaltera­de innergårdar har tynat. Lika­ så de sociala problemen, som i alla fall delvis flyttats till andra stadsdelar. Ålidhems innergår­dar har blivit gröna lungor. Ofta framtvingade av de självständi­ga kvartersråd som växte fram i vart och vartannat kvarter ef­ter dungenockupationen. Till skolan, som till slut byggdes på platsen, sökte sig engagerade pedagoger just på grund av den debatt konflikten skapat. Det satsades resurser. När bostadsområdet Ersboda byggdes försökte i alla fall poli­tikerna förebygga en liknande utveckling genom att initiera boende långt tidigare i planer­ingsprocessen.

I dag står emellertid högsta­dieskolan med tegelväggar och blå träpaneler med brunvita moln, på Ålidhem, till stora delar tom. Verksamheten har se­dan några år flyttats till en ny­byggd F­9-skola på föredetta Kolbäcksskolans tomt vid Socionomparken. Ja, på ungefär den plats där Ålidhemsborna ville ha skolan när striden rasade under tidigvåren 1977.

——————
Ursprungligen publicerad som del 2 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren lördag 5 april 2014

Bron som blev en vattendelare

bronsomblev

Vad är en stad? Jag tänker att det är en relativt tätbebyggd plats, bestående av en mångfald mindre platser. Dessa platser i sin tur definieras av dess ändamål, hur de levs och används. De är alltså i klarspråk en uppsättning gemenskaper, konflikter, känslor och inte att förglömma; individuella och kollektiva minnen. En skogsdunge kan för den oinsatte vara ful sly, men för de boende i närheten en lekplats, ett gömställe, en rad karakteristiska klätterträd eller en källa till lugn och ro. För min del finns till exempel inget vackrare än solens sken mot Ålidhemsklossarnas tegelfasader, samtidigt som desamma för många representerar själva definitionen av smaklös arkitektur.

Att planera en växande stad är, i vår tidsålder, att navigera på ett hav styrt av krassa ekonomiska lagar – samtidigt fyllt på djupet av just gemenskaper, konflikter, känslor och minnen. Det är en mer fundamental konflikt mellan de två krafter vars ständiga nötningar formar staden – invånarnas begär å ena sidan, och ekonomins inneboende krav på ständig expansion å den andra.

Året är 1965 när kyrkorådet skickar en skrivelse till Umeås kommunfullmäktige som ska bli början på en av stadens största stadspolitiska konflikter. Sverige befinner sig mitt i den parantes som kommit att kallas för ”guldåldern”. Andra världskriget har nått sitt slut, löpande bandet har revolutionerat produktionsordningen och oljetillgångarna framstår som oändliga.

I den lilla residensstaden Umeå, vid Västerbottens kust, har landets nordligaste universitet precis detta år invigts av kung Gustav VI Adolf.

Umeå växer i en tid präglad av stark framtidstro. Här planeras en ny, modern stad med sanitära bostadshus, shoppinggallerior och motorvägar. I centrum för denna modernitetens sinnebild finns privatbilisten – han (ja, fortfarande helt klart en man) som fritt kan röra sig över landskapet av egen kraft. Över älven har, sedan 1949, en ny tvåfilig bilbro med namnet Tegsbron ersatt den gamla. Men Tegsbron är redan tungt belastad av den tilltagande bilismen.

Med detta som utgångspunkt börjar därför kommunen skissa på en ny bro från teg till stadens centrum – Kyrkbron. Att vissa var kritiska till brobygget framkom tidigt i planeringsskedet, men först i och med kyrkorådets skrivelse till kommunfullmäktige 1965 kom frågan att explodera. Rådet hävdade att bron, och den nya genomfartsleden, skulle störa gudstjänsterna. Stadskyrkan skulle inramas av trafikleder, närmiljön tillintetgöras.

Den konflikt som följde skulle pågå i över sex års tid. En trafikteknisk fråga hade från kritikerläget blivit en större fråga om stadsmiljön i allmänhet, och den kyrkonära miljön i synnerhet. Under dessa år gick knappt en dag utan en insändare i lokaltidningarna på ämnet. Partierna var splittrade mitt itu. Den nya landshövdingen ställde sig med motståndarna, liksom den folkpartistiskt ägda Västerbottens-Kuriren.

