Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Rummet sluter sig när väggen rivs

grafittiJag minns så väl den första gången vi skulle dit upp. Det var en sommar i tidiga tonår. Innan mobiltelefonerna blivit självklarhet. Vi cyklade för långt och tog en senare avfart vänsterut in i skogen. Fann oss bortkomna mitt däri dess oändlighet, strandade vid ett vägskäl.

Till slut kom vi oss ändå fram på något vis. Ledsagade av det dova dånet från den icke-tillståndsgivna festivalen med lokala band som höll hus på en ranglig scen nedanför regementets gamla skjutbanor.

Att den där platsen, mitt i ingenstans, kommit att bli ett tillhåll för obskyr motkultur var troligen en bidragande orsak till att just den några år in på 00-talet föreslogs bli det första och enda ställe i kommunen där det även var lagligt att måla graffiti. En liten fristad för en i tiden snabbt växande uttrycksform, men i likhet med historiska föregångare upplevd av tidens etablissemang snarare som ordningsstörning än kultur.

Så invigdes sommaren 2004 regementets gamla skjutbanor in i sin nya funktion med ett betydligt mer sanktionerat arrangemang än de som årtiondet innan huserat därute. Reggaebandet Svenska Akademin drogs upp från Skåne. Lokala hiphopduon Lethal Techniques och indiekvartetten Anna Leong spelade. Målarna Ape, Ikaroz, Frisbee, Tiger Skar, Grey och Plåster var inbjudna att premiärpryda väggarna inför publik. Det ordnades öppna workshops för vem som helst.

Och i min suddiga minnesbild fanns där och då en påtaglig stolthet bland den övervägande unga besökarskaran. Över att denna kompromiss trots allt kommit till stånd, i en stad där den lokala debatten likt på många andra platser vid tiden naggats så hårt mellan en grupps jakt på konstnärligt erkännande och motpartens ständiga utfall om inkörsportar till kriminalitet.

Jag måste också medge att jag småler över det hela när jag skummar genom turerna i arkiven. En del vatten har nämligen onekligen runnit under broarna betraktat från en tid när Banksys verk hackats loss från väggar för att säljas till fantasisummor på auktioner och svenska kommuner fixar gatukonstfestivaler för att ge sina platsvarumärken en hipp aura.

Sett till utvecklingen, nationellt men inte minst globalt sett, skulle jag idag inte heller höjt på ögonbrynen om det numer funnits fler lagliga graffitiväggar än det faktiskt fanns folk med behov av att måla på desamma. Om de blivit en sådär självklar institution i varje större stadsdel, som biblioteket eller ungdomsgården.

Det finns nämligen ofta en sådan tendens. Att nya generationers uttrycksformer i sin linda uppfattas som ett hot mot den etablerade ordningen, varpå de sedan successivt internaliseras av staten för att på ett kontrollerat sätt vitalisera demokratin, samtidigt som de också inhägnas av marknaden i syfte att bringa vissa ekonomisk vinning.

Så kunde den historiska tidslinjen sett ut i Umeå, med en annan slags efterföljande konfliktdynamik. Men i stället är det så här: Ett år efter att Umeå firade sig som Europas kulturella huvudstad tog kommunens styrande beslut att sluta förvalta stadens enda lagliga graffitivägg, där mitt ute i skogen. Man ville, sägs det, lämpa över ansvaret på oklar part från föreningslivet. Och i brist på att en sådan part trädde fram fram så togs vidare, vid 2017 års inledning, också beslutet att själva väggarna därmed ska rivas.

Att ingen förening velat sköta driften av platsen, med dess läge, finner jag personligen inte speciellt märkligt. Det egendomliga är för mig alltså snarare att utvecklingen liksom stannade där den gjorde 2004. Att nya väggar inte upprättades åt dessa ändamål, på platser där de faktiskt är verkligt publika, och därmed logiska för eventuella frivilligparter att lägga nödvändig energi på att sköta.

Det hela tecknar bilden av ett underskott i förmågan att utveckla de offentliga rummen som en för vår tid, för nya generationer, anpassad demokratisk arena.

I en mer progressivt inställd lokal kultur skulle den här debatten inte längre behöva förytligas till att handla om verkshöjd. Om distinktioner mellan ”klotter” och ”graffiti”. Mellan ”konst” och ”skadegörelse”. Och den skulle inte heller behöva fastna i teknikaliteter om nedskräpning. Härvid skulle istället kunnat uttryckas en gemensam vilja att möjliggöra för medborgare att skriva något på väggen, så att vi vet hur de mår.

Också de som mår skit. De som behöver skriva något som andra upplever stötande, anskrämligt.

