Välkommen till postpolitikens centrum

valkommentill

I lördagens VK kunde läsarna ta del av en egendomlig annons. Tryckt över en helsida fanns där en text i gränslandet mellan debattartikel och reklamtext med rubriken ”Välkommen till händelsernas centrum”, signerad: ”Vi som jobbar i Umeå centrum”. Efter signaturen anges att annonsen producerats ”med stöd av” Umeå Kommun, Upab och Visit Umeå.

Den korta insändarlika texten bär såväl subjektiva värderingar som politiska budskap kring den omvandling som sedan några år pågått i stadskärnan. Avsändaren menar att staden, i och med omvandlingen, blir ”finare, säkrare och trevligare”. De beskriver därefter sig vilja ha ett ”levande centrum med attraktiva butiker, trevliga caféer och restauranger, fler evenemang på gator och torg, vackra platser att mötas på och ett myller av människor”. Texten avslutas med att använda en vanligt förekommande halmdocka; att ”alternativet till en stad i förändring är så oerhört mycket sämre”.

För den som hängt med i turerna här i Umeå är sammanhanget för denna intervention tydligt.

Centrumomvandlingen har de senaste åren åtföljts av en lång rad mer eller mindre infekterade debatter och konflikter. Medborgare har ifrågasatt för vem det nya Umeå egentligen byggs. Frågor gällande omvandlingens demokratiska förankring har återkommande lyfts. Förändringens estetik har stötts och blötts. Och de kommunekonomiska prioriteringarna har många gånger kritiserats.

Kort sagt kan man konstatera att det råder väldigt delade meningar bland Umeåborna om en rad stora och små frågor kopplade till riktningen på stadens pågående omdaning.

På sistone har även en annan sak blivit tämligen tydlig. För likväl som det byggs och tillkommer verksamheter i Umeås centrum, så försvinner i rask takt andra. Tidigare har diskuterats hur mindre kulturinstitutioner i och med omvandlingen trängts ut ur centrum, men nu märks också en liknande tendens bland småföretag i detaljhandeln och restaurangnäringen. Vi ser både hur verksamheter tvingas bort i kölvattnet av stigande hyror och hur andra raskt sett sin omsättning vika neråt – i synnerhet sedan etableringen av den externa handelsplatsen på Söderslätt.

Lördagens tidningsannons är alltså självfallet ett försök att bemöta denna situation genom att argumentera för omvandlingens förtjänster. Men, frågar sig vän av ordning, vem ligger bakom den? Avsändaren ”Vi som jobbar i Umeå centrum” ger annonsen karaktären av ett upprop från just gruppen i fråga. I Umeå centrum arbetar dock närmare 8000 personer. Hur har avsändaren förankrat de värderingar och ställningstaganden som här torgförs som representerande gruppen i fråga?

Hos mig infinner sig hämed en följdfråga: Är det Umeå kommuns uppdrag att ta ställning för en viss position i en rad debatter genom att stödja denna med annonsplats? Självklart inte, vill jag hävda. Vill centrumanställda bilda upprop till försvar för en viss ideologiskt motiverad stadsplanering så får de göra det på samma villkor som alla andra kommunmedborgare.

Men ärligt nu. Jag tror, tyvärr, inte att ”vi som jobbar i Umeå centrum” överhuvudtaget ligger bakom annonsen, debattartikeln eller vad vi nu ska kalla den. Bekymmersamt är det hur som helst att Umeå kommun står som en av avsändarna. Våra kommunala tjänstemän ska inte ta ställning i politiska debatter å medborgarnas vägnar. Det hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Avslutningsvis tycker jag personligen, som jobbande i utkanten av Umeå centrum, att exempelvis en förändring med jämlikhetskapande och demokratisering i fokus är ett bättre alternativ än den pågående nyliberala centrumomvandlingen. Vi ses!

En stad under förvandling

lule

En smärtsam, ihållande upplevelse av déjà vu. Lite så känns det att som Umeåbo ta del av nyheterna och bekantskapskretsens sorl från Luleå denna regnruskiga sommar.

Det finns förvisso i sak en hel del som skiljer förloppen åt. Men essensen i dessa norrländska kuststäders stadsomvandlingar är i större bemärkelse lika.

Resurser och inflytande flyttas successivt från det offentliga, till privata företag i framförallt fastighetsbranschen. Beslutsprocesser läggs upp för att till varje pris kringgå den besvärliga omständighet som demokratiskt inflytande riskerar innebära. Och benägenheten att tysta kritiska röster tilltar, i takt med att stadens varumärke blir en allt viktigare faktor i kommunernas utvecklingsstrategier.

Men dagspolitiska brasklappar och floskler åt sidan. Varför agerar egentligen lokala makthavare som de gör?

Ett möjligt svar går att finna i essäsamlingen ”Ojämlikhetens nya geografi” (Atlas, 2011). Där tecknar nämligen författaren David Harvey – professor i kulturgeografi verksam vid City University of New York – vad som kan beskrivas som konturerna av den ekonomiska politik som under 2010-talet raskt brett ut sig i medelstora svenska kommuner som Luleå och Umeå.

Enligt Harvey har städer i globaliseringens kölvatten tvingats in i en hårdnande konkurrens sinsemellan om geografiskt allt mer rörliga resurser såsom potentiella invånare, turister och investerares pengar.

Det hela blir snabbt, som på alla marknader, ett slags race mot botten.

Samhälleliga funktioner börjar ses som ogynnsamma kostnader vilka till varje pris ska hyvlas bort. Lån tas för att göra spekulativa investeringar i syfte att uppnå tillfälliga konkurrensfördelar. Bostadsbubblor blåses upp i brist på långsiktiga, fördelningspolitiska insatser. Och allt större summor pumpas istället in i stadsvarumärkeskampanjer, turistevenemang och PR-jippon.

Framförallt tenderar demokrati att upplevas som ett slags hinder som står i vägen för den flexibilitet och effektivitet som tycks krävas för att hävda sig gentemot konkurrenterna.

Att överföra skattemedel, mark, fastighetsbestånd och inflytande över stadsplaneringen till en, eller ett fåtal, privata fastighetsägare har alltså i teorin en tydlig funktion. Saker går snabbare än när medborgare tillåts hålla på att tycka till och ängsliga politiker därmed tvingas balansera utvecklingen i förhållande till opinioner och valresultat.

