De river en stad

Kiruna rivs och byggs upp på nytt för att gruvverksamheten ska kunna fortsätta. Skribenten Erik Persson och fotografen Emil Myrsell betraktar ”stadsflyttens” konsekvenser.

Dübengatan 27-31. Alldeles bredvid det gamla gruvberget Luossavaara ligger en tomt bestående av tre anspråkslösa flerfamiljshus i tre respektive fyra våningsplan. Betong, tegel, plåt. Husen är uppförda någon gång kring rekordårens höjdpunkt. På gårdsplanens mitt finns en liten anlagd kulle med en blå rutschkana samt en sandlåda med en gungställning i samma färg. Om man sätter sig överst på rutschkanan och tittar precis rakt fram ser man en sluttande gata – Porfyrvägen. Närmast längs gatans högerkant skymtar de lätt snedställda kortsidorna på en rad andra bostadshus av liknande karaktär, deras taknockar i följd accentuerar kuperingen. Tittar man längre bort, mot den yttersta horisonten, tornar ett utsnitt av Kebnekaisemassivets siluett upp sig.

Från de här kvarteren är avståndet ett par hundra meter till den översta deformationslinjen. Den gräns för var bebyggelsen enligt gruvbolaget behöver jämnas med marken för att malmkroppen i Kiirunavaara ska kunna fortsätta brytas därunder. För tre år sedan inleddes det tjugoåriga förlopp under vilket cirka 450 000 kvadratmeter fastigheter ska rivas och sextusen invånare ska lämna sina hem. I deformationszonerna finns, eller delvis fanns, en tredjedel av tätortsbebyggelsen inklusive merparten av stadskärnan, järnvägsområdet samt den så kallade bolagsstaden.

Områdena är belägna på och kring Haukivaaras sydvästra sluttning, mellan gruvbergen Kiirunavaara, där malm alltså fortfarande bryts, och Luossavaara, vars gruva är nedlagd. Andra berg som Kebnekaisemassivet hägrar på avstånd från vissa utsiktspunkter. Gruvbergen är med sina storskaliga mänskliga intrång hybrider mellan natur och industri. Deras gestalter har över tid gradvis förändrats i friktionen mellan de strukturer människan upprättat, och bergens nyckfulla reaktioner på desamma. Sprickbildningar. Hålrum. Ras. Det är svårt att riktigt begripa implikationerna av att gruvor, som vid sidan av att utgöra källa till brödföda även släckt många liv, förärats en så påträngande position i stadsrummet. En allvarlig olycka sker i snitt varannan månad, ett dödsfall vartannat år. Senast i somras dog 21-åriga Julia Markström i en fallolycka vid en av gruvbolagets anläggningar i kommunen.

De människor med platsanknytning som jag pratar med beskriver en arbetarstad, men alla säger också just något om sin relation till berg.

Landskapets mångsidiga, subtila kuperingar skapar stund- vis intryck av att bergen rör på sig. Skiftena uppenbarar sig inom relativt korta faktiska avstånd. Ibland är bergen horisonter, siluetter långt där borta. Andra gånger tornar de plötsligt upp sig, påtagligt nära. Tidvis är det nästan som att man sugs ner i dem. På vissa platser kommunicerar de genom att hamna i linje med varandra. Även det nu flyttade klocktornet (Marklund, 1963) vid det sedan oktober 2018 kallställda stadshuset (Artur von Schmalensee, 1963) liksom den ännu kvarvarande kyrkan (Wickman, 1912) har fyllt och fyller liknande funktioner av iögonfallande samspel.

Kirunas rumsliga karaktär går att spåra till stadsplanen som arkitekterna Per O Hallman och Gustaf Wickman upprättade 1900. Inspirerade av österrikaren Camillo Sitte ratade de den vid tiden förhärskande rutnätsstaden för en lösning mer organiskt anpassad efter terrängen. De anlitades av gruvbolagets förste disponent Hjalmar Lundbohm, vars ambitioner i synnerhet kartlagts av designhistorikern Lasse Brunnström, men är vida omtalade. När bolagsstäder med liknande förhållanden globalt växte fram mellan cirka 1830- och 1930-talen tog de sig generellt någon av fyra former: mer oplanerade och temporära som läger och kåkstäder eller planerade, permanenta som komplementsamhällen och mönstersamhällen.

