UMEÅ. Marken är fortfarande relativt snötäckt denna dag i slutet av mars, när två ungar kommer ut från fritidsgården vid Ålidhems centrum. De blir bestörta när de ser att arbetare börjat såga ner träden i den skogsdunge som ligger just där – mitt i det nybyggda miljonprogramsområdet. ”Sluta såga ner våra klätterträd” skriker de samtidigt som arbetarna överöses med snöbollar. En av arbetarna kan inte behålla lugnet utan ger sig på en 13-årig pojke.
Dagen efter har ryktet spridit sig. Skogsdungen ska bort för att lämna plats åt en högstadieskola. Ett par hundra barn och ungdomar har samlats på platsen när arbetarna återvänder för att fortsätta avverkningen. Av de redan nerhuggna träden har de byggt barrikader, fast beslutade att ockupera platsen. Samtidigt går telefonerna varma mellan lägenheterna i kvarteren. Många har velat att skolan skulle byggas i ytterkanten av området så att dungen kunde bevaras, men dittills har främst ett antal idrotts-, kvarters- och fritidsföreningar yttrat sig. Denna kväll, den 24 mars 1977, går 400 Ålidhemsbor i ett de monstrationståg sjungandes: ”Nu får det vara nog, vi vill ha kvar våran skog”.
Under dagarna som följer tar debatten fart. Lokaltidningarna fylls till bredden med artiklar och insändare. Allt fler Ålidhemsbor tycks ansluta sig till motståndet och dess idé om en alternativ skolplacering, samtidigt som dungenockupationen alltjämt fortsätter.
Den 30 mars går telefonkedjorna mellan husen än en gång. Ryktet har spridit sig att ett hundratal poliser börjat förbereda en rensning av dungen för att arbetet ska kunna fortsätta. De boende föregår dem. Tidigt på morgonen har hundratals personer samlats på platsen, polisen tvingas avstyra. Kommunens politiker och tjänstemän börjar bli allt mer frustrerade. I ett försök att, som man uttrycker det – ”stoppa buslivet i stadsdelen”, stänger man centrum under kvällar och helger. Stämningen piskas upp ytterligare.
Ännu ett demonstrationståg vandrar mellan husen i stadsdelen. Tidningarna är fortsatt proppade med insändare från boende. Den femte april skriver signaturen ”lycklig ockupant”:
”Lycka. Det är vad jag känner i dag. Här på Ålidhem har börjat sprida sig en anda av gemenskap och samhörighet som aldrig känts förut. Man har börjat heja på folk. Man stannar till och pratar en stund med dem som tidigare var helt okända ansikten. […] Livet på Ålidhem har blivit rikare”.
En vecka senare anfaller polisen ockupanterna i dungen med fullt slagsmål som följd. Ett trettiotal personer grips och kravallstaket sätts upp runt området.
Dagen efter följer den dittills största polisinsatsen i Norrlands historia. Nästan 300 poliser har kallats in från hela Norrlandskusten. ”Ju fler poliser, desto mindre våld”, förklarar ledningen för Västerbottens Folkblad.
De timmar som följer ska gå till historien som ”kravallerna på Ålidhem”. Ett femtiotal grips, varav flera minderåriga. En polis får tänderna utslagna i tumultet. Den flera veckor långa ockupationen av dungen, och kampen för boendeinflytande över stadsdelens utveckling har nått vägs ände. Avverkningen kan återupptas.
Samma kväll går 5 000 personer i ett demonstrationståg under slagord som ”Skogsprakt – inte polismakt”. Polisen och politikerna skjuter ansvaret för den våldsamma utvecklingen emellan sig. Det pratas om inresta yrkesdemonstranter som orsakat händelseutvecklingen.
Dagens Nyheter ska en tid senare försöka reda ut vad det egentligen var som hände de där veckorna på Ålidhem. En opinionsundersökning visar att cirka 80 procent av invånarna var emot att dungen revs och före drog en alternativ placering av skolan. Bland de gripna under kravallerna visade sig 27 av 33 vara skrivna på Ålidhem, fem i övriga Umeå och en i Göteborg. Av de som satt i den så kallade ”ockupationskommittén” som bildats på uppdrag av de boende vid ett stormöte med 1 500 deltagare just efter kravallerna hade majoriteten helt vanliga yrken. De var pappersbruksarbetare, förskollärare, vårdbiträde, sjuksköterska, ko pist, psykolog och så vidare.
När man i dag strosar mellan tegelstensbyggnaderna på det lummiga och skogsomringade Ålidhem, är det kanske svårt att förstå varför en hel stadsdel reste sig mot avverkningen av en skogsdunge. Bilden av det nybyggda miljonprogrammets kala arkitektur med asfalterade innergårdar har tynat. Lika så de sociala problemen, som i alla fall delvis flyttats till andra stadsdelar. Ålidhems innergårdar har blivit gröna lungor. Ofta framtvingade av de självständiga kvartersråd som växte fram i vart och vartannat kvarter efter dungenockupationen. Till skolan, som till slut byggdes på platsen, sökte sig engagerade pedagoger just på grund av den debatt konflikten skapat. Det satsades resurser. När bostadsområdet Ersboda byggdes försökte i alla fall politikerna förebygga en liknande utveckling genom att initiera boende långt tidigare i planeringsprocessen.
I dag står emellertid högstadieskolan med tegelväggar och blå träpaneler med brunvita moln, på Ålidhem, till stora delar tom. Verksamheten har sedan några år flyttats till en nybyggd F9-skola på föredetta Kolbäcksskolans tomt vid Socionomparken. Ja, på ungefär den plats där Ålidhemsborna ville ha skolan när striden rasade under tidigvåren 1977.
——————
Ursprungligen publicerad som del 2 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren lördag 5 april 2014