Ackumulation genom fråntagande, kallar Harvey det. En slags småskalig imperialism i vår egen närmiljö.

I Umeå har de senaste årens stadsutveckling utifrån denna modell inneburit å ena sidan en växande offentlig skuldsättning, å andra sidan lika snabbt växande vinster hos enskilda fastighetsägare. Kommunens information har blivit marknadsföring. Kritik en slags smuts på varumärkesfasaden. Och den lokala demokratin känns allt oftare mest som en kuliss, tömd på verklig substans av medborgerligt inflytande. Som ett eko av den effekt samma politik haft på mängder av andra städer världen över.

Men, däri finns också en motstridig tendens.

Framväxande, självorganiserade mötesplatser i bostadskvarteren skapade när kulturutövare och stadens fattigaste hittat gemensamma beröringspunkter. En tilltagande vilja att, om så krävs, ta både fastigheter och mark i anspråk för att tillgodose de egna och de samhälleliga behoven när kommunen slutat leverera.

I Luleå har fastighetsbolaget Rikshem köpt 1600 hyreslägenheter, fem äldreboenden och en kulturby av kommunen under inte helt oproblematiska former. En omvandling av staden står i startgroparna. En lokalhistorisk brytpunkt, enligt kommunalrådet.

Kritiska röster höjs, men dämpas lika snabbt av karriärsaspirerande tjänstemän och ledande politiker, oroade för att investerarna ska skrämmas bort.

Blir det, som makthavarna så nervöst lovar, bra tillslut? Ni får ursäkta om den frågan blir hängandes i luften, men svaret är långt ifrån självklart. Delvis avgörs nämligen utfallet av huruvida Luleborna lyckas komma samman med sådan styrka att de kan hävda sina intressen, gentemot de fastighetsägare som kommer vilja göra högsta möjliga vinst på sina investeringar.

Staden och dess utformning, menar Harvey avslutningsvis, blir i vår tid en allt viktigare sfär kring vilken de stora konflikterna om resursfördelning sker. I denna kontext växer över hela världen nya slags folkrörelser fram, i en tid då gamla tynar bort. Om så kommer ske också i Luleå de närmsta åren. Ja, det återstår för de berörda att visa, snarare än för en kulturskribent att sia om.

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.

Oförmåga att se strukturerna bakom

repliken

Det är tråkigt att biträdande kulturchef Lars Sahlin verkar ha tagit min essä ”siffror som skaver” (VK, 12/2) personligt, och därmed i sitt svar (VK, 17/2) visar att han helt missförstått vad jag söker exemplifiera.

I motsats till vad Sahlin tycks tro ser jag inga konspirationer bakom marknadsföringen av staden i allmänhet, och exemplet Väven i synnerhet. Jag ser aktörer, exempelvis kommunala tjänstemän, som agerar i relation till den struktur de befinner sig inom.

En vedertagen uppfattning i denna struktur är att städer konkurrerar sinsemellan om inflyttare, turister och investeringar. Man har de senaste decennierna börjat betrakta staden som ett varumärke som likt andra varumärken ständigt måste återskapas genom nya former av marknadsföring.

Låt oss snabbt konstatera att bilder som produceras för marknadsföring sällan speglar verkligheten. Personerna i resebolagets reklam är inte en spegelbild av resebolagets faktiska kunder. Inte sällan är de snarare en producerad bild av den typ av personer som kunderna önskar att de var. Befriade från problem, vältränade, lyckligt förälskade. Det finns ett avstånd mellan vår upplevelse av vad reklamen förmedlar, och vad dess faktiska substans är.

Berättelsen som gör gällande att städer är varumärken som hela tiden måste regisseras och upprätthållas är även den just en berättelse; ideologi. Än viktigare är att den utgör en central beståndsdel i den ideologi som dominerar vår samtid. Statens huvudsakliga ansvar befinner sig i glidning. Dess tidigare överordnade funktion i att reproducera arbetskraft – vårda, utbilda, socialisera – övergår alltmer till att skapa, vad man anser vara, de mest ideala förutsättningarna för marknadskrafterna.

En populär föreställning om hur det sistnämnda bäst kan göras härstammar från den amerikanska ekonomen Richard Florida och hans magnum opus ”Den kreativa klassens framväxt”.

Florida menar att den ekonomiska tillväxten alltmer skapas av individer med kreativa yrken; musiker, konstnärer, programmerare, designers. Dessa individer väljer i sin tur att bosätta sig på platser där andra liknande individer finns anhopade, vilket gör dessa platser till framtidens ekonomiska centrum.

Det är därmed städernas uppgift att återskapa sig själva – eller kanske än mer; bilden av sig själva – så att man förmår locka denna ”kreativa klass”, och klara sig undan den post-industriella stagnationen.

Problemet, för den som tar på sig de ideologikritiska glasögonen, är att städer är långt mer komplexa än valfri vara på en marknad. De består av individer och grupper med motstridiga intressen. Och stadens utveckling ska, om den vill göra anspråk på att vara demokratisk, förankras i en representation av dessa intressen.

Motsättningen är uppenbar. Å ena sidan tillhandahålla objektiv information, å andra sidan aktivt producera en lockande bild för potentiella kunder. Jag brukar tänka på de där lapparna folk klistrar på brevinkastet: ”Reklam – Nej tack, men gärna samhällsinformation”.

Hur upprätthålls den distinktionen i praktiken i en stad som allt mer fokuserar på att producera och sälja en bild av sig själv? Jag önskar att Lars Sahlin, i egenskap av chef för den förvaltning som i Umeå spelar en avgörande roll för det varumärke man här sökt skapa, hade lagt sin tid på att besvara det. Vad innebär det som tjänsteman att marknadsföring blivit ett överordnat ändamål för kommunens utveckling? Att byggnader ”ska sätta staden på kartan”, snarare än vara funktionella för de verksamheter som befinner sig innanför deras väggar?

Dominerande ideologi produceras sällan medvetet. Snarare tenderar strukturerna att göra oss blinda inför just de ideologiska ansatserna i hur vi uttrycker oss; såväl i våra yrken som ”privat”. Vi tar de för givna sanningar, snarare än subjektiva värderingar och syftesspecifika inramningar.