Men istället ska vi nu återgå till att bura in våra egna barn för att seder utvecklas.

Det finns här en parallell till det klassiska anspråket att torg, parker och liknande offentliga rum ska vara platser där funktionerna gör att alla slags invånare känner sig välkomna. Där mötet mellan olika skikt, generationer och kulturella sfärer säkerställs. I stället ser vi emellertid i samtiden hur även detta tillintetgörs till förmån för en förenklad önskan om hur rummens kommersiella effektivitet maximeras.

Så är graffitiväggarnas dödsdom inte heller en händelse i ett vakuum, utan en i ett led av historier med förvisso olika detaljorsaker, men som tillsammans format en kraftfull känsla av kulturell sanering. Musikhuset Verkets ständigt osäkra plats i staden, Sagateaterns nedläggning, Apbergets rivning, försöken att estetiskt likrikta korvvagnarna kring torget. Oviljan att nyfiket möta kulturhusexperimentet i Lokstallarna. För att nämna några exempel.

Den slags polerade yta som här successivt skapas är emellertid inte sällan en bedräglig ordning. En tillvaro där det som inte ges formell plats, och som vissa därmed inte öppet ser, till slut, kanske plötsligt åter exploderar i öppen dager med hämnd som främsta gemensam drivkraft.

Allt oftare hör jag också hur den där stoltheten, som ändå fanns där bland vänner och bekanta kulturgräsrötter i Umeå vid 00-talets början, steg för steg suddas ut. Byts ut mot oförsonlig bitterhet. ”Jag orkar snart inte mer”, ”Jag vill bara flytta härifrån” säger de.

En vacker död stad. Vem tjänar på det i längden egentligen?


Ursprungligen publicerad den 25 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren.

Historien går igen

kulturhuset

”Ålidhemsdungefrågan och Kyrkbron är redan tillräck­liga som monument över gräs­rötter som trampats på. Stop­pa kulturhuset”. Orden är Uno Nilssons, aktiv i Aktionsgrup­pen mot kulturhuset. Tidpunk­ten? Maj 1978. Talet hålls på en karnevalsliknandedemonstra­tion som markerar avslutet på Umeås kulturfestival.

Under året som gått har kon­flikten kring det planerade kul­turhuset i kvarteret Idun bli­vit allt stormigare. På den ena sidan står den grupp som kal­las Kulturhusvännerna, främst företrädda av Socialdemokra­terna, statligt understödda kulturinstitutioner och folkrö­relsebyråkrater. På den andra – den lokala gräsrots­- och alter­nativkulturen.
Idén om ett kulturhus i det då trähusbebyggda kvarteret är lösningen på vad som bru­kar kallas en politisk långbänk. Sedan den gamla teatern brann ner 1913 har Umeå saknat en te­aterscen av klass, med förmåga att ta emot större artister och föreställningar.

Det hela tycks anses lite pin­samt bland politiker och bätt­re bemedlade. Staden måste ju placera sig på kartan, och då be­hövs ett hus som visar på hand­lingskraft och kan konkurrera med de större städerna om ar­rangemang.
Med denna utgångspunkt tar fullmäktige 1974 beslutet att uppföra ett kulturhus. Men alla är som sagt inte överens. Kul­turhusets motståndare menar att bygget är ett försök att cent­ralisera kulturen när det man snarare borde sprida ut den i stadsdelarna och kommunde­larna – i människors vardag. Samtidigt oroar kostnaden. Fi­nansieringen är oklar, även om kommunen hoppas på statligt stöd för byggnationerna. Kom­munens ekonomi är vid tid­punkten ansträngd, i kölvatt­net av den ekonomiska kris som brett ut sig över världen vid 1970-­talets mitt.

En som har sammanfattat kri­tiken är Christer Nordin, vid tidpunkten aktiv i Umeå kul­turförening. Vid demonstrationen i maj 1978 läser han upp ett skaldestycke, senare publicerat i studentkårens tidning Vertex, väl värd att återge i sin helhet:
”Umeå har ingen bra tea­terscen / Kommunfullmäkti­ge är den ej sen / Att skissa ett mastodontförslag / trots att kommunens ekonomi är svag / På Idun vill man byg­ga ett kulturens hus / Frågan om statsbidrag är väldigt dif­fus / Centralisera kulturen, dra in den till stan / säger po­litiker, det är vår plan / Ett levande centrum är ett argu­ment / Norrlandsoperan får bara 15 procent / Resten får vi alla dela på / Undras i vilket hörn jag får stå? / 15 miljoner för driften vart år / Bara tan­ken ger mig gråa hår / Obbo­la, Holmsund, Sävar och Hör­nefors / Alla ska solidariskt betala förstås / Till ett levan­de centrum gjort av betong / Men till kultur blir vägen aldrig för lång / Att lyssna på folket, va’ är det för snack / Dom begriper ju ändå inte ett smack / Kyrkbron skul­le byggas till varje pris / På Ålidhem fick man ta hjälp av polis / Folket har sagt sin me­ning förr / Men ni politiker har alltid stängt er dörr / Ett i demokratisk ordning fattat beslut / ska alltid genomföras till slut / Men beslutet är ej ta­get / Lyssna, tänk efter, är det riktigt, kulturhusförslaget / eller gör du som vanligt att du dig böjer / för partiets ledning när de rösterna höjer / Tänk på detta när till valet du går / Släpp kulturen loss, den är vår!”