Med malmbrytningens intåg i Malmfälten hade Malmberget, likt den amerikanska guldruschens Klondyke, fått kåkstadskaraktär. Varnad för detta av tidens debattörer siktade Lundbohm i stället på att kopiera exempel för mönstersamhället. Detaljerad planering, ordentliga bostäder, tydliga märkesbyggnader. Sammantaget; en plats som man ville bosätta sig på permanent. Hallman och Wickman ägnade nio månader åt planen, men faktiskt bara en vecka på platsen. Och Lundbohm approprierade också skrupelfritt samiska symboler, som i anvisningen att kyrkan skulle ”ritas som en lappkåta”, samtidigt som han ansåg att tidens Tornedalingar och samer skulle underordnas eller ställas utanför den industri och det samhälle som växte fram.

I beskrivningar av den byggda staden nämns ofta Lundbohms förtjänster och arkitekternas stadsplan, men sällan betydelsen av dåtida och efterkommande konflikter, kompletterande motstridiga lager och närvaron av slump. Den centrumsanering som genomfördes under rekordåren försvagade exempel- vis en del ursprungliga intentioner genom att ersätta träkåkar med högre huskroppar, samtidigt som den stärkte andra. Ralph Erskines byggnader i kvarteret Ortdrivaren (Erskine, 1961) är ett tacksamt och välkänt exempel, men det finns många andra mer blygsamma som utgör liknande beståndsdelar. När man betraktar den sentida stadsmiljön präglar framför allt den intima variationen intrycket. I många städer riskerar specifika rumsliga kvaliteter att osynliggöras av att de omges av likartade miljöer. Här hajar man i stället till inför oväntade intryck relaterade till topografi och bebyggelse i nästan varje kvarter. Kombinationen av anspråkslös arkitektur och enastående utsikt på Dübengatan är ett bland många exempel bortom Lundbohms tid. I slutänden har också hela staden, inklusive gruvbergen, förklarats vara kulturmiljö av riksintresse. Inte bara enskilda hus, utan just den rumsliga kompositionen.

Men i början av 2000-talet hölls en kommunal presskonferens där det berättades att den här staden måste rivas. Den angivna orsaken var gruvbolagets då nya beräkningar kring de markdeformationer som gruvdriften orsakar, samt avsikten att fortsätta bryta malmen på djupare nivåer. Därefter följde ett årtionde i mångt och mycket präglat av otydligheter. Ett vakuumtillstånd som i sig satt djupa avtryck i stadsrummet. Hos både gruvbolaget och kommunen märks ändå tidigt ett nogsamt språkbruk kring förloppet. Samhällsomvandlingen, stadsomvandlingen, stadsflytten. Flera jag pratar med uttrycker en motvilja inför orden som aktörerna officiellt kommit att använda. De överskuggar att något delvis väldigt brutalt är i görningen. Det totala tillintetgörandet av människors hela livsmiljöer. En massiv fördrivning av invånare från hus och hem. Upphävda skydd och förordningar. Det här får mig att koppla till skildringar från utvecklingsländer med svaga demokratiska institutioner eller till Norrmalmsregleringens rivningar i Stockholm mellan 1950- och 1980-talet. Jag tänker också att orden som används syftar till att dirigera fram en konstruktiv inställning. De tillhör en språkregim med ursprung i 1990-talets managementteori som nästlat sig in överallt i vår tids vardag. Strategin tycks fungera i så måtto att medborgarberättelser ofta innehåller aktörernas brasklappar där vinstintressets triumf över andra värden kallas nödvändighet, och sorg relativiseras av utsagor om att ”man måste blicka framåt”. Inramningens fördelar syns likväl i de oräkneliga spaltmetrar som skrivits om förloppet i svensk och internationell press – snarare än att beskriva en social tragedi är de till överväldigande del positiva, draperade i fascination, inte sällan kryddade med gnuttor av exotism. Precis som när städer står värdar för megaevenemang finns här rutiner för att valla journalister. Guidade turer genom besöksgruvan, stadsvandringar förbi de tjugotal hus som är tänkta att bevaras genom flytt.