Lars Sahlins oförmåga att analysera bortom alternativen aktiv konspiration och ärliga personliga uppsåt är ett gott exempel på just detta.

Siffror som skaver

vav

Besökssiffror och statistik har blivit ett kraftfullt vapen i händerna på de som marknadsför staden. Inte sällan används de snabbt och relativt slarvigt för att teckna bilden av både mindre och större projekt som definitiva succéer.

Pressmeddelandena från kommunorganisationens olika kommunikatörer följer ständigt samma mönster: En serie siffror och procentsatser som pekar uppåt, följt av ett citat som ramar in bilden av framgång.

Den 9 december förra året basunerade Umeå kommun under rubriken ”60 000 besökare under Vävens premiärveckor” ut just en sådan berättelse. Man skrev att ”Vävens premiärveckor [] blev en succé”. Och kulturchefen gav den till synes självklara tolkningen: ”Vi anade nog att umeborna skulle strömma till, men antalet besökare har verkligen överträffat alla förväntningar! När man ser med vilken självklarhet man tar huset i besittning och hur väl öppningsprogrammet tagits emot så bekräftar det bilden av Umeå som en kulturstad av nationell betydelse”.
På sociala medier gick den Socialdemokratiske ordföranden i kulturnämnden steget längre. Han skrev att ”fler än hälften av umeborna besökt vårt nya stadsbibliotek”. Plötsligt hade identifierade passager under en sensor blivit unika individer med lokal folkbokföringsadress.

Det kan kanske tyckas som simpelt slarv, men denna bild bör ses i sammanhang av den omfattande och infekterade debatt som omgärdat Vävens tillkomst i allmänhet, och flytten av stadsbiblioteket i synnerhet. Redan i sin utgångspunkt var Vävenprojektet snarare en marknadsföringskampanj, än ett försök att förbättra förutsättningarna för en rad lokala kulturinstitutioner. Politikerna ville bygga ett landmärke som skulle ”sätta Umeå på kartan” och bildligt representera utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Den berömda norska arkitektfirman Snøhetta ritade till och med byggnaden exteriört innan dess att innehållet var klarlagt och beslutat.

Farhågorna, inte minst från lokala bibliotekarier och andra delar av kulturlivet, var samtidigt många. Uppsplittrade verksamheter, riskerna i att förlora vissa sociala gruppers slinka-in-faktor när närheten till Vasaplan berövades biblioteket, den oproportionerliga kostnadsökningen för skattebetalarna sett i relation till de rent praktiska fördelarna.

Kritiken etsade sig fast hos en inte oansenlig del av den lokala befolkningen, samtidigt som löftena var många om att det hela nog ändå skulle bli bra tillslut.

I egenskap av säljbar bild, snarare än substantiellt innehåll, blev därmed behovet att snabbt efter öppningen just sälja in Väven som succé viktigt. Kritikerna skulle under inga omständigheter få utrymmet att prägla berättelsen om det slutgiltiga resultatet. Tyvärr spelade lokal media nyttig idiot. Kommunens pressmeddelande trycktes oredigerad som nyhetsartikel i flera tidningar, utan kritiska följdfrågor eller ifrågasättanden av de högst subjektiva tolkningarna gällande hur siffrorna skulle utläsas.

Det hela skavde. Inte minst skavde det mot beskrivna intryck från vänner och bekanta, i det sedvanliga småstadsviskandet, och i återkomsten av den strida ström missnöjda insändare kring projektet som blivit oräkneliga genom åren. Vävens ständiga försvarare tycktes nöjda, men den inte obetydliga kritiska massan tycktes likväl fått vatten på sin kvarn när huset tagits i bruk.

Att få en klar bild av situationen visade sig också betydligt svårare än väntat. Från ansvarig tjänsteman fick jag, vid begäran om besöks- och lånestatistiken, veta att den var komplicerad att lämna ut. Siffrorna gick nämligen endast att uppskatta, då två av sex mätinstrument i byggnaden fungerat dåligt på grund av den usla mobiltäckningen i lokalen. De exakt 57 400 personer som enligt kommunens pressmeddelande ska ha besökt Väven under invigningsveckorna, och visat att ”umeborna har tagit huset i besittning”, var alltså uppskattade.

I januari 2015 är bilden av framgång därtill betydligt mer blygsam. Vävens kommunala delar hade denna månad, beroende på hur man väljer att tolka och uppskatta, ungefär lika många besökare som stadsbiblioteket vid Vasaplan hade i januari året innan. Utlåningen däremot – och den siffran är definitiv – har sjunkit med exakt -0,7 procent vid en jämförelse mellan samma månader.

Att i egenskap av kritiker dra några slutsatser av dessa siffror skulle förmodligen från vissa håll uppfattas som småaktigt – som gnäll, bakåtsträvande och nej-sägande. Sanningen är också att det vore en förenkling av frågan om framgång eller misslyckande, eftersom en rad omständigheter inte beaktats.

Hårddraget går det till och med att ifrågasätta om kulturverksamheters framgång överhuvudtaget ska bedömas utifrån antalet kroppar som passerar en värmesensor. Vad som emellertid blir tydligt just här, är att man inom kommunorganisationen ständigt använder siffror just för att dra vidlyftiga slutsatser när de kan bekräfta en ideologiskt fördelaktig bild, samtidigt som samma siffrors betydelse lika ofta undertrycks när de talar till de styrandes nackdel. Än värre är att friserade siffror och marknadsföringsretorik i nästa steg allt oftare tycks användas som underlag för beslut kring framtida satsningar och planer.

Tre dygn med ett flertal e-post, telefonsamtal och ett fysiskt möte på Rådhusesplanaden 8 krävdes för att få ut ett excel-dokument med besöksstatistik. En offentlig handling, som enligt offentlighetsprincipen ska lämnas ut skyndsamt utan frågor och med möjlig anonymitet för den som begär ut dokumenten.

Detta är blott ännu en detalj i berättelsen om en tidsanda där makthavare tycks allt mer fixerade vid själva bilden av staden, snarare än dess faktiska innehåll och de verkliga invånarna. Bortom värdeord som medskapande och dialog skapas i praktiken en slags slutenhetskultur, där kritisk diskussion allt oftare tycks uppfattas som smuts på fasaden, snarare än som själva kärnan i ett fungerande demokratiskt samhälle. Och väven är bara ett bland många lokala exempel de senaste åren.