Men inte heller denna gång lyss­nar politikerna. 14 221 namn har samlats in av motståndar­na och överlämnats till kommunalråden Torsten W Persson (S) och Bertil Carlsson (FP) inför omröstningen i kommun­ fullmäktige. Det motsvarar vid tidpunkten nästan 30 procent av Umeås stadsbefolkning, men kommunalrådet Carlsson hävdar att folk inte har en aning om vad de skriver under. ”Många har säkerligen skrivit på för att få lugn och ro. Det brukar fungera på det viset”, säger han i en kommentar till Västerbottens­ Kuriren den 18 maj 1978.

Det ständigt återkommande kravet på en folkomröstning om frågan möter alltså döva öron. Karnevaler, utställningar, en kulturbarack på torget, konserter och aktioner hjälper inte.
Umeås slumkåkar skulle bort, stadens modernisering fortlöpa och kulturhuset på Idun byggas. Den breda enighet som från början sagts vara en förutsättning för att bygget skulle bli aktuellt är nu som bortblåst. När kommunfullmäktige den 22 maj går till omröstning tas beslutet – även denna gång – med endast ett mandats övervikt.

1986, det vill säga åtta år senare ska Umeås nya kulturhus till slut stå färdigt för invigning. Kjell­-Olof Feldt, då svensk finansminister, är på plats för att klippa bandet under högtidliga former. Det ordnas VIP-­fest för politiker och societet.
Trots att huset inte är i arbetarrörelsens ägo, utan ett kommunalt projekt, kommer det att heta Umeå Folkets hus. Måhända en tidsmarkör över en socialdemokrati som allt mer organiskt flutit samman med staten.

Snart 30 år har passerat sedan dess, och visionerna om en icke-kommersiell plats för alla, med all möjlig kulturaktivitet vid Vasaplan, har utan tvivel tynat med tiden. Norrlandsoperan som från början huserade i lokalerna har flyttat vidare till egna, rymligare lokaler ett stenkast bort. Biografrörelsen, som Bio Marx uppfördes för, har även den sökt sig vidare. För de flesta umebor är nog Folkets hus i dag först och främst en konferensanläggning, även om lokalerna fortfarande fyller en funktion för årligen återkommande musik­ och litteratur­ festivaler, likväl som för Äpplets välbesökta arrangemang.

Samtidigt byggs ett nytt kulturhus nere vid kajen, ämnat att sätta Umeå på den globala kartan. Slagord, tal och insändare från 1970-­talets slut går i historiskt eko. Än en gång står byråkrater, lyriska tjänstemän och politiker mot kulturens gräsrötter i en strid om kultursyn och stadsplanering.

———————-
Ursprungligen publicerad som del 3 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren fredag 11 april 2014.

När demokratin privatiseras

arbet

Hur går det egentligen till när en vanlig svensk kommun ska bygga ett nytt hus? Ja, ni vet: en multiarena, ett badhus, ett kulturhus eller något annat så där tidstypiskt som ploppar upp i varenda stad med åtminstone minimal befolkningsökning. Och förresten, hur gör samma svenska kommun när den gamla gågatan eller det lilla torget ska rustas upp?

De flesta har en någorlunda klar föreställning. Ett parti, troligtvis de som innehar majoriteten i fullmäktige, presenterar ett förslag: ”Rusta upp Gustav Vasas torg.” Någon från byggnadsnämnden, tekniska nämnden eller till och med ett kommunalråd går ut i media och berättar om visionen: ”Torget är slitet och otidsenligt, vi måste göra det mer attraktivt så att stadskärnan blir levande.” Den lokala tidningen publicerar bilder och citat. Någon från oppositionen yttrar sig. Kanske följer en period av debattartiklar och insändare som låter frågan nötas och tydliggöra medborgarintresset. Efter en tids resonerande är det dags för omröstning i fullmäktige eller den nämnd som har ansvaret delegerat till sig genom delegeringsordningen. En majoritet av ledamöterna i församlingen röstar för, några oppositionella röstar mot, och förslaget antas.