Att språka bort logiska känslouttryck och eventualiteten att de tar sig uttryck i konflikter kan emellertid slå tillbaka. Statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit utförligt, på svenska senast i boken Agonistik (2014), om kopplingen mellan sådana premisser och det populistiska tillfälle som världen för tillfället befinner sig i. Personligen tänker jag att man här potentiellt även missar en möjlighet: nämligen att omsorgsfulla kollektiva bearbetningar skulle kunna frambringa gemenskaper som blir motvikt till att platsanknytning riskerar försvinna med bebyggelsen.

Fotografen Emil Myrsell, född och uppvuxen i Kiruna, visar mig runt. Vi rör oss i sicksack mellan deformationszonerna. Sedan rivningarna startade 2015 har de olikfärgade linjerna på prognoskartorna blivit påtagliga i det fysiska rummet. Färdigriven zon. Pågående rivningszon. Borta är bland annat järnvägsstationen (Zettervall, 1915), hela lägenhetsområdet Ullspriran från miljonprogramsåren, radhuslängor, olika träkåkar. Öde står stadshuset, bolagshotellet (Wickman, 1902) och en del för staden karaktäristiska bläckhornshus (Wickman, 1901) och mer därtill. I det rivnas ställe har något man kallar gruvstadsparker upprättats som barriärer mellan kvarvarande stad och industri. Här finns faktiskt ett slags bitanke att ge plats för bearbetning, men min känsla är att upplägget är lite för enkelt för att kunna fylla den funktionen. Trots att jag varit här förut har jag svårt att visualisera den bebyggelse som är borta. Det är i stället kring platserna näst på tur som innebörden drabbar. De här vakanta lokalerna och det sedan länge uteblivna underhållet provocerar nästan mekaniskt till eftertanke. Med vetskap om att det kanske inte är praktiskt görbart spekulerar Emil om ifall det inte vore bättre om den här fasen förlängdes. Om allt fick lämnas att gradvis bli ruiner – som ett slags organisk avveckling av en organiskt tänkt stadsmiljö.

En kvinna som vi stöter på visar en mobilbild av en reklamskylt som suttit i stadskärnan. Skylten är undertecknad av ett arkitektkontor med betydande roll i planeringen och jämför den här stadens situation med en amerikansk industristad vars djupa kris ofta väckt fascination på distans. Kvinnan som visar skylten vill mest påtala sin irritation över att stadsrivningen i dag förmedlas företrädesvis som en upplevelse, en attraktion, med turister som målgrupp.

I deformationszonerna går vi förbi lägenhetsområdet på Gruvfogdegatan. Husen står som halvrivna skelett. Avklädda sina tidigare fasader i brunt, blått, rött respektive grönt. Emil pekar på tapeten i sin mormors och morfars gamla kök som nu exponeras för den som passerar. ”Det känns konstigt”, säger han när jag frågar vad han tänker. Bolagets banderoller på staketen kring området påminner mig samtidigt om arkitektskyltens målgrupp: texterna är tvåspråkiga. Men inget av språken är något av de tre minoritetsspråk som Kiruna är förvaltningsområde för.