Förhoppningsvis lär det emellertid oss att se hur maktförhållanden främst befästs och återskapas i de till synes mest vardagliga sammanhangen – som ett vid första anblick objektivt pressmeddelande, på djupet fyllt av ideologiska tolkningar.

Sveriges Radio som stadsmarknadsförare

sveriges

Enligt den handbok som SR använder för att vägleda sina anställda kring regler och principer ska man ”tänka efter en extra gång innan man väljer att rapportera om ett företags produkter”. Andra varumärken än det egna ska inte exponeras.

Frågan om dessa principers efterlevnad blev den 6 januari högaktuella när Sveriges Radio P1 sände programmet När det slutade regna i Borås – ett program om en stads självkänsla. Programbeskrivningen berättar en historia om en stad som drabbats av industriell nedmontering med efterföljande arbetslöshet, men som nu rest sig och hamnat på allas läppar med hjälp av skulpturer, fashion och en streetartfestival.

Det visar sig att personerna bakom denna berättelse är en stadsarkitekt, en kommunanställd konstnär, en präst, en pr-konsult med stark före detta partianknytning samt en vd för något som kallas destinationsbolaget BoråsBorås TME AB. BoråsBorås en lokal version av något som det senaste decenniet blivit allt vanligare i svenska städer. Det är ett så kallat destinationsbolag, samägt av kommunen och näringslivet, med uppgift att ”marknadsföra, sälja och aktivt verka för att staden […] upplevs som en attraktiv destinationsort med gott värdskap”.

Borås har anslutit till den vanligt förekommande meningen att städer konkurrerar med varandra om inflyttare, turister och investerare på en global marknad. Staden måste därför hitta former där den långsiktiga stadsutvecklingen formas tillsammans med näringslivet samt skaffa sig ett varumärke som gör att man står ut bland alla andra städer.
Så börjar också programmet om Borås. Det pratas om byggnader och metoder som ska ”sätta staden på kartan”, om den speciella ”Boråsandan” och om stadens entreprenöriella gen. En historia om en stad på dekis där det alltid regnade men där solen nu skiner över den innovativa gatukonsten och de nya arenorna, galleriorna och konferensanläggningarna.

Vad som däremot i princip inte talas om i det 85 minuter långa reportaget är den ökande hemlösheten, utförsäljningar av allmännyttan, den fortfarande höga arbetslösheten, män­niskor som trängs undan när fastighetspriser stiger och framför allt: vad som händer med demokratin när stadsplaneringen flyttas från det politiska samtalet till bolag där offentlighetsprincipen inte gäller, och där näringslivet har köpt plats för inflytande.

Om städer beter sig som företag, ska de då betraktas som offentliga institutioner eller som just företag? Hur påverkas objektiviteten hos kommunens tjänstemän, och i nästa steg media, när staden blivit en vara som ska säljas på en marknad? I takt med att turism och handel ges allt viktigare betydelse för den ekonomiska tillväxten tyder det mesta på att utvecklingen kommer fortsätta röra sig i denna riktning.

I Umeå, som var Europas Kulturhuvudstad 2014, har dessa frågor diskuterats flitigt det senaste året som när det framkom att den kommunala organisationen bakom evenemanget, Umeå2014, betalt ett stort antal internationella journalister för att besöka den stora invigningsceremonin. Den positiva medierapporteringen användes därefter av samma kommunala organisation för att påvisa att projektet varit lyckat, i polemik med en kraftigt kritisk lokal opinion.
Eftersom stadsmarknadsföringen har olika typer av kunder som mottagare skapas – precis som för alla företag – ett behov av att försköna. Kritik blir smuts på fasaden – något som måste putsas bort, gömmas undan eller, i de mest sofistikerade exemplen, inordnas i själva marknadsföringen som något som visar att staden är levande, spännande, och aktiv.

Men även i det sistnämnda fallet blir bilden vinklad och anpassad till en större berättelse. I Umeås fall märks det genom den strida ström av övertramp som såväl politiker som tjänstemän gjort mot kritiker. Personer som använt kulturhuvudstadens logotyp för satir har hotats för varumärkesintrång och kommunanställda som kritiserat näringslivet har fått tillsägelser – i ett fall direkt från kommunalrådet.

För Public Services del visar såväl delar av rapporteringen kring Umeås kulturhuvudstadsår som programmet om Borås att de journalistiska förhållningssätten till kommunernas stadsmarknadsföring inte hängt med. Själv har jag anmält Sveriges Radio till granskningsnämnden, och hoppas att fler ska göra det. Förhoppningsvis tvingar det fram en nödvändig diskussion om huruvida staden i dag är att betrakta som offentlig institution eller som företag. Och inte minst: vad dessa förändringar innebär för invånarnas demokratiska inflytande över städerna de bor i.

Ojämlikhetens kultur

IMG_2837

Musikfestivalen UxU:s resa och öde hemsöker mig. Precis som det osänkbara fartyget Titanic under sin jungfruresa sjönk till Atlantens botten begärdes festivalen – vars själva grundtanke var att lösa festivaldöden – under måndagen i konkurs.

UxU var förvisso tidigt en förbryllande historia. Ett storslaget koncept som skulle förändra den allmänna uppfattningen om hur festivaler ska arrangeras. Förhoppningar om 20 000 besökare, världens största artister och flytande scener i Umeälven. Allt i felfri korrelation med kulturhuvudstadssatsningens språkbruk, visioner, ledord och målsättningar. En blandning av snygg paketering, hippa värdeord samt tydliga ambitioner att utveckla turismen och sälja upplevelser till i huvudsak den unga, kreativa medelklassen.

Den perfekta spegelbilden av den stora berättelsen i det enskilda projektet, om man så vill.

Idén, i sin enkelhet, var att under kulturhuvudstadsårets sommar, arrangera en musikfestival uppbyggd kring begreppet ”öppen källkod” och konceptet ”crowdfunding”. Genom att sälja biljetter innan banden bokades skulle den för festivaler avgörande risken utebli – festivalen skulle anpassas till en på förhand bekräftad finansiering. Därtill skulle ingen central bokningsorganisation existera. Istället skulle ansvaret fördelas på stadens etablerade aktörer inom musiklivet, och omgärdas av besökarinflytande över urval och utformning.