Nu är det dags för tjänstemännen att ta vid. Planen projekteras, utförandet upphandlas, sakägare som grannar får överklaga och till slut börjar det nya torget byggas.

Fast nej, så går det ju inte alls till i en vanlig svensk kommun.

För denna berättelse härstammar från den storskaliga stadsplaneringens tidsålder, för att parafrasera den amerikanske kulturgeografen David Harvey.

Enligt Harvey skedde efter 1970-talets stora ekonomiska kris ett skifte från ”storskalighet” till ”entreprenörskap”.
Industrierna hade börjat automatiseras och utlokaliseras inom en allt globalare geografi. Den modernistiska staden var i kris. Men det fanns också framtidsvisioner som under 1980-talet skulle börja få starkt gensvar, i synnerhet i USA. Beslutsfattarna skulle enligt dessa visioner anpassa sig till idén att städer nu befann sig i en konkurrenssituation om investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. De var tvungna att bli mer uppfinningsrika, entreprenörsmässiga, kapabla att hitta smarta, pragmatiska lösningar på städernas problem.

I Sverige skulle den allmänna upplevelsen av guld­ålderns* slut emellertid dröja något decennium, till dess att 1990-talets kris uppenbarade sig med stigande räntor, sprucken bostadsbubbla och tunga nedskärningar i offentlig sektor som följd.

Kanske mer än någon annanstans framträdde i stadsrummet en bild av ett gammalt ideal som nu dödförklarats utan att ha ersatts av ett nytt, självklart alternativ.

Kvar vid de centrala torgen, längs gågatorna, stod de modernistiska betong- och tegelkolosserna och påminde om en svunnen tid. Samtidigt började såväl de sociala som de materiella slitningarna i städernas omfattande miljonprogramsområden göra sig påtagliga.

Den stadsutveckling som trots allt skedde under 1990-talets andra och 00-talets första hälft präglades fortfarande av punkthus och villamattor i städernas ytterkanter, liksom externa köpcentra omöjliga att ta sig till utan bil.
Men i mitten av 00-talet börjar något på allvar hända. Debatterna från det amerikanska 1980-talets mitt tränger in på SKL:s** sammankomster. De diskuteras i debattartiklar och på mässor. En ny generation konsulter inom planering och arkitektur går frälsningsvandring genom det avlånga landet.

Det börjar talas om ”förtätning med blandad bebyggelse”, och varje stad med någorlunda självaktning planerar multiarenor och kulturhus, eller förlåt, ”märkesbyggnader”, ”landmärken”. Det tycks som att alla nu på allvar vill ”sätta staden på kartan”. Troligtvis är det ingen slump att Richard Florida 2002 släppte sitt magnum opus Den kreativa klassens framväxt, utgiven på svenska först 2006.

Florida, en amerikansk sociolog och ekonom, ses inte sällan som den mest framträdande förespråkaren för stadsmarknadsföringens möjligheter. Hans huvudsakliga tes gör gällande att städer inte bara ska konkurrera om invånare, turister och investeringar, utan mer specifikt, om dem han benämner som den ”kreativa klassen”. Det är i städer där denna kreativa klass – kulturarbetare, it-arbetare, bohemer – trivs som välståndet även generellt är växande. Av den tillväxt som denna grupp väntas generera antas delar sippra ned till den övriga befolkningen, så att alla i slutändan gynnas. Att Florida vänder sig just mot byggen av storskaliga arenor och köpcentra tycks inte spela någon större roll; det är grundtesen om städernas konkurrenssituation som etsar sig fast bland kommunala politiker och tjänstemän.

Den entreprenöriella tidsåldern har nått svensk stadsplanering, och på många håll iscensätts därmed ett omfattande skifte, bortom offentliga debatter och ideologiska skiljelinjer. Förmodligen märks det bäst i de fördjupade översiktsplaner som kommuner antagit det senaste decenniet. Dessa planer utmärker sig genom en tydlig dubbelhet som kanske lättast låter sig beskrivas med Karl Marx gamla begreppspar bas och överbyggnad.

Å ena sidan sker här väldigt tydliga förändringar i de materiella förutsättningarna för stadsutvecklingen. Kärnan
i dessa förändringar är en tilltagande samverkan, eller uppsättningar av partnerskap, mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Å andra sidan kläds dessa materiella förändringar in i ett slags ideologiproduktion, ett språk fyllt av positiva och progressiva värdeord, som ger ett fasadartat intryck av att befolkningen som helhet ska gynnas. Städerna ska bli ekologiskt hållbara. De ska vara tillgängliga för handikappade. Planeringsprocesser ska genomsyras av genusanalyser och segregationen ska tillintetgöras.