Det finns förstås en del krassa förklaringar till att situationen hanteras så här. Kommuner är långt ifrån objektiva representanter för medborgarintressen. I vår tid är de ålagda att fungera ungefär som företag. De har balanskrav på bud- get och förväntas skapa sin egen tillväxt genom att konkurrera om skattebetalare med andra kommuner. Utgår man från en sådan horisont förefaller riskerna för Kirunas kommun enorma. Var folk bosätter sig beror till stor del på var det finns arbete och utbildningsmöjligheter. Men en hel del forskning visar också att platsanknytning är betydande för att människor ska bo kvar på en plats, liksom för att utflyttare till slut ska vända hem. Kiruna har i princip avfolkats sedan 1970-talets mitt och nu rivs som sagt centrala beståndsdelar i många människors anknytning. För dem som äger en fastighet som gruvbolaget inlöser är den lagstadgade rätten en summa pengar motsvarande fastighetsvärdet plus 25 procent. Det konstaterades tidigt att den ersättningen är långt ifrån tillräcklig för att bekosta nyproduktion, och det har bråkats mycket om saken. För att försöka tillmötesgå detta erbjuder gruvbolaget nu ett alternativ i vad man kallar en likvärdig fastighet på en tomt som bolaget äger i kommunen. Hyresgäster har inga formella rättigheter alls. Men efter förhandlingar och kampanjer har de som väljer att bosätta sig i en nyproducerad hyresrätt erbjudits en modell med hyrestrappning. Bolaget har åtagit sig bygga i takt med den efterfrågan som uppstår, om den tidigare hyresvärden väljer pengasumman. Konkret innebär trappningen att hyresgästen under det första året har samma hyra som i sin gamla lägenhet, varpå hyran höjs i omgångar upp till nyproduktionshyra det nionde året. Den exakta skillnaden i kostnadsökning varierar beroende på var man bodde innan, men snittberäkningen är att det i slutändan innebär en 40 procents hyreshöjning plus eventuella årligt förhandlade höjningar. Det finns inga prognoser för hur många som i praktiken faktiskt klarar av en sådan merkostnad, men oron har ventilerats från tid till annan. Att snittberäkningen är av samma storlek som medelhöjningen vid de omfattande stambytesrenoveringar som pågår i miljonprogramsbestånd över hela landet, gör dock att man kan skapa sig en aning ur den forskning som gjorts där. Bland annat finns en rapport från Hyresgästföreningen som visar att många boende inte klarar kostnadsökningen, och att särskilt kvinnor över 65 år, ensamstående med barn och stora barnfamiljer drabbas hårt.

Hur de fördrivna i Kiruna – villaägare, bostadsrättsinnehavare och hyresgäster men också ägare av hyreshus och kontorsfastigheter – väljer att agera kan kommunen inte förutse.

För en viss del av befolkningen finns gruvjobben också kvar och det ligger i gruvbolagets intresse att säkra tillgången på den arbetskraft man behöver. Samtidigt är fly-in-fly-out, som veckopendling med spartanska boendelösningar på arbetsorten numer kallas, är en vanlig företeelse bland arbetare i mineralutvinning världen över och i dag knappast obekant heller i Malmfälten.

I slutänden är det faktiskt också, precis som vid stadens grundande, snarare gruvbolaget än kommunen som har musklerna som krävs för att påverka framtiden här. Så vad tänker bolaget? Man har otvivelaktigt uttalat stora ambitioner, som lätt kan skänka tillförsikt. Planerna innefattar bland annat uppförandet av nio kvarter i en ny stadskärna, liksom bostads- projekt i andra av deformationen oberörda delar av tätorten. Samtidigt måste man påpeka att det, sett över hela förloppets tid, funnits en hel del inkonsekvens kring vilken roll bolaget tänker sig ha och vilket ansvar man säger sig vilja ta. Precis som kommuner drivits att fungera mer som företag har gruvbolaget, som ägs av staten, pålagts att renodla sitt fokus till största möjliga avkastning. Att Lundbohm ville bygga en mönsterstad berodde på att förutsättningarna tycktes finnas för att arbetare skulle komma att befinna sig på den här geografiskt isolerade platsen för lång tid framöver. I dagens flygplatssamhälle är graden av samhällsansvar snarare en fråga underordnad hur man vårdar ett varumärke. När malmpriserna föll några år kring 2010-talets mitt uttryckte bolaget också en vilja att dra ner ambitionerna i riktning mot de av lag påtvingade kostnaderna.