1971, och framförallt årets senare hälft, kom att bli konfliktens mest explosiva tid. Motståndarna mobiliserade envist inför att fullmäktige i oktober skulle ta det slutgiltiga beslutet. Flera stora demonstrationståg avlöste varandra varav det största med över 1000 deltagare, VK kampanjade på såväl nyhets- som ledarplats, en utomparlamentarisk aktionsgrupp bildades. Experter från hela landet uttalade sig, de stora nationella dagstidningarna engagerade sig i frågan. Den 1 oktober meddelar VK resultatet från en egengjord opinionsundersökning: ”84 procent av 2392 deltagande vill slippa kyrkbron!”.

Kampen är emellertid förgäves. Den 28 oktober 1971 samlas Umeå kommunfullmäktige för att rösta i frågan. 26 röstar för, och 25 röstar emot. Kyrkbron ska byggas. Den 26 september fyra år senare invigs den i ösregn, men under pompa och ståt, av kommunikationsminister Bengt Norling. ”Det har alltid stormat kring Kyrkbron så varför skulle det inte göra det på själva invigningen” skrev VK:s reporter dagen därpå.

I en av debattens sista ord, skriven på ledarplats i VK av chefredaktör Matts Balgård fångas kanske det som med tiden ska bli den allmänna uppfattningen om brons åverkan: ”Umeå har rest ett oslagbart monument över sextiotalets teknologiska framtidsoptimism, som nu sakta vittrar ner i sjuttiotalets klarnande bittra insikt om världens resursknapphet”.

Det har snart gått 40 år sedan Kyrkbron invigdes och med facit i hand är det svårt att inte se projektet som ett, på flera plan, enormt misslyckande. Var dag påminns de bilburna umeborna som fastnar i den aldrig breddade Tegsbrons bilköer om detta, samtidigt som Kyrkbron ekar relativt tom på trafik. År ut och år in påminner också de ständiga ombyggnationerna av Östra Kyrkogatan om samma sak. Få kan neka till den avskurna stadsmiljö genomfartslederna på Östra och Västra kyrkogatan skapade, hur Döbelns Park liksom hamnat i skymundan från stadens centrum. Men än mer framstår konflikten om Kyrkbron som början på en berättelse om ett växande Umeå, och de återkommande konflikter som stadsutvecklingen ska ge upphov till.

—————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren som del 1 i artikelserien ”Motkulturens Umeå”, onsdag 2 april 2014.

Från frustration till stadskamp

frustr

Umeå är som bekant EU-kulturhuvudstad i år. Det har inte bara resulterat i företags­event, hovkultur och ogenerat skryt från kommunen. Många Umeåbor har också omvandlat den frustration de byggt upp under åratal till politisk handling. Arbetaren har undersökt vilka former stadskampen tar sig i praktiken.

– Vi var trötta på att kommunen säger att de ska rusta upp, men sedan bara fortsätter med nedskärningarna. Droppen blev beslutet att ta bort ytterligare två lekparker här på området, berättar Anna.
Hon och några andra Ålidhemsbor håller precis på att skruva fast de sista brädorna på den lilla scenen. Tillsammans med ett hundratal personer i alla åldrar har de denna varma helg i mitten av maj bestämt sig för att göra om ett eftersatt mellanrum till en folkpark. Mittemellan den nedlagda högstadieskolan, kulturhuset och det halvtomma stadsdelscentrumet har de på tre dagar skapat en gemensam mötesplats i det offentliga rummet. Förutom scenen står här nu en grillplats, en portalentré och en mängd pallkragar för stadsodling. I träden hänger tvättlinor med färgglada vimplar och små glasflaskor med blommor i. På den rosa skylten ut mot vändplatsen framför Ålidhems centrum står det ”Välkommen!” med snirklande bokstäver. För Anna och de andra parkbyggarna är detta inte bara en protest, utan snarare ett socialt experiment.
– Vi har byggt grunderna, men tanken är att hela området nu ska känna sig inkluderade i att fortsätta komplettera utifrån sina egna drömmar. Att parken ska leva kvar som ett självförvaltande gemensamt inslag i stadsrummet.
Och reaktionerna i området har varit överväldigande positiva. På en social mediesida där parkgruppen sprider information om bygget berättar en Ålidhemsbo att parken är hennes nya favoritställe i stadsdelen.