Kanske går denna paradox enklast att förstå i en jämförelse med guldåldern, och dess likartade dubbelhet?

Då: En ackumulationsregim*** baserad på storskalig löpande band-produktion, iklädd en berättelse om bygget av ett ”folkhem”, en socialistisk framtid.

Nu: En ackumulationsregim baserad på entreprenöriell samverkan, ”ackumulation genom fråntagande”****, iklädd en kostym om skapandet av det individfokuserade och mångfasetterade urbana samhället med oändliga valmöjligheter.

Denna ”ackumulation genom fråntagande” är även i sig en mångfasetterad process, som sker genom en rad olika mer specifika metoder. Gemensamt för dessa är att de omfördelar resurser från fattiga till rika, att de skapar nya marknader, samt att de återskapar befolkningens beroendeställning till de kapitalistiska produktionsbetingelserna.
Jag vill här emellertid framför allt uppehålla mig vid en av dessa metoder, vilken varit under stadig framväxt i kommunala utvecklingsprojekt det senaste decenniet. Denna metod kallas för ”offentlig-privat samverkan”, OPS.
Offentlig-privat samverkan beskrivs vanligtvis som en modell där kommunen ingår ett långsiktigt och omfattande avtal med en privat aktör kring utveckling eller förvaltning av offentlig verksamhet. Ett vanligt exempel är bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm – omgärdat av skenande kostnader, skatteplanering och mutskandaler.

Men även mer sofistikerade exempel har på senare år blivit allt vanligare i Sverige. Här handlar det inte bara om samverkansprojekt utan om regelrätta partnerskap, där kommuner tillsammans med en eller flera privata aktörer bildar gemensamt ägda bolag för uppförande och drift av ett specifikt projekt. David Harvey, som granskat dessa modeller i USA, skriver i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi att detta i många fall ”inneburit att den offentliga sektorn tar på sig riskerna medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna”.

Ett svenskt exempel på detta är uppförandet av landmärket Väven i Umeå. Detta kulturhus byggs, och kommer även att förvaltas, till hälften av Umeå kommun och till andra hälften av den privata fastighetsjätten Balticgruppen. Genom att kommunen från början förbundit sig att i 25 års tid hyra 15 000 av de 24 000 kvadratmeterna specifikt för kulturverksamhet (såsom ett bibliotek, museum, konsthallar) har man alltså tagit på sig en betydande del av risken med projektet, vars totala kostnad uppgår till nästan en miljard kronor. Balticgruppen å sin sida tjänar på projektet i två led: genom utdelning av eventuell vinst och även genom att de omkringliggande byggnader man äger ges ett betydligt attraktivare läge.

Ett annat problem i sammanhanget gäller offentlighetsprincipen.
Vanligtvis diarieförs alla kommunens göromål och kan, oavsett anledning, därmed begäras ut och granskas av medborgare, medier och rörelser. Detta gäller emellertid endast om kommunen är majoritetsägare i varje specifikt fall.
I exempel som ovan nämnda Väven gäller alltså inte offentlighetsprincipen, och hur de kommunala medlen som pumpas in i projektet används kan därmed inte granskas öppet.

Men, dessa partnerskap stannar inte heller vid den här typen av specifika projekt. Tvärtom syns i många svenska städer en tendens att skapa fasta organisationer av liknande form för mer generell stadsutveckling. Det kan handla om omvandlingen av ett speciellt område i staden, som i delar av utvecklingen kring Älvstranden i Göteborg, eller en hel stadskärna, som i fallet med VisitUmeå i Umeå och BoråsBoråsAB i Borås. Vad båda dessa exempel har gemensamt är att de är konstruktioner ägda dels av det offentliga, dels av fastighetsägare, handlare och andra intressen från näringslivet. Syftet är att tillhandahålla en arena för stadsutveckling i offentlig-privat samverkan. Ett slutet rum där planer ritas upp och förhandlas, och i vissa fall till och med finansieras gemensamt.

Så hur går det egentligen till när omvandlingen av ett område planeras, eller när en gata eller ett torg ska förnyas, enligt denna allt populärare modell?

Schematiskt sett börjar diskussionen i ett slutet rum, bortom offentlig dokumentation, där kommunala tjänstemän möter näringslivsintressen såsom fastighetsägare och handlare. Idéer skissas upp, intressen nöts och finansiering diskuteras. När en grundläggande plan arbetats fram börjar den informellt eller formellt lobbas mot beslutsfattande politiker.