Festivalen var emellertid inget resultat av det samlade musiklivets ansträngningar. Istället kom initiativet från en reklammakare vars relation till kommunen i allmänhet och kulturhuvudstadsprojektet i synnerhet är svårbegriplig.
Politikerna och tjänstemännen tycks ha mottagit de första skisserna med öppna armar. Kanske inte så konstigt, betänkt att detta skedde i nära anslutning till stora debatter om musiklivets upplevelser av exkludering i kulturhuvudstadsplanerna, med konflikterna kring Verket och Scharinska Villans krogverksamhet som betydande exempel.
Skattemedel delades således ut för att utveckla projektet, av såväl kulturhuvudstadsutskottet som Region Västerbotten och självaste kommunstyrelsens arbetsutskott. Sammanlagt drygt tre miljoner kronor.

Med tiden har UxU-festivalen utvecklats till ett av kulturhuvudstadsprogrammets flaggskepp. Ett projekt som i högre grad än de flesta andra växt fram i intim relation till kulturhuvudstadsstaben och använts på marknadsföringsresor och konferenser för att sälja berättelsen om kulturhuvudstaden Umeå.

Bakom de uppblåsta förväntningarna och de storslaget artikulerade projektplanerna hägrade samtidigt verkligheten. Idéerna skulle visa sig svåra att omsätta till praktik – och steg för steg visar sig språket brista i substans. Den öppna källkoden, som gör anspråk på full insyn i struktur, tillämpades aldrig bortom fernissan. Istället präglades genomförandet av, för den utomstående, svårbegripliga former och tillrättalagda medieuttalanden.

Med tiden visade sig även biljettförsäljningen svika, vilket fick arrangörerna att frångå fundamentet i sin egen idé om att försäljningsvolymen inom givna datum skulle avgöra storlek och längd på festivalen. Man körde istället på, och satte sig därmed i precis den situation som man byggt sitt koncept kring att undvika.

Berättelsen kan kanske tyckas banal läst som historien om en entreprenör som med goda ambitioner tog en intressant risk med kommunens uppbackning, men i slutändan misslyckades. Samtidigt tror jag att ett sådant fokus riskerar utgöra ett fall av ”att inte se skogen för alla träd” – att missa den större bilden.

De som trots allt besökte UxU festivalen i somras tycks nämligen synnerligen nöjda med sin upplevelse. Och de lokala artister samt andra delar av kulturlivet som på olika sätt i slutändan drog in en slant på projektet tycks även de i hög grad belåtna. Samtidigt sjuder, i andra delar av den lokala befolkningen, otvivelaktigt ett missnöje över vad som upplevs som förslösade skattemedel. En begriplig ilska i en tid av budgetunderskott med nedskärningar i allt från gatubelysning till skola och äldrevård som konsekvens. Eller för den delen satt i ett sammanhang där kommunen inte tycks kapabel att ge tak över huvudet åt hemlösa samtidigt som dagarna blir allt kallare.

Denna känslomässiga uppdelning säger något väldigt basalt om kulturhuvudstadsåret. Det finns i sammanhanget en grupp som i utbyte mot sitt deltagande i stadsmarknadsföringen på ett väldigt konkret sätt gynnas av denna politik, även om de saknar makten över den. Därtill finns en grupp som i egenskap av konsumenter är subjekt för samma politik; en bredare kreativ medelklass som erbjuds konsumera kultur för att förverkliga sig själva. Men där finns också en tredje, och betydligt större grupp. Människor som känner av den ökande ojämlikheten i stigande hyror och nedmonterad välfärd. Människor som inte inkluderas i den förtätade kulturstad Umeå söker vara.

Kulturhuvudstadsåret har i stort, precis som UxU som konkret exempel, ett avstånd mellan yta och substans. Ett huvudsakligt fokus på paketering snarare än innehåll som tydliggörs i faktumet att 106 av de totalt 185 miljonerna som budgeterats för Umeå2014 använts till marknadsföring, administration, invigningar och liknande ändamål.
Vad som på ytan marknadsförs som en relativt progressiv berättelse om att ”stärka umeborna”, göra stadsborna medskapande och satsa på kultur är samtidigt på djupet en ojämlikhetsskapande politik. Klassklyftor som växer.
Det är en specifik politik som paradoxalt nog, vare sig vi väljer att prata om det eller ej, riskerar att ställa kultur mot välfärd. Detta av det enkla faktum att den riktar de missgynnades ilska mot kulturskaparna, snarare än mot de som verkligen bär makten över samt tjänar de stora pengarna i situationen.

För oss som räds en sådan utveckling finns vid kulturhuvudstadsårets slut värdefulla erfarenheter gällande hur kultur används i mer övergripande ambitioner att öka och upprätthålla ojämlikhet.

Rätt förvaltade kan de förhoppningsvis omvandlas till kraftfulla verktyg för solidaritet, och frön till nya visioner om en kulturpolitik som förbättrar förutsättningarna såväl för kulturutövarna själva, som för de som idag känner konsekvenserna av välfärdens nedmontering.

Umeå året innan

umeaaret

Höghusbyggen, lyftkranar, inhägnade områden. Uppgrävda gator och fasader täckta i plast. Stora delar av Umeås innerstad består denna vinter av byggarbetsplatser. Att undgå att detta är en plats i förvandling är svårt för den som vandrar längs med gator och över torg. Här pågår just nu en stadsomvandling av en omfattning som inte synts sedan träkåkarna jämnades med marken när Domus och Epa kom till stan på 1960-talet.
När klockorna ringer in det nya året på nyårsnatten markerar det en slutpunkt för den ekonomiska mobilisering som sker inför att Umeå träder in i rollen som EU:s kulturhuvudstad. 2014 utgör emellertid också en startpunkt för en uttalad politisk vision om att göra kulturen till motor för den ekonomiska tillväxten, för en lång tid framöver.

”Kulturen växer. Staden växer. Du och jag växer. Med framtidstro och ett gemensamt engagemang har Umeå vuxit till något nytt och unikt som ger eko i hela världen.”