För många lokalinvånare är det ett svårsmält faktum att stadens utsikter beror så mycket på bolagets allmosor. Avsaknaden av direkt återbäring från de enorma vinster som görs på platsen är en gammal träta i svenska kommuner präglade av resursutvinning. Utdelningarna till staten har i regel årligen legat på mångmiljardnivåer – pengar som i många andra länder skulle fonderats regionalt eller kommunalt, ofta med syfte att understödja differentiering av arbetsmarknaden. I Kiruna märks tydligt paradoxen när man tittar på faktorer som medelinkomst och arbetslöshet och sedan på den kraftiga nedrustningen av offentlig service, tydligast speglad i den successiva avvecklingen av sjukhuset med nedläggningen av BB 2001 som största dråpslag. Växer arbetspendlingen kring gruvindustrin i stadsrivningens kölvatten riskerar den diskrepansen förstärkas ytterligare i och med att även löneskatter då försvinner till andra kommuner.

I Kiruna måste nu likväl en uppsättning offentliga funktioner snabbt säkerställas genom nya byggnader. För kommunen innebär det en del långsiktiga kostnadsökningar, trots att gruvbolaget gått in med stöd utöver vad man är ålagda att betala enligt lag.

Som för att understryka känslan av risk kallade gruvbolaget, mitt i arbetet med den här artikeln, till en presskonferens där en drastisk nyhet presenterades: malmkroppen är betydligt mindre än tidigare beräknat. Man uttrycker förvisso att avsättningarna för finansiering redan är gjorda och att tillkännagivna åtaganden därmed ligger fast. Men det är svårt att komma ifrån att sådana besked kan få djupare konsekvenser. Även andra aktörers investeringsbedömningar och riskkalkyler påverkas rimligen av att bilden runt långsiktiga utsikter förändras.

Rakt öster om staden som rivs, i en djup dal mellan Haukivaaras östra sluttning, stadsdelen Lombolo och den mindre tätorten Tuolluvaara står ensamt nu kommunens nya stadshus tillsammans med det flyttade klocktornet. Omgivningen präglas av byggstängsel, uppgrävd mark och typisk nutida industriområdesbebyggelse. Mot nordväst syns på avstånd siluetten av Luossavaara samt Östermalms bebyggelse längs Haukivaara. Vyerna över fjällvärlden är dolda där bakom. Det påpekas ofta att platsen är kargare, och dess värsta belackare har redan gett den öknamnet dödens dal.

Den framtida stadskärna som tänks vara belägen här är i övrigt fortfarande imaginär. Visioner och planer har genom dialoger och arkitekttävlingar producerats i högt tempo de senaste åren, men man ligger efter tidsplanen. Svårigheten att få till kontrakt med byggbolag under den högkonjunktur som råder på marknaden i landet är den angivna orsaken.

Likväl framstår de olika parterna på ytan precis just nu, kanske mer än någonsin under förloppets gång, förhållandevis överens kring framtidsplanerna. Det beror kanske på kraften i att äntligen få stiga in i ett spår av den proaktiva visionen – i ett resultat av mödosam planering. Här står till slut en tidsenlig och storstilad byggnad i vilken vardagen fått träda in. En fysisk snarare än språklig kontrast till staden som rivs, men även till erfarenheten av gradvis stagnation. Vart människor ska ta vägen när deras tidigare livsmiljöer försvinner och hur kostsamt det kan tänkas bli för några eller alla inblandade. Det är i stunden fortfarande en fråga för spekulationer.

Kiruna Kommun 
Nationella snitt inom parantes.
Kommunbefolkning: 23 116 Tätortsbefolkning: 16 936 Kommunalskatt:34,43 kr (32,12 kr) Arbetslöshet: 4,6 % (6,6 %) Antal kommunanställda: 2 475. LKAB: Omsättning: 23,5 miljarder kronor Vinst: 6,3 miljarder kronor Antal an- ställda i Kiruna kommun: 2 175 Avsättning för samhällsomvandlingar*: 11 miljarder kronor Utbetalade medel för samhällsomvandlingar*: 6,8 miljarder kronor.

*Samhällsomvandling är LKAB:s begrepp för de inlösnings- och uppbyggnadsprocesser som sker i Kiruna och Malmberget/Gällivare. Summorna inkluderar båda platserna.

Tidigare publicerad i Tidningen Arkitektur nummer 8/2018.