Dessa fritidspolitiker ger sedan vanligtvis tjänstemännen i uppdrag att formalisera dessa planer, och den offentliga processen tar vid. Inte sällan presenteras en färdig plan, utan tydlig politisk avsändare, vilket följs av vad som kallas för en ”medborgardialog”, men som i praktiken är ett slags legitimeringsprojekt där inte sällan inhyrda konsulter söker sälja den offentlig-privata idén till medborgarna. Här följer vanligtvis också den eventuella folkstormen mot en impopulär plan, ofta frambringad av frustration inför dialogernas former.

Därefter sker de juridiskt brukliga processerna med yttranden från sak­ägarna, följt av ett nämndbeslut som i hög grad fattas i konsensus utan debatt.

Så blir staden, både i specifika projekt och i det större planarbetet, i sig en process av offentlig-privat samverkan som föregår all politisk debatt och ideologisk nötning. När mer generell kritik i dessa sammanhang yttras hänvisas i princip alltid tidigare antagna översiktsplaner, vilka i sig ofta tagits fram i liknande former av offentlig-privat samverkan, med bred politisk konsensus, och utan omfattande debatt med hög delaktighet från medborgarna.

Det råder emellertid inga tvivel om att denna utveckling i praktiken innebär att makt och resurser flyttas från det offentliga till det privata. På vägen riskeras så även demokratin att allt mer undermineras till en substanslös yta.

———————

Fotnötter:
*Guldåldern – även kallad ”fordismen”, i Sverige ”Folkhemmet”. Epok av generellt hög ekonomisk tillväxt i västvärlden mellan cirka 1950–1975.

**SKL – Sveriges kommuner- och landsting. Arbetsgivar- och medlemsorganisation för Sveriges kommuner och landsting.

***Ackumulation – marxistisk term för processen där värde investeras i produktiv verksamhet och därmed blir till mer värde. En ackumulationsregim är en enhetlig strategi för hur en ekonomi ska tillgodose en långsiktig ackumulation. ”Fordismen” är ett exempel på en ackumulationsregim.

****Ackumulation genom fråntagande är en term från kulturgeografen David Harvey för att visa att det som Karl Marx kallade ”primitiv ackumulation” i själva verket är något ständigt pågående i ett kapitalistiskt samhälle. Hos Marx beskrev termen i synnerhet hur gemensamt ägd mark privatiserades genom jordreformer, vilket tvingade de bönder som levde självförsörjande på allmänningarna att röra sig mot städerna i jakt på arbete för att säkra sin överlevnad. Processen inordnade alltså (1) jorden på en kapitalistisk marknad och (2) tvingade in bönderna i en beroendeställning till den kapitalistiska produktionen.

Ett mellanrum med besjälad historia

stadenmellan

Hamrinsberget var under det förra seklets första decennier ett socialt och kulturellt nav i Umeå. Kring den 40 meter höga bergsknallen med god utsikt över älvslandskapet och staden låg såväl jordbruksfastigheter som villor och ett bryggeri.

Med tidens gång kom även en rad utåtriktade verksamheter att växa fram här.
I en vacker trävilla med tillhörande dansbana, belägen i en skogsglänta på bergssluttningen mot sjukhuset till, bedrevs tidigt kafé- och teaterverksamhet.
Vid 1910-talets slut sålde den dåvarande ägaren konditor Melander vidare gården – som gick under namnet ”Villa Utsikten” – till en Vänsterpartist från Gunnarn som sedermera hyrde ut den till partikamraten John Forslund.
Under Forslunds tillsyn skulle Villa Utsikten utvecklas till ett slags föreningshus för stans arbetarrörelse. Och med tiden; i synnerhet för dess radikala, revolutionära och syndikalistiska delar.
Villan brann till slut ner i slutet av 1920-talet, men de många turerna kring dess existens finns tack vare syndikalisten Gotthard Öberg väl bevarade, i dag i Folkrörelsearkivet i Västerbottens samlingar.
Hamrinsberget skulle emellertid fortsatt utvecklas till en levande plats i staden. Här byggde Umeå skidbacksförening en anläggning med hoppbacke inför SM på skidor 1931 – senare kompletterad med läktare som rymde så många som 500 åskådare.

På bergets nedre platå, mot nuvarande Holmsundsvägen, uppförde IFK Umeå en populär dansbana – Solliden – med tillhörande kringbyggnader för kafé- och klubbverksamhet.
Såväl skidanläggningens som dansbanans slutgiltiga öde låg nog mest i umebornas över tid förändrade behov och begär. De försvann, efter att under några år förfallit, på 1950- och 1960-talet. Nya, större och bättre hoppbackar hade byggts på andra platser i länet och ungdomen sökt sig vidare till nyare musikformer, framförda i andra sorts lokaler.
IFK Umeå, som senare köpt även skidanläggningen, sålde i början av 1970-talet marken till Umeå kommun för att kunna uppföra hyreshus med klubblokal på annat håll.