Det är en målande bild som lämnas när organisationen bakom kulturhuvudstadsåret ska beskriva vad satsningen på en ”kulturdriven tillväxt” ska innebära för Umeå de kommande decennierna. En friktionsfri bild av ett projekt som inte bara gynnar utan likväl gör alla delaktiga. Så har också kommunikationen från politiker och tjänstemän konsekvent låtit under de fem år som passerat sedan Umeås utnämning. Det råder, snällt beskrivit, en viss hallelujastämning.

Det finns emellertid en helt annan bild av Umeås väg mot kulturhuvudstadsåret och in i framtiden med kulturen som ekonomisk motor. En nästan oavbruten kronologi av konflikter och missnöje från medborgare och kulturutövare när kulturella mötesplatser trängts undan, konstverk censurerats, verksamheter utsatts för hård politisk styrning och beslut tagits bakom lykta dörrar.

Det är mitten av april 2008. Himlen är grå och marken täckt av slaskig smältsnö vid stadskärnans kajområde, som vid tidpunkten främst kännetecknas av tomma byggnader, genomfartstrafik och en gigantisk parkeringsplats.
Ett trettiotal personer har just denna dag tagit sig in i en av byggnaderna, den 12 000 kvadratmeter stora Tullkammaren, och förklarat den ockuperad i protest mot lokal- och europeisk kulturpolitik. På fasaden syns en stor banderoll: ”Umeå 2014 – Vars fan går alla pengarna?”.
Några månader tidigare har stadens politiker deklarerat sin vilja att kämpa om titeln som EU:s kulturhuvudstad 2014 mot en rad andra städer. Genom dialoger med kulturutövarna ska en officiell ansökan skrivas.
Ockupanterna är skeptiska. Med jämna mellanrum har motkulturella grupper sedan 1970-talet kämpat för att få tillgång till lokaler med en ständig kall hand som svar. Den stad som av just dessa kulturutövare ofta upplevts som arrogant inför deras behov ska nu deklarera sig som en kulturens högborg.

Vid allhelgonahelgen lämnar Umeå in sin officiella ansökan till kulturrådet. Under titeln ”Nyfikenhet och passion – medskapandets konst” förklaras att Umeås strategi som kulturhuvudstad ska präglas av Open Source, öppen källkod. Språkbruket och tankesättet är hämtat från den digitala allmänningsrörelse som pekar på utvecklingsmässiga fördelar med transparenta projekt. Så ska kulturlivet öppnas upp, sammanlänkas och få nya spännande spridningseffekter. Själva programåret 2014 byggs upp kring de åtta samiska årstiderna, genom vilket man söker sätta en säregen och regional prägel på kulturhuvudstadsprojektet som väntas skapa en hållbar utveckling för hela den nordliga regionen.
Efter att den tillsatta expertjuryn valt Umeå och Lund till finalister och båda dessa fördjupat sina ansökningar kommer under hösten 2009 beslutet: Umeå rekommenderas bli EU:s kulturhuvudstad 2014 och lokaltidningarna fylls med bilder på politiker och tjänstemän i eufori. Att mäta umebornas intresse i allmänhet, och kulturut­övarnas i synnerhet är svårt. Men kritikerna är många.

Emma Swanström är bland annat aktiv i det autonoma kulturhuset Verket, som lyfts fram i Umeås fördjupade ansökan och som vi senare ska återkomma till. Hennes intryck har hela tiden varit och är än i dag fyllt av ambivalens.
– Samma pepp och hopp om kulturen och ett erkännande av de kulturyttringar som bär Umeå har hela tiden blandats med skepsis inför en trolig gentrifiering, skrytbyggen och fulpolitik.

Det politiska samförståndet bakom satsningen på kulturhuvudstadsprojektet är omfattande. Samtidigt ser det lokala näringslivet möjligheter öppnas upp. Så väl samarbetsorganisationen för cent­rumhandeln, Umeå C, som Svensk Handel, uttrycker en vilja att få igång en revitalisering av kajområdet. En önskan är att få bort Umeås stadsbibliotek från dess centrala och ur handelns perspektiv otroligt attraktiva lokaler. Redan 2007 skriver Umeå C i Västerbottens Kuriren: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten”.

Frågan om det centrala kajområdet är en verklig politisk långbänk. Idén att bättre utnyttja platsen lanserades redan 1985 i Umeås kommunfullmäktige under namnet ”Staden mellan broarna” men sedan dess har inte mycket skett.
Inte heller i 2010 års valrörelse blir frågan, inklusive tankarna kring en flytt av stadsbiblioteket en valfråga. I en utfrågning i Västerbottens Folkblad rörande idén om en biblio­teksflytt ställer sig flera partier – däribland Socialdemokraterna – utan åsikt, samtidigt som till exempel Vänsterpartiet uttryckligen är emot.

Det är just Vänsterpartiet som denna höst också står som valets stora vinnare när man bryter Socialdemokratins maktdominans och görs till samarbetspartner i kommunstyrelsen. Kring de stora frågorna om Kulturhuvudstadsåret, liksom exploateringen av kajområdet är det fortsatt tyst månaderna efter valet. Det var därför med stor förvåning många umebor möttes av nyheten den 22 december 2010 att Umeås Närings- & Planeringsutskott tagit beslutet att bygga ett ”Kulturmötenas hus” vid kajen tillsammans med Balticgruppen, vilket ska innehålla ett ”nytt stadsbibliotek”. Kulturväven, som huset med tiden kommer att döpas till, är tänkt att bli ett storbygge som anhopar en rad kulturella verksamheter under samma sak och binder dem samman för att ge upphov till nya intressanta projekt. 15 000 kvad­ratmeter ska hyras av kommunen under 25 år. Resterande delar, bland annat ett 6 000 kvadratmeter stort hotell och ytor för kommers ska drivas av Balticgruppen. För att Vänsterpartiet ska delta i uppgörelsen, och på så vis gå i motsatt riktning mot vallöftet om stadsbiblioteket, beslutas också att ett kvinnohistoriskt museum ska ingå i det nya huset.

David Spelbacken är en av dem som ska komma att organisera motstånd mot planerna i ”Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket”.
– Det var helt tyst om frågan till beslutet togs. I stället för att ha en öppen diskussion som umeborna kunde ta del av och komma med egna inlägg och på så sätt vara “medskapande” så valde politikerna att diskutera i det dolda och sen presentera ett färdigt faktum.
I början av januari 2011 skriver en lång rad kulturutövare, inklusive anställda på stadsbiblioteket, en debattartikel i Västerbottens Kuriren med skarp kritik mot flyttplanerna. Man menar att processen varit bakvänd. Bibliotekets egna behov står inte i centrum. Tvärtom används verksamheten för att fylla ett skal som byggs med helt andra mål i åtanke. För biblioteksverksamheten pekar man på ett kraftigt försämrat läge i och med flytten bort från kollektivtrafikens knytpunkt Vasaplan. Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden och Marie-Louise Rönnmark, kommunalråd med ansvar för kulturhuvudstadsprojektet – båda Socialdemokrater – svarar drygt en vecka senare att ”här finns ett stort och växande intresse där det nuvarande biblioteket behöver få tillgång till mycket större och bättre lokaler” som motivering för flyttplanerna. Ett starkt fokus från politiskt håll ligger emellertid på behovet av ”ett nytt ansikte mot älven”, ett ”prestigeprojekt” som sätter Umeå på kartan.
David Spelbacken minns reaktionen på den inledande debatten som enorm.

– När vi lyfte upp biblioteksfrågan via debattartikeln och även insändare till lokaltidningen var det som att en flodvåg öppnades. Tidningarna fylldes med insändare kring flytten av stadsbiblioteket och då tog tidningar långt ifrån in alla inlägg. Den överväldigande majoriteten ville ha kvar biblioteket där då låg. De som var för en flytt var ofta politiker. Jag tror den folkstormen tog dem med överraskning och inte var något de hade förväntat sig.

Det är i detta skede som Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket bildas för att på allvar mobilisera opinion i frågan. För David fanns många skäl direkt kopplade till biblioteket som gjorde att folk valde att engagera sig, men det finns även ett större perspektiv.
– Jag och flera med mig var också mot flytten då vi ser den som ett steg i en större omvandlingsprocess av Umeå som handlar om att locka pengar till staden i form av företagsinvesteringar och turism. Detta på bekostnad av Umeåbornas egna direkta behov och intressen. Staden ska alltså marknadsanpassas och då får andra intressen underordna sig detta.
Under våren som följer försöker man på en rad sätt få politikerna att ändra sig inför att beslutet ska verkställas av kulturnämnden i maj. Bland annat anordnas en demonstration med omkring 200 deltagare och 1 000 namnunderskrifter lämnas över till ansvariga politiker. Protesterna tycks emellertid vara förgäves. Trots att Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet till slut röstar nej till en flytt av biblioteket får beslutet majoritet med åtta röster mot tre. Dagen efter släpper Västerbottens Kuriren en opinionsundersökning som visar att en överväldigande majoritet är emot en flytt.

När beslutet fattas går luften ur protesterna. För att få klart det nya bygget till kulturhuvudstadsåret sätts samtidigt alla processer på högfart och de innehållsmässiga aspekterna börjar nu på allvar utredas. Det ska visa sig att detta är ett arbete som inte ska ske problemfritt.
De förhoppningar och konflikter som följer med bygget av kulturväven är emellertid inte det enda som sker under denna tid i den blivande kulturhuvudstaden. I Umeås ansökan framgår att satsningar på nybyggnationer och infrastruktur med ett värde på sju miljarder väntas genomföras mot 2014. Det handlar om en omfattande upprustning av gator och parker, byggnation av flera nya hotell, gallerior, ett nytt badhus, två nya tågstationer i anslutning till Botniabanan liksom färdigställandet av en ny ringled för biltrafiken.
Några månader efter folkstormen mot biblioteksflytten kommer direktiv att stadens korvvagnar ska standardiseras i samband med upprustningen av Gågatan. Det kan tyckas banalt, men för korvförsäljaren Helmer Holm är det en arbetsmiljöfråga när han tvingas överlämna sin slutna trävagn i utbyte mot en öppen färdigdesignad kommunal vagn. Helmers konflikt med kommunen blir för många symbolisk. En stad som gör anspråk på sin kulturella touch är samtidigt oförmögen att vara pluralistisk. ”De måste passa in i den nya stadsbilden”, förklarar dåvarande ordföranden i tekniska nämnden beslutet för Västerbottens folkblad. Genom manifestationer, en bok och en utställning har konstnären Johannes Samuelsson försökt dokumentera och upplysa kring konflikten. I ett inslag i Svt:s Västerbottensnytt menar han att frågan är intressant eftersom den illustrerar hur kommunen försöker städa upp stadskärnan och det offentliga rummet med kulturen som täckmantel.
Helmer vinner till slut striden för egen del, och får dispens från de nya riktlinjerna.

Den riktigt stora stormen i Umeås kulturliv det här året har dock skett några månader tidigare. I april 2012 kommer beskedet att Scharinska Villan är hotad. I det rosafärgade, kulturminnesmärkta huset i innerstadens utkant huserar sedan 2006 en omtyckt rockklubb, ett andra hem för många musiker. Huset ägs av Umeå Kommun, förvaltas av Umeå studentkår och hyrs i sin tur ut till Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund som bedriver verksamheten. Hotet står på dubbel grund, å ena sidan ett kommunalt beslut om att sälja alla byggnader som inte huserar kommunal ”kärnverksamhet”, å andra sidan en byggnadsteknisk diskussion om att verksamheten skadar byggnadens kulturella värden. För att rädda verksamheten startar en rad lokala musiker kampanjen ”Bevara Scharinska”. Bland annat ställs en skylt med samma ord utanför huset och en Facebookgrupp med 5 000 medlemmar deklarerar: ”Vi ställer inte upp på 2014 utan Scharinska Villan”.

I media uttalar framstående musiker samma krav. Men inte bara Scharinska hotas av det kommunala direktivet. Även Kulturmejeriet, en byggnad som huserar en rad verksamheter inriktade på konst- och hantverk, drabbas. Under det massiva trycket från kampanjen tar kommunfullmäktige beslut om en lösning. Kulturmejeriet får stanna kvar, och kommer förmodligen även att renoveras. Scharinskas verksamhet får emellertid söka sig till andra lokaler, men lyckas förhandla till sig ett kontrakt om den gamla Vasaskolan i Umeås centrum.

Nere vid kajen har bygget av kulturväven tagit ordentlig fart. Här syns nu lyftkranar och en ständigt växande byggnad bakom avspärrningarna. Problemen har varit många och måldatumet har flyttats från vår till sommar för att till slut vara fastställd till 2014 års slutskede. Även planeringen kring husets innehåll, som vid beslutet till stor del bara var ett skal, har stött på besvär. I september 2012 framkommer det att det femte våningsplanet, som hela tiden funnits med i de kommunala planritningarna, nu i stället ska tillfalla Balticgruppen. Enligt politikerna är det hela ett missförstånd vilket framstår som förvånande efter månader av ambitiösa planritningar. På det femte planet skulle dels Balettakademin, dels det kvinnohistoriska museet husera. Balettakademin, i princip den enda icke-­kommunalt ägda verksamhet som med entusiasm deltagit i projektet, kastas nu ut samtidigt som museet flyttas ner och trängs in bland den övriga verksamheten.

De engagerade inom Balettakademin inklusive verksamhetens rektor rasar i media. Snart har en Facebookgrupp med över 1 000 medlemmar startats med krav på att Umeå Kommun tillhandahåller en vettig lösning. De nuvarande lokalerna är sedan länge i dåligt skick och är i stort sett planerade att rivas. Ännu en kampanj med manifestationer och debattartiklar ser nu dagens ljus, och tvingar till slut politikerna att bekosta omfattande renoveringar av de nuvarande lokalerna.

Samtidigt hörs oroande nyheter från stadsbiblioteket. Det har sedan tidigare stått klart att det statliga depåbibliotek som i dag delar lokaler med stadsbiblioteket inte kommer att få plats i det nya ”större” biblioteket. Nu kommer även information om att stora delar av bibliotekets magasin börjat gallras ut för att rymmas i de nya lokalerna. David Spelbacken från Stoppa flytten av stadsbiblioteket berättar:
– Exakt hur mycket det kommer minska är inte klart i dag. De upptäckte i oktober förra året att de hade mycket mindre plats än beräknat och skulle bli tvungna att kasta cirka 30 procent av böckerna. De försöker nu hitta lösningar för att åtgärda detta, men nog kommer de behöva minska antalet böcker rejält.

Den 1 mars 2013 skriver Västerbottens folkblad att det nya biblioteket beräknas bli 6 000 kvadratmeter – det villa säga 700 kvadratmeter mindre än det är på nuvarande plats och tvärt emot politikernas argument för varför flytten var nödvändig.
Problemen som uppstått kring planeringen av Kulturväven stannar dock inte här. För att planera det kvinnohistoriska museet som ingick i den ursprungliga uppgörelsen har en styrgrupp tillsats under det Vänsterpartistiska kommunalrådet Tamara Spirics ledning. Den 13 feb­ruari meddelar projektledaren Charlotta Gustafsson att hon säger upp sig. Hon menar att hon inte känner sig ha Spirics förtroende och pekar på problem i den politiska styrningen av projektet. Principen om ”armlängds avstånd” borde råda. I kölvattnet av konflikten kommer även flera av de övriga i den politiskt tillsatta arbetsgruppen att lämna i protest och därmed upphäva samförståndet som varit rådande kring Kulturvävens blivande.
Bara 200 meter från byggarbetsplatsen där Väven ska stå på kajområdet ligger Verket, ett autonomt musikhus som startades av ideella krafter för drygt sex år sedan. Även de har sedan början av året fört en offentlig kampanj för verksamhetens överlevnad. Emma Swanström, medgrundare och fortfarande aktiv i föreningen berättar att de sedan starten haft ett rivningskontrakt, men att det först är nu det börjat hända saker.
– Verket är beläget där projektet ”staden mellan broarna” planeras, och nu ska ombyggnationer ske. Detta hänger ihop med bygget av kulturväven och det förestående kulturhuvudstadsåret.

I Umeås fördjupade kulturhuvudstadsansökan lyftes just Verket fram som en av tjugotalet verksamheter som ska måla upp en bild av det specifika för Umeås kulturliv. Att de nu tvingas bort i kölvattnet av kulturhuvudstadsårets stadsomvandling kan därför beskrivas som en ödets ironi. För Emma är det därför även självklart att kommunen bär ett ansvar för att en lösning kommer till stånd.
– Verket har gynnat Umeås kulturliv något helt enormt för en hittills väldigt låg kostnad för kommunen. Jag förväntar mig att de hjälper oss hitta lokaler på alla sätt de kan, och ger oss ekonomiskt stöd för att kunna installera oss i dem.
Hur det går är ännu en öppen fråga. De engagerade letar febrilt efter en ny lokal samtidigt som kampanjen pågår för att belysa situationen och få politikerna att agera.

Den röda tråd av konflikter som löper längs med Umeås kulturhuvudstadssatsning ger en fingervisning av den motstridighet som omgärdar projektet, trots kulturhuvudstadsorganisationens ständigt optimistiska marknadsföring. Den visar otvivelaktigt att den ekonomiska mobiliseringen inte per automatik gynnar de kulturella verksamheterna, utan tvärtom i vissa fall tränger bort desamma. Även delaktiggörandet av medborgarna tycks allt oftare sättas ur spel när det ställs i konflikt med den berättelse som är central i stadens marknadsföring.
Om några månader ska programåret inledas, med en slutgiltig budget på 140 miljoner. En rad grupper, verksamheter och kulturutövare har fått stöd för att genomföra aktiviteter som ska garantera att festen inte uteblir.
När jag avslutningsvis frågar Emma Swanström hur hon, efter alla turer, känner inför 2014 uteblir dock entusiasmen:
– Jag ser faktiskt inte fram emot året. Jag tycker det har skötts dåligt, även om jag kommer att glädjas åt den kultur jag tack vare titeln får uppleva. Allt hade kunnat göras så mycket bättre. Så många bärare av Umeås kulturliv hade kunnat ges känslan att de äger detta och fått lön för sin möda. Jag tror att det kommer att kännas som något av en lättnad när all anspänning är över och vi kan blicka framåt.

———————–
Ursprungligen publicerad 10 april 2013 i veckotidningen Arbetaren