Att parkprojektet sker i Umeå denna vår är ingen slump. I kölvattnet av det pågående kulturhuvudstadsåret i kombination med kommunens ansträngda ekonomi har rörelser med fokus på ”rätten till staden” successivt växt sig starka. Ur det som för några år sedan började som en kritisk diskussion om kultursyn, skrytbyggen och omdaningar av de offentliga rummen har allt fler börjat titta på möjligheterna att själva sätta agendan för stadsutvecklingen genom kvartersföreningar och civil olydnad. Här och var har små allmänningar som tvättstugebibliotek, ge-och-ta-skåp, gerilla­odlingsprojekt och lokala, sporadiska gratiskaféer växt fram. Vad som hägrar bakom de små, partikulära projekten är ett envist byggande av organisatoriska strukturer av kommunikationsnätverk, lokaler, folkbildande sammanhang och tillgängliggörandet av infrastrukturella verktyg.

Sensommaren 2013 gick thailändska bärplockare, anställda av ett företag i Västerbottens inland, ut i vild strejk. Tillsammans åkte de från det gamla sanatorium i Hällnäs där de varit inkvarterade, till en parkeringsplats utanför fackförbundet Kommunals lokaler i centrala Umeå. På bilarna skrev de ”HELP” och ”S.O.S” i hopp om lokalt bistånd. De kommande veckorna kom den lilla parkeringen, med trevande hjälp från lokala aktivister och frivilligorganisationer, att omformas till något av en stad i staden. Strukturer byggdes upp för matförsörjning av det stora antalet strejkande på plats, toalettlatriner fixades, frivillig sjukvårdspersonal gick rond, flera stora militärtält med kaminer restes. Det visades film. Situationen på parkeringen kan och ska inte idealiseras. Bärplockarlägret var den krassa närvaron av den tredje världens levnadsvillkor, mitt i den första. En ständig påminnelse om hur svårt det är att bejaka rättigheter i en tid då varan arbetskraft kan flygas över ett helt jordklot.
De organisatoriska och politiska erfarenheter lägerbygget medförde ska dock inte förringas. Migranters situation i EU har, inte bara i Umeå, blivit en allt mer självklart närvarande fråga för de rörelser som kämpar i frågor som rör stadsrummet. Inte minst har detta blivit ett faktum i och med den nationella implementeringen av det så kallade Reva-projektet, likväl som rivningarna av olika migrantläger för i synnerhet rumänska romer.
Några hundra meter bort från den plats där strejkande migrantarbetare och lokala aktivister bygger läger, förbereder Umeå kommun samtidigt rivningen av en populär och symbolisk mötesplats. Genom en läcka till Förbundet allt åt alla har Umeåborna fått veta att kommunen ämnar jämna den offentliga mötesplatsen som i folkmun kallas Apberget med marken.
Apberget är något så anspråkslöst som en scen med talarstol, klädd framtill med stora stentrappor, mitt på stadens mest centrala punkt. Den officiella anledningen till den hastiga rivningen är att kommunen måste dra ledningar på platsen till den bredvidliggande shoppinggalleria som snart ska öppna under namnet ”Utopia”. Många Umeåbor är emellertid skeptiska, och menar att det snarare handlar om fastighetsägares påtryckningar att rensa det offentliga rummet på platser som sänker motivationen att konsumera. Det ska, många månader senare, visa sig att kritikerna hade mer än rätt i sina farhågor.
Dessförinnan ska hösten präglas av en farsartad medborgardialog, som mer än en gång slutar med att ansvariga flyr platsen och dialogdeltagarnas ilska. På många sätt blir dialogen en slags kanal för all den frustration som under åratal grott i Umeå rörande stadens omvandling, ökade klyftor och privatiserande åtgärder i de offentliga miljöerna.

Det intressanta med Apbergetfrågan är emellertid inte kritiken, utan den olydnadsform som motståndet kommer att kantas av. På den plats där Apberget tidigare stod bygger en grupp som kallar sig Apan fattas, till stor del bestående av arkitektstudenter, upp en ny mötesplats. Den kompletteras snabbt av konststudenter, som placerar ut en replika av den gamla talarstolen. Under de kommande månaderna följer en rad konstnärer och musiker på olika håll efter genom kritiska gestaltningar, via skulpturer och musikvideor.
Aktionerna fungerar inte bara som opinionsbildning mot redan pressade makthavare. De flyttar bokstavligen gränserna för hur politik görs i staden och hur platser skapas. De diskussioner som några månader tidigare fokuserade på vad politikerna gjort fel rör nu i allt högre grad den egna rörelsens förmåga att aktivt driva stadsutvecklingen åt ett annat håll genom att ta rum i anspråk – må det vara genom skapandet av mikroallmänningar, upplivandet av döda kvarterslokaler eller genom hus- och markockupationer.
Det som sakta börjat ske i Umeås Rätten till staden-rörelse har tydliga paralleller till politiska uppror i städer som Hamburg, Istanbul och Rio de Janeiro de senaste åren. Å ena sidan en allt mer nyliberalt präglad stadsutveckling där framgång mäts i fastighetsbolagens vinstmarginaler. Å andra sidan rörelser som inte bara samlas kring ett ”nej”, utan som i allt hög­re grad formerar progressiva praktiska strategier kring medborgarnas rättighet att forma och omforma platser efter sina egna visioner, drömmar, behov och begär.

Vad som kännetecknar länder som Turkiet, Brasilien, Tyskland och Sverige är emellertid inte ekonomisk depression och hårdföra sparkrav från internationella valutafonden och världsbanken. Det här är expansiva ekonomier, framdrivna av ett långtgående fråntagande av resurser som tidigare, i alla fall delvis, varit gemensamt ägda.

Landsbygdens minoritetsgrupper möter olika former av repression när naturresurser ska tillvaratas. I Sverige fick konflikten om en eventuell gruvetablering i Gallók en våldsam avslutning när polisen bestämde sig för att rensa protestlägret. Även i Turkiet har gruvfrågan varit föremål för kraftiga protester de senaste veckorna efter den tragiska massakern i staden Soma, i mitten av maj, med uppemot 300 döda. Och under veckan som gick utbröt kravaller mellan protesterande ursprungsfolk och polis i Brasiliens huvudstad Brasilia. I städerna råder samma fråntagande politik genom strategisk gentrifiering och kreativ förstörelse. Fattiga bostadsområden lyxrenoveras, de offentliga rummen städas från oönskade element och i vissa fall rivs hela kvarter för att lämna plats åt fastighetsägare som vill ”förädla” marken, må det vara med nya dyrare bostäder, ett köpcentrum, eller ett arenabygge. Men även välfärden – skola, vård och kollektivtrafik – säljs ut och blir föremål för spekulation.
En allt större del av de offentliga medlen tas samtidigt i anspråk för platsmarknadsföring. Må det vara ett fotbolls-VM, ett kulturhuvudstadsår eller ett mer långtgående projekt att framställa staden som en historiskt dynamisk plats.

De myllrande rörelser som samlas kring idén om ”rätten till staden” avfärdar förstås denna så kallade utveckling, i synnerhet i försvarandet av platser som blivit föremål för spekulation – må det vara en park eller en stentrappa med talarstol. Samtidigt finns, som sagt, ett mer offensivt anspråk. Ett sökande efter sprickor, för att låna ett begrepp av sociologen John Holloway.
I sprickorna hägrar skenet av andra, mer jämlika och gemenskapande sociala relationer.
Vi ser det när Rios ungdomar stormar in på köpcentrum och belägrar platsen, bara för att hänga där. Vi ser det i Istanbuls sociala rörelsers trevande husockupationer, försöken att etablera sociala center i stadens bostadskvarter. Och vi ser det i hur studenter, bostadsaktivister och kulturutövare i Umeå tar offentliga platser i anspråk för att experimentera med deltagarnas behov och begär.
Utmaningen, tycks det, blir som Holloway påpekar att vidga dessa existerande sprickor och samtidigt få dem att sprida sig över det geografiska landskapet, till dess att det krackelerar.

I den gemensamma parken som boende byggt på Ålidhem har det hunnit bli Kristi himmelsfärd – invigningsdag. Solskenet blandas med friska vindar som får tvättlinorna med små färgglada vimplar att vaja stillsamt. Boende i alla åldrar är där. Det spelas musik och grillas korv. Barnen får ansiktsmålning. Någon håller i en liten workshop i gerillaodling. Det bjuds på gratis fika. Kanske kan man säga att det ligger en känsla av hoppfullhet i luften, en känsla av att en annan värld är möjlig, att staden kan vara annat än en plats för likriktad handel och parasitär fastighetsspekulation.

———————-
Ursprungligen publicerad 5 juni 2014 i veckotidningen Arbetaren