De följande decennierna föll Hamrinsberget i skymundan. Platån där dansbanan en gång låg blev ett utomhuslager, omgärdat av bommar och stängsel. Och med nya bilvägsdragningar och växande parkeringsplatser kring sjukhus- och universitetsområdet minskade successivt bergets omfång av skog.
Utsikten från de höga punkterna kom allt mer att gömmas bakom växande träd.

Men som med alla mellanrum i städer skulle även denna plats erbjuda nya unga generationer en möjlighet. Under 1990- och 00-talet blir Hamrinsberget åter en populär festplats, trots avsaknaden av all slags formell infrastruktur. Platsens relativt centrala läge, kombinerat med dess slutenhet inför den omkringliggande bebyggelsen, utgör perfektion för såväl regelrätta ungdomsfester som gräsrotskulturens musikarrangemang.

Minnesbilderna hägrar. Att ställa cykeln i högen av andra cyklar, i parkeringens hörn precis vid skogskanten. Ljudet av dov musik inifrån skogen. De glada minerna när vi följer stigen upp mot bergets topp. Den magnifika utsikten över staden, och samtidigt synen av alla människor som kommit samman.

Tillfällena då hundratals umebor samlats där på stenhällen för att umgås och lyssna på artister från världens alla hörn är i dag närmast oräkneliga. Som kulturell mötesplats under sommarmånaderna är denna lika självklar i sin existens som Verket, Sagateatern eller Scharinska Villan. För mina sociala kretsar; en del av stadens själ.

Som med all oplanerad och oexploaterad mark hägrar emellertid nya planer även för berget som så många gånger fångat umebornas hjärtan. Här finns möjlighet att bygga och, för den som har makten att ta plats i anspråk, chansen att tjäna en rejäl slant. Diskussionerna om Hamrinsbergets framtid har förvisso pågått i över ett decennium, men började konkretiseras först i slutet av 2013 när en ny fördjupad översiktsplan för universitetsområdet antogs av fullmäktige. På agendan står, som på så många andra platser i staden; förtätning, gärna i form av vad man själva benämner som en ”märkesbyggnad”. En planering närmast skräddarsydd utefter behoven hos de fastighetsägare som länge velat bygga på berget.

Det hela är knappast oproblematiskt. Enligt planerna ska ytterligare 15 000 människor i framtiden bo i centrum- och universitetsområdet. Till stor del i hus byggda på vad som i dag är grönområden. För sig kan förtätningarna te sig vara små ingrepp, men för den som tittar på den större bilden innebär de en avsevärd minskning av människors tillgång till natur i sin direkta närhet.

Att Hamrinsberget i dag används av specifika grupper för särskilda ändamål tas heller ingen hänsyn till. Det som inte syns i byråkratin erkänns ingen existens och erbjuds således heller inga alternativ vid eventuell bortträngning. Ett mönster som gång på gång upprepar sig, men som de styrande tycks sakna förmåga att ta lärdom av.
Bristen på breda demokratiska processer i stadsplaneringen tenderar så att göra alla enskilda strider till en fråga om utveckling kontra bevarande. En falsk motsättning vars syfte är att undanröja diskussioner om faktumet att olika former av utveckling gynnar olika intressen.

I Hamrinsbergets fall är det inte orimligt att tänka sig en utveckling vars fokus vore att erbjuda en verkligt tillgänglig grön lunga i en allt tätare befolkad stad. En slags planerad stadsskog med aktivitetsytor som knyter an till såväl platsens historiska som dess nuvarande funktioner.

När detaljplanen för områdets framtida användning presenteras senare i år kommer sådana alternativ aldrig med tydlighet utretts. Därmed följer, med stor sannolikhet, ännu en våg av missnöje med en stadsplanering utan bred förankring hos befolkningen. I förlängningen; en allt djupare förtroendekris från de som upplever sig bortträngda i den pågående stadsomvandlingen, gentemot de som säger sig ska representera alla stadens invånare.

Vem tjänar på staden som kreativt varumärke?

florida

”Ett spöke går runt i Europa sedan den amerikanske ekonomen Richard Florida förutspådde att framtiden tillhör de städer där den kreativa klassen känner sig hemmastadd.”

Så inleds det drygt tusen ord långa manifestet ”Inte i vårt namn” (Not in our name, NION) som den Hamburgbaserade sammanslutningen med samma namn publicerade i början av november 2009.

Den tidigare så framstående tyska industristaden hade under 00-talet påbörjat ett omfattande stadsrevitaliseringsprojekt i ett försök att pånyttfödas i avindustrialiseringens tidsålder. Stadsplanerarnas profet heter Richard Florida, och deras bibel: ”Den kreativa klassens framväxt”.
Florida är en amerikansk ekonom vars teorier närmast blivit hegemoniska i dessa kretsar, i en tid då städer väntas konkurrera med varandra om ett flyktigt globalt kapital i jakt efter snabba investeringar. Hans tes är att en grupp som han valt att benämna ”den kreativa klassen” – musiker, konstnärer, designers, HBTQ-personer (!) och så vidare – är de man ska locka för att skapa en levande stad med stark tillväxt.

För att göra detta ska städer skaffa ett kreativt varumärke, ett ”citybrand”, som på olika sätt ska inkapsla stadens innovativa sidor för att sedan säljas till potentiella inflyttare, turister och investerare. Florida pekar därtill ut ett antal metoder för att planera staden så att dessa kreativa individer ska trivas – metoder som planerarna på de flesta håll i praktiken tycks desto mindre intresserade av att följa.
Hamburgs strategi liknar på många sätt den Umeå anammat sedan utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Där avlöser de kulturella jippona varandra på löpande band, från ölfestivaler via färjearrangemang och alternativa konstspektakel till karnevaler.
Från stadens PR-kontor massproduceras broschyrer som samlar denna skimrande bild och försöker sälja in den över hela Tyskland och Centraleuropa.

Den bild av Hamburg som framträder i ”inte i vårt namn” är emellertid en helt annan än den som presenteras i stadsmarknadsföringen. Där berättas en historia om en allmännytta som ständigt säljs ut, om eskalerande bostadspriser – om fattiga, invandrare och pensionärer som trängs allt längre ut i stadens periferier.

”Vi tror att er växande stad egentligen är samma gamla segregerade stad som på 1800-talet: Promenadstråk för de rika, kaserner åt pöbeln”, skriver dem.

Manifestet var ett avståndstagande. Ett uppror från Hamburgs kulturutövare mot det sätt deras verksamheter användes i gentrifieringen, omvandlingen av deras egna bostadsområden. En beskrivning av en kulturpolitik där kulturutövarna i allt högre grad lojalt väntades agera i stadsrevitaliseringens tjänst, trots att de själva på sikt var förlorare när hyrorna sköt i höjden och deras ockuperade hus vräktes för att bli H&M-butiker och trendiga restauranger.

Till och med kulturnämnden har gjorts till gisslan för planerarnas och politikernas eskalerande vilja att göra allt till events och uppföra spektakulära prestigeprojekt. Under månaderna efter att manifestet publicerades skrev tusentals musiker, konstnärer, författare och andra ”kreativa” Hamburgsbor under det med sina namn.

Att läsa den fyra år gamla texten, så här tre månader innan invigningen av Umeås kulturhuvudstadsår, är på många sätt hisnande. Berättelsen har både generella och precisa likheter med den utveckling som skett även här i Umeå efter att staden bestämde sig för att, i Richard Floridas anda, sluta upp kring idén om den ”kulturdrivna tillväxten”.

Den stadsomvandling som kulturhuvudstadsåret drev igång efter utnämningen 2008 har, utan tvivel såväl trängt undan mindre kapitalstarka aktörer – som Verket och snart troligen även Sagateatern – från Umeås stadskärna. Den har i delar av kulturlivet skapat en ängslighet inför att anta en allt för kritisk och politisk hållning i rädslan att bidrag ska villkoras eller dras in. Anställda inom kulturella institutioner har vid engagemang mot stadsomvandlingen till och med tillrättavisats av kommunalrådet Lennart Holmlund.

Berättelsens lokala bäring ställs på sin spets under de kommande åren i allmänhet, och under 2014 i synnerhet. Vem tjänar egentligen på den här typen av stadsmarknadsföring, och i vems tjänst sker den?

Kulturutövarna i Hamburg har sin bild klar, för som de skriver i slutstycket av det i dag välspridda manifestet:
”En stad är inget varumärke. En stad är inte ett bolag. En stad är en gemenskap. Vi lyfter en samhällsfråga som i dagens städer också handlar om en kamp om territorium. Det handlar om att ta över och försvara platser som gör livet värt att leva i denna stad, som inte tillhör målgruppen för den växande staden. Vi hävdar vår rätt till staden – tillsammans med alla invånare i Hamburg vägrar att bara vara en faktor i den regionala marknadsföringen. Inte i vårt namn.”

——————–
Ursprungligen publicerad 26 november 2